... i vilken vår hjältinna har långfikat

Nästan-grannen Ingalill kom ju över och vi satt länge, länge på balkongen och drack kaffe, åt bananmuffins och pratade, pratade, pratade. Så mysigt. Till slut var vi lite hungriga. Ingalill föreslog pizza, men jag kontrade med nybakt bröd och te i köket. Tända ljus, mera prat och jag fick en spännande tjuvkik på en sak Ingalill hade tagit med sig. En väl använd eftermiddag och kväll.

Brödet jag bakade blev precis så som jag hade tänkt att det skulle bli. Ganska salt (generöst med salt i degen och så toppat med lite flingsalt) och med god smak av oliverna, de soltorkade tomaterna och en försiktig arom av rosmarin. Det baket ska det bli repris på. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle pensla med olivolja eller yoghurt - så jag penslade den ena med det ena och den andra med det andra. Det olivoljepenslade brödet blev snäppet godare än det jag penslat med yoghurt. Det lägger jag på minnet!

Tror jag ska baka mer i morgon. Jag får ju lite gäster i veckan, och då är det bra med lite reserver i frysen. Dessutom vill jag äta hembakat bröd, och helst då bakat på ekologiska råvaror och utan märkliga tillsatser. Och eftersom jag inte har lust att varken cykla en halvmil för att köpa sådant eller betala en mindre förmögenhet för det, så bakar jag det själv. Så ordnar jag även den delen av mitt njutningsfulla universum.

... i vilken vår hjältinna tänker på hur allt liksom löser sig

Efter ett kort sammanbrott i går förmiddag drog jag i de trådar jag kunde dra i och ibland är det verkligen helt otroligt hur saker och ting liksom löser sig - och ibland till något som rentav skulle kunna vara till det bättre.

Innan eftermiddagen gått över i kväll hade jag plötsligt löfte om en annan tvåa. Större. Och ännu bättre läge (om än inte lika vacker utsikt). Dyrare, ja. Men bara detta att den ligger på samma tunnelbanelinje som min arbetsplats så att jag slipper omstigningar är värt en hel del. Restiden till jobbet blev 4 minuter längre. Det kan jag leva med.

Catharina kom över och jag hade lagat en variant på Flygande Jacob. Jag är inte överförtjust i jordnötter i mat så jag slängde i en näve pinjefrön istället. Och så smaksatte jag med en överjävligt het currypasta (gul). Basmatiris, broccoli och ett gott vin till det. Ljuvlig saltlakritsglass lite senare. Och mera vin. Och massor av prat om allt från kollegialt skvaller och didaktiska fundringar till religionsfilosofi och relationer.

När Catharina åkte hem kopplade jag upp skype och blev hängande där tills klockan var nästan fem. Då kändes det som den bästa av idéer - och det gör det fortfarande - men jag kommer att få betala för detta på jobbet imorgon och troligen på tisdag också. Oh well... Den dagen, den sorgen. Bruno K Öijer kan analyseras i evighet. Nästan, i alla fall. Och svensk progg är det hög nostalgifaktor på. Liksom gamla vänner...

Nu ska jag dricka ännu en mugg Hazienda och se The Chronicles of Narnia: Prince Caspian.














Råkylig dimma utanför fönstren, men tända ljus och en skön filt inne. Vi hörs, me lovely ones.