Solen skiner fortfarande. Det är en ljuvlig försommarkväll. Jag har varit uppe sedan sju och hunnit tvätta och pyssla med en ny flagga till Camp Funkadelica. Den gamla förefaller ha gått till de sälla jaktmarkerna (om det nu finns sådana för flaggor?). Jag gör flaggan på frihand, eftersom det inte finns tid för schabloner och sådant finlir. Men eftersom den ska vaja högt över bussen så lär inte petiga människor notera eventuella småmissar.
Camp Funk, ja… Det är så att mitt intresse just nu är betydligt mindre för själva festivalen än för allt det roliga och smått fantastiska som planeras runt Camp Funk. Eller vad sägs… På lördagen blir det 50-årskalas för Jonas Hellborg, som inte bara ska fira utan dessutom troligen lira – och det i sällskap med Mattias IA Eklundh och Anders Johansson! Det ryktas om att Jens Johansson är på ingång också, men den redan bokade trion piskar det mesta som kan dyka upp inne på festivalområdet, vad coolhetsfaktorn anbelangar…
Det har varit, och är, en helt underbar dag idag och även om jag ska jobba en vecka till efter festivalen, innan jag går på sommarlov, så kommer jag inte undan den där ljuvliga lovkänslan! Vid lunchtid drog jag på mig träningskläder och gav mig ut på min älskade cykel. Rundan gick upp genom skogen mot Duvemåla och sedan ner mot Emmaboda över Åleberg och därefter tog jag svängen om Lindås innan jag hojade hemåt. Exakt en timme tog utflykten och då hann jag cykla 24.7 km (att man kan gå in på jogg.se och mäta upp sina rundor är en kanonbra grej!). Rätt okej om man betänker att det ju faktiskt är ganska kuperat och att det blåste lite, också. Och däcken höll! Killen på verkstan tyckte dels så synd om mig för att jag haft ådan otur, så han tog inte betalt för jobbet utan bara för bakdäcket. Och dels fick jag ett löfte att om det onämnbara skulle hända innan det är dags för cykelutflykten med klassen (direkt på morgonen efter det att jag kommer hem från SRF) så får jag ringa ner på morgonen och låna en splajs ny cykel av honom.
Efter cykelturen var det skönt att sola ett par timmar på balkongen, läsa och lyssna på Pugh. Solandet och cyklandet och den tidiga morgonen mattade ut mig och därför drog jag på Colour Haze och gick och la mig i sängen en stund, för att vila. Colour Haze ska upplevas på Burg Herzbergfestivalen senare i sommar och jag tänkte att det var läge för att påbörja en mer seriös genomlyssning. Mycket flummig musik. Flummig och BRA! Skön! Men… jag har svårt att se mig själv stå och digga dem i varm eftermiddagssol en juli eftermiddag i Tyskland… Å andra sidan; får jag ligga ner i gräset så tror jag det kan bli en av festivalens absoluta höjdpunkter! Det är helt enkelt horisontell musik!
Väcktes ur min slummer (jo – det går utmärkt att sova till musik av allehanda slag!) av telefonen och sedan blev det festival- och musik- och solprat en dryg timme. Det finns definitivt sämre sätt att vakna på och efter att ha ”mornat” mig klädde jag mig lite mer anständigt och cyklade ner på byn för ett par ärende; nämligen att ta ut cash (ORKA stå i uttagsautomatkön på SRF…), köpa vit sytråd (så att flaggan kan sys klart) och komma på någon middagsmat. Sa jag att jag älskar min cykel? För mig är den frihet! Frihet och rent och skärt livsnjut! Jäklars vad jag ska trampa på den i sommar!
Ikväll blir det dock inget mer trampande utan jag sitter här med ett glas vin, har ätit en god pastagryta och gjort en hårinpackning. Lyssnar på lite Tower of Power som Bästaste A slängde över via msn och ska dra fram symaskinen strax. Ska bara… typ…
Jo… just det, ja… Jag fick ju ett råd. Av en Vän. Han vet hur bekymrad jag är för att få min festivalglädje nersölad av att hela tiden gå och se mig om över axeln, eller riskera en konfrontation när jag som minst vill ha den. Så han tyckte jag skulle ta initiativet till ett möte, här på hemmaplan. Vara übertydlig med att detta inte alls är en öppning till återupptagande av relationen (eller ens vänskapen…) utan att bara ge honom en möjlighet att EN GÅNG FÖR ALLA säga det han har på hjärtat och FÖR ALLRA, ALLRA SISTA GÅNGEN (förhoppningsvis…) tala om VARFÖR det är slut och ska FÖRBLI slut. Typ.
Jag våndades inte så lite men tänkte att det kanske ändå kunde vara värt ett försök. Om inte annat så tänkte jag att om vi haft ett ansikte-mot-ansiktesamtal så nära inpå festiviteterna så kan jag om inte annat hänvisa till det (och HOPPAS att NÅGOT ändå har gått in… att kanske en pytteliten pollett trillat på plats…) om han skulle dyka upp vid mitt camp eller söka konfrontation på annat vis (eller helt enkelt bara – vilket är det troligaste – snoka i mina förehavanden och se vad jag gör och med vem…). Sagt och gjort. Jag skickade honom ett sms där jag skrev att eftersom han verkar ha viktiga saker att avhandla (mtp sms- och meddelandefloden…) så kunde han få tillfälle att göra det på vårt lokala fik, Konditori Fenix, på onsdag kl 16. Han började genast krångla och tyckte det var för ”öppet” där… och kunde vi inte ses hemma hos honom och kunde vi inte ses redan samma dag. Men jag hade tagit initiativet och avsåg att behålla det, så jag bara upprepade ”Fenix är bra. Onsdag. Kl 16” tills han fattade. Då undrade han om vi kunde ta en promenad efter fikan – ifall han inte känt sig fri att säga det han ville – och så undrade han vilka mer som skulle komma (???)...?
Long story short så blev det just så som jag sagt; vi träffades kl 16 och han fick en timme. Sedan skildes vi åt. Under denna timme fick han tillfälle att säga det han ville. Vilket bara var samma grejer han sagt hela tiden. Och jag sa inte så mycket. Mest ”ja”, ”nej” och – vid något tillfälle – ”det har du inte med att göra”. Och så fick jag än en gång förklara varför jag gjort slut… vilket är det mest slitsamma. Detta att om och om och om igen göra slut.
Han berättade att han träffat en tjej för ett par veckor sedan, som var tydligt intresserad av honom men att han sagt till henne att han omöjligen kan starta upp ett nytt förhållande innan han verkligen sett sitt ex (det är jag det) med någon annan så han med all säkerhet visste att jag inte skulle gå tillbaka till honom (vilket får mig att fundera på om jag måste arrangera lite tokhångel med någon villig karl bara för att, liksom. Men… nej… det är inte min grej. Jag vet vänner som skulle ställa upp, men det vore att utnyttja vänskapen på ett sätt som jag inte vill. Inte alls.)
Och så ville han ändå veta hur chanserna såg ut till att vi skulle kunna försöka igen. Och jag fick vara brutaltydlig – igen! – och tala om att inte ens i det fall helvetet skulle frysa till is och små grisar skulle ses flyga omkring, samma dag, så kommer detta att hända. Det är SLUT. TOKSLUT. Jag har inga som helst känslor kvar och jag går aldrig vägar jag tidigare gått. Framför allt inte i detta avseende. Men han envisades; hur kan jag så tvärsäkert veta vad/hur jag kommer att känna om en månad, om två månader, om ett halvår? Hur förklarar jag att jag bara vet det för någon som så uppenbart ändå vill ha ett halmstrå att hålla i?
Hursomhaver så lovade han att inte besöka Camp Funk och att lämna mig ifred även på hemmaplan. Vi får väl se hur det blir med det…
Nu har jag en flagga att sy klart. Och fötter att sköta om.
Ha en ljuvlig lördagskväll, me lovely ones! Det har jag!
Inlägg
