... i vilken vår hjältinna är smått religiös

"Tänk på vilodagen så att du helgar den". Tredje budet. Det sägs att det finns något gott i varje religion. Jag är varken religiös eller privattroende men idén med att hålla helg tycker jag är väldigt sympatisk. Så idag ska jag efterleva dekalogens tredje huvudsats.

Jag inledde med sovmorgon, långsamt kaffedrickande och lite slösurfande. Nu har jag tappat upp ett varmt bad med mycket skum. Jag tar med mig Liseys berättelse (jag har sällan tagit så god tid på mig för att läsa en bok - det blir korta snuttar, bara - men den har artat sig väl och fångat mig... Det är väl en del av Stephen Kings mästarskap, detta att kunna fånga sina läsare med en riktigt bra berättelse. Han har andra kvaliteter också.) och kryper ner för en stunds avslappning i den högre skolan. Egentligen skulle jag tagit med ett glas Masí Campofiorin, också. Men det får vara nån måtta med helgandet, tycker jag. Det får vänta till senare idag.

















Amen. Typ.

... i vilken vår hjältinna möter döden

Kolla! Gulligt, va'? Det är ett iPodfodral i lovikkagarn. Johanna får det till sin iPod Classic. Jag tror hon blir glad att den lille rackaren slipper frysa...

Jag lyckades med konststycket att få en toklång arbetsdag idag igen. Men å andra sidan har jag dokumenterat varenda en av mina elever och deras arbete och exakt hur de ligger till och varför jag ger dem det betyg jag ger dem. Eller varför jag inte ger betyg, i vissa fall. Jag har också hunnit ett par bra samtal med kollegorna samt inviga (flera gånger!) den nya kaffemaskinen i personalrummet. Kaffet smakar väl ungefär som i den förra men latten och chokladen är godare. Dessutom är den baserad på mjölk och inte på grädde som i den gamla. Nu kan jag emellanåt belöna magen med något snällt under långa eftermiddagar.

I mitt vardagsrum har döden passerat. Den tog med sig min cyklamen.












Jag fryser. Detta trots att jag har på mig träningsbyxor, långärmad luvtröja, strumpor och raggsockar. Just nu dricker jag, den "sena" timmen till trots, nybryggt Blue Java. Om en stund går jag över till te. Det kanske hjälper bättre. I övrigt är det en sådan kväll då jag egentligen skulle vilja krypa ner under täcket nu, med lite soft musik och så Stephen King, då. Jag blev så otroligt sugen på Ryan Adams när jag öppnade Kings Liseys berättelse tidigt i morse och såg en bit ur texten till en underbar låt - When the Stars Go Blue - på försättsbladet;

Where do you go when you're lonely?
Where do you go when you're blue?
Where do you go when you're lonely?
I'll follow you
When the stars go blue...

Den låten försätter mig i en alldeles särskild, lite bitterljuv, sinnesstämning. Jag fick tips om den av en nära vän och spelade den mycket för några år sedan, då jag var nyskild och njöt av stillheten och lugnet i mitt nya hem. När jag lyssnar till den minns jag både det speciella ljuset om höstkvällarna i mitt vardagsrum, känslan av ro och långsamma, sköna kvällar med en god vän och motsträvig singelmalt från Skottlands västligare öar.

Kanske skulle jag följa min känsla och krypa i säng. Jag sov inte så mycket inatt och jag skulle troligen falla i koma på studs. En lockande tanke. Indeed.

... i vilken vår hjältinna har en soft dag

Just innan jag skulle somna igår kom regnet. Inte det där duggliknande som livade upp min eftermiddagsrunda, utan Regnet. Det dundrade ner mot det vidöppna fönstret och forsade längs gatan. Asfalten var fortfarande, trots den sena timmen, ganska varm och det doftade... märkligt. Inte otäckt, bara annorlunda. En stadslik doft, långt från den som kändes ute på balkongen från gräsmattan och de stora lönnarna. Det kändes vilsamt att krypa ner under det svala lakanet, öppna boken (Stephen King's Sömnlös) och ligga och läsa och sedan dåsa bort till den där ljudväggen.

Jag vaknade med ett ryck vid fyra. Klarvaken. Jag kunde inte somna om och min gryningsförvirrade hjärna var övertygad om att det var bokens fel. Den handlar om människor som får grava sömnstörningar, börjar vakna tidigare och tidigare och sedan börjar uppleva de mest märkliga saker. Just då kändes det fullt möjligt, faktiskt. Jag försökte läsa, gick upp och drack vatten, kikade in på boarden lite och tänkte sedan att jag, om inte annat, ju kunde lägga mig och tänka på Kärleken. Så det gjorde jag. Det kändes fint. Som alltid. Jag saknar honom och längtar efter honom. Och när jag lyckats somna ungefär om när sonen L gick till jobbet vid sju och sedan vaknade vid nio igen, så kändes det inte alls som att det var bokens fel. Eller ens Stephen King's. Men vid den där tiden på natten, vargtimmen, spelar hjärnan en sjuka spratt. Eller så är det just då man kommer till insikter?

Ganska tidigt på förmiddagen drog jag på mig träningskläderna och gick ut. Jag bestämde mig för den lite förlängda rundan och kroppen svarade kanonbra på det. Jag hade världens sköna flyt (trots sömnbristen) och lyckades nog pressa ner tiden ett par minuter till. Sista fjärdedelen kickade endorfinerna in och jag kunde nog gått hela rundan ett varv till. Men jag testade inte. Inte idag. Kanske till helgen. Huvuddelen av rundan går längs med inloppet av ån och sen upp till den gamla kraftverksstationen, och så över broarna där och tillbaka. Det är vackert!

Inte mycket vatten uppe vid kraftverket nu...














Stilla flyter Ätran...













Och när jag kommer så här långt på rundan...

... så har jag bara ett par minuter kvar. Alltid lika ljuvligt, tillfredsställande och boostande. Samt grundligt svettigt.

Resten av dagen har fått förflyta i stillsam dekadens. Jag slöade lite på boarden och fick inspiration att dra fram de fyra-fem första plattorna med Roxy Music (remastrade CD, även om jag har dem på vinyl också...), och spela igenom samtliga. Jag har fikat på balkongen, läst vidare i Sömnlös, lagat lite middag, lekt lite med min kamera, småpratat på msn med vännen N som befinner sig i en annan tidszon och är jetlaggad, brakat ihop med sonen som anser att det är alla andras fel att hans MP3-spelare gått under jorden och så har jag tagit en stilla promenad för att köpa hem kaffe (det fick bli Zoegas Blue Java, idag), lättfil, juice. ägg och jäst. Imorgon tänker jag baka matbröd. Inte alls särskilt ansträngande, utan snarare lite kontemplativt. Doften av varmt bröd och nybryggt kaffe ska jag väcka mina barn med. Sonen är ledig och dottern J börjar inte jobba förrän på kvällen.

Det känns lite kul att båda mina "små" jobbar! De är på väg med stora kliv rakt in i vuxenlivet. Bra det, det är just det jag försökt fostra och förbereda dem för. Att bli vuxna människor som mår bra och kan ta hand om sig själva. De är på god väg! Och mitt liv går vidare. Yes!

Strax dags att stänga ner för kvällen här. Ska bara dricka ur den sista slurken Pasión Colombia och tänka på Kärleken.

... i vilken vår hjältinna säger farväl

När jag vaknade i morse var min första tanke hos Kärleken som så många andra mornar. Alla, faktiskt. Åtminstone sedan några månader tillbaka. Jag skickade ett ömsint gomorron-sms och han svarade genom att genast ringa upp mig och småprata gosigt någon minut innan han var tvungen att återvända till arbetet. Jag älskar att han tar sig tid till sådant. Jag älskar honom. Så är det.

Efter att ha mornat mig en smula tassade jag upp, startade datorn och gick ut i köket för att sätta på en kanna kaffe. Zoegas, givetvis. Just nu Pasión Colombia. Mitt diskreta småskramlande väckte, som avsett, dottern J som sov på en madrass i vardagsrummet. Hennes packning låg och flöt över hallgolvet; dags att resa tillbaka till Norge och vardagen. Först upp på fjället 5 veckor och sedan Oslo.

För ovanlighetens skull var det lite smådisigt ute och eventuellt någon grad svalare än de övriga av veckans mornar. Dock var luftfuktigheten högre än vanligt, så det var ändå kletigt och klibbigt att dricka kaffe på balkongen. Förhoppningar om ett förlösande åskväder väcktes.
Efter diverse pyssel och sedermera även frukosterande skjutsade jag henne till stationen fvb Göteborg och vidare uppöver. Även om vi ses om fem veckor igen, då hon kommer och hämtar sitt Oslo-bohag och vi dessutom kan ha rätt flitig msn-kontakt så känns det alltid lite vemodigt att vinka av henne. Körde hem igen och kom hem alldeles i tid för Kärlekens förmiddagssamtal. Kärlek på distans har sina sidor...

Resten av dagen har glidit fram lite i lagom laid-back atmosfär. Långt telefonsamtal med väninnan A, i Stockholm (ja... en märkligt stor andel av mina väninnor heter något på A, har jag insett...), färdigläsning av John le Carré's Absolute Friends, halvslummer på sängen, kaffedrickande, småprat på msn med Bästa Väninnan A och vännen N och en del hängande på en viss rockboard.

Ett mer effektivt avbrott gjordes då jag skjutsade en annan dotter J till en anställningsintervju och hon fick jobbet utan att ens bli intervjuad... För att fira detta körde vi längst ner vid stranden för att köpa fish'n'chips (dotter J) och bakad potatis (jag) i en dubbeldäckare som står där på somrarna och ger en lite internationell prägel åt badlivet.

Det var då det slog mig. En dubbeldäckare! Den ultimata festival- och boendebussen, ju! Man kan sova på ovanvåningen och ha "sällskapsutrymmen" på nedervåningen. Vill HA en sån! Måste förstås ta busskort först. Och finansiera det hela. Samt ta fram den djupt slumrande mekanikern inom mig. Men... medge att det är en ljuvlig idé!?!

Resten av kvällen kommer att förflyta lugnt och fint. Jag ska ta en kvällspromenad med dottern J (den icke-norge-resande) längs med ån, och sedan ägna mig åt att läsa. I avvaktan på att få tag på Elias Canetti's Förbländningen, som Gode Vännen J rekommenderat mig å det varmaste, har jag påbörjat en Stephen Kingroman igen; Sömnlös. Får se om den kan vara något att ha, kanske.



Medan jag samlar mig för promenaden tar jag mig en mugg Pasión Colombia och tänker på Kärleken.