... i vilken vår hjältinna har uppesittarkväll

Andra eller kanske tredje på raken. Det är mysigt. Ikväll har jag gjort rödbetssallad. Jag undrar varför jag aldrig har gjort det tidigare? Det är ju säkert 10 gånger så gott som den färdiga jag annars brukar köpa. Dessutom var det tokenkelt och supersnabbt! En kålrotslåda har jag just tagit ut ur ugnen, också. Förberett för den tidiga morgonens tvättstugepass. Nu ska jag fulpyssla lite och sedan ska jag väl slå in paket och greja halva natten.

Ljusen på vardagsrumsbordet är tända och teven maler lite tyst i bakgrunden.

Jo. Just det, ja... Det var ju en sak jag tänkte säga... Om ni bara har tänkt att ni ska läsa en bok i år, så... läs två ändå.

Läs dels Isabella Lövins Tyst hav - om ni inte redan gjort det - och dels Mattias Gardells Tortyrens återkomst. Isabella Lövin kunde ses i en bra repris i Kunskapskanalen igårkväll. Länk finns här, om den nu funkar - annars får ni själva leta upp henne på SvtPlay. Programmet heter En bok - en författare. När man läst boken känns det väldigt sorgligt och frustrerande. Vi håller på och utrota det vi trodde var en oändlig resurs - torsk, ål, pigghaj... listan kan göras lång. Och nu räcker det liksom inte att bara fiska lite mindre eller hålla upp ett litet tag. Återhämtningen funkar inte...

Tortyrens återkomst avslutade jag på tåget hem från stan, idag. De åtgärder som USAs makthavare har vidtagit för att på "laglig" väg få tortera misstänkta terrorister i bl a Guantánamo och Abu Ghraib, med hjälp av tekniker som "systematisk sinnesdeprivation, skräcknätter med attackhundar och förnedringesritualer". Genom sofistikerad propagandametodik är det uppenbarligen [nästan] inga amerikaner som protesterar eller ens bryr sig. Boken presenterar en undersökning där ett skrämmande stort antal amerikaner faktiskt tycker att tortyr kan vara helt berättigat.

Det är fullständigt vidrigt och Gardell har helt rätt; åtal måste väckas mot George W Bush, Dick Cheney, Donald Rumsfield, Condoleezza Rice, John Yoo, Jay S Bybee och några ansvariga till, för brott mot mänskligheten. Internationella brottsmålsdomstolen i Haag bör göra en rättslig prövning av deras förehavanden. Dessutom har han rätt även i sitt andra krav; att inte bara stänga det fysiska Guantánamo (vilket ju Obama säger sig ska göra), utan dessutom ska "det globala Guantánamosystemet" avvecklas.

Så... vill ni ha intressant läsning i mellandagarna har ni just fått tipset av mig! Och vill ni kanske veta mer om vad som händer just nu på Guantánamo så får ni en bra länk till Amnesty här.

Nu ska jag pyssla vidare. Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna fått en kram

Göteborg. Lördagen den 29 november. När tåget rullade in strax efter fem på eftermiddagen var det redan mörkt. Och det regnade. Men jag har ju varit i Göteborg förr, så jag klev genom Centralstationen och ut på framsidan där jag slog upp mitt lilla paraply innan jag sneddade över torget för att hoppa på en spårvagn och checka in på vandrarhemmet (Stigbergsliden - om katten själv får välja) och lämna av mitt föredömligt lilla bagage - en Jimi Hendrixkasse jag fått av Johanna (hon vet vad mammor gillar, den tösen! ;-)). Att lämna min kasse, bädda och dra fingrarna genom håret (jag borstar det bara på morgonen, vajl! ;-)) tog inte många minuter och sedan åkte jag in till stan.

Planen var att hitta någonstans att äta och ta ett glas vin, eller två, i närheten av Konserthuset så det fick bli Eva's Paley. Det finns coolare och trendigare ställen, men det känns rätt oviktigt. Det är ett najs ställe och de har både smarriga paninis och ekologiskt vin. Sålunda styrkt traskade jag upp till Konserthuset för att se/höra/uppleva Bob och Heja Världen Show. Och det var precis så magiskt och underbart och roligt och gemytligt och sorgligt och nära som jag hade förväntat mig. Och lite till. Jo. Faktiskt. Kristoffer Jonzon är också en skicklig och skön pianist, sångare och allroundnisse!

(Peter N! Du får inte läsa längre än hit - annars förstörs överraskningen!)

Efter föreställningen köpte jag [ännu] ett ex av Kärlek. Hur fan gör man? (det ska bli en julklapp) och fick en väldigt fin dedikation. Sedan tog jag boken i handen för att gå och fick den där nanosekunden av total ögonkontakt som man ibland kan få med absolut random människor på tåget, i affären, på promenaden... den som varar bara ett ögonblick för att sedan försvinna ut i intet igen... men... samtidigt... öppnade vi armarna och kramades. Kort. Litet. Varmt. Och... "ha det fint..."... och sedan ut i regnet och kylan och fukten och inte fick jag tag på dem jag ville få tag på och surade ihop lite, men tog mig en lång promenad i stan för att sedan ta spårvagnen tillbaka till vandrarhemmet och smsade lite och blev på klart bättre humör och när jag väl låg där i sängen, torr och varm under ett mjukt täcke kändes det som ett skönt och bra sätt att avsluta en sådan kväll på.

Det är också så att vissa sms och nattliga telefonsamtal med mycket skratt och skoj men också värme och omtanke spelade en viss roll för att jag skulle känna det så. Men det är ju bara en bonus... ;)

Duggregn i morse. Hej och hå. Spårvagn till Centralen. Köpa bok på Pocket Shop (köpstopp hävt sedan länge...) - det blev Isabella Lövins Tyst hav - och sedan scones, färskpressad (yeah... as if...) äppeljuice och latte på Espresso House och en stunds mejlande och surfande på Sidewalk Express innan tåget - försenat, förstås... något annat är inte längre att vänta... - rullade hemåt.

I Emmajävlaboda var det liv och rörelse när jag hoppade av tåget. Julskyltning. Jag behövde handla lite matvaror och fick kryssa mellan mentorselever, jultomtar, dragspelare och krämare. BLEH.

Men nu sitter jag här med tända ljus och en stor mugg Earl Grey i min soffa och bara myser. Varm och glad. Utanpå men ännu mer inuti.