... i vilken vår hjältinna talar allvar

Läser i DN om alkoholvanor - apropå att vart femte barn i Sverige lever i hem med spritproblem (vanligast är att ensamstående pappor har ett riskdrickande) - och vad som kan anses vara ett riskbeteende. I en av artiklarna står att kvinnor inte bör dricka mer än 9 glas vin i veckan - ur medicinsk risksynpunkt. Well... I'm safe, I think. Det är ju två flaskor (vilket låter ganska mycket i mina öron) och det dricker jag inte ens en riktigt glad helg (sorgliga helger avstår jag helt - av ren och skär självbevarelsedrift). Möjligen en otroligt glad festivalhelg - men de är ju ganska få och dessutom gravt säsongsbundna.

Men... till allvaret... Vart femte barn är en ohyggligt stor siffra. Och precis som bara en mycket liten andel av samhällets alkoholister sitter på parkbänkarna i any given centrum och hänger så lyckas de flesta barn också - väldigt länge - mörka hur de har det hemma. Barn är lojala mot sina föräldrar och vill gärna bevara det som ibland kallas Världens Största Familjehemlighet. Men de mår dåligt. Väldigt dåligt. Och de skadas för livet. För om man med magen känner, ända sedan barnsben, att något är alldeles väldigt mycket galet... men den känslan inte erkänns eller bekräftas... hur ska man då kunna lita på sina egna magkänslor och intuitioner eller reaktioner när man blir vuxen? Hur ska man kunna växa upp till en stark, trygg människa - full av självtillit?

Man kan. Jag vet det. Men det kräver mycket stöd. Vuxenstöd - både professionellt sådant och alldeles vanliga trygga vuxna runt omkring barnet. Vuxenstöd mycket, ofta och länge. Och ärren i själen får man kanske ändå bära resten av livet...

Var rädda om er, me lovely ones. Och om de unga människor ni har runt omkring er - egna eller andras.

(Artikeln i sin helhet här!)

... i vilken vår hjältinna nått en ny nivå

Jag har en Vän. Eller... nej... jag har flera Vänner. Bästaste A är ju givetvis den... bästaste, dårå.

Men... det här är en annan Vän som betyder Väldigt Mycket för mig, och har gjort under lång tid. Det är en Vän som ser mig som jag faktiskt är. En Vän jag känner fullständig tillit till. En Vän som inte väjer för det svåra och krångliga och som, på ett bildligt - och någon gång mer bokstavligt - vis, tar mig vid handen när det behövs och leder mig vidare. Jag tror att jag gör detsamma för honom. Ibland, åtminstone.

Den här helgen har vi pratat väldigt mycket med varandra. Varje dag, faktiskt. Eller snarare varje kväll/natt. Vi pratar verkligen om allt. Sorger, glädjeämnen, minnen, hemligheter, förhoppningar, planer. Vi skrattar lite. Vi filosoferar, ventilerar och analyserar. Viktiga saker. Inte väder och vind. Inte skvaller.

Ändå finns det saker - väldigt nära, känslomässiga och smått hisnande saker - som jag tycker är svåra att prata med just den här Vännen om, när vi pratar i telefon. Egentligen är jag en person som inte gillar att prata i telefon (vilket kan låta paradoxalt med tanke på hur oerhört ofta jag gör det, och hur långa samtalen blir med mina Vänner). Jag tycker om när man kan mötas. När man kan tala ansikte mot ansikte. Då känner jag inga som helst begränsningar med min Vän. På telefon, däremot, kan en del saker kännas lite fåniga att prata om. Obekväma.

Igår kväll, sentsentsent, hjälpte han mig över en sådan spärr. Han hjälpte mig ta tag i en fundering jag haft ett tag och eftersom han är den han är kändes det fullständigt naturligt och avslappnat. Om våra samtal vore spel skulle jag ha besegrat en boss och kommit vidare till nästa nivå. Nu är samtalen inga spel. Verkligen inte. Men jag har kommit vidare. En ny nivå. Och nu kan jag faktiskt inte tänka mig något jag inte skulle kunna samtala med honom om. T o m på telefon.

Det känns stort. Det är stort.