... i vilken vår hjältinna tagit nya tag!

Jajamen! Mina sex lediga dagar blev både en fin nervarvning, vila och bra uppladdning inför det sista rycket, den här terminen. Det var roligt att komma tillbaka till jobbet! Roligt att träffa kollegorna och eleverna och roligt att sätta igång igen! Det är synd att jag måste flytta, faktiskt, just ur jobbsynpunkt, för jag trivs så fantastiskt bra!

Efter jobbet var jag disciplinerad och skyndade hem, bytte raskt om och hojade bort till gymmet för en timmjes rejäl fysisk urladdning, också. Fick ett ryck och la mig en liten stund i solariet efteråt och gled bort en stund, med Atom Heart Mother i lurarna. Ljuvlig avslappning...

När jag druckt ur mitt te ska jag faktiskt lägga mig och läsa en stund och sedan släcka tidigt. Egentligen vill jag se Profetens döttrar i Kunskapskanalen, om att vara kvinna och muslim i Sverige. Jag hoppas det går i repris för jag bara orkar inte ikväll. Jag orkar inget annat heller. Möjligen, möjligen skulle jag orka med att någon killade mig på ryggen lite, medan jag läser. Jag är klar med Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. Jag vet inte... den kändes liksom bara sådär... Kanske var mina förväntningar för högt ställda efter mästerverket Aprilhäxan?

Nu tror jag att jag ska läsa Joyce Carol Oates Svart flicka Vit flicka.

Ha det gott, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna är slut

De senaste dagarnas kanelbullsdiet har uppenbarligen haft en menlig inverkan på min fysik. Inte så att det syns. Än. Men så här slut har jag aldrig varit efter ett poweryogapass. HUH! Mina muskler är som sladdrig, överkokt pasta och efter att nu ha styrkt mig med en balja Earl Grey med socker och mjölk ska jag välta omkull mig själv i min mjuka sköna säng och dra det fluffsiga duntäcket över min spaka lekamen. Ikväll har jag sällskap av inte mindre än två män, Bob...









... och Gunnar





















I iPoden väljer jag Pink Floyd's Atom Heart Mother att segla bort på.

Sweet dreams, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna har en s å n dag

Ibland tvivlar jag. Ordentligt. På mig själv. På min förmåga att stå ut här. Idag är det en sådan dag. Helt händelselös. Helt meningslös. Tom och intetsägande.

Har tränat (jävelmotionsjävelcykeljäveln - 45.3 km på 60 minuter). Ätit spenatsoppa med ägg. Rippat en massa plattor - nu är jag på O. Kollat trista teveprogram. Läst ut Maja Lundgrens Pompeji (en plats jag f ö skulle vilja besöka). Slösurfat. Somnade en stund på soffan. Poppat popcorn. Ser en fransk musikalfilm, 8 kvinnor (läcker färgsättning), och har tänt några ljus. Jag har så oerhört tråkigt att jag snart gör något riskabelt.

Ja, me lovely ones. Så kan det ju också vara ibland. Jag har skaffat mig en viss berg- och dalvana genom åren. Jag vet att ibland är det ner, för att sedan bli upp. Men just nu känns det som väldigt mycket ner. Väldigt mycket. Trots allt det där ganska okej som jag räknade upp häromdagen.

Har ägnat en stor del av dagen åt att lyssna, om och om igen, på Pink Floyd's Atom Heart Mother. Det påstås att det är en ganska svårtillgänglig platta. Det tycker jag inte alls. Eller så är det bara jag. Den är absolut och fullständigt fantastisk! Jag bjuder er ett smakprov; Father's Shout - första delen (av fem) i den 23 minuter och 44 sekunder långa inledande sviten. Bara njut. Och lyssna gärna på de fyra följande delarna, också!

Och bekymra er inte; jag klarar mig. Det gör jag alltid.