... i vilken vår hjältinna bekänner färg

Jag behöver verkligen inte lång stund innan jag får färg, om jag vistas ute så här års. Jag blir inte ens särskilt röd - förutom det där "bandet" över näsan och kindbenen - utan blir brun nästan direkt. Det lilla röda som uppstår svider inte, heller.

Efter att ha pysslat och grejat här hemma på förmiddagen (bl a rotat igenom kassar med gamla pluggböcker i jakt på vad jag kan ha i ämnet ADHD/Asperger) cyklade jag bort till Drevviken vid lunchtid och låg där och solade på en klippa några sköna och heta timmar. Tur att det fläktade lite. Ändå gick allt vattnet åt, som jag tagit med mig. I lurarna hade jag Susanna Alakoskis Svinalängorna och jag har väl kommit ungefär halvvägs. Skön bok, med många fina tidsmarkörer och en förmåga att beskriva miljöerna och människorna, som verkligen fängslar. Synd bara att det är en sådan träkärring som läst in den. Hon betonar fel, gång på gång, och låter lika engagerad som om hon läser upp börsnoteringar. Bleh.

Långa stunder satt jag bara och tittade ut över vattnet. Ingen horisont att fästa blicken vid, men däremot mycket grönt, andra soldyrkare och ibland någon liten båt. En sorts skojiga småfirrar lekte vid vattenytan vid ett flertal tillfällen - de bar sig lite åt som flygfiskar i så måtto att de liksom hoppade framåt. En större fisk gillade dem också, uppenbarligen; plötsligt kom ett storplask, alldeles vid klippkanten och antagligen var det en gädda - eller nån annan firre - som fixade sig en snabblunch.

Väl hemma gick jag och handlade hem lite förnödenheter. I den här värmen orkar jag bara äta rätt lätta grejer, men med tanke på att orka cykla imorgon fick det ändå bli pasta till middag idag. Jag rörde ner ett par skedar pesto och åt den sedan med skivade tomater och ägg. För en kommande varm helg har jag bunkrat keso mini. Gott på mackor, eller hoprört med olika grönsaker. Och så bananer, frusna jordgubbar, vaniljyoghurt och minimjölk - för goda, nyttiga och svalkande smoothies. Mmm...

Imorgon är sista arbetsdagen på en månad. Obeskrivligt skönt. Det ska jag fira med en stilla, ensam hemmakväll med lite ompyssel, lite god sallad, något glas vin på balkongen och lite allmän självompyssling.

Nu ska jag soffa lite och sedan får det bli sängen, om jag ska orka cykla till jobbet i morgon. G'natt, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna tränat pannbenet

Jag är antagligen verkligt dum i huvet som ger mig ut att springa min mil i den här värmen - på fastande mage och utan att ta med något att dricka. Som straff var jag tvungen att GÅ 5 av de 75 minuterna vilket drog upp min snitthastighet (alt. snittlångsamhet? ;)). Men det är precis RÄTT ÅT MIG.

Å andra sidan GJORDE jag det och jag tror minsann att pannbenet tjocknade lite på köpet! :)))
Sammanfattningsvis är jag inte en glad motionär - jag är en överlycklig löpare!

Nu har jag och Matilda packat ner lite matsäck, filtar och läsestoff och drar till något soligt ställe vid Drevvikens strand. Gör som jag och ha en underbar söndag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna blossar

Vi gick ut vid elvatiden och ner mot Mälaren, över ängar och genom ett skogsparti. Solen värmde på ordentligt och jag ångrade att jag var så förståndig i morse och tog varma vinterduffeln, i stället för en vårjacka. Nere vid sjön hittade vi en högt belägen grillplats med fina stockar att sitta och gona oss på, när vi tänt upp för grillningen. Det var otroligt skönt att sitta där och skoja och snacka och känna solen mot ansiktet. Faktum är att jag känner den fortfarande. Ansiktet blossar. Det tar rejält så här på vårkanten och om tillfälle ges ska jag sola lite i helgen också.

Johanna är kvar till imorgon, eller möjligen söndag. Ikväll blir det till att softa och vara allmänt tråkiga, men imorgon ska vi leta upp en solig backe, med lä, och picknicka, tänkte vi. Innan dess tänkte jag springa en runda i skogen. Blött och sankt är det just nu ute i spåret, men jag har bokat tid med mig själv och avser att hålla mitt interna avtal.

På nyheterna är det ett reportage om glasbitar i kyckling och andra livsmedel. Vad är det för puckade sickon som ägnar sig åt sådant? Vad tror de att de ska uppnå med det? Vad finns att vinna? Jefla idioter.

Nu är det helg och jag ska inte tänka mer på jhobbet. Inte förrän på måndag morgon, är tanken. Då ska jag och Marianne börja planeringen av Tema: Stockholm, som ska vara den röda tråden för resten av terminen. Jag har en del idéer själv om vad vi ska se och göra (bl a besöka det gamla fängelsemuséet på Långholmen, i samband med att eleverna läser Brott och straff) men tips emottages tacksamt både av bonnläppar med turistambitioner och av infödingar. Bring it on, bara! Vi ska ju inte bara åka omkring och turista, förstås, utan parallellt med att de lär känna sin stad - och blir stolta över den - ska vi också knyta såväl svenska- ocm engelskaämnet till våra exkursioner. Men den biten kan jag rådda med själv, såvida ni inte har några helt lysande tips i den riktningen också; det emottages givetvis också med glädje!

... i vilken vår hjältinna skitit i konvenanserna

Här där jag bor har vi en stor, grön och väldigt fin bakgård. Den har stora öppna gräsytor, en fin damm, en stor och rolig lekplats, grillplatser, en rejält tilltagen odlingslott (som sköts av en liten söt farbror) och dessutom gränsar hela härligheten mot en dunge, i väster. En dunge, med ekar och björkar, som så småningom övergår i den småländska urskogen.

På odlingslotten påtar lilla söta farbrorn mest hela dagarna och på lekplatsen leker barn. En och annan tar sig ut för att grilla, på helgkvällarna, och de två "lusthusen" är ett välkommet ställe för rökare som inte vill röka inomhus eller från sina balkonger. Någon enstaka gång kan man se någon som lägger ut en filt och sitter och fikar på gräsmattan. Men... man solar inte på gräsmattan. Nej. Det gör man bara inte. Tills idag, då. Molnen bjöd på tillräckligt många solgluggar för att jag skulle bestämma mig för att upprätta base camp ute på gräsmattan medan jag hade tvättid. Det kändes lite ensamt och nästan... konstigt. Men... vafan... det är sommar! Solen sken! Jag har semester! Och gräsmattan är stor och härlig. Jag skiter högaktningsfullt i denna outtalade "regel"! Och jag hoppas jag startat en ny trend och att där kommer att vara fullt av solnjutare när jag kommer tillbaka från Tyskland!

Tyskland, ja. Imorgon lämnar jag Emmajävlaboda ett tag igen, för ett nytt äventyr. Det är märkligt hur lätt det känts att vara här några dagar, nu när jag vetat att jag snart ska iväg igen... Det har känts riktigt gott och trivsamt, faktiskt. Och jag har inte haft tråkigt. Tvärtom! Jag har haft fullt upp med allehanda pyssel, tvätt, städning, läsning, funderande, tänkande och musiklyssnande.

Och jag har packat. Ja, jag har packat klart. Trots att jag inte åker förrän imorgon, så har jag packat klart redan ikväll. Möjligen är detta ett personligt rekord i tidig-packning... Jag försöker verkligen minimera min packning även om jag ska vara borta i 10 dagar och både täcka in lite storstadsstrosande, knottfestival i skånsk skog och ett tyskt hippie convention, där det kan bli över 30 grader varmt (eller tokregna)... Jag tycker jag har lyckats ganska bra, faktiskt. Jag klarar mig på handväska (som inte alls är en handväska utan en snygg röd med bred rem att hänga tvärs över bröstet) och min mellanstora ryggsäck på typ 40 liter. Det känns bra. Sedan måste jag ha med mig en kasse till, men den innehåller dels en tröja som Peter glömde hos Anna på midsommar och som hon skickat med mig, och dels fyra fleecefiltar. Hela, varma och färgglada men en smula solblekta vilket gör att jag donerar dem till bussen. Det kan vara skönt att ha på nätterna när vi sitter och myser vid vårt camp och när vi åker hem kan vi slänga dem om de blivit alltför sunkiga. I kassen slängde jag ner ett par conversekopior som också åker i närmaste container när vi åker hem.

Kvällen har jag tillbringat mestadels i soffan med det plommonlila projektet (I see a light at the end of this tunnel...), teven och lite tända ljus. Jag kollar på teven med ett halvt öga och blir inte så lite förbittrad på en iransk mansgris med fem fruar... Sedan ser jag ett program om höghöjdsklättring...

Tankarna glider mestadels omkring. Jag känner mig inte alls ensam, fast jag är själv. Däremot längtar jag efter närhet. Behöver den. Akut. Nu är det ett tag sedan sist, igen. Varm hud mot min. Armar om mig. Någon att själv hålla om hårt. En halsgrop att andas i, ett hår att begrava ansiktet i. En rygg att låta min hand glida sakta över. Den nakna förtroligheten. Muskler som efterhand slappnar av. Mjuknar. Att somna så... och vakna i natten. Sträcka ut handen och känna att det är någon där. Någon som drar mig till sig... håller mig i ett fast grepp... och så sover vi vidare. Sedan vakna. O-själv. Ligga kvar. Tyst. Lyssna till andra andetag än mina egna. Kanske väcka varsamt. Eller... inte. Istället glida ur sängen... ljudlöst... smyga ut i köket... sätta på kaffet. Dra igen sovrumsdörren och sitta i förmiddagssolen på balkongen... dricka kaffet... lägga näsan mot huden på min arm och känna hur min hud håller kvar doften av någon annan... blunda. Bara vila i ögonblicket... Det längtar jag efter. Det behöver jag. Nu.