... i vilken vår hjältinna är själv

Nu har mina värmländska gäster åkt hem. Det har varit roliga, och bitvis rätt intensiva, dagar. Småkillarna är rara och snälla om än lite busiga - precis som friska ungar ska vara - och det känns såklart lite tomt efter dem. Känslan av tomhet är kluven; jag saknar dem alla, men samtidigt är det skönt att vara själv igen.


























(Wiggo är tuff.)
Tvätt- och torkmaskinerna går för fullt nere i tvättstugan och jag har suttit och petat med en bild jag tog igår, för att se om jag kunde radera bort en störande detalj i ett annars himla bra foto. Jag tycker inte resultatet blev hundra; när Johanna kommer hem från Wacken ska jag ta en photoshopdiskussion med henne. Kanske läge att skaffa ett bildredigeringsprogram; kan proffsfotograferna fuska kan väl jag, liksom. Så här blev bilden, i alla fall:
























(Klara Norra Kyrkogata)

Resten av min dag är helt oplanerad. Tror faktiskt jag bara ska vara hemma med mig själv och kanske göra klart ett fulpyssel jag hållit på med ett tag. Laga mig något gott, läsa och kanske se en film. Jag har en sak att fundera på också; en eventuellt förestående resa och hur jag skulle kunna finansiera den. Jag är så sugen på den att jag nästan skulle kunna tänka mig ett städjobb, några helger. SÅ sugen är jag...



























(Leo är betänksam.)

... i vilken vår hjältinna är själv, men inte ensam

I senaste numret av Språktidningen tänker Fredrik Lindström kring hur vi med språkets hjälp hjälpligt lyckas sminka över verkligheten. Det är lite kul med exemplet han valt att ta upp, eftersom jag faktiskt grunnat på exakt samma sak.

Som Bob (Må Guds välsignelse och frid vara över honom - eller som jag brukar säga: صلی اللہ علیہ و سلم ) redan upplyst oss om lever vi i det singligaste* av alla länder och vi förefaller ha ett behov av att tydliggöra att denna vår singlighet* verkligen är självvald och trivsam på allehanda vis. Därför väljer vi alltmer att undvika ordet "ensam" som har negativa, smått sorgliga konnotationer, till förmån för det mer positivt laddade "själv". Som i "jag är själv", "jag lever själv" osv. Detta innebär en viss förskjutning av ordets innebörd och användning eftersom att göra något själv tidigare har haft mer av betydelsen av att göra något i egen hög person, istället för att någon annan gör det. Som i "ja, då får jag väl göra det själv".

Jag är fullt medveten om att jag själv (gamla betydelsen! ;-)) gör just så och helt medvetet säger att jag är själv. Inte ensam. Fast... det är jag ju. Ibland, i alla fall. Men... det låter så sorgligt. Ledsamt. Småfattigt. Och skämmigt. Jag menar... vem vill vara ensam, liksom..?

"Jag ska åka på Bob Hansson ensam". Hur ynkligt låter inte det, va'? Men... om jag säger "jag åker själv på Bob Hansson" så framstår jag ju som betydligt mer kavat. Eller hur?




*Ord som annars är fina är sinnligaste och sinnlighet...