... i vilken vår hjältinna har lite småtråkigt

(Näckrosor i Bogstavannet)
Jag hade satt telefonen på väckning strax före sju, i morse, för att fixa med tvätten. När telefonen började spela Aïcha och jag sakta vaknade till liv hade jag inte en aning om var jag befann mig, först. Jag antar att det blir så när de nätter jag tillbringat i min egen säng, den här sommaren, kan räkna på mina bägge händers fingrar.

Jag kom hem från Kil igår. Helgen avlöpte väl. Det var najs att träffa och umgås med syrrorna och t o m träffa mina föräldrar för ett par korta fikor. Känns bara som att vi inte har så mycket att prata med varandra om och i det finns det en sorg. I all synnerhet som det finns saker jag skulle vilja fråga dem om. Frågor av såväl existentiell art som förklaringar till minnesfragment som jag inte kan hitta kontexten till. Peter säger att jag ska göra det innan de dör, eftersom det blir svårare sedan. Det vet jag ju redan, och han har givetvis rätt. Kanske kommer det ett tillfälle då jag kan sitta ner och prata med dem om dessa saker. Kanske inte.

Oslo var varmt, soligt och roligt. Jenny jobbade ett par pass, och vid ena tillfället följde jag med för att se vad det är för ställen hon jobbar på. Hon har ju en och samma arbetsgivare, men verksamheten bedrivs i ett par olika festvåningar; dels på Eckbo och dels på Bogsta Gård.
















(Bogsta Gård)
Bogsta är ju hur pampigt som helst - som ett litet slott. Men jag gillade Eckbo klart bättre. Historierna som Jenny och hennes kompis drog om hur det spökar där gjorde ju inte saken sämre!
















(Eckbo)
En av dagarna hade vi ambitionen att ta oss ut till Bygdøy och turista på muséerna därute, men vi kom inte längre än till Frognerparken där det var svalt och skönt att sitta under de stora träden och bara prata och sedan ta en god fika på en servering. Bygdøy ligger ju kvar tills nästa gång...
















På fredagen åkte jag till Malin (yngsta syrran) i Kil och där slöt andra syrran, Cia, upp. På kvällen var vi ute på Arena och käkade och hade det allmänt mysigt. Helgen tillbringades sedan i ganska slackig stämning med småungar, svåger och två korta föräldrafikor, som sagt.

Eftersom jag gjorde en sen bokning av tåg hem från Kil hade jag valt en polackvariant (billigast tänkbara) och fick därför byta fem gånger. Men... under över alla under... jag kom hem i utsatt tid. Utan missöden. Det är så man kunde bli religiös. Eller... kanske ändå inte.

Frågan nu är vad jag ska hitta på. Ryggan uppackad, tvätten avklarad, växterna lever och lägenheten är ju städad. Jag skulle verkligen behöva komma igång med min träning, men det är svårt att motivera mig utomdörrs när det blåser friskt och enstaka regnskurar dränker allt. Jag har åtminstone förnyat mitt medlemskap på gymmet och kollat upp när poweryogan drar igång, igen (september). Alltid något. Jävelmotionsjävelcykeljäveln står i förrådet. Där ska den stå ett bra tag till. Kanske drar jag mig ut på en powerwalk framåt eftermiddagen. Time will tell.

Jag har småtråkigt. Funderar på filmfestival. Jag har faktiskt några rullar härhemma som jag borde se. Eller kanske jag skulle köra ett LoTR-maraton? Sticka det sista på det plommonfärgade projektet? Sy något? Eller bara försmäkta. Emmajävlaboda bjuder inte på några som helst muntrationer, just nu. Jag får inte roligare än jag gör mig. Jag får väl hitta på något, då...

Arrivederci, me lovely ones...





















(Hittegods, Västra Torggatan, Karlstad)

... i vilken vår hjältinna är strandad

Oh well... Jag är inte förvånad. JävelSJ går från klarhet till klarhet och en försening i Katrineholm gör att jag nu sitter på Sidewalk Express i Karlstad och får ta ett Oslotåg som är två timmar senare än det jag bokat. Fanfanfan. Det jobbiga är att fördriva tiden. Det är varmt och jag har ingen som helst lust att traska omkring downtown Karlstad. Ingen idé att ringa syrran Malin, heller - hon bor ju ett par mil utanför.

Jag kan inte ens besöka det hus där jag föddes, för en stilla nostalgitripp. Det är sedan länge rivet och ersatt av ett modernare hus. Annars låg det snett över gatan här. Adressen var Hamngatan 14 och vi bodde i ett stort gårdshus på en innergård. Fast jag nog bara var tre-fyra år när vi flyttade till Kvarnbergsgatan (bredvid Mariebergsskogen - tänk vad spännande att bo bredvid en djurpark när man är liten!) så har jag faktiskt några små minnesfragment av mina år på Hamngatan 14. Jag minns kullerstenarna på bakgården, jag minns den stora järngrinden och att det stod stora, lummiga träd inne på gården. Jag minns också att det fanns en vedspis kvar i ett av kökshörnen. Vad jag inte minns, men fått berättat för mig, är att jag en höstlig fredagskväll, när jag var i tvåårsåldern, begav mig ut på vift i Karlstad. Det här var på den tiden då det inte var livsfarligt att lämna sovande barn utan uppsyn en liten kvart så min mamma och pappa kilade tvärsöver gården till tvättstugan för att hämta den torra tvätten. Under tiden (rekonstruerat mha en god vän till parenteserna) hade jag väckts av telefonen, kravlat mig ur sängen och svarat. Jag lär ha sagt att "det är ingen hemma här" och sedan lagt på.

Vad jag sedan tänkte är fördolt, men vad man vet är att jag drog på mig mina älskade gummistövlar och iförd endast dessa och ett vitt nattlinne (som en gång varit en sovpåse - ni vet en sådan där med dragsko längst ner) drog jag ut på stan. Antagligen för att leta upp mina föräldrar. Mina föräldrar kom ut från tvättstugan just i tid för att se något litet, vitt fladdra till i porten och sedan svänga av ut på den av raggare väl trafikerade gatan (fast egentligen gick jag såklart på trottoaren). De släppte tvättkorgarna och sprang efter men jag var snabb som en iller och hade redan hunnit runt nästa gathörn och var på väg upp mot Drottninggatan (och gathörnet jag rundade är precis utanför där jag sitter i skrivande stund; jag ser det genom fönstret) innan de hann få tag på mig. Jag var tydligen inte alls ledsen eller orolig utan mer kavat och hade nog mest en idé att om jag gick ut skulle jag stöta på dem, liksom.

Och så har jag fördrivit en liten stund, ändå. Min biljett är ombokad och som tröst för förseningen får jag hämta fika i caféet här på stationen. Alltid något. Faktum är att jag är lite hungrig - har bara ätit ett par äpplen idag. Jag hade tänkt äta frukost men fan flög i mig i morse och jag ställde mig på vågen för första gången på två månader; jag har gått upp FYRA jävla kilon! GAH! DUBBELGAH! Så jag tappade frukostlusten. Men nu måste jag nog få i mig lite käk om jag ska palla tre timmars fördröjning.

En sak till, bara, innan jag loggar ur; jag försökte komma in på SRF-boarden härifrån. Det gack icke. "Du är suspenderad" är meddelandet som dyker upp. Det är jag givetvis inte. Däremot innebär det att det ligger en tung IP-banning över Sidewalk Express på Karlstads station. Har du eventuellt någon kommentar till detta, cal..? ;-)

Nu: fika. Sedan: uppsökande av svalkande skugga med frisk fläkt (om sådan står att finna).

Puss, me lovely ones!