... i vilken vår hjältinna vurpat

Vilken som var fjolårets vurpa är väldigt tydligt. Den var troligen årtiondets vurpa, dessutom. Vurpan jag gjorde på löprundan idag kan eventuellt bli det här årets. Åtminstone är det min ambition att fortsättningsvis hålla mig på benen. Jag kom ångande längs en smal, lerhal stig vid sjökanten. Varmt och skönt och fullt blås på alla skogens fåglar. Solljuset som silades mellan trädgrenarna gjorde min syn lite flimrig och plötsligt kände jag att foten slagit i något (en knölig och illvillig trädrot) och hur jag tappade balansen.

En lång stund - det var iaf så det kändes, men egentligen handlade det om nanosekunder - trodde jag att jag skulle kunna klara mig, men sedan såg jag träd och himmel i en skum vinkel och landade hårt på högersidan och mitt skenben slog i något hårt (troligen en annan ondskefull trädrot). Först kändes det som att benet gått av och samtidigt som det gjorde djävulusiskt ont att försöka resa mig blev jag så full i skratt att jag bara låg på rygg och garvade en stund. Jag hoppas ingen såg mig för jag måste ha gett intrycket av totalt mentalt sammanbrott... ;-)

Efter att ha rest mig och linkat omkring lite fortsatte jag. Jag tänkte att jag nog fick gå resten av rundan (och jag som inte ens var halvvägs) men det gjorde faktiskt mindre ont att springa, så då fick det bli så. Dock gick jag i de brantaste och slirigaste nerförsluten. Tiden var givetvis inte lysande (38 minuter) men med hänsyn taget till vurpan, gåendet i nerförsslänterna och de sanka stigarna som tvingade mig till stora, långsamma omvägar på lite torrare mark, så är jag ändå nöjd. Fast mitt skenben har en blåröd repa rakt över och det värker från knät och hela vägen ut i tårna. Jag tänkte undvika ett fult blåmärke och kletade på lite hirudoidsalva, men den är för jobbig. Ju mer jag försökte massera in den, ju kletigare blev det. Isch!

Nu ska jag äta frukost! Den kommer att sitta fint! Ha en ljuvlig lördag, me lovely ones. Jag ska fördela min jämnt mellan tvättstugan, solen på balkongen och kanske en eftermiddagspromenad med Johanna.

... i vilken vår hjältinna har det hett om öronen

Inte bara öronen. Hela jag har det hett! Vilken absolut suverän tajming - vädermässigt - för min bästkusttripp!

Jag cyklar långa omvägar på vägar och stigar som alla, på något vis, leder ner till havet. Jag ligger på stranden och låter solen steka och lyssnar till måsar, vågskvalp och boråsare. Samt min mp3-spelare. Emellanåt går jag ut i det stora blå för att svalka mig. Jag får gå långt, nästan halvvägs till Danmark, känns det som, eftersom det är så långgrunt. Vattnet är svalt men absolut inte kallt. En viss uppsikt hålles då maneterna kommit in med det lite varmare vattnet.















De blå spelar ingen roll - när jag var barn och tonåring brukade vi ha manetkrig med dem, de stackarna... - men de gulröda rackarna vill jag helst hålla mig på trådlängds avstånd ifrån. Inte minst idag när jag är skadad...

I torsdags kväll tog jag tåget till Anna i Varberg för en skön och trivsam kväll med grillning (Morten grillade ljuvligt lamm!), vin, öl, whisky och musik ute i deras lummiga pergola. Kvällen var ljum och vi satt ute och pratade sentsent. Cykeln fick följa med på tåget och igår förmiddag cyklade jag "hem" de 31 kilometrarna till Falkenberg. Trots några lååååååånga, sega motlut och en ihärdig sydost, som gav mig konstant motvind, gick det bra och jag hade god fart. När jag hade 2-3 minuter kvar hem till Johannas lägenhet skulle jag väja för några badjävlar (de måste ha varit badjävlar - inga bofasta är ute och strosar en fredagsförmiddag.... bara sådär, liksom...) och missbedömde höjden på en trottoarkant. När jag såg hur hög den var slog jag på en tvärnit (min cykel är försedd med väldigt bra bromsar...) men försent. Framhjulet hade redan gått över kanten och resultatet blev att jag gjorde en sådan praktvurpa att jag inte kan minnas att jag gjort en sådan sedan jag lärde mig cykla...

Jag kände hur armbågen tog i först och att något gick sönder... sedan handleden och en duktig smäll på kinden (styret, antagligen). Trött och varm som jag var orkade jag först inte resa mig utan låg kvar för att känna om jag levde och var jag inte slagit mig. Det fick givetvis till följd att badjävlarna (som faktiskt var väldigt rara) kom fram och trodde jag svimmat av. Men jag gjorde som Mowgli i Djungelboken och sa käckt att jag minsann klarade mig fint... jag är minsann tuffare än somliga tror... men när jag faktiskt reste mig upp såg jag att blodet forsade från armbågen. Den var (är) fullt rörlig, så ben etc var helt men något långt och vasst hade gjort som ett stort hål rakt in i den... Snälla badjäveldamen gav mig ett par pappersnäsdukar så jag kunde stoppa det värsta flödet och, något stukad (även i anden), cykla hemåt.

Väl hemma kunde jag konstatera att jag inte bara slagit i armbågen (blodvite) utan också skrapat upp handleden rejält, fått en synnerligen oklädsam och hastigt blånande bula på vänsterkinden, rivit upp ett sår i ljumsken (troligen från någon utkjutande cykeldel) och skaffat mig ytterligare några schyssta blåmärken på benen.

När jag duschat och fått på mig vanliga kläder cyklade (!) jag ner till Apoteket för att skaffa kompresser till armbågen - som inte ville sluta blöda - och hirudoidsalva som sägs ska vara bra för att ta ner blåmärken. Jag tröstade mig med lite speltknäcke (Pyramidbageriet) och ett par väldigt smarriga ostar, också. Fast det köpte jag inte på Apoteket...

Sedan trampade jag hemåt under hastigt uppdykande moln som jag trodde (hoppades!) skulle leda till ett befriande åskoväder (men icke sa nicke) och fixade mig en kanna kaffe och la mig att slöa lite. Jag sov nog t o m lite middag, faktiskt. Pratade lite i telefon. Hängde vid datorn. Dammsög och städade upp lite. Läste mer. Drack lite vin och smarrade på tröstostarna och speltbrödet. Lyssnade på Olle Ljungström. Hade en allmänt skön och vilsam kväll, helt enkelt. Fast väldigt varm, då. Klibbig.

Och nu skiner solen från klarblå himmel. Kaffe är hällt på termos och en flaska med vatten ligger i frysen. Badkläder och handduk är framplockade, mp3spelaren laddad, en bra bok ligger redan i kassen och strax bär det av, via några mysiga småomvägar, till havet igen. Där ska jag ligga hela dagen och bara känna hur ljuvligt skönt allting kan vara. Och är.

Ha en ljuvlig dag, me lovely ones!

(Och cykelturen tog 1 tim och 25 minuter - inkl vurpan. Faktiskt ganska bra, faktiskt.)