... i vilken vår hjältinna biter ihop

Nu har jag nått det stadie då jag går på vilja och vilja enbart. När telefonen började väsnas imorse snoozade jag den hur många gånger som helst. Låg där under mitt fluffsiga duntäcke och klurade på vad en vikarie skulle kunna göra på dagens två lektioner. Kom fram till att det vore en perfekt dag att sjuka mig på. Men hur det nu var så klev jag ändå upp, gick igenom morgonrutinerna och kom mig iväg till jobbet i den grådaskiga morgonen.

Bara denna veckan... bara denna veckan... bara denna veckan...
Så lyder mitt mantra som jag mumlar fram mellan hårt sammanbitna käkar. Och jag är inte ensam; de flesta av kollegorna verkar gå på knäna just nu. Eleverna också. Jag ska göra detta till en effektiv och lättsam vecka för oss alla (ja, mig och eleverna, då... kollegorna får klara sig själva) så att vi står ut. Klass 9A har PRAO vilket innebär att jag också får extra tid för att skriva mina omdömen om dem och mina andra elever. Det är ett jädra pyssel. Jag vet var jag har dem men det ska ju formuleras snyggt och klart och tydligt. Det tar tid och tankemöda.

Efter jobbet ska jag faktiskt släpa mig iväg till gymmet. Förra veckan var jag för bedrövligt kass, helt enkelt. Omotiverad och lat. Nu får det bli skärpning. Å andra sidan kanske det här med träning också bara är en fint från Luthers sida? Att jag liksom måste väga upp mitt livsnjut med späkningsdoser? Hmm...

... i vilken vår hjältinna behöver stimulans

Det är mörkt ute när min telefon väcker mig. Kvart i sju. Egentligen en fullständigt galen tid att kliva upp på. Jag får en idé om att äntligen göra det. Äntligen bara stanna kvar i sängen, ringa jobbet och säga att jag är för frisk för att gå dit... att jag har för mycket annat att göra... och sedan dra täcket över huvudet en timme till. Gå upp.... gå ut... göra alla de där sakerna jag vill göra... kanske bara sitta på caféet och läsa en bok... eller springa en mil.

Men som vanligt står Luther på ena sidan sängen och petar på mig med en vass pinne och Jante knuffar på mig, från andra sidan, så att jag med en suck langar benen över sängkanten, sätter på P1-morgon och kaffe och tar en snabb dusch. Fan också.

Peter och jag pratade om trötthet, igår. Jag är trött nästan jämt, känns det som. Ändå äter jag nyttigt och vettigt och tar kosttillskott, dessutom. Jag tränar regelbundet, sover ganska många timmar per dygn och känner mig inte särskilt nedstämd (inte mer än de där korta stunderna då jag faller ner i avgrunden - och som jag faktiskt försöker tillåta hända... bejaka... känna in... fundera över). Peters teori är att jag antagligen är understimulerad. Han har sagt det tidigare också. Jag har funderat på det och tänker att han kanske är något på spåren? Samtidigt vet jag inte riktigt vad jag kan göra för att stimulera mig mer. Jo, jag skulle behöva ett lite större socialt umgänge här i Emmajävlaboda. Men det är inte lätt att ordna. Det går ju inte ens att gå på café på söndagarna...

Förra veckan var jag inom caféet för att köpa baguetter till filmkvällen (se där en aktivitet jag ser till att inte missa - allt för stimulansen!) och passade på att fråga damen bakom disken om de skulle kunna tänka sig att ha öppet några timmar på söndagarna. Men där stötte jag på patrull. Jag fick ett bestämt nej med hänvisning till att bagarna faktiskt också måste vara lediga ibland. Jag gav mig inte utan sa att jag pratat med andra och att vi är en del som gärna skulle äta upptinat bröd, eller gårdagens, för förmånen att få komma dit efter t ex en skön promenad. Dricka kaffe, bläddra i sin tidning, smarra på en gårdagsbulle och småprata med andra, rentav.

- Nej. Det kommer vi inte att göra, sa damen. Åtminstone inte nu i början.

I början? Början? De har ju föffan haft fiket sedan femtitalet..? Hmm... Ska jag behöva öppna ett svartcafé? Nå... det skulle å andra sidan kanske vara en stimulerande verksamhet.

Jag återvänder till tanken om understimulans. Nu har jag varit gravt understimulerad sedan jag var på Malmöfestivalen. Efter den helgen har jag tillbringat varje helg ensam. Veckorna också - men de liksom bara rullar undan och jag vet inte i hur hög grad jag skulle palla att vara social, då. I och för sig ser jag till att aktivera mig; jag skriver, läser, tränar, promenerar, lyssnar på massor av musik, fulpysslar, kollar teve och film, pratar mycket med goda vänner i telefon och hänger vid datorn en hel del. Men nu till helgen börjar höstaktiviteterna rulla på, med besök hos Anna i Varberg, fredag-lördag, och en söndagseftermiddag med min Johanna. Nästa helg har jag besök här och helgen därpå... osv... Inte alla, men många, helger mer eller mindre bokade ända fram till jul. Kanske kommer jag att rycka mig ur min trötthet? Är detta stimulans nog? Jag får se vad som händer.

Tillräcklig stimulans för att ändå vakna sakta och fint här vid köksbordet, med min kaffemugg, fick jag ändå idag av den här suveräna låten och - inte minst! - videon med Radiohead. Tack Peter, för tipset! Jag håller med dig - så jävla snyggt gjord!

Nu är det dags för jobbet snart. Ha det gott, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna ändå känner sig okej, liksom

Vilken vacker kväll det är! Höga, tunna moln från en i övrigt blå himmel. Det blir en fin solnedgång. Olyckskorparna kraxar om blåst och regn imorgon igen, men jag hör inte på det örat. Åtminstone avstår jag från att bry mig.

Nu har jag läst, sovit middag, ätit middag (den blev god!) och pratat lite i telefon. Suttit på min balkong en stund. På det hela taget känner jag mig okej, liksom. Nedstämdheten som suttit på mina axlar likt en ondsint Luther har lättat något och jag ser framtiden (läs "helgen") an med tillförsikt och förhoppningar.

Sex dagar kvar i frihet. Sedan slår skolporten igen bakom mig igen. Jag funderar på jobbet; det känns väldigt skumt med de här långa sommarledigheterna. Jag hinner tappa bäringen lite och första veckorna kommer att bli krävande. Inte minst med tanke på att osäkerheten i slutet av vårterminen, kring huruvida jag ens skulle ha ett jobb att komma tillbaka till, gjorde att jag inte planerat ett enda smack inför höstterminen. Jag tog visserligen med en religionsbok hem (jag ska bl a ha en sjua som ska läsa om kristendomen plus en antik religion och eftersom jag inte haft den kursen tidigare ville jag läsa på lite) men gissa om jag läst den. Den ligger fortfarande kvar i jobbryggsäcken... Och nu är ju de första tre-fyra arbetsdagarna uppbokade på gemensamma aktiviteter. Så det blir långa arbetsdagar i starten. Men det är mest kul, ändå.

Faktum är att jag visserligen njuter ohämmat av att vara fri och ledig, men jag har ingen som helst ångest över att gå tillbaka till jobbet. Tvärtom; ju fortare jag kan börja jobba, ju fortare känns det som att tiden går och ju fortare kan jag seriöst börja dra upp mina bopålar. I steg ett avser jag att hålla ut till jul. Sedan bootar jag om ifall jag inte hittar en bra lösning med jobb och bostad. Svårare än så är det kanske inte..? Jag kör på det i alla fall.

Agneta skickade mig en youtubelänk. Jag har sett den innan men jag får ändå ståpäls varje gång jag ser den. Så är det. Kolla själva:

Ha en skön kväll, me lovely ones!