... i vilken vår hjältinna har lite småtråkigt

(Näckrosor i Bogstavannet)
Jag hade satt telefonen på väckning strax före sju, i morse, för att fixa med tvätten. När telefonen började spela Aïcha och jag sakta vaknade till liv hade jag inte en aning om var jag befann mig, först. Jag antar att det blir så när de nätter jag tillbringat i min egen säng, den här sommaren, kan räkna på mina bägge händers fingrar.

Jag kom hem från Kil igår. Helgen avlöpte väl. Det var najs att träffa och umgås med syrrorna och t o m träffa mina föräldrar för ett par korta fikor. Känns bara som att vi inte har så mycket att prata med varandra om och i det finns det en sorg. I all synnerhet som det finns saker jag skulle vilja fråga dem om. Frågor av såväl existentiell art som förklaringar till minnesfragment som jag inte kan hitta kontexten till. Peter säger att jag ska göra det innan de dör, eftersom det blir svårare sedan. Det vet jag ju redan, och han har givetvis rätt. Kanske kommer det ett tillfälle då jag kan sitta ner och prata med dem om dessa saker. Kanske inte.

Oslo var varmt, soligt och roligt. Jenny jobbade ett par pass, och vid ena tillfället följde jag med för att se vad det är för ställen hon jobbar på. Hon har ju en och samma arbetsgivare, men verksamheten bedrivs i ett par olika festvåningar; dels på Eckbo och dels på Bogsta Gård.
















(Bogsta Gård)
Bogsta är ju hur pampigt som helst - som ett litet slott. Men jag gillade Eckbo klart bättre. Historierna som Jenny och hennes kompis drog om hur det spökar där gjorde ju inte saken sämre!
















(Eckbo)
En av dagarna hade vi ambitionen att ta oss ut till Bygdøy och turista på muséerna därute, men vi kom inte längre än till Frognerparken där det var svalt och skönt att sitta under de stora träden och bara prata och sedan ta en god fika på en servering. Bygdøy ligger ju kvar tills nästa gång...
















På fredagen åkte jag till Malin (yngsta syrran) i Kil och där slöt andra syrran, Cia, upp. På kvällen var vi ute på Arena och käkade och hade det allmänt mysigt. Helgen tillbringades sedan i ganska slackig stämning med småungar, svåger och två korta föräldrafikor, som sagt.

Eftersom jag gjorde en sen bokning av tåg hem från Kil hade jag valt en polackvariant (billigast tänkbara) och fick därför byta fem gånger. Men... under över alla under... jag kom hem i utsatt tid. Utan missöden. Det är så man kunde bli religiös. Eller... kanske ändå inte.

Frågan nu är vad jag ska hitta på. Ryggan uppackad, tvätten avklarad, växterna lever och lägenheten är ju städad. Jag skulle verkligen behöva komma igång med min träning, men det är svårt att motivera mig utomdörrs när det blåser friskt och enstaka regnskurar dränker allt. Jag har åtminstone förnyat mitt medlemskap på gymmet och kollat upp när poweryogan drar igång, igen (september). Alltid något. Jävelmotionsjävelcykeljäveln står i förrådet. Där ska den stå ett bra tag till. Kanske drar jag mig ut på en powerwalk framåt eftermiddagen. Time will tell.

Jag har småtråkigt. Funderar på filmfestival. Jag har faktiskt några rullar härhemma som jag borde se. Eller kanske jag skulle köra ett LoTR-maraton? Sticka det sista på det plommonfärgade projektet? Sy något? Eller bara försmäkta. Emmajävlaboda bjuder inte på några som helst muntrationer, just nu. Jag får inte roligare än jag gör mig. Jag får väl hitta på något, då...

Arrivederci, me lovely ones...





















(Hittegods, Västra Torggatan, Karlstad)

... i vilken vår hjältinna bland annat hyllar minnet av Uwe

... eller snarare hans underbara vegoburgare, utan vilka Burg Herzberg vore en kulinarisk smaksensation fattigare. Hyllningen bestod i att jag testlagade mig en sådan burgare själv och minsann om den inte blev riktigt god. Inte Uweklass, dock. Det är ju givetvis omöjligt.





















(Malte på scen)
Herzburgaren är superenkel. Man tar ett par dl havregryn och dessa blandar man med goda kryddor. Jag valde curry, spiskummin, lite torkad red Hot Chili, salt, ett par varv med svartpepparkvarnen, en nypa cayenne och lite vitlök samt en tesked röd currypasta. Sedan blandade jag ut härligheten med knappt 2 dl vatten och ställde det i kylen att svälla ihop medan jag tog cykeln ner till byn för att handla tvättmedel och minifraîche, gå till bibblan och hämta en beställd bok (The Holy Household. Women and Morals in Reformation Augsburg av Lyndal Roper), låna två andra böcker (Gösta och genusordningen - feministiska betraktelser av Yvonne Hirdman och Proggen - musikrörelsens uppgång och fall av Håkan Lahger), hämta ännu fler böcker (beställning från Bokus: Alvtegens fyra Skuld, Saknad, Svek och Skam samt Ulf Lundells Vädermannen), hämta ut en tågbiljett (så jag tar mig hem från Kil/Karlstad på måndag) och - slutligen - droppa in hos Rosika och få topparna kapade (håret, alltså).
















(Patrik och Peter)
När jag kom hem pratade jag en stund med Agneta i telefon samtidigt som jag satte på lite ris. När vi pratat klart tog jag fram havresmeten ur kylen, la en liten, liten klatt Bregott med havssalt i stekpannan och klickade i havresmeten. Medan herzburgarna fräste i pannan tog jag fram minifraîchen och rörde ner lite vitlöksgrillkrydda till en kall sås. Jag hade mer avancerade planer för såsen men insåg att jag inte hade lust att vara pyssligare än så, just då. Sedan åt jag herzburgaren med riset, den kalla såsen och skivade tomater. Ska det vara på riktigt ska det vara ett fluffigt bröd istället för ris (jag tror nog att ett ciabattabröd skulle kunna funka, t ex) och remouladsås - men min variant fungerade fint. Det var hett och gott! Skitfiffigt, dessutom - havregryn och lite krydderier har jag ju alltid hemma.

Helgen var fin, varm och rolig. Den bjöd på både en stilla kväll/natt vid en spegelblank sjö där fladdermössen jagade små insekter precis över vattenytan och skogen stod så tyst, så tyst och på ett långt, stilla samtal. Jag satt på huk vid vattenbrynet mitt i natten och borstade tänderna i kolmörkret och försökte att inte tänka på filmer där hemska saker dyker upp ur djupet och hugger tag i tappra hjältinnor för att sedan dra ner dem i djupet. Inget sådant hände. Lyckligtvis. Kanske är jag inte tillräckligt tapper? ;-)

På fredagsmorgonen drog vi vidare mot Tolg, som ligger sådär riktigt bullerbygulligt vid Tolgsjöns norra ände, ca tre mil norr om Växjö. Lite senare anslöt Anna och Morten, med sina två tjejer och husvagn och efter att ha hjälpts åt (hmm.. nåja...) att resa förtältet (varvid yours truly fick en nedfallande takpinne i pannan så blodet skvätte) slog vi oss snabbt ner med vin och småprat. Peters trogna iPod stod för den musikaliska biten. Värmen var tryckande och till slut såg vi ingen annan råd än att gå de 150 metrarna ner till sjön för att ta oss ett dopp. Jag kan inte för mitt liv minnas när jag sist badade i en insjö - men det lär ha varit minst 25 år sedan... - men till och med jag hoppade i plurret, som var överraskande friskt och skönt! Hur bottnen såg ut vill jag dock inte ens tänka på; insjöbottnar är vidriga.

(Lisen, Anna, Johan, Peter)


















(Lynn)




















Frampå kvällskröken laddades grillen och vi åt nygrillade jätteräkor och annat smått och gott. En brasiliansk kille, bosatt i Tyskland, som camperade i närheten med sina kanotpolare kom förbi och blev sittande en god stund. Det blir inte roligt om jag ska försöka skriva om det här, men hade ni varit med hade ni fattat hur galet roligt det blev när Peter skulle försöka förklara för killen (som kan ha hetat Frederico - eller inte) vilka Monthy Python var och varför vi tyckte det var hejdlöst roligt att sitta och citera Fawlty Towersrepliker. Killen fattade inte. Men han verkade trivas med oss i alla fall.
















(Morten)
När kvällen definitivt gått över i natt fick vi besök av Patrik och Johan som är två av de fyra eldsjälarna bakom Tolgstockfestivalen. De skulle övernatta på scenen för att kunna hålla all dyrbar utrustning under uppsikt och skulle bara kvista förbi i all hast och säga godnatt till oss. Joråsåatteh... Två timmar senare var de fortfarande kvar och vi var lagom hesa efter en rejäl omgång beatlesallsång som så småningom övergick i Zappaallsång - men då med färre deltagare eftersom det inte är så många som kan hans texter.

Jag är glad att mina barn är vuxna och utflugna. Det tänkte jag då Lisen, 10 år, väckte oss alla redan före nio morgonen därpå för att få sällskap till ett morrondopp i sjön. GAH! Men... det är en så oemotståndligt positiv och rar unge att hon givetvis fick som hon ville - om än med viss fördröjning - och än en gång trotsade jag allt vad principer heter och badade. Det var nästan ännu skönare än dagen innan!

Borta i själva byn ligger en liten lanthandel och en servering som kallas Pannkakshuset (som är väl värt ett besök för den som är i krokarna!). Jag och Morten gick med flickorna för att köpa lite godis och vatten och när vi var en bit på väg ringde Peter för att säga att Johan bjudit oss alla på kaffe hemma hos honom, om vi ville. Klart vi ville! Han och hans familj bodde idylliskt (såklart!) i ett hus från förra sekelskiftet, ungefär, med en fantastisk trädgård runt om. Det kändes fint att sitta i svalkan under parasollet ett tag och dricka iskallt vatten. Och kaffe, dårå.





















(Johan)
Efter fikat traskade vi tillbaka och badade lite mer innan det var dags att göra sig klara till själva Tolgstock, då. Jag blev rätt nöjd med min utstyrsel även om huvudkluten ganska snabbt for av. Varmt och jobbigt och jag gillar egentligen inte att ha huvudbonader på mig överhuvudtaget. Fullt med folk - ca 400 vilket var rekord - och okej mat (dock inte skeppsskorpor och rom, som jag hade trott...) och allt bättre musik vartefter kvällen framskred. Claes Yngström och hans Sky High levererade skönt gung, gycklare bjöd på en eldshow och kvällen/natten avrundades med lokala hus- och coverbandet Zebrakings som var tajta och underhållande. Publiken var mycket tacksam! Himlen hade försiktigt börjat ljusna lite när vi traskade tillbaka till campet för några timmars sömn innan det var dags att packa ihop och åka hemåt, var och en på sitt håll.

~~~~~~~~

Det känns konstigt att komma hem när man varit borta så länge. Lägenheten känns lite främmande och luften är instängd. Posten ligger i en stor driva innanför dörren och måste sorteras så inga räkningar trillar bort. Det tar lite tid att landa. Dock levde alla mina växter och ett par av dem har dessutom växt till sig!

Och imorgon reser jag igen. Nu blir det Oslo och ett par dagar tillsammans med Jenny där innan jag drar vidare till Kil/Karlstad för att tillbringa helgen där, tillsammans med mina systrar, lite syskonbarn, en svåger och kanske rentav mina föräldrar (åtminstone på fredagen). Hej och hå.

Nu mörknar det rejält; jag tror det är ett ordentligt åskväder på gång. Härligt! Luften är kvav och luftfuktigheten hög. Ett hejdundrande åskväder med efterföljande tokregn vore absolut underbart!

Until next time, me lovely ones!

A bonus feature -> Hur man bäst använder en sabel av plast:

... i vilken vår hjältinna sätter ner foten

Ja, vi elsker... Jo, men jag gör det. Jag älskar Norge och skulle lätt kunna tänka mig att bo där. Å andra sidan kan jag ju tänka mig att bo i Nepal också. Wherever I lay my hat, typ.

Helgen var alltså precis som väntat; mysig och skön. Det spelar ju ingen roll vad vi hittar på, mina barn och jag, när vi träffas - det är så roligt i vilket fall, ju.

När jag kom ner till Oslo på söndagskvällen gick jag med Jenny och hennes roomie Kathrine på "søndagsskole" på rockpuben Garasjen. Det brukar vara en väldigt lugn tillställning med rockmusik på lagom volym (så att man faktiskt kan föra ett samtal) och lite loj, småtrött stämning. Så även denna söndag. Vi drack ett par öl och småsnackade lite och sedan gick vi hem i den regniga Oslonatten.

På måndagsmorgonen klev vi upp i såpass god tid att vi hann med en timmes powerwalk upp till Ekeberg och tillbaka. Utsikten däruppe är helt underbar; hela fjorden och Oslo ligger för ens fötter rent bokstavligt! Men tyvärr får ni nöja er med mitt ord på det för jag har aldrig kameran med mig när jag tränar. Vi hann med en brunch på Oslo City också, innan mitt tåg rullade hemåt.

Idag har vi haft "kompetensutvecklingsdag" på jobbet. Eleverna har ju lov, de små rackarna. Som förberedelse till dagens aktiviteter har vi, i arbetslagen, gjort en probleminventering och utifrån detta har dagens arbete inneburit att vissa områden - i stort behov av översyn och förbättring - utkristalliserats och arbetsgrupper har tillsatts för att jobba med dessa specifika frågor. För en gångs skull skulle vi få välja grupp helt efter fallenhet och eget intresse; frågor som man kanske brinner lite extra för att driva.

Nu är det ju så att jag, förutom att ingå i ett vanligt arbetslag, också ingår i den s k "studiogruppen", dvs vi som jobbar med studio (för elever med särskilt behov av stöd i Sv/Ma/Eng). Studiogruppen leds, halvt formellt, av en av speciallärarna - en mycket kunnig och erfaren lärare vars erfarenhet och professionalitet jag respekterar väldigt mycket. Men idag gick hon över gränsen. Min gräns. Den som jag satt upp för vad jag tolererar och inte. Hon ansåg att vi alla i studiogruppen skulle jobba med samma fråga, nämligen våra åtgärdsplaner (för de elever som alltså behöver extra stöd). Och hon fick med sig alla de andra - även de som sagt att de ville jobba med annat...

Men det kan hon faktiskt inte bestämma. Jag valde utifrån vad jag själv brinner för - och det blev den grupp som ska jobba fram förslag (och sedan givetvis driva dessa) för en förbättrad och mer inspirerande (för att inte tala om "fungerande") studiemiljö för alla våra elever, och dessutom blir det ju samtidigt en fråga om vår arbetsmiljö, lärares och elevers. Närmast på agendan ligger att se till att vi alla får en fungerande IKT-miljö (Informations- och kommunikationsteknologi), med fungerande arbetsredskap etc. Något som gör mig, och många andra, vanvettigt frustrerade dagligen - eftersom vi inte har de redskap vi behöver...

Men Studioledaren tog mig avsides och gav mig en regelrätt uppläxning där hon tyckte att jag skulle tänka om, att jag borde fundera över mina prioriteringar och visa att jag bryr mig mer om specialverksamheten än något annat. Jag sa att jag bryr mig väldigt mycket om specialverksamheten, men att jag också jobbar med annan undervisning och ser hur vår kackiga arbetsmiljö spiller över på allt. Dessutom menade jag att jag har betydligt mer att ge i en grupp av den typ jag valt, än i en grupp som jobbar med åtgärdsprogrammen, eftersom de som gör det är så himla duktiga på just det. Då hade hon mage att säga att om jag såg det på det viset så ansåg hon att jag borde vara med i deras grupp för att lära och - ännu värre! - hon anser mig vilja åka snålskjuts på deras hårda arbete... Ehm... Okeeej..? Är inte det själva vitsen med att ha olika arbetsgrupper; detta att vi gör en del, en annan grupp gör något annat och allteftersom vi blir klara med vårt arbete så kommer det alla till del..? Det är ju för fan inte bara studiogruppen som ska skriva åtgärdsprogram, väl? Och det är ju inte bara vi i studiemiljögruppen som ska ha mer välplanerade klassrum, med en skönare miljö och fungerande arbetsutrustning..?

Jag sa just detta till damen i fråga och började jobba med den grupp jag valt. Men gissa om jag kommer att få hugg i ryggen för detta. Om inte förr så nästa vecka när studiogruppen har sitt veckomöte. Men jag har en plan för det; ett ljud och jag går raka vägen till vår chef och slänger upp skiten på hennes bord. Jag är för fan 47 år gammal (snart, i alla fall) och ingen talar om för mig vad jag ska välja. Inte när jag faktiskt har ett fritt val. Basta!

Men givetvis har jag också ont i magen för detta. Jag tycker inte om konfliktsituationer, men jag får allt fler anledningar att sätta ner foten och hävda mig när någon försöker köra över mig. Det känns skönt att det också finns andra, sådana som såg detta och som stödjer mig helhjärtat om det skulle bli jobbigt på något vis.

Och bara för det - och för att jag tycker det är snyggt - ska jag ha på mig skjorta och slips imorgon. Och mitt tunga nitbälte. Samt undergroundkängorna. Det blir mitt långfinger till skolans TANTER. (Lugna och fina nu; jag ska givetvis ha kjol eller jeans, också. Det finns en gräns för hur mycket jag vill understryka saker och ting...)












Och så här fin utsikt har Matilda och hennes Rille från sin förstukvist!

Nu ska jag stryka min vita skjorta! Tjingeling!

... i vilken vår hjältinna utmanar faran

... och vad hade jag för det? Inte en enda björn såg vi, jag och Matilda, när vi gick den långa promenaden på västsidan älven. Inte ens några spår i nysnön, förutom av något hästekipage och andra flanörer. Men vi fick frisk luft, ett roligt samtal och varm choklad med marschmallows som avrundning. Inte illa. Verkligen inte!

Jag har ont i huvudet idag. Det känns som ett stort, ondsint tryck bakom ögonen. Hade det inte varit för att det också värker lite i käkbenet vid en av visdomständerna (jag vet inte varför, men varje gång jag ska bli förkyld dyker detta fenomen upp - det är alltså inget fel på tanden i sig...) så skulle jag kunnat tro att det möjligen var resultatet av gårkvällens lilla fest. Vi inledde härhemma hos Matilda och Rille (Linus och Simone var också med) med en kryddig sallad, en stark sås och varma naanbröd och några glas rött, för att sedan gå vidare med något glas vitt på förfesten hemma hos Otto och vad-hans-roomies-nu-heter. Därefter spelade vi "myntet-i-glaset" vilket gick ut på att dricka öl. Jag gick hem medan jag fortfarande hade vettet i behåll, tillsammans med Linus och Simone som var trötta, och det var nog en bra sak eftersom det ändå kändes som att sängen befann sig på öppet hav när jag la mig i den...

Just nu faller ingen nysnö alls, utan bara ett strilande regn som skymmer fjälltopparna. Jag tog några bilder från uteplatsen igår, upp mot Skarsnuten, men jag glömde USB-kabeln hemma så jag får lägga in dem här när jag kommer hem. Matilda och jag hade planer på en längre promenad idag - ner mot Ulsåk - men det var tur att vi stannade inne. Inte så kul att resa hela kvällen, sedan, med blöta ytterkläder och skor...

I eftermiddag ska vi ner till Gol och se hur Linus bor och kika på Pers där både Matilda och Linus jobbar. Kanske äta där också - eller kanske inte. Inte så roligt för dem att sitta på jobbet och äta när de, för en gångs skull, är lediga. Och senare ikväll går mitt tåg ner till Oslo där jag ska sova hos Jenny. Men innan jag får sova ska jag med på Søndagsskolen på Garasjen...

I'm too old for this shit... ;-)

... i vilken vår hjältinna varit på turné

(Nästan mitt i bild: mina föräldrars hus)
Fredag: Vi åkte upp till Sarpsborg i bandets chevavan. Funkade rätt bra, inte minst eftersom de installerat dvdspelare+nedfällbar skärm så att man kunde kolla på lite film och grejer. Väl framme var det en massa råddande med instrument och stärkare och ljud och jag satt mest och läste och fördrev tiden på egen hand. Sedan bjöds vi på gigantiska pizzor. Jag och Kärleken valde att dela på en och trots att vi verkligen blev mätta räckte det ändå till så att Tina och André (även kända som trashqueen och AB, för somliga läsare), som kommit ner från Vestby, också fick ett par rejäla smakbitar var. När allt var klart åkte vi bort till hotellet där min Jenny väntade. Det är så fiffigt att bussen från Oslo stannar just där vid Quality Hotel så hon behövde bara hoppa av och invänta vår ankomst. Många kramar och mycket gos blev det, fast det inte är så längesedan vi träffades sist.

Efter att ha slängt in vår packning, fräschat till oss och suttit en stund i baren och druckit lite öl och småpratat åkte vi tillbaka till Olavspuben där giget var. Olavsdagene är en enveckasfestival i Sarpsborg med en massa olika aktiviteter, bl a då kvällarna med livemusik på Olavspuben vid Greåker.

Spelningen var riktigt bra - killarna var laddade och publiken mycket entusiastisk. Många var där och såg bandet förra året och hade kommit tillbaka för mer i år. Dock var vi alla - inte minst Kärleken och de andra i bandet! - helt eniga om att showen helt stals, och det med rätta, av lille Robin som var där och såg dem förra året, då 9 år gammal - uppklädd i full Malcolmmundering. Då fick han träffa bandet efteråt och berätta om hur AC/DC är hans stora idoler och så fick han bandets mailadress. Under året som gått har han skrivit lite ibland och berättat att han börjat spela gitarr så smått och undrat om det skulle vara möjligt att få spela med bandet. Så ingen blev direkt förvånad när han dök upp i år igen, i Anguskläder (SÅ SÖT KILLE!) och med en fin, röd gitarr. Allvarlig och spänd så att det såg ut som han skulle börja gråta, eller möjligen kräkas, av spänning och koncentration. Han hade övat i ett helt år, ju, för detta!

Killarna hade nog inte riktigt räknat med det, men fann sig snabbt och C hjälpte honom stämma gitarren (och rigga hans stärkare) och så fick han komma upp på scenen när det bara var ett par låtar kvar på setet och köra Highway to Hell. Och som han ÖSTE! Han kunde ju spela!

Publiken jublade och jag lyckades tränga mig fram till scenkanten och ta några bilder på honom. Efteråt kom hans mamma och tackade så mycket och tog med honom hem - klockan var ju nästan ett på natten och det är väldigt sent för små rockhjältar.

Det var ganska sent för oss också, som varit på benen sedan tidiga morgonen, men vi höll tappert ut en stund till medan vi drack mer öl och glammade med folk tills vi fick lift med Tina och André till hotellet där vi slängde oss i varsin säng och somnade som stenar, på nolltid. Jenny följde med dem och fick sova där.

Lördag: Vi hade ställt telefonen på väckning för att inte missa 10.20-bussen till Oslo och om jag var trött var det inget emot vad Kärleken var. Väldigt trött var han. Matt. Och det var inte enbart av sömnbrist... ;) Men vi kom med bussen och framme vid Sentralen mötte Jenny oss och så gick vi hem till henne för att slänga av ryggsäcken och ta en fika. Hon bor på Grönland, dvs en stadsdel som heter så. Det roliga med det namnet är att stadsdelen mestadels bebos av pakistanier...

Jenny delar en trea med tre andra tjejer och den är superfräsch och - som sagt - mycket central. När en av tjejerna flyttar tillbaka till Sverige för att börja plugga nu, får Jenny hela sovloftet för sig själv. Hon trivs så bra att hon vill stanna i Oslo. Om inte för gott så åtminstone för överskådlig framtid. Jag förstår henne!

Kärleken var fortfarande bakis och skakis och tyckte min idé att han skulle sova ett tag medan jag och Jenny strosade, var lysande. Så först gick vi en promenad i Botaniska, som ligger bara ett par kvarter från Jennys hem.

Helt ljuvligt ställe - mitt i stan men så lummigt och frodigt och tyst. Sedan gick vi upp i lägenheten, men Kärleken ville gärna sova mer så vi gick ut igen och vandrade omkring lite på gatorna och det kändes egentligen inte alls som Oslo utan mer som en exotisk basar av något slag. Många butiksskyltar var skrivna på urdu och det såldes skimrande tyger, ljuvliga kryddor, massor av frukt och grönsaker, spännande musik och ljuvliga små samosaliknande saker i små stånd i gathörnen. När vi traskat oss hungriga gick vi till Justisen i vars bar - Paragrafen - Jenny jobbar på helgerna. Vi satt på den fina, gamla innergården och åt pasta carbonara medan ett plötsligt regn vräkte ner. Som tur var hade en stor presenning spänts upp över gården så vi slapp bli dränkta...

Vid fem gick bussen mot Sverige och vi hoppade av i Årjäng där mina föräldrar mötte oss med stora famnen. Vi träffas verkligen för sällan, jag märker det just när vi ses. Och samvetet hugger tag i mig lite. Visst är det så att vi har en lite knas relation, min mamma och jag.

Men vi är ju inte osams eller så. Bara ruskigt inkompatibla. Min far, däremot, känner jag mig alltid bekväm tillsammans med. Jag känner att jag dock bör försöka vara mer aktiv i våra kontakter; det räcker inte med något mail i kvartalet. Jag lovade mig själv, när jag vaknade på morgonen och låg och funderade lite, att bli bättre på det området. Försöka skriva mail mycket oftare, ringa emellanåt och dessutom skicka lite rekorderliga snailmails och/eller vykort - det vet jag att de blir väldigt glada för! Jag varken orkar eller vill börja reda i varför min och mammas relation är så ansträngd och liksom opersonlig, jag ska nöja mig med att inte försämra den utan försöka hitta vägar att göra den lite bättre, utan en massa terapeutiska samtal.

Hursomhaver blev de verkligen förtjusta i Kärleken - fattas bara! - och det är ju en bra sak. Vi åkte ut till deras hus, som ligger på vägen mellan Årjäng och Arvika, och där pratade vi, drack kaffe, åt gott, lyssnade på jazz

(min far blir så lycklig när han får snacka musik med någon och han har verkligen - under framförallt 50-talet - sett många av "de stora" live) och njöt av stillheten. Det var en vilsam känsla att krypa ner i den lite smala gästsängen med Kärleken och ligga där och titta ut genom fönstret och se hur en nästan full måne vandrade förbi, så tyst, så tyst.

Söndag: Sov ganska länge. Vaknade sakta. Tassade ut i köket och hämtade en mugg kaffe och satt sedan ute på verandan och småpratade och tittade på svalor och kossor och tänkte på hur skönt det är ibland när livet går i lite långsammare takt. Inuti mig bor en liten romantiker som gärna skulle bo i hus på landet och dricka morronkaffe på verandan på sommaren och framför vedspisen på vintern. Men den lilla romantikern brukar få en välbehövlig knuff in i glömskan igen. Jag är inte personen som ska ha ett hus som ska underhållas, ved som ska huggas, snö som ska skottas - för att inte tala om att ha en trädgård att sköta. Nej, nej, nej. INTE. Been there - done that. Mysigt och fint. Men också jobbigt och bundet. Och tråkigt (trädgården!). Nej, lägenhet is da shit. Med balkong. Möjligen kan jag sträcka mig till en uteplats, men då måste man bo i markplan och det vill jag inte; då kan man ju inte lämna fönster och/eller balkongdörr öppna på natten eller om man så bara går ner till affären. Kommer det inte tjyvar och banditer och stjäl så kan man ge sig fan på att grannens katt smiter in och knöpar på äktamattan eller - ve och fasa! - klöser på högtalarna.

Nåväl - tillbaka till skogen. Otroligt nog bjöd söndagen på övervägande soligt väder så vi ägnade precis hela dagen åt att växelvis promenera omkring, fika, kolla på alla vackra och intressanta odlingar (jodå, jag förstår att uppskatta sådant, bara jag slipper anstränga mig med det), äta litegrann, promenera mer, fika, grilla ända tills det var sena kvällen och dags att sova. En riktigt avkopplande dag, på det hela taget!

Måndag: Efter en snabb frukost åkte vi ner till Kil för att hälsa på lillsyrran Malin och hennes familj och sitta i deras trädgård och fika och snacka och busa lite med lille Wiggo

... och ännu mindre Leo.

Fanny var hos sin pappa, så henne träffade vi inte. Men det kändes lite extra viktigt att träffa småkillarna eftersom jag inte känner dem så väl och ju har lovat syrran att komma upp och passa dem en helg i oktober, när hon och Per ska åka på lillsemester. Efter lunch for mina föräldrar tillbaka till skogen för några dagar (de bor ju i Örebro, annars) och Kärleken och jag tog tåget hem, via Göteborg. Vi var hemma vid halvtiotiden och det kändes som om vi varit borta mycket längre än bara fyra dagar. Även om vi haft en trevlig liten "tour" så var det skönt att fixa lite te, kolla mailen och sedan sova i sin egen, goa säng.

Tisdag - torsdag: Jag var lite trög i starten på tisdagen, men eftersom vi hade tvättid klockan tolv fick jag ju lov att sätta lite fart och när jag väl fått upp den (farten, alltså) blev det ingen hejd på mig. Jag städade (välbehövligt!) och pysslade, fiffade till badrummet, var lite kreativ på balkongen och fixade med växter och lite kuddar och ljuslyktor och så städade jag skåp och dammtorkade och sorterade skivor och böcker som kommit i oordning, och bakade bröd ...

... dammsög och torkade golven och planterade om ett par växter och fick äntligen ut ett par trista växter ur köksfönstret och ersatte dem med basilika, oregano, timjan och koriander (den ser en smula ledsen ut, koriandern... kanske kan man inte ha sådana i kruka inomhus?) och så googlade jag lite och visst kan man ha vitlök i kruka (man får blast som smakar milt av vitlök och som kan klippas ner i sallader etc) så jag tryckte ner några klyftor i en kruka och kom på att jag skulle vilja ha ett mer "rustikt" stuk på köket och så tog jag itu med den där megahögen med papper och block och grejer som belamrade arbetsbordet där den stationära datorn står och fick undan en massa och hittade mitt akvarellblock och de "nya" färgerna (som jag köpte i vintras, men glömde bort) och pratade med Johanna som ringde och var överlycklig eftersom hon fått lägenhet och det är inflyttning senast om tre veckor och så lagade jag spaghetti med köttfärssås till oss och två små Smulor som kom och var här och så lämnade jag in mina nio synnerligen försenade böcker på bibblan - som efter 2 påminnelsebrev tog ut 40 (FYRTIO!) kronor för hela förseningen (i min gamla hemkommun tog de ut 10 kr bok/vecka) - och köpte ett par stora växter till arbetsrummet och brände av några skivor till Jenny (Amy Winehouse: Back to Black och Johnny Cash: två av American-plattorna) och Matilda (Amy Winehouseplattan) och skrev långa brev till dem också och vykort med tack-för-senast till föräldrarna och lillsyrran och postade dessutom dessa och så var det plötsligt onsdagkväll. Någonstans mitt i allt detta sov jag ju också (tisdagsnatten...).

Allt detta grejande gjorde mig matt, gav mig en underbar känsla av ordning och struktur och ännu mer lust att vara kreativ och dessutom insåg jag att vi behöver en lagerhylla (som ska målas och stå på balkongen med diverse växter och ljuslyktor etc i), utökning av handduksförrådet, lite snygga förvaringslådor samt en snygg "avslutning" på Billyhyllan (eller någon annan smart och estetiskt tilltalande lösning) för att härbärgera all den SPRIT som plötsligen finns en masse i vårt skafferi, tack vare diverse resor under våren och sommaren. Skafferiet är iofs en okej förvaringsplats, men det känns som att sätta ljuset under skäppan när man i detta skåp rymmer godsaker som t ex en Caol Ila 1993 Distiller's Edition eller en 18-årig Talisker. Nu, käre läsare, behöver du knappast vara raketforskare för att inse vart jag vill komma med detta resonemang; till IKEA.

Närmaste IKEA ligger i Kalmar och jag tror vi ska åka dit imorgon, faktiskt, om inte vädret blir så fint att vi får lust att stanna hemma och njuta av det istället. Kärleken vet inte om det än. Jag ska nog berätta det för honom nu.

Men först ska jag brygga oss en kanna Blue Java och ta fram ett par av de där smarriga (och tämligen kalorisnåla) muffinsen jag bakade tidigare idag, när jag vaknat och hämtat mig från de sista två dagarnas energirush. Jag ska bjuda honom på detta och pussa honom lite i nacken.

It's a plan and "it's so cunning you could put a tail on it and call it a weasel"... ;-)