... i vilken vår hjältinna presentat sig själv

Jag tycker jag är så värd en liten present från mig själv. Så jag köpte mig en liten konsertbiljett! Freak Kitchen nästa lördag! Jag blev faktiskt jätteöverraskad! WOHOO!

... i vilken vår hjältinna går husesyn

Jaaa... välkommen till Casa Magda, då. Inte hela hemmet, men några hörn av det:



















Detalj från hallen.





















Köket.


























Sovrummet.















Base camp.


Rätt mysigt, va'?

... i vilken vår hjältinna är lite proggig

Nu har jag åtgärdat alla punkterna i förra inlägget. Plockat ur diskmaskinen dessutom. Jag var/är väl inte heller fullt så energisk som jag kanske trodde först,för efter avslutat värv var jag helt svettig och matt och fick ta mig en lång dusch. Sedan gick jag runt här lite och bara njöt av att det är fräscht och fint igen. Nu sitter jag dock matt och mild i soffan, med fötterna på bordet och dricker kaffe. Är lite besviken på ett fallerande nätverk (inte hemma hos mig) som gör att jag inte kan skajpa med Jenny som jag tänkt. Fina, rara, vackra, härliga, underbara Jenny som för en gångs skull är ledig och vi skulle prata mycket och länge. DÄM. DUBBELDÄM.

Städningen flöt fint med Pantera på brutalvolym. Där fick grannarna lite också... för skällande, ylande hundar, bråk och smällande i dörrar och skrikande ungar. Till duschen var det dock mysigt med Panta Rei...



Känner mig för övrigt lite proggig. Då passar det fint att jag börjar så smått på boken jag köpte på rockkryssningen för ett par veckor sedan. Olle Thörnvalls Lång historia, om Trettioåriga kriget. Inte det centraleuropeiska 1600-talskriget alltså... utan bandet. Som väl snart är fyrtioårigt... Det får vara hur det vill med det; de gjorde en riktigt skön spelning på den där kryssningen!

... i vilken vår hjältinna ger små husmorstips

Jag må vara yrslig och matt men nu orkar jag inte sitta mer i soffan och se mitt hem förfalla omkring mig. Jag måste helt enkelt ta itu med vissa saker så att The Genuine Känsla of The Friday Mys kan infinna sig vartefter.

Saker som ska göras:

* städa badrummet
* ge köket en snygg finish
* bädda sängen
* vattna växterna
* dammsuga
* våttorka golven
* fukttorka alla horisontella ytor.
* gå ut med soporna

Tips 1: När sängen är bäddad och eventuellt småplock är undanröjt så dammsug en stund innan du dammtorkar. Då "återdammar" det inte lika fort.

Tips 2: Se till att ha en kanna kaffe i bryggaren, så du kan gå och smutta mest hela tiden. Ett fullgott alternativ är givetvis rött vin. Såvida du inte ska köra till affären och storhandla sedan (men sådant sköter vi fredagsmysproffs på torsdagarna... och det gör vi egentligen med städningen också, men just idag är min tillvaro en smula suddig i kanterna).

Tips 3: Innan du påbörjar arbetet. Se över dina städattiraljer så att allt är i sin ordning. Och kom ihåg; ditt viktigaste städredskap är inte en microfiberduk, en golvmopp eller ens dammsugaren. Det är det här:



Lycka till, me lovely ones. And... stay tuned...

... i vilken vår hjältinna är klar

Jag har läst färdigt om Sylvia (Borta bäst) nu. Länge tänkte jag att hon nog var knäpp. Men sedan började jag fundera på om det inte istället var en slags friskhetstecken hon uppvisade. För... som baksidestexten säger; "Vem bestämmer egentligen hur man ska leva? Och är det ena mer rätt än det andra?"

Nä. Just det. Det bestämmer man själv. Samspelet med andra därvidlag handlar om kärlek till och ansvar för ens närmaste. Helt isolerade beslut kan man inte ta utan att vara en inpiskad egoist. men för övrigt så.

Men lugna och fina nu. Jag ska inte bli hemlös. Jag har ju inte ens någon bil... ;-) Planer, däremot. Det har jag.

... i vilken vår hjältinna firar lite extra

Idag är det den 20 november och det är Fredag. Fin Fredag. Det är en trevlig sak i sig, men det är inte vilken Fin Fredag som helst; idag fyller Barnkonventionen 20 år. Eller, som den heter med ett ”finare” namn: FN:s konvention om barnets rättigheter.

Det är väl värt att fira. På en del sätt har barn fått det bättre de senaste 20 åren. Bland annat är det fler barn, även i fattiga länder, som går i skolan. På sina håll har också tillgång till sjukvård blivit bättre. Å andra sidan har många barn också fått det betydligt sämre. Fattigdom, torka, sjukdom, krig och annan misär är verklighet för alltför många av världens barn. För andra handlar det om social misär, övergrepp, utsatthet, utanförskap, osynliggörande...

Så Barnkonventionen behövs nog ett bra tag till…

... i vilken vår hjältinna rullar ihop

Jag tar tag i kvällskanten och rullar ihop dagen. Den har varit lång och jag mår lite bättre än när jag vaknade i morse. Ingen feber heller. Det går åt rätt håll.

Snart slocknar det sista värmeljuset. Då kryper jag ner under mitt duntäcke och ikväll får Ringens brödraskap stå åt sidan för Sylvia. Sylvia vars tillvaro rämnat och som inte har någon egentlig stans att bo och som bara har några väskor med dyrbara, men allt sjaskigare, kläder och en fin bil som hon bor i. Ikväll får hon sova i min säng. Eller snarare på sängbordet.

... i vilken vår hjältinna våfflat

Det är mörkt ute, sedan en god stund. Jag har suttit och läst Borta bäst hela eftermiddagen. Mera latte och tända ljus. Bra att jag aldrig gjorde mig av med mjölkskummaren, då när jag köpte den numera saligen avsomnade, stora espressomaskinen. Nu kommer den väl till pass igen. En annan hushållsapparat som fått komma till heders idag är våffeljärnet. Av 2 ägg, 1 dl kokosflingor, 1 dl vispgrädde och en liten nypa salt vispade jag ihop goda våfflor och avnjöt au naturelle. Det var gott, men smakade för mycket ägg. Jag och ägg är inte alltid en bra kombo. Ska se om de inte går att göra med hälften av äggen, nästa gång. Och visst hade det varit underbart med en rejäl klick glass uppepå...

... i vilken vår hjältinna hajar till

Jag pratar med en ung dam i min närhet. "Ung dam" säger jag på ett raljant och kärvänligt vis. En modernare benämning är "tweenie". En tjej mellan småflicka och fjortis. Typ tolv. Vanligen pratar vi hästar, ridning, skola och böcker. Ibland konverserar vi på engelska. När hon knackar på via msn idag ser jag att hon har en statusrad av vilken jag förstår att hon är synnerligen förbittrad på någon. Jag frågar vem hon är så arg på och får till svar: "Mitt ex." Jag baxnar lite. Har man ex när man är 12..?

Jo. Alltså. Klart man har kärlekar, att de är på största allvar och... att de passerar. Men själva uttrycket "ex". Det låter så... vuxet. Något jag själv skulle kunna säga. Men inte en... tweenie?

... i vilken vår hjältinna klurar om Ullared

Jag har inte Kanal5 så jag har inte tittat på dokusåpan om Ullared. Jag tycker inte jag behöver det - ens om jag hade haft tillgång till kanalen. Jag har bott i kommunen bortåt halva mitt liv och vid många tillfällen besökt det jag ofta benämner Hell On Earth. Och då har jag ändå aldrig någonsin stått i kö för att komma in, och ytterst sällan för att komma ut. Visst finns där total köpgalenskap (och annan...) och tillräckligt mycket white trash för att fylla ett substantiellt antal trailer parks. Men... där finns också alldeles vanliga du och jag med större behov än plånbok och näsa för en god affär. Barnfamiljer. Övervintrade hippies. Studenter. Boråsare. Tjejkompisgäng. Sådana som inte vill lägga onödigt mycket pengar på vardagens nödvändigheter utan hellre får en slant över till en liten guldkant.

Det är rätt uttjatat i år, om "vanliga människor", och jag vill gärna påpeka att jag och den där renskurade kristdemokraten med de pastellfärgade kläderna nog inte är särskilt överens om vem, eller vilka, som är de "vanliga"... men det jag läste i ETC känns klockrent: "Det är de som besöker Ullared som ska rösta fram nästa regering." Just det. Sug på den, alla kvasipretton.

Och den skitsnygga gothtjejen som brukar jobba i en av de många kassorna får ni inte se i serien. Pilutta er. ;)

... i vilken vår hjältinna överraskats en smula

När jag yrade ner till affären, på matta ben, för lite proviantering såg jag att det lyste inne på det lilla biblioteket. I förhoppning om att hitta någon slags snacks för min läshungriga själ gick jag in och minsann om de inte hade Sara Kadefors Borta bäst, på den lilla snurrhyllan med nyheter. Sedan är ju det där med "nyheter" en relativ sak; Åsa Linderborgs Mig äger ingen må vara hur bra som helst, men någon nyhet är den knappast...

Med kyckling, ost och en stor mugg latte i magen slår jag mig nu ner i soffan, bland kuddar och filtar, för en skön läsestund.

Stay tuned, me hearties...

... i vilken vår hjältinna lärt sig läsa

Mor ror.
Far är rar.
Eller hur det nu var.

Jag kom att tänka på det gamla läseboksrimmet då mina parenteser skickade mig ett uppmuntringsmejl, med ett fint bildspel från en massa otroligt vackra sjöar... Jag vet inte hur man lägger upp bildspel här, men hittade några bilder från en annan sjö. Långt bort i De Djupa Skogarna - och vid kanten av sjön finns min Stuga...

Jävla pisslayoutfunktion.

... i vilken vår hjältinna prisar teknikens under, II

Här är en gadget jag verkligen skulle vilja ha! Senaste dagarna har jag kollat runt lite, och också pratat med en kvinna i bok- och läsesvängen som testat och som är förtjust i den (kanske inte just märket på bilden - det vet jag inte). Det verkar oerhört smidigt att kunna ha med sig ett halvt bibliotek på resor etc. och att detta halva (eller hela?) bibliotek väger som en ordinär pocketbok... Plattan på bilden väger 290 gram och det finns en fransk dito som väger 100 gram mindre. Det kan man ju ha i fickan, snudd på! Tyvärr är priset inte särskilt kul. Än. 3000 kostar den lille rackaren. Men jag tror det kommer att bli betydligt billigare framöver! Gäller att spara undan och ha is i magen, alltså...

Eller strunta i att köpa en fyradagars biljett till SRF...

... i vilken vår hjältinna prisar teknikens under, I

I min gamla mobil har jag några älskade ringsignaler. Den nya har jag haft i snart tre månader och har inte kommit mig för med att installera andra signaler än standarddito. När jag bryggde mitt morgonkaffe fick jag en uppenbarelse; varför tar jag inte bara och "bluetoothar" över från den gamla till den nya? Ja... det var en befogad fråga. Så nu har jag gjort det. Jag häpnar fortfarande lite över min tekniska företagsamhet... och gläds åt att ånyo få höra Led Zeppelins D'Yer Mak'er när vänner och andra ringer, att få vakna till Khaleds Aïcha och veta att det är något av mina barn som ringer när Amr Diabs Habibi Ya Nour el Ain börjar spela... RAtMs Bombtrack ska jag spara för någon jag verkligen inte gillar... om en sådan skulle dyka upp... Kanske skulle jag lägga den signalen för jobbnumren..? ;-)

... i vilken vår hjältinna är lätt till sinnes

Jag är tung i huvudet och kroppen värker, men mitt sinne och hjärta är lätt. Jag och en mycket kär vän har pratat. Det borde vi gjort för länge sedan istället för att låta tvivel och missförstånd gro i spänd tystnad. I natt kommer jag att sova gott.

... i vilken vår hjältinna fått en hälsning

Jahaja... det är alltså så det är..?

... i vilken vår hjältinna känner saknad

Vissa dagar är saknaden större än andra. Idag är en sådan dag. Jag saknar mina barn. Jag saknar mina vänner långt borta. Jag saknar havet. Och... jag saknar en liten gudsförgäten by i Småland. Ja, jag gör faktiskt det.

... i vilken vår hjältinna låter dagen driva

Jag har en rälig hosta och yrseln är kvar. Lätt feber bara. Jag lever min dag i soffan där jag har det mesta jag kan tänkas behöva. Jag är liksom dödstrött och småpigg samtidigt. Och lite glad. Glad för att jag så smått börjat blåsa nytt liv i min andra blogg och för att det i sin tur får mig att tänka i fräscha banor. Glad för långa telefonsamtal både igår och idag med en skön Anna. Glad för att en sedan länge beställd bok äntligen damp ner på mitt hallgolv (och lite extraglad där, för att den kom direkt i brevinkastet så jag slapp krångla mig ner till utlämningsstället för att hämta den).















Glad för att kreativa idéer börjar poppa upp... professionella, yrkesrelaterade idéer... för kanske första gången på ett år... Det handlar inte om didaktiska eller pedagogiska idéer i första hand utan mer tankar och idéer kring utbyte och nätverkande, vilket i och för sig säkert kommer att göra avtryck i mitt dagliga arbete.

Men... visst är det märkligt (eller faktiskt inte alls...) att detta händer först efter ett par dagars sjukskrivning... Kanske borde jag vara hemma och sjuk emellanåt för att hinna stanna upp och tänka... reflektera... föda idéer... det som aldrig vill hinnas med när jag jobbar...

... i vilken vår hjältinna är... hjältinna!

Jajamen! Kolla själva HÄR!

... i vilken vår hjältinna tänker om Folkhemmet

Var tionde människa mellan 40 och 49 i vårt land är helt eller delvis förtidspensionerad – eller har sjukersättning, som det numera heter. Det är en läskig tanke.

Nej… det är minst två läskiga tankar. Den ena kretsar kring varför 10 procent av de människor som befinner sig mitt i livet är så ofriska att de inte fullt ut orkar klara sin egen – och familjens – försörjning. Hur kan det vara så? Vad är det som hänt? Den andra tanken handlar om den dåliga ekonomi som sjukskrivning, partiell eller [ännu värre] hel, för med sig och hur den långtidssjukskrivne hamnar i det som faktiskt kan kallas fattigdom. Kanske utan möjlighet att någonsin komma på fötter igen. Alltid leva på, eller strax under, de så kallade marginalerna.

Klyftorna mellan de som har och de som kanske aldrig kommer att få ökar i vårt samhälle. Jag ironiserar ibland om det Folkhem som ändå på något vis verkade finnas under min uppväxt och tid som ung vuxen. En tid av relativ trygghet. En tid då alla faktiskt fick jobb, även om man ibland fick vänta… lite. En tid då det mesta faktiskt var möjligt för de flesta. En tid av inga stora rikedomar, direkt, men inte heller direkt fattigdom. En tid av åtminstone en viss tillförsikt inför det som många nu inte ens orkar tänka på – framtiden. En tid då ganska många ändå mådde hyfsat bra.

Nu är det stora hål i taket på Folkhemmet. Det regnar in. Väggarnas rappning har flagnat och blottat isoleringen och det blåser snålt genom de okittade fönstren. Det är fukt och mögel i källaren och diskmaskinen har gett upp.

Vad ska göras? Ska kåken rivas eller renoveras? Och vi som bor i den? Är det läge att fixa sig ett eget litet hörn, göra det så bekvämt som möjligt för sig – och helst med de andras kuddar och filtar - och barrikadera sig så gott man kan? Eller är det läge att kanske se till både sin egen och de andras välbefinnande och hjälpas åt att få kåken i skick igen, så att vi alla kan känna lite trygghet och värme… lite kaffe och gemenskap - för att citera min favoritBob?

Ja, jag vet att metaforen haltar. Men det är så här mina tankar vandrar medan jag läser om de 10 procenten, i nätvarianten av DN. Och jag tänker vidare. Det finns många som har jobb som ändå inte får ihop det. Som inte har några som helst marginaler för oförutsedda saker som exempelvis ett tandläkarbesök eller ens till ett par biobiljetter, att glädja sig själv och någon älskad med. Det är läskigt.

Men det är ännu läskigare att det också finns en ganska stor grupp människor som har allt och lite till – och som inte har en susning om hur "de andra" verkligen har det. Som inte greppar känslan av att ha massor med månad kvar i slutet av pengarna. Varje månad. År efter år. Snacka om samhällets Helvetesgap…



... och då har jag ändå inte skrivit något om alla andra... fullt friska... arbetssugna... rentav välutbildade... unga som lite äldre... som aldrig verkar komma in på den alltmer svårtillgängliga... arbetsmarknaden.