... i vilken vår hjältinna är rik-fattig-rik

Nyss var jag rik. Nu är jag fattig. Jag har betalat månadens räkningar.

Nyss var jag fattig. Nu är jag rik. Jag har pratat med alla mina fyra barn varsin lång stund.

... i vilken vår hjältinna muttrar och svär fast hon egentligen mår himla gott

Igår när jag kom hem låg det ett brev från Förnedringskassan och väntade. När jag öppnade det fick jag se att de vill att jag omedelstuds betalar tillbaka de 7900 kronor jag så orättmätigt tillskansat mig under första hälften av 2006, genom att söka - och få - bostadsbidrag. Vid denna tidpunkt bodde jag med två tonåringar och var i högsta grad berättigad till detta stöd, som dock upphörde att betalas ut den dag Johanna tog studenten. Alltså - jag kunde nog fått lite ändå även efter hennes student (sonen bodde ju också hemma och gick i gymnasiet), men jag orkade inte ens med krånglet att söka.

När man söker bidraget får man ju uppge beräknad inkomst och det gjorde jag. I överkant, t o m för att säkert slippa återbetalningskrav. Första halvåret fick jag alltså bidrag, andra halvåret inte. Och när det sedan blev nytt år hade jag ju redan flyttat och att söka bostadsbidrag var det inte tal om, då. Så gick hela 2007 och jag ägnade inte f-kassan en tanke i detta hänseende.

Tills igår, då. Det visar sig att jag inte talat om för dem att min inkomst förändrats i o m försäljningen av bostadsrätten (som skedde i slutet av dec. 2007). Fy mig. Inte hade jag en tanke på det. Men nu ska jag alltså betala tillbaka de 7900 jag fick i bidrag det där ganska fattiga första halvåret, för att jag under årets sista skälvande, men ändå ekonomiskt stabila, dagar lyckades dra ihop "inkomst av kapital". GAH! DUBBELGAH!
Kunde inte de %&$@?X<£ lönnfascisterna upptäckt detta lite tidigare?

Men annars är det bara bra med mig! Jobbet går som en dans. Det gäller bara att inte dansa rakt ut i orkesterdiket, vilket några av oss riskerar att göra till nästa läsår, då 5-6 tjänster ska dras in pga minskande elevunderlag. Förra veckan fick vi en önskelista att fylla i och sedan lämna till rektorerna, inför nästa års tjänstefördelningar. På listan skulle vi skriva in både pedagogiska och personliga önskemål. Jag tycker det är svårt eftersom de två storheterna har en tendens att flyta in i vartannat, men jag plitade iaf dit ett "fortsatt korta fredagar" under rubriken "personligt" och under den andra skrev jag att jag bl a önskade att enbart undervisa i de ämnen för vilka jag har behörighet (Eng, Re, Hi). Som det är idag har jag även en del svenskundervisning vilket jag inte känner mig helt bekväm med.

Idag ville min ena rektor prata med mig om just denna önskelista. Innebar mitt önskemål att jag fortsättningsvis hellre ville undervisa stora klasser i engelska (det gör jag ju i Re och Hi) istället för att jobba med små grupper av elever i behov av särskilt stöd? Jag sa att jag är öppen för alla förslag och det tyckte hon var alldeles utmärkt eftersom jag är den sist fast anställda av lärarna och att det föreligger en viss risk att jag får gå om det inte räcker att sparka (nej... det är mitt uttryck, inte hennes!) de timanställda. Men - och här kommer berättelsens clou - det är superviktigt att det, just för de där små grupperna med elever i behov av särskilt stöd, finns en behörig lärare i engelska. Och då kan bara jag komma i fråga. Vilket betyder att det finns en chans för mig att behålla jobbet, åtminstone ett år till.

Det finns andra möjligheter också. Jag gillar mina kollegor. Massor. Men jag råkar veta att fler än en av dem kvackar på högstadiet trots att de t ex bara har 1-7-lärarutbildning (eller mellanstadielärar- utbildning). Inget ont om dessa behörigheter. Inte alls. Men... jag (och några till) har faktiskt behörighet för högstadiet och därmed rätt att få stanna kvar längre än de andra - och detta ganska oavsett tjänsteår. Och jävlar vad jag ska leva rövare om detta ifall det inte sköts korrekt. Då gäller inga vänskapsband längre - då är det ju mitt jobb eller deras och inte vill jag hamna utanför för att de inte har orkat skriva sina examensarbeten eller bygga på sin behörighet eller vad det nu kan bero på att de inte är behöriga.

Men heder åt min rektor som försöker knyta ihop vad som knytas kan innan hon slutar (på torsdag...). Och får jag bara vara kvar nästa läsår så har jag ju ganska goda chanser att få börja jobba på gymnasiet här i byn, läsåret därpå. Så... det årdnar sig. Det gör det faktiskt alltid. På det ena sättet eller det andra.

Nu ska jag laga mig en mugg te att styrka mig med och sedan ska jag bygga lite barrikader, tror jag.

Forza, Magda! Avanti!

... i vilken vår hjältinna tänker om bloggande

Kakan blev faktiskt uppskattad, igår! Om den var en smula torr (men på den punkten är jag alltid överkritisk när det gäller mjuka kakor, alldeles oavsett om jag bakat dem själv, eller inte) så lyckades jag antagligen förvilla konsumenterna med de utströdda silverkulorna... De gjorde sig alldeles extra fint i skenet av tända ljus.

Men är det inte typiskt att jag skulle glömma lilla kameran hemma; jag som alltid har den med mig annars? När jag skulle gå hem hade ett naturbruksgymnasium en liten utställning i cafeterian och de hade med sig en fågelspindel och rara majsormar. Några av mina mentorselever stod där och suktade och det hade blivit jättefina bilder med någon av dem lekandes och kramandes med en orm. DÄM.

Direkt efter jobbet (nåja... nästan.. jag softade väl en stund först...) bytte jag om och gick till gymmet. Eftersom jag tycker om att utnyttja min träningstid väl så släntrar jag inte dit i maklig takt, utan jag powerwalkar - både dit och hem. Tiden på själva gymmet ägnas åt ett tids- och träningseffektivt nautiluspass. Jag läste på anslagstavlan att yogan drar igång igen, men beslutade mig för att låta den vara den här terminen. Den går på torsdagar kl 17 och eftersom skolledningen låtit meddela att vi ska ha konferenser kl 16-17 två torsdagar varje månad, så skippar jag yogan. Å andra sidan har jag faktiskt en alldeles superbra poweryogaDVD som jag kan använda. Jag har kollat igenom den (när jag låg i badet - lagom ansträngande ;-) och den är uppbyggd precis som passen jag gick på i höstas. Problemet är väl att jag nuförtiden har fått smak på den stimulans det faktiskt ger att träna utanför hemmet. Nåväl - känner jag för att poweryoga kan jag i alla fall göra det. Vi får se hur det blir med den saken.

Hemma igen pratade jag med Linus i telefon. Han har äntligen tagit tag i en mobilräkning som blivit så fördröjd att den gått till inkasso. Nu är den betald, men herregud vad det kostade honom i upplupna räntor. Jag hoppas han inser att det är lärpengar och att han bara var en hårsmån från att hamna i kronofogdens register. Jag är räddare för kronofogden är för tjyvar och banditer. Just den rädslan är faktiskt något jag mer än gärna överför till mina barn... Ja, nu slipper jag oroa mig för det, i alla fall.

Jag pratade med CSN också, för att försäkra mig om hur det funkar när man gör en substantiell extrainsättning för att kapa av sina studielån. Jo, jag vet att planen var att banka in hela skulden med hjälp av pengarna från bostadsrättsförsäljningen, men det blev inte så. Jag har istället använt pengarna på andra, väl valda, projekt. Dock har jag en rejäl peng kvar och den ska snarast sättas in på mitt CSN-konto. Överhuvudtaget har jag tagit grepp på min ekonomi och gjort en realistisk budget som inbegriper både ett stabilt sparande och små utsvävningar, emellanåt.

Efter en skön dusch gick jag ut ett par timmar för att få lite mer frisk luft (det kan jag aldrig få för mycket av) och för att förrätta några ärenden. Sedan gick jag hem och sov middag i nästan två timmar. Underbart och välbehövligt!

Middagen igår blev enkel; basmatiris (jag undrar om det kan vara beroendeframkallande) kokat i svampbuljong och till det fräste jag ihop rödlök, palsternacka, röd paprika och färska champinjoner och lite vitlök. Anrättningen toppades av lite riven, mager ost (10%) och krydderier. Kombon blev faktiskt riktigt bra och inte skämdes den av ett par glas Monti Garbi 2004 (ripasso) heller!

Jag har funderat mycket på det här med att blogga. Varför har det blivit en sådan stor grej? Så gott som "alla" gör det - och en del gör det dessutom fantastiskt bra, roligt och intressant. Väldigt många kvinnor, dessutom, som ägnar sig åt detta... Kan en del av förklaringen ligga i att - som jag läste i senaste BANG - kvinnor ofta haft/har det svårare att ses och höras i mediavärlden? Att det faktiskt är svårare att bli tagen på allvar som författare/skribent om man är kvinna? Att allt ens skrivande plötsligt ska mätas utifrån att kvinnor ofta/alltid skulle skriva väldigt annorlunda än män - i en sfär som alltid varit, i första hand, männens? Att bloggandet är ett sätt att ge etablissemanget ett långt finger och visa att "jag skiter i er, se här; jag skriver - och blir läst! - i alla fall..."? Jag vet inte - detta är bara mina tankar över frukostmuggen, med Blue Java (ja, sen frukost idag). Jag menar inte att detta skulle vara hela svaret, eller ens en större del av det. Men ändå... Vad tror du?