... i vilken vår hjältinna spyr ur sig (varning - ej för känsliga personer)

Han smsade igår: "N.p.. 'Wings of the storm' - Whitesnake"... Han som ju INTE skulle höra av sig mer. NÅNSIN.

Först har han haft ännu ett av sina maniska skov, vilket synts i hans skriverier på messageboarden, där han också - i sin presentation - skrev att hans bästa SRF-minne var när han "Träffade dyermaker '06 som jag sol och vårat i ett par år. Makalöst korkad kvinna ! "

Jag är inte sol- och vårad. Men ändå har jag faktiskt försörjt oss båda (hyra, telefoni, bredband och så gott som alla matpengar plus festival- och konsertresor- och biljetter och lånat honom pengar till monitor och den senaste gitarren, bl a...) medan han - förutom underhållet till sina barn - mestadels bara har plottrat bort sina pengar på God-knows-what...

Ikväll ringde han (från jobbet så min nummerpresentatör visade inget). Förebärande att han sett att jag haft besök i helgen (ett sätt att tala om att han har koll...) och att jag kanske behövde sängen han lånat? Jag sa att jag sagt hur jag vill ha det med den och att jag ordnar sådant utan hans hjälp. Jag borde lagt på där och då, men trodde att han kanske skulle säga något om sin dotter (vars klass jag medföljer till Polen nästa vecka). Men det gjorde han inte. Istället drog han igång stora artilleriet om att jag minsann måste ta på mig minst hälften av skulden för att vårt förhållande sprack och att allt blir så förvirrat och han vet inte hur han ska bete sig när vi aldrig PRATAR med varandra...jada jada jada... och jag kunde till slut inte bita ihop utan sa att vi inte har och aldrig mer kommer att få något att prata om och att jag vägrar att överhuvudtaget ta någon som helst ansvar för hans sjukliga svartsjuka, hans extrema kontrollbehov och hans paranoida personlighetsstörning. Varpå han sa att han minsann inte alls är svartsjukt lagd, men att jag med mitt agerande (???) satt honom i sådana situationer bland annat genom mitt upprepande ljugande och att det egentligen är jag som är svartsjuk på honom och att jag nog haft svårt att hantera att han varit iväg så mycket på spelningar. Ehh... jorå... så att ehh...

Vid ett tillfälle - ganska tidigt i vårt förhållande - frågade jag honom (på förekommen anledning, då han inte tålde att jag ens pratade med hans killkompisar om de vid något sällsynt tillfälle kom hem till oss, för att inte tala om hur sjukt störd han var/ÄR av att jag dels haft förhållanden före jag träffade honom och dels hade män som goda vänner - ja han var t o m svartsjuk på mina manliga arbetskamrater, mina väninnor och mina barn...) om han var svartsjukt lagd. Den frågan har han aldrig kommit över. Han anser att det är en fråga som enbart någon på en 14-årings nivå kan ställa (när det i själva verket vore mer förlåtligt om det var en 14-åring som agerade så jävla infantilt) och han återkom till den idag igen...

Till slut drämde jag bara på luren. Efter några minuter kom ett av de vanliga smsen: "Tack i alla fall för att du ville prata med mig." I hans värld ville jag prata med honom. I hans värld tror han fortfarande att jag bara försöker testa honom, för att sedan ta tillbaka honom. I hans värld är det jag som är sjuk och han som är frisk.

Och det värsta av allt är att jag blir så förbannat arg och trött och ledsen och missmodig och dränerad på energi och glädje och vill bara härifrån, till snart sagt vilket pris som helst... Jag har haft det såhär en hel höst och en hel vinter och när jag nu änteligen fått ut honom ur mitt hem vill jag bara bli lämnad ifred och jag VET att jag sagt att jag ska polisanmäla honom men vad ska jag anmäla honom FÖR? Vad ska jag anföra för skäl? Bevis? Jag har slängt alla idiotmail och skruvade sms och inte bandat telefonsamtalen eller fått vittnen till andra trakasserier..?

Jag förtjänar faktiskt inte det här. Jag gör inte det. Oavsett vad jag gjort i eventuella tidigare liv så kan jag omöjligen ha släpat ihop så mycket usel karma att jag på något sätt förtjänat detta.

Jag har underbara barn och helt fantastiska vänner som jag älskar och som stöttar och uppmuntrar och med vilka jag delar både ljuvt och lett och jag är på uppstuds och känner glädje och förväntan och tillfredsställelse av så många sköna och fina anledningar men jag vet inte hur jag ska kunna undvika att dras ner i skiten igen när jag tvingas göra slut om och om och om igen.

Mest av allt är jag dock så jävla förbannad att jag ser rött. Och svart. Och har fått en blixtrande huvudvärk. Tack-så-jävla-mycket.

Jag är arg på mig själv mest, för att jag tillåter en sådan person att komma åt mig. En person som gång på gång på gång sagt att jag är:
- slarvig
- en hora
- bedräglig
- falsk
- bara ute efter kuk - vems är egalt (fast många män i vän- och bekantskapskretsen har nämnts vid namn)
- svamlig
- ovetande om vad jag egentligen vill
- hotfull
- skyldig till mina barns fars alkoholism
- skyldig till hans egen begynnande dito
- ständigt på jakt efter någon att vara otrogen med
- egoistisk
- beräknande
- en som egentligen inte har velat på hela tiden, utan bara roat mig med honom och sedan tröttnat när han inte längre är spännande...
- skyldig till att ha gått in i relationen med fula baktankar om utnyttjande
- en som vägrar att kommunicera
- ertappad
- en som ständigt visar nya, negativa, sidor av sig själv
- sjuk
- besvärad av klimakteriet
- menstruerande
- PMSig
- i behov av professionell hjälp och medicinering
- plastikopererad och redo för jakt efter nya, fräscha offer
- manipulativ
- i maskopi med hans ex (jag tränade t ex på gymmet bara som en förevändning för att konspirera med henne där)
- förvirrad
- har en grandios självbild
- bitter
- har en taskig manssyn
- har noll självinsikt
- inte vet NÅGOT om personlig utveckling
- aldrig har provat att ta tag i mina problem
- är efterbliven vad gäller emotionell intelligens
- har ett sjukt förhållande till sina vänner som hon ibland blir sådan ovän med att de hatar varandra
- skyldig till att bara spela ett spel. Ett spel jag inte behärskar, dessutom.

Men. Som Bästaste A säger: nu är han i alla fall ute. När jag kommer hem efter jobbet kan jag låsa dörren om mig och få vara ifred. Oftast, då. Men jag måste alltid kolla nummerpresentatören. Jag måste alltid vara beredd på att sms-plingen kan vara från honom. När det ringer på dörren måste jag kolla i tittögat innan jag öppnar. När jag går till tvättstugan eller affären eller whatever måste jag se mig över axeln. Jag vill inte bo kvar här. och det gör mig också så förbannad. Jag har ju [än så länge, iaf] ett trivsamt och utvecklande jobb med sköna arbetskamrater, jag har ett mysigt hem och har t o m lärt känna några vänner här. Och nu vill jag bara riva upp allt detta och flytta. Långt bort. Och börja om igen. Det gör mig så tvärförbannad.

Nu är det mörkt ute. Jag kan inte ge mig ut och avreagera mig i skogen. Men imorgon bitti ska jag gå upp och springa jävellångt innan jobbet och se om det hjälper något. Jag vill inte vara såhär arg. Det är varmt och vår och inuti mig, någonstans, är jag lycklig... Det vill jag vara. Jag vill inte må så här. Man ska bejaka sina känslor... jag vet... men såhär arg vill jag faktiskt inte vara. Jag får hjärnblödning snart. Fanfanfanfanfanfan.