... i vilken vår hjältinna varit välplanerad

I morse valde jag att ta ryggsäck i stället för axelväska och mina walkingskor i stället för converse. Allt för att kunna göra som i måndags (minus det kissnödiga) och gå hem från tunnelbanan. Idag gick det på 20 minuter. Det är jag nöjd med! Jag klappar mig själv på axeln och ser det som en bra avslutning på en bitvis helt fantastiskt bra arbetsdag där mina elever inte bara varit inne (alla utom två som var sjukanmälda) utan alla dessutom jobbat järnet! Jag vågade knappt andas för att inte störa deras fokus. Innan vi gick på lunch berömde jag dem som fan och fick dem att klappa sig själva på axeln och tacka sig själva för en fenomenal förmiddag!

Efter lunch var det i och för sig mindre fenomenalt, men det handlade om det totala haveri i kommunikationen mellan oss i personalen, och den ömsesidiga respekten, som gjorde att en riktigt jobbig situation uppstod - där elever helt enkelt hamnade i kläm. Jag trodde seriöst jag skulle få hjärnblödning på vuxna, professionella människor som sitter på ett gemensamt möte och drar upp ett par väldigt viktiga regler för att sedan åsidosätta dem totalt, och det inför eleverna (schyssta signaler som skickades där. Not.) och rakt i fejan på medarbetare som försökt hålla på sagda regler... Det redde ut sig sedan, men inte utan ett visst tumult. Jag vill skriva om det här, men ska vänta tills jag tagit upp det hela på torsdagsefter-middagsmötet.

Jag sitter i min soffa och funderar lite på vad jag ska ägna min kväll åt. Egentligen (eller ijänklien, som en del säger...) borde jag antagligen städa, men orka. Bara sitta och glo på teven pallar jag inte heller. Men... jag skulle kunna 1. leta upp en virknål och se om jag reder ut den fina beskrivningen på en schal som jag fick av arbetskamraten Malin eller 2. ta tag i mitt polommonfärgade projekt alternativt 3. pyssla vidare på Che-broderiet. Jag ska kulra lite till, men någon av dessa saker ska jag göra.

Tjingeling, me lovely ones! Sitt nu inte här och häcka!

... i vilken vår hjältinna fått sig en promenad

Efter jobbet (jo, jag tog mig igenom dagen med ganska gott humör - mycket tack vare underbara ungdomar och bra arbetskamrater) mötte jag upp Johanna på Centralen för fika och hejdåkramar och avvinkning. Det känns så vemodigt att hon åker hem; hon skulle kunnat stanna hur länge som helst!

Redan på Centralen var jag galet kissnödig. Men jag hade bara tre spänn i cash så jag tänkte att det klarar sig nog tills jag kommer hem. Hade tur så att mitt tåg kom ganska direkt efter att jag passerat spärrarna och åkt nerför rulltrappan. Vid Hökarängen tog turen dock slut. Just när jag passerar ut genom dörrarna vis stationen åker min buss iväg. Tjugo minuter till nästa... *suck* Eller snarare; *morr* Jag blev så arg - och var så desperat kissnödig - att jag snabbt beslöt mig att inte vänta på nästa buss (20 min) utan gå hem. Att gå känns klart bättre i det läget, jämfört med att bara sitta och vänta... Och det är inte alls långt - ungefär 2.5 km kanske - och det gick på knappt 25 minuter. Tur jag hade vettiga skor och måttligt tung väska.

Väl hemma stekte jag lite bacon och ägg (fast först sprang jag in på toa förstås) och medan det blev klart smarrade jag i mig en bunt romansalladsblad och en liten näve cocktailtomater. Jag har faktiskt klarat en hel dag utan bröd eller pasta. Eftersom jag ändå ska tänka på vad jag kan stoppa i mig i matväg, den här veckan, passar jag på att skippa en massa andra kolhydrater också. Därmed går även ris och potatis fetbort. Men jag har hållit mig mätt och nöjd hela dagen, faktiskt. Det blev en tallrik Dofilus blåbär till frukost och två kokta ägg till eftermiddagens mellanmål. One day down - six to go. ;-)

Nu blir det fötterna på soffbordet och ett par telefonsamtal (till son och till god väninna), en mugg te och tidig läggning.
Sussa sött, me hearties!

... i vilken vår hjältinna drömt om en ung pojke

Han var med mig i drömmen, den lille Ala som går i 9A på Johannesskolan i Malmö. Jag såg honom i teveprogrammet Klass 9A igår kväll och det som fastnade mest var hans enorma aversion mot ämnet idrott. I min dröm försökte jag med alla möjliga medel att, om inte lura med honom till lektionen, ändå lura honom till fysisk aktivitet. För det är ju ändå en av de saker som är själva idén med idrottsämnet; att ge unga möjlighet att röra på sig. Det ultimata vore givetvis om man dessutom, genom skolidrotten, kunde plantera insikten om hur viktigt det är med en sund livsstil och dessutom skapa en livslång lust att röra på sig.

När man som vuxen bestämmer sig för att lägga om livsstil och förbättra sin fysik får man ju hur mycket information som helst om vikten av att det ska göras så enkelt och roligt som möjligt, för att man ska orka göra en förändring från grunden. Inga krångliga, vettlösa eller dyra dieter och när det gäller motionen ska man så långt det är möjligt finna just den motionsform som passar mig, det som jag tycker är roligt eller rentav lustfyllt. Detta möjliggör uthållighet, så att man inte snabbt tröttnar och bara lägger ner.

Därför måste det, även för skolungdomar, finnas möjlighet att välja vad de vill göra på idrotten. Om man faktiskt inte vill spela fopoll eller hoppa bock eller springa en runda i skogen måste det få vara okej att promenera, träna krav maga, skejta, dansa, klättra eller vad det nu kan vara. Det viktiga måste väl ändå vara att ungdomarna faktiskt rör på sig och helst tycker att det är så roligt att de kan ta med sig dessa goda vanor ut i vuxenlivet? (Jo, det finns oldschoolskejtare som är i 40-årsåldern...)

Och det var det jag och Ala gjorde i natt. Vi promenerade, vi bowlade, vi cyklade en sväng - ja, vi t o m sprang. Fast då var vi jagade av någon sorts vakt. *s*

Jag vet inte riktigt varför han fastnade i mitt medvetande. Kanske för att jag själv aldrig gillade skolidrotten - men sedan ändå lyckades hitta motionsformer som jag trivs med (dock efter onödigt många missade år av mitt liv) - eller för att jag mött, och möter, så många Ala i mitt arbete. Just idrotten verkar vara något av det som skolkarna skippar först. Och det är synd, för med rätt förutsättningar kan det faktiskt vara ett ämne där alla - även Ala - kan få känna sig lyckade!

Jag har alltså kollat in första avsnittet av Klass 9A och jag ska verkligen försöka disciplinera mig att se även de följande avsnitten. Dock tycker jag att bilden man fick i första programmet kändes ganska skev. Klassen är inte så lågpresterande som man kan tro. Prestationerna ligger ungefär på medel (jämfört med riket) och klassen verkar vara med på noterna. Kamerorna och mediauppmärksamheten spelar förstås en inte obetydlig roll, därvidlag. Klassen är dessutom ganska liten - bara 20 elever - och såvitt jag kan bedöma är de avskärmade från den övriga skolan. Det är ju bara klassens elever i den stillsamma och tysta korridoren. På skolan där jag jobbar är det så trångt i korridorerna att man får knô sig fram. Ljudnivån ska vi inte tala om.

En annan sak som jag känner mig lite kritisk emot är bilden som avsnittet gav av lärarens roll. Visst är läraren central och tokviktig, men resultaten är ju självklart också beroende av elevens motivation och engagemang. Vad gör de ordinarie lärarna under tiden som stjärnpedagogerna (och ja... de verkar mycket vettiga så jag riktar ingen kritik mot dem) tar hand om klassen? Får de göra ett liknande experiment, där de får jobba med mer studiemotiverade elever? Och vad får de isåfall för resultat? Det jag undrar är alltså om det enbart är lärarnas fel att klassen inte redan är bland de tre bästa i Sverige - vilket ju är ett av målen med teveserien? Jag undrar också vad de superengagerade och taggade stjärnpedagogerna gör förutom att jobba med klass 9A? För det är ju knappast ett heltidsjobb för åtta lärare...

Jag tycker det är roligt med programidén och eftersom jag själv är övertygad om att lärare spelar en superviktig roll när det gäller att hjälpa eller stjälpa eleverna ska jag alltså fortsätta följa programmet och lär återkomma med synpunkter.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sedan traska iväg till min skola. Vi har roligt där också. Och många av våra elever både lär sig massor och har roligt under tiden. Men det finns också många som inte gör det. Det är oftast de som följer med mig hem, i tankarna. Det är dem jag funderar över när jag ibland vaknar på natten eller när jag är ute och går. Just nu lever jag dock mitt i en solskenshistoria; en kille i nian som gjort en sådan sjuhelsickes resa att den är värd en egen blogg. Men det får bli en annan gång.

Och jag slår vad om att vi snart får se Ala delta i Igors idrottslektioner! ;-)