Visar inlägg med etikett Bobbelibob och lyckan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bobbelibob och lyckan. Visa alla inlägg

lördag, november 29, 2008

... i vilken vår hjältinna ska på gudstjänst






















Idag är Dagen. Dagen B. Dagen jag väntat på. Dagen då jag - på rad 1 - ska se, höra och insupa Bob Hansson. Jag vet hur det kan vara med vissa konserter; de ger mig en upplevelse av religiös karaktär. Och jag förväntar mig inget mindre av kvällens begivenhet. Vad som händer i övrigt står skrivet i stjärnorna. Men jag blir inte alls förvånad om jag hittar mig själv i skåningars glada lag frampå nattkröken. Dock ska jag inte gå vilse (bildligt talat). Slut med det nu.

DÄM vad Candlemass är sköna, förresten. Klassikern Epicus Doomicus Metallicus dånar ut genom högtalarna här nu.

Ha en helt fantastisk lördag, me lovely ones! Det ska jag ha... ;)

Hårstatusrapport:

Imorse behövde mitt hår tvättas.
Så det gjorde jag.
Med Coops balsam.
Därefter kramade jag ur håret med en handduk, la i lite av leave-in-produkten med det megalånga namnet och lite intimgel och ploppade det en halvtimme.
Sedan tog jag av opethtishan (som jag använder till ploppningen) och bara lät håret vara (no hands!) tills det var riktigt torrt. Då borstade jag igenom det, sprejade med lite vatten och la i lite mer gel och kramade upp det och nu är jag jättefin igen, och - tro't den som vill! - jag har faktiskt lite fall på håret. Det är fanimej sheer bloody magic, det!

tisdag, oktober 21, 2008

... i vilken vår hjältinna gör en kort reflektion om lyckan

Jag tittade på hemsidan. DÄM vad fult. Jag ska fixa med färger och layout imorgon.

Medan tevattnet kokar här läser jag lite Bob H:

"Jag tror som tusan på lyckan. Jag tror på att drömmen förr eller senare förverkligas om man minns den. Jag tror att den här jorden är en rätt okej lekplats. Jag tror att lyckans fiende är idén att den förutsätter perfektion, idén att lyckan är något som bara existerar i slutet på problem."
(Ur Bräcklighetens poetik)

Amen to that. Varför ska man inte kunna tillåta sig lite stilla lycka här och var? Varför måste det perfekta tillfället inväntas? Tänk om man dör, medan man står/sitter/ligger/srpinger där och väntar? Tänk om man kunde tänka som Bob säger: Här ligger jag och duger! Tänk om någon annan också kunde se att det faktiskt är just så;

Här ligger jag och... duger!