Visar inlägg med etikett mardröm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mardröm. Visa alla inlägg

lördag, oktober 10, 2009

... i vilken vår hjältinna har slagit klackarna i taket




























(Tempus Fugit fick följa med ut igår. Jag tycker att bilden inte gör armbandet rättvisa, men det är svårt att plåta sin ena hand och försöka balansera en tung kamera med bara den andra handen... )

Det var roligt igår! När jag väl hade beslutat mig för vad jag skulle ha på mig (och våndan var väl värt det hela eftersom jag kände mig både fin och bekväm) och fiffat och moffat mig åkte jag in mot stan. Vid Medis träffade jag Lena och så tog vi sällskap till Bishop's Arms där redan Peter, Anna, Robban, Georg (och deras bror som jag tyvärr tappat namnet på) satt och hade det trevligt. Senare anslöt även en Kricke (som kan ha hetat Christian) och en Peter till. Det fina med Bishop's Arms - bortsett från brett sortiment, trevlig personal och mysig inredning - är att de medvetet håller ner musiken på en pratvänlig nivå. Det är gott att slippa sitta och gissa sig till vad folk säger, eller själv skrika sig hes - till ingen nytta.

Frampå nattkröken gick vi vidare till Jolly Roger och då blev det såklart som det brukar; hela gänget splittrades upp. Själv visste jag ju att där skulle vara några jag gärna ville träffa. Sådana som jag ser alldeles för sällan, eftersom de - eller om det är jag? - bor helt åt skogen. Så jag gled bara bort i vimlet och lyckades hitta både de jag sökte och ett par till som jag inte visste skulle vara där. Det blev många kramar och glada ögon och till och med en del roligt och vettigt och bra prat, trots att JR inte har samma ljudnivåpolicy som Bishop's. Vid halvtre kände jag att det fick räcka för min del och drog hemåt. Hade fint flyt så att bussen stod och väntade när jag gick av tunnelbanan. När det är på det viset tar det inte ens en halvtimme att ta mig hem från söder.

Jag vaknade av en hemsk mardröm. Jag och någon mer, som jag inte minns vem det var, hade fått en helvild klass och i någon form av tumult skulle jag ha hållit en elev så hårt i handlederna att han fick blåmärken och det blev utredning där både min nuvarande och mina tidigare rektorer var med och fast jag visste att jag verkligen inte gjort det så sa alla att de minsann sett mig göra det och det var ett enda jävla kaos och jag var helt förstörd. Inte kul att vakna i det tillståndet... Magont De Luxe och huvudvärk dessutom. Å andra sidan har jag ju haft ont i huvudet varenda morgon den här veckan.

Nu har jag varit vaken ett litet tag, hunnit äta lite smaskig frukost och dricka ett par muggar kaffe. Msn:at med yngsta syrran Malin och skrivit ett mail till en god vän. Bläddrat lite i DN (Alltså... vad tänkte norrmännen på - och med - när de bestämde sig för att ge Obama... fredspriset? Vavava? Vad har han uträttat so far? Han är president för ett land som fortfarande klampar omkring i Irak, krigar i Afghanistan, håller Guantanamo öppet, har skumma vapenlagar och ett eländigt sjukvårdssystem - to mention a few...) och sakta kommit till medvetande. När jag piggat till mig lite till ska jag ta en dusch, klä mig och helt käckt slakta min sparhund och gå ner till affären och växla in alla mynten. Sedan ska jag åka till Kista och gå på sy- och pysselmässa. Jag tänker att jag nog träffar nästangrannen och hennes dotter där, så jag får lite fikasällskap.

Det är en fin dag. Ingen blåst och sol från molnfri himmel. Kameran får följa med mig!

Stay tuned, me lovely ones.

måndag, november 10, 2008

... i vilken vår hjältinna drömmer

Jag befinner mig på en scen. Inte för att uppträda. Kanske jobbar jag som inspicient? Men jag är på en båt. En stor båt. Ett fartyg.

Plötsligt börjar allt snurra. Inredningen kanar omkring. Fartyget girar runt runt och allt börjar luta.

Jag släpper allt och börjar desperat ropa på Johanna (som tydligen är med på båten) och min man (som jag inte vet alls vem det kan vara...). Men de svarar inte och det är som att all ork och all lust att ens andas bara rinner ur mig och jag sjunker ner på knä och bara gråter och känner ett tungt tryck över bröstet... och...

... just där vaknar jag... på rygg... hjärtat rusar och det ligger som en osynlig betonggris över mitt bröst... och en stor sorg... Först kan jag inte röra mig men efter en stund (som kanske inte alls är så lång som jag upplever den) släpper paralyseringen och jag kan lägga mig på höger sida...

Jag tittar på klockan. Sex timmar tills jag måste gå upp. Jag slappnar av lite. Hör röster från lägenheten ovanpå. Det känns lite lugnande.

Så småningom hittar jag min andning igen och somnar om, så småningom...


Och... vet ni... där och då... Hade jag velat ha någon nära. Någons lugna andetag att lyssna på. En arm att lägga min hand på. Känna att jag bara drömt.