... in which our heroine's got the power

Idag var det dags för höstens (öhmm... egentligen t o m årets... *host*...) första poweryogapass. Jag har uppgraderat mig själv till det lite tuffare och längre 90-minuterspasset och när jag cyklade dit bävade jag lite för att det kanske skulle vara för krävande. Men icke, då. Det var bara oerhört skönt! Superskönt!

Man kan förledas att tro att det inte är svettigt och ansträngande, men tro mig - det är det. Jag blir riktigt varm och svettas på de mest underliga ställen, som t ex på framsidan av låren..? Inte minst kändes det när jag cyklade hemåt och benmusklerna var alldeles sladdriga och ovilliga till allt slags arbete...

Jag skulle skrivit så mycket mer, tänkte jag, men Anna ringde och det är roligare att prata med henne än att blogga. Jag tar igen det imorgon.

Natti, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna tagit sig i kragen

Kragen och kragen. Jag har ingen. Är klädd i tisha och när jag gick ut innan hade jag en tunn luvtröja över. Men ut gick jag. Och fort gick jag också. Det blev helt enkelt en powerwalkrunda. Trots att jag inte tränat på en månad och trots att jag slarvat bort min mp3-spelare i Oslo tog det inte längre tid än vanligt. Vid ett par tillfällen kände jag t o m det där välbekanta kvillrandet i lårmusklerna som säger att jag egentligen vill springa istället för att gå. Men eftersom jag var klädd i jeans (skulle ju nerom affären direkt och handla lite matvaror) så gjorde jag ändå inte det. På vägen förbi Rasslebygdsområdet såg det ganska prydligt ut, trots att festivalen - som gick av stapeln i helgen - var grisigare än någonsin. Och om ett par veckor är det punkfestival. Då blir det nog inte mindre grisigt...

Jag har också tvättat håret och läst ut Karin Alvtegens Skam. Jag känner en viss sorg eftersom jag nu plöjt alla hennes böcker. Dags att läsa lite politiska grejer igen, kanske. Först ska jag dock ta itu med middagen. Jag tror jag ska köra en gammal favorit och laga rot- och grönsaker på en plåt i ugnen, med lite olivoljedropp, salt, svartpeppar och timjan över. Mumma!

Edit (15.25): Middagen får vänta. Jag brer ett tunt, tunt lager Bregott Havssalt på en rallarhalva istället, gör en kanna kaffe och hugger in på Johan Ehrenbergs Socialismen, min vän. På stereon snurrar Colour Haze's Tempel.

... i vilken vår hjältinna har det hett om öronen

Inte bara öronen. Hela jag har det hett! Vilken absolut suverän tajming - vädermässigt - för min bästkusttripp!

Jag cyklar långa omvägar på vägar och stigar som alla, på något vis, leder ner till havet. Jag ligger på stranden och låter solen steka och lyssnar till måsar, vågskvalp och boråsare. Samt min mp3-spelare. Emellanåt går jag ut i det stora blå för att svalka mig. Jag får gå långt, nästan halvvägs till Danmark, känns det som, eftersom det är så långgrunt. Vattnet är svalt men absolut inte kallt. En viss uppsikt hålles då maneterna kommit in med det lite varmare vattnet.















De blå spelar ingen roll - när jag var barn och tonåring brukade vi ha manetkrig med dem, de stackarna... - men de gulröda rackarna vill jag helst hålla mig på trådlängds avstånd ifrån. Inte minst idag när jag är skadad...

I torsdags kväll tog jag tåget till Anna i Varberg för en skön och trivsam kväll med grillning (Morten grillade ljuvligt lamm!), vin, öl, whisky och musik ute i deras lummiga pergola. Kvällen var ljum och vi satt ute och pratade sentsent. Cykeln fick följa med på tåget och igår förmiddag cyklade jag "hem" de 31 kilometrarna till Falkenberg. Trots några lååååååånga, sega motlut och en ihärdig sydost, som gav mig konstant motvind, gick det bra och jag hade god fart. När jag hade 2-3 minuter kvar hem till Johannas lägenhet skulle jag väja för några badjävlar (de måste ha varit badjävlar - inga bofasta är ute och strosar en fredagsförmiddag.... bara sådär, liksom...) och missbedömde höjden på en trottoarkant. När jag såg hur hög den var slog jag på en tvärnit (min cykel är försedd med väldigt bra bromsar...) men försent. Framhjulet hade redan gått över kanten och resultatet blev att jag gjorde en sådan praktvurpa att jag inte kan minnas att jag gjort en sådan sedan jag lärde mig cykla...

Jag kände hur armbågen tog i först och att något gick sönder... sedan handleden och en duktig smäll på kinden (styret, antagligen). Trött och varm som jag var orkade jag först inte resa mig utan låg kvar för att känna om jag levde och var jag inte slagit mig. Det fick givetvis till följd att badjävlarna (som faktiskt var väldigt rara) kom fram och trodde jag svimmat av. Men jag gjorde som Mowgli i Djungelboken och sa käckt att jag minsann klarade mig fint... jag är minsann tuffare än somliga tror... men när jag faktiskt reste mig upp såg jag att blodet forsade från armbågen. Den var (är) fullt rörlig, så ben etc var helt men något långt och vasst hade gjort som ett stort hål rakt in i den... Snälla badjäveldamen gav mig ett par pappersnäsdukar så jag kunde stoppa det värsta flödet och, något stukad (även i anden), cykla hemåt.

Väl hemma kunde jag konstatera att jag inte bara slagit i armbågen (blodvite) utan också skrapat upp handleden rejält, fått en synnerligen oklädsam och hastigt blånande bula på vänsterkinden, rivit upp ett sår i ljumsken (troligen från någon utkjutande cykeldel) och skaffat mig ytterligare några schyssta blåmärken på benen.

När jag duschat och fått på mig vanliga kläder cyklade (!) jag ner till Apoteket för att skaffa kompresser till armbågen - som inte ville sluta blöda - och hirudoidsalva som sägs ska vara bra för att ta ner blåmärken. Jag tröstade mig med lite speltknäcke (Pyramidbageriet) och ett par väldigt smarriga ostar, också. Fast det köpte jag inte på Apoteket...

Sedan trampade jag hemåt under hastigt uppdykande moln som jag trodde (hoppades!) skulle leda till ett befriande åskoväder (men icke sa nicke) och fixade mig en kanna kaffe och la mig att slöa lite. Jag sov nog t o m lite middag, faktiskt. Pratade lite i telefon. Hängde vid datorn. Dammsög och städade upp lite. Läste mer. Drack lite vin och smarrade på tröstostarna och speltbrödet. Lyssnade på Olle Ljungström. Hade en allmänt skön och vilsam kväll, helt enkelt. Fast väldigt varm, då. Klibbig.

Och nu skiner solen från klarblå himmel. Kaffe är hällt på termos och en flaska med vatten ligger i frysen. Badkläder och handduk är framplockade, mp3spelaren laddad, en bra bok ligger redan i kassen och strax bär det av, via några mysiga småomvägar, till havet igen. Där ska jag ligga hela dagen och bara känna hur ljuvligt skönt allting kan vara. Och är.

Ha en ljuvlig dag, me lovely ones!

(Och cykelturen tog 1 tim och 25 minuter - inkl vurpan. Faktiskt ganska bra, faktiskt.)

... i vilken vår hjältinna sorterar (mestadels tankeskräp, som nog inte är så intressant för er att läsa)

OR... in which our heroine is biking in a stream of consciousness (still sorting, though...)

Det är intressant det här med vad som händer i huvudet medan kroppen får jobba som fan. Jag liksom bara cyklar järnet och låter tankarna sväva fritt och jag har på en timmes tid hunnit fundera på vad en "tômmerox" kan heta på vanlig svenska (det är det nordvärmländska uttrycket för en skalbagge som är stor, gillar barkträd och har fantastiska antenner som går i en vid båge över kroppen och landar långt bakom kroppen - och vad vet jag?.. kanske finns de inte ens på de här breddgraderna) och i association med detta tänkte jag på tordyvlar och ett minne från när jag var i tonåren och hade långt hår och två sådana brummade sig in och trasslade in sig i sagda hår och paniken innan jag fick hjälp med att trassla ut dem.

Sedan tänker jag på det engelska ordet taxonomy och försöker komma ihåg hur min handledare Chris Allen förklarade det (det har med sortering, ordning, reda och klassificering att göra) och sedan glider tankarna över på Ozzy Osbourne. Det är inte alls konstigt eftersom Chris är från Birmingham och aldrig missade ett tillfälle att påpeka hur den likaledes Birminghamfödde Ozzy lyckats behålla sin utpräglade dialekt, trots många år i USA, och han t o m fick mig att se ganska många avsnitt av The Osbournes - givetvis i rent studiesyfte.

Jag tänker på att jag kanske egentligen borde ha en helt annan sorts cykel och inte min tunga mountainbike, med däck som är fetare än sulorna på mina undergrounds, och som rimligtvis bör erbjuda ett extra motstånd. Men samtidigt älskar jag min hoj. Jag har haft den i många år nu och den är en stabil klippa.

Dessutom tänker jag lite på mitt jobb, ett par elever, på SRF, på vad jag ska äta till middag, kärlek och vänskap, att jag kanske skulle höra med kollegan C. om hon har lust på en fika till helgen, om det finns endagars till Rasslebygd (a k a Emmabodafestivalen), ifall jag ska ta ett varv med dammsugaren, en fin park i Oslo och på hur fula kanadagässlingar är när de är halvstora. Jag tänker på att baka bröd ikväll och sedan äta upp en bit av det, medan det fortfarande är sådär ångande varmt. Kanske vara lite ovanlig och dricka te till. Det var längesedan jag drack te.

Jag tänker på det sköna i att gå en lång promenad med en god vän och prata. På Lillmysen och hur han kan må egentligen. Vi pratade en god stund igår kväll och även om han säger att allt är bra låter det inte riktigt så på hans röst. Men jag vill inte peta i hans själ - det räcker att han vet att jag finns här. Tids nog pratar han väl. Eller löser vad-det-nu-kan-vara själv. Jag ser blåbär vid vägkanten och tänker på Stugan och hur gott det var att komma dit om än bara för en kort stund.

Jag tänker på sex. Antagligen lite triggat av teveprogrammet jag såg igår kväll, eftersom jag inte tänker på det viset. Äh... ja... ni vet... Men jag tänker på de där Guds Barnbarnen och hur de kom i kontakt med sex första gångerna. Som företeelse, alltså. Själv kom jag i kontakt med sex via böcker, såklart. Eller... egentligen inte... jag hade givetvis kompisar (killkompisar mest) som pratade om knulla och sådant... men ingen av oss hade en aning då om vad det handlade om... vi var ju knappt i skolåldern, vad jag minns. Men... hur sex kunde funka... hur det kunde gå till... det hittade jag första gången i en bok som mamma läste... Jag kan inte för mitt liv minnas titeln men det kan ha varit P-O Ekströms Sommardansen (som sedan filmades som Hon dansade en sommar) men jag är osäker (och här far mina tankar till en pingstvernissage i Bysala, där exsvärfadern hade samlat några konstnärs- och andra vänner till en brakfesthelg - med vernissagen som svepskäl... de blev ju sura när någon turist faktiskt stannade till och ville titta på utställningen... där jag träffade Ligia Podorean-Ekström som alltså var P-Os nyblivna änka och en härlig akvarellmålare... dock med ett tungt stråk av melankoli som tog sig uttryck genom att hon frampå morronkröken satt i ett hörn och sjöng väldigt sorgliga rumänska sånger... Det var f ö på samma fest som jag blev askalas och sånär blev upphånglad mot ett träd av Hans Arnold - men det är en annan historia, det...). I vilket fall läste jag boken i supersmyg och mamma upptäckte det aldrig. Jag minns bland annat en skildring av en flicka i rödrutig klänning, men utan trosor, som tog betalt av pojkarna för att titta på när hon stod på händer - och sedan gick de upp på något höloft... hmm...

Nästa litterära möte med sexlivet var i alla fall i en bok som jag hittade i mammas bokhylla (kanske var jag typ tolv år, då? Tretton?), med titeln De Tiotusen Fröjdernas Hus och som handlade om en japansk 1800-talsgeishas liv och leverne. Jag var typ tolv år och där var det inget handstående eller höloftssmyg, minsann. Ånej. Det var sex på alla håll och kanter och understundom med diverse konstfärdigt snidade hjälpmedel, dessutom. Hej och hå.

Dessutom lyckades jag inget vidare med smygandet så en dag kom jag hem från skolan och då låg boken - stängd - på min säng tillsammans med en bibel - uppslagen - och diverse uppbyggelselitteratur med feta understrykningar vid lämpliga passager angående en oklanderlig sexualmoral och fan och hans mormor (eller... de var nog inte med, när jag tänker efter). Jag frågade min mamma varför det inte var okej för mig att läsa en bok som vi faktiskt hade hemma. Sedan såg jag aldrig den boken igen. Fast då kom ju Hans-Eric Hellbergs Jag är Maria, jag och Puss och Kram med sin sjuttiotalspekpinniga sexpedagogik där pappor bastade med sina tonårsdöttrar och deras kompisar och inte stängde dörren när de hade sex (föräldrarna, alltså) och där någonstans kan jag faktiskt se cirkeln sluta sig lite och inse att det inte var så konstigt att Guds Barn kom undan med sitt "familjeliv", på den tiden...

Och sedan gjorde jag mig mina egna erfarenheter, ju, vad det led.

Jag tänker på en triljard andra saker, inklusive några riktigt bra blogguppslag som jag redan har glömt/sorterat bort. Möjligen för att de inte var så bra, ändå.

Det fiffiga är att när jag kommer hem, hoppar av cykeln, låser den och går in så slutar jag tänka på det mesta av det här. Mycket av det är ju ändå bara tankeskräp som vid det laget ligger fint ihopvikt och undansorterat i hjärnvindlingarnas lönnfack. Som av sig självt. Det ger ökat utrymme för de viktiga tankar som finns kvar. Jag kan tänka djupare på dem. Utveckla dem. Ibland inveckla.

(Och... haha... jag kan inte minnas att jag tänkte på den allestädes närvarande motvinden en enda gång..?)

... i vilken vår hjältinna blandar och ger

Dekadensen, ja...

Jag varken dricker alkohol varje dag eller har börjat röka (fast jag rökte lite på midsommar, det gjorde jag - särskilt dekadent kändes det dock inte). Men långa sovmornar mitt i veckan - så här innan "alla andra" gått på semester - kan det räknas? Jag vaknade i alla fall för en timme sedan och insåg att jag sovit bort hela förmiddagen. Skönt. Efter vad en god vän berättade i ett kort mail har det tydligen varit sol på förmiddagen, dessutom. Nu är det mulet igen. Nevermind.

Troligen ska jag lägga ner det där med "ansträngningarna" och mest bara vara mig själv. Vara uppe på nätterna, sova länge på mornarna, dricka vin när andan faller på och tillåta mig någon enstaka festcigg - sådant gör jag ju ändå, liksom... Det verkar ju funka det också? ;-) Nåväl - det var ju bara på skoj så det känns lugnt.

Dagen idag, då? Jag ska dricka upp mitt kaffe och vakna till liv. Och sedan ska faktiskt träningskläderna på och cykeln låsas upp. Min entimmesrunda ligger där och bara väntar på mig. Det blåser visserligen, och jag vet hur irrationellt förbannad jag kommer att vara när jag måste cykla i motvind - men ska jag vänta ut vinden kan jag få vänta länge...

Vad jag gör av resten av min dag får liksom ge sig. Kanske ska jag läsa? Jag var på biblioteket igår och dels lämnade igen fem böcker (i tid, mind you!) och dels lånade en trave nya:

Susanna Alakoski - Lyckliga slut (bad choice...)
Stephen King - Död zon (jag tror det är en "psykologisk" bok och inte en övernaturlig - har jag fel blir jag besviken)
Sharon Lawrence - Jimi Hendrix. Mannen, magin, sanningen (det där sista kan hon knappast ha monopol på, men jag ger boken en chans ändå)
Jack Kerouac - På drift (dags att bilda mig en smula och läsa en sådan där måstebok)
Jack Kerouac - The Dharma Bums (se kommentaren ovan plus att jag håller språket vid liv... Egentligen borde jag läsa den högt, dessutom.)
Per Kornhall - Skapelsekonspirationen. Fundamentalisternas angrepp på utvecklingsläran (blev rekommenderad den av förläggaren till boken. Han har gett mig en biljett till bokmässan i september, så är det här motprestationen känns det helt okej.)

Som vanligt ganska blandad kompott när det gäller min läsning. Det fiffiga är att jag då kan läsa både två och tre böcker parallellt; de är tillräckligt väsenskilda för att jag inte ska blanda ihop vad jag läser.

Igårkväll, förresten. Långt telefonsamtal och när vi enades om att timmen var sen och att det kanske vore läge att faktiskt sova blev jag ändå sittande en stund i soffan och zappade runt lite på teven. Fastnade på en repris i ettan som handlade om avhoppare från Guds barn/Familjen. Unga människor som genom hela sin uppväxt utsatts för sexuella övergrepp (även incestuösa...) i Guds namn... som det största uttrycket för "Guds kärlek"... Jo... tjena... En del av dokumentären (gjord av en kille som själv hoppat av) visade en ung man, Ricky Rodriguez, som var sektens "kronprins" som barn. De övergrepp som begicks mot honom fotograferades och filmades för att visa andra sektmedlemmar hur de skulle "uppfostra" sina barn. I gårdagens dokumentär fick man se en video han själv spelat in, dagen innan han mördar den barnflicka som "tränat" honom (mamman fick han inte tag på - annars var hon hans primära mål), för att sedan skjuta sig själv.

Hela filmen berörde mig illa. Föräldrar anses ju vanligen göra det de verkligen tror är det bästa för deras barn, men... hur blir det när föräldrarna själva är bildligt talat blinda? När de inte kan se vad som är bäst? När de inte kan tänka klart? När de inte ens kan tänka själva? Sekter är något som berör mig på ett väldigt personligt plan och jag kunde både känna med dessa trasiga unga människor och bli ledsen för deras skull - och samtidigt känna en stilla tacksamhet för att den sekt jag har så många avklippta band med inte gjorde något sådant mot varken mig eller någon jag känner. Det är helt enkelt så att det finns grader i helvetet. Det gör det.
(Och därmed inte sagt att min uppväxt var ett helvete, för det var den inte. Den var bara... udda. Lite jobbig. Ibland jättejobbig. Och kanske, kanske utvecklar jag det någon gång. Eller kanske inte.)

Innan filmen var slut ringde telefonen igen och jag kom på andra tankar. Åh... den där otvungna, omedelbara närheten när det faktiskt är okej att bara lyfta luren och ringa när man vill prata, oavsett vad klockan är. Man behöver inte ens ha ett ärende... det bästa är till och med om man inte har ett ärende utan bara vill... prata. Me like. A lot.

Nu: dags att klä sig och fixa lite här. Under tiden låter jag Panta Rei (πάντα ρει) stå för soundtracket. Enligt länken ska detta vara ett av de fulaste skivomslag som finns:











Jag vet inte det, jag. Det berör. Tar tag i betraktaren (även om "taget" kanske känns som när ett av samhällets olycksbarn tar tag i dig och vill vigga en cigg eller en tia, och samtidigt andas på dig... väldigt nära...). Det vill ju säga mig någonting. Det är inte ett omslag man glömmer i första taget. Jag tror t o m det är konst. Och... kan det då vara... fult?
(För dig som vill se verkligt vidriga och hemska omslag rekommenderar jag ett nedslag i Herr Drycks blogg!)

Sedan blir det cykling. I motvind.

Carpe diem, me lovely ones!













(Ätran, Falkenberg, i måndags. Lågt vattenstånd.)

... i vilken vår hjältinna plockar upp en tråd

Det har inte blivit någon träning sedan förra måndagen, då jag åtminstone gjorde PW-milen med vännen/kollegan I. Först var det ju Polenresan och sedan en helg av totalutmattning. Helt slut var jag. Och gav mig själv lite ledigt från träningsambitioner och liknande. I måndags var det dock meningen att jag skulle sätta igång igen, med förnyade krafter, men C's beteende triggar de mest konstiga grejer hos mig själv, ibland. Den här gången var det som att all energi bara rann ur mig. Jag orkade ingenting. Jag ville ingenting. Annars händer det ju ibland att jag blir så förbannad att jag bara måste ut en runda för att liksom ladda ur. Kanske fungerade måndagens skrivande som en urladdning, istället?

Nåväl. Det får vara hur det vill med det. Igår efter jobbet tog jag min cykel och drog den till en cykelverkstad. På fredag är den klar och då jädrar blir det åka (eller snarare 'cykla') av! Jag var trött och hungrig och åt helt klart fler mackor än jag borde gjort, när jag kom hem igen, och till slut orkade jag helt enkelt inte med mig själv utan drog fram jävelmotionsjävelcykeljäveln från sitt gömsle i klädkammaren och cyklade 34 km på 45 minuter. Det är ett okej tempo.

Pratade lite med Bästaste A på msn, tog en dusch och slängde mig i säng. Satte väckaren på 05.50 och släckte. (Inom parentes sagt måste jag berätta att jag hade en väldigt explicit dröm om en - minst sagt - intim samvaro med en kille jag känner, men som jag verkligen aldrig tänkt på i dylika termer... Jag kommer aldrig kunna se honom igen utan att få ett litet belåtet flin på mina läppar. Och var lugna och fina nu... Det är ingen av er bloggläsare... och det stannar vid den här drömmen. Men jag säger som Gustaf Fröding: "Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få..." ;-))

Telefonen började spela Aïcha (den ljuvligaste väckningssignal jag någonsin haft!) punktligt och jag klev ur sängen och i träningskläderna och upp på ni-vet-vad. 45 minuter (och 34 km) senare klev jag av, nöjd och svettig - efter att ha kollat på TV4:s morgonprogram under tiden. In i duschen och sedan ut i köket där jag i rask följde satte på radion och laptopen, kokade gröt, lagade kaffe och kokade två ägg att ta med till lunch (har frukt här på jobbet, också...).

Jag har tagit lite mentalt sommarlov, så jag tog det lilla lugna med kaffemugg nr 3 och lyckades ändå vara på plats före åtta, åtminstone. (Imorgon får jag rappa på, för då har vi ju morgonmöte 07.45.) Det var en ljuvlig känsla att komma ut i den ljumma morgonluften, dra på solglajjerna och gå den korta biten till jobbet. En lätt och glad och positiv känsla. Jag behöver verkligen den där träningen/motionen. Inte bara fysiskt utan lika mycket mentalt!

Nu väntar en bra jobbdag. Onsdagar är fina grejer - mestadels jobbar jag med nior, och i lite större grupper, vilket passar mig förträffligt. I eftermiddag har vi ett möte och när jag kommer hem ska jag ta min PW-mil. Nu är jag på'at igen! JÄJ!

Ha en fin dag, me lovely ones. Vi hörs!