... i vilken vår hjältinna är väldigt seg

Det blev sent igår. Väldigt sent. Föreställningen med BKÖ var grym och efter en sådan går man liksom inte bara hem och somnar. Hjärnan gick för högvarv; och hjärtat också. Det fanns så mycket att fundera över och prata om. Att recensera själva föreställningen överlåter jag till ett av hans allra största fans att göra - själv nöjer jag mig just nu med att konstatera att han gjorde de dikter jag allra helst ville höra honom göra. Jag får återkomma till detta ikväll, kanske, för det är strax dags för mig att kliva ut i den soliga, men kyliga, morgonen och se staden vakna medan jag åker igenom den. Det är vackert nu.

Har ni tänkt på hur skarpt och klart ljuset är just nu? Allting får liksom rakbladsvassa konturer och till och med höghustaken som jag ser från fönstren i mitt arbetsrum ser lite... hoppfulla ut.

Ut och njut lite av den smygande våren, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna rastat en flock höns

Eller - om jag ska vara snällare - en hög vårystra småkalvar, kanske.

Det var outing idag, på jobbet, och Eugen, Philip och jag tog med oss ett gäng bängliga gossar till Tekniska muséet, för att se en tuff 4D-film om rymden. Man blir svettig innan man ens kommer iväg eftersom de sprätter åt alla håll och kanter, försöker låssasputta varandra framför tunnelbanetåg, spelar värsta skrammelmusiken på tåget, hoppar av vid fel stationer, frågar hur långt det är kvar och helt enkelt är som tonårskillar är mest. Två av killarna gissade på prestigefyllda bilmärken och en ville veta vad CD-märket på bilarna betydde och, som följdfråga, vad en diplomat är och gör. Ett par andra diskuterade vad en lägenhet på Strandvägen egentligen kan kosta och Philip berättade en sedelärande anekdot om en gång när han var med polare och festade på Stureplan och gick fram till ett par gussar och undrade om de ville följa med på efterfest, sedan.

- Visst, sa tjejerna. Var bor du?
- Rinkeby, sa Philip och i detsamma var tjejerna puts väck.
Efter en liten stund gick han fram till ett par andra tjejer och ställde samma fråga igen.
- Visst, sa tjejerna. Var bor du?
- På Strandvägen, sa Philip.
Tjejerna erbjöd sig till och med att betala taxin dit. På studs...

Tyvärr kom vi några minuter för sent så filmen missade vi, men det fanns mycket annat att titta på och göra och dessutom möjlighet att liksom bara lära känna varandra bättre. Relationsbygga. De kan vara så vansinnigt roliga - åtminstone i mindre portioner - och deras munterhet lyckades faktiskt sprida sig även till några medväntande vid hållplatsen utanför muséet. Kanske gjorde också den intensiva vårsolen sitt till? Vem kan vara sur och grinig när solen formligen sprutar värme och kärlek över oss?

Jag pekade upp mot Kaknästornet och undrade hur många av killarna som varit där. Ingen. De lämnar sällan förorten och om de gör det är det knappast för att ägna sig åt sevärdheter och annat märkvärdigt. Det ska vi råda bot på, tänkte jag. Under våren ska jag se om vi helt enkelt kan turista lite!

Och... jag tror jag ser igenom en del av munterheten, flamset och tramset; de är helt enkelt lite pirriga och nervösa. Det är en sak att vara kung när man går över torget hemma i sina egna hoods, men något helt annat att plötsligen befinna sig på exempelvis Norrmalmstorg...

Jag skildes från mina kollegor och adepter vid Kungsträdgården och gick förbi Slottet mot gamla stans t-banestation. Runt slottet var det någon slags skidjippo med längdskidtävling på konstsnö. Just när jag traskade förbi hälsade en speakerröst "Hans majestät Konungen" välkommen till evenemanget. Men jag gick vidare. Landets störste bidragstagare hör inte till kategorin "sevärdheter och annat märkvärdigt".

På hemvägen hann jag läsa det alternativa slutet/fortsättningen på Hanteringen av odöda. Vackert, Ajvide! Vackert!

Nu är jag hemma och har ätit knäckemackor och druckit en bautamugg te och känner mig ganska styrkt och redo att bege mig ut igen, om någon timme. Vi ska kolla in Bruno K. Öijer på Södra Teatern, P och jag. Det ska bli mer än najsigt, det!

... i vilken vår hjältinna är förkyld

Jo, så är läget just nu. Förkylt. Jag är förkyld som en hel karl, faktiskt. Enda skillnaden är att jag inte gnäller samt står på benen och dessutom jobbar. Men näsan rinner och ögonen rinner (att ha linser är inte att tänka på) och jag nyser i ett. Dock ingen feber. Bra, för jag har sannerligen inte tid att vara hemma. Inte på den här sidan midsommar, ungefär.

Jag gör en liten omväg när jag ska hem idag. Hoppar av vid Slussen för att traska till Södra teatern och hämta biljetter till en föreställning med Bruno K Öijer, om knappt två veckor. JÄJ! Väl hemma ska jag sedan dammsuga och moffa lite så jag slipper den biten i helgen. Äta något. Kolla teve. Sova. Så spännande kan livet i storstaden vara.

Å andra sidan kan det vara på ett helt annat vis - här likaväl som i lillstaden; en av våra elever kom i morse och berättade att det varit skottlossning i hans trappuppgång i natt... Joråsåatte...

Ha en skön kväll, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna hängett sig åt poesin

Bruno K Öijer. På Södra teatern. Fast på teve då.
Ändå så nära, på något vis.

Jag håller på och läser honom nu. Lånade Samlade dikter (1973-1995) på biblioteket och läser både i ordning och bläddrar hit och dit. En del är svårt. Jättesvårt. Annat enbart vackert och berörande. Den här dikten är en av de finaste. Den handlar om hopp och längtan och att återvända till livet och om det omöjligas möjlighet. Kanske.
Jag har inte letat upp den själv. Jag har fått den. Tack, du.

jag frös
jag hade inget att leva för
månader blev till år
när jag måste dragit min kropp
närmare intill mej
jag måste anat en blå strimma under
alla lager av svärta
vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sig på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sig högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen

(Ur Det Förlorade Ordet, 1995)

Dags att krypa i säng. Godnattsagan är läst.
Jag släcker, blundar och svävar sakta ut...

... i vilken vår hjältinna varit kökskreativ

Jag fixade mig lite couscous och medan den blev klar fräste jag upp lite soltorkade tomater med den asheta chorizon och bönorna (röda och vita). Kryddade på med lite chili och ett uns timjan. Det blev riktigt gott, men kanske en smula torrt. Jag har en oöppnad burk crème fraîche som jag kunde använt, men den tänkte jag ha till laxen och vad som nu mer kan bliva till den.

Medan jag botaniserade i frysen hittade jag också en låda med en god gryta och ris, som jag frusit in vid något framsynt tillfälle. Bra! Det får bli morgondagens middag, då jag alltid brukar vara fullständigt slut på måndagseftermiddagarna. Haha... det här med att inte handla börjar kännas som en klar utmaning! Undras hur länge jag fixar att inte göra det..? ;-)

Har jag tagit itu med nästa dubbelgarderob? Nä. Det har jag inte. Men jag ska. Om en stund. Kanske. Nu ska jag läsa lite Bruno K Öijer.

Stay tuned, me lovely ones!