... i vilken vår hjältinna ska ha en synnerligen Fin Fredag

Jag glömde skriva igår att det var TRE dagar kvar. Ordnung muss sein.

Detta artar sig till att bli en oerhört Fin Fredag; jag slutar på jobbet och min käraste kommer hit! WOHOO!

Outfit: vit skjorta, röd slips, svart pullover och rödrutig kjol. Svarta strumpor och stövlar. Röda örhängen. Samt glatt humör.

Vi får se hur glatt det humöret är om en stund, när jag försökt få loss den ånyo insnöade bilen... ;) Jag stärker mig med svart kaffe och knäckebrö.

Ha en riktigt fin avrundning på arbetsveckan, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna fullgjort en del sociala plikter

After Work på krog vid Brommaplan. Gemytligt och avspänt. En god carpaccio på oxfilé och några glas vin (tack, Ray!) och ett glas god singelmalt (tack, Marianne!). Dessutom fick jag en flaska bubbel av Eugene och Vera. Den ska jag dela med Janne, vid lämpligt tillfälle. Hemfärd något senare än vad som var min ambition, men jag satt faktiskt på tunnelbanan vid nio, vilket jag ändå anser vara klart godkänt. Hade sällskap en bit på väg av arbetskamrater och blev sedan ensam och passade på att ringa min käraste, och sedan bästaste Agneta.

Nu har jag varit hemma en god stund och långbubblat klart med Agneta. Dags för horistontalläge. I morgon är det Fin Fredag! Slirre på!

G'natt me hearties!

... i vilken vår hjältinna fördriver tid

Efter förmiddagens mycket lyckade utflykt var det liksom ingen idé att åka hem. Men nu när jag är på jobbet känns det som om det inte heller var någon vidare idé, egentligen. Vad ska jag göra? Jag skriver ut bilderna från förmiddagen, dricker kaffe och strosar runt, bara.

Utflykten blev, som sagt, en smärre succé. Vi lyckades verkligen hålla målet hemligt och det var en bra strategi eftersom ett par av killarna sa att de nog hade bangat om de vetat att vi skulle besöka ett keramikmålningscafé... men när vi väl kom dit blev de hur tända som helst! Till och med den mest motsträvige blev superengagerad och gjorde en jättefin mugg till sin mamma.

Jag kan verkligen rekommendera ett besök där, för vuxna med barn eller ungdomar eller varför inte ett par kompisar, bara? 55 kr för "inträdet" vilket innebar fri tillgång till allehanda glasyrer, en utförlig instruktion av Salvatore och sedan klarglasyr och bränning så att lergodset går att köra i såväl diskmaskin som microvågsugn. Man kan antingen ta med sig eget lergods eller köpa på plats. Det fanns grejer från ungefär 70 kr till 500kr. Och antingen gör man som vi och bokar för en grupp (och då kan man boka utanför öppettiderna) eller så droppar man bara in, när det är öppet! Grejerna får man hämta efter ungefär tio dagar, då de är glaserade och färdiga.

Efter ett par timmars kreativitet var vi hungriga och då promenerade vi bort till WKB i gamla SvD-huset (bredvid DN-huset) och åt en väldigt prisvärd och smarrig lunchbuffé. Också mycket uppskattat av våra ungdomar!

Nu återstår ett par timmars väntan på att vi ska åka till Bromma och köra After Work, där. Min ambition är att jag ska dra därifrån allra, allra senast vid åtta. Det är en dag fylld av aktiviteter imorgon också - och dessutom kommer min käraste hit och då vill jag helst inte vara alltför slut och tråkig... ;)

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Vilken känsla att vakna av mig själv en kvart i sju... veta att jag sovit åtta och en halv timme... och känna mig nästan lite utvilad. Jag låg kvar ett par minuter och sträckte på mig och gick sedan upp och gjorde mig klar i sakta mak. Stickade ett par varv på ett sticke. Kollar morgonnyheterna på SVT1 (och hur tänker de kommuner som inte låter sina lärare ta del av Lärarlyftet? Eller vänta... det kanske de inte gör... tänker, alltså..?).

Min käraste ringer och hjärtat tar det där lilla skuttet och vi småpratar lite, bara. Snökaoset är inte mindre i hans landsända (som snart också är min) och jag oroar mig lite för Matilda som tänker köra neröver i kväll; det ska komma ännu mer snö och då i synnerhet på ostkusten... I kombination med rätt starka vindar är det inget kul scenario, direkt.

SL:s störningsinformation säger att det inte är några förseningar på min busslinje till Hökis och inte på tunnelbanan heller (mer än tåg mot Åkeshov, och det går ju andra...), men det där tar jag med en näve salt och väljer en lite tidigare avgång så jag ganska säkert är i tid för att möta upp mina elever. Vad vi ska göra på vår utflykt kan jag inte berätta om just nu eftersom det ska bli en liten överraskning och det finns de som har adressen till bloggen här... ;)

Jag drömde konstigt i natt - och minns det. Jag drömde att jag bodde kvar i huset på Strandvägen (Falkenberg) och att barnen var små och att Farbror Stens (pensionerad polis som fortsatte att "polisa" sig i kvarteret - fast han också köpte sprit av grannen som hade lite smuggelförsäljning i sitt garage... ;)) hus köptes av ett konstigt par som stod och kikade in i fönstren hos oss och klev in och plockade saker i våra skåp och liksom tog sig konstiga friheter och det skummaste var att mina föräldrar, som också var där (i drömmen), tyckte att vi bara skulle låta det bero och inte ställa till bråk med dem... Hmm... Ibland är det nog bra att jag så sällan minns mina drömmar...

Nu ska jag fylla på mitt kaffe och läsa nätDN. Ikkje noen stress, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna stänger ner

Läggdags.

... och det är FEM dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna är effektiv

Teatern var bra! Kanonbra! Och då menar jag inte bara insatsen från Ulf och Emil utan också hur våra elever greps av storyn och framförandet och uppförde sig som guds små änglar allihopa! Helt underbart att se! Och vilka roliga och spännande frågor de ställde efteråt, till den lilla ensemblen! Jag är stolt över dem!

Hem via tunnelbanekaos light. Farstatåget var så sent att jag hoppade på ett annat och bytte till buss vid Gullmars. Det innebar visserligen en tung pulspromenad (i dubbel bemärkelse ;)) i snöyran, men det var det ändå värt att komma hem i vettig tid. Medan jag ändå var blöt och frusen och hade ytterkläderna kvar passade jag på att ta de där vändorna till källaren och grovsoprummet och sedan ringde Malin (syrran) och medan vi pratade snodde jag ihop lite snabbt att äta - och åt det också. Nu sitter jag i låssassoffan och frågan är om jag kommer ur den på hela kvällen, mer än möjligen för att koka te, ungefär.

*gääääsp*

... i vilken vår hjältinna tipsar

Jag läser hos Bob att han nu lämnar Bonniers och går över till Ordfront och Pocketförlaget. Heja världen! Och heja Bob! Läs här ni också, om ni är nyfnikna, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna planerar

Jag sitter i min soffa (som egentligen är två madrasser med en filt på - och så sköna kuddar bakom ryggen) och funderar på vad jag ska göra på jobbet idag. Inventera färdigt. Bara lite klassrumsböcker kvar att snoka upp. Sedan ska jag nog tillbringa lite tid i caféet och liksom bara vara en närvarande vuxen. Kanske ta med någon elev på promenad?

Efter lunch ska vi åka in till stan, precis hela gänget. Vi ska gå på Playhouse på Östermalm och se Topboy. Det ska bli mycket intressant att se den igen och få se hur eleverna reagerar på den! Jag hittade ett youtubeklipp (promo) som den nyfikne kan kika på. Dagens föreställning (exklusivt för SALUT:s två enheter!) är dock på svenska.

... i vilken vår hjältinna unnat sig

Idag unnade jag mig då den där sovmorgonen. Det fanns en tid (och då menar jag faktiskt inte småbarnsåren) då jag ansåg det vara en form av sofistikerad tortyr att tvingas gå upp före klockan sex. Idag hördes introt till Aïcha 05.57 och jag betraktade alltså det som sovmorgon. Som det kan bli, va'? Nå... inte länge till... I DN står det att man ska vara ute i god tid för att slippa förseningar. Iofs har snöovädret inte nått Stockholm än, men jag blir inte förvånad om SL tar även ett [eventuellt] annalkande oväder som incitament för att vara försenade...

I hallen står, förutom mina och Olles skor, ett par ljusbruna stövlar, typ storlek 38. Olle har hugg! Sweet! :)

Jag sneglar på min stickning och är svårt frestad att ta den med på tunnelbanan, men... nej. Det får bli Mahmood. Mindre än två veckor till seminariet (och inlämning av paper [pejpööör]) och jag har ju ytterligare en bok att läsa. Disciplin är det nya svarta.

... i vilken vår hjältinna är i sluttemodus

Jag går omkring på jobbet och försöker se upptagen ut. Pratar med eleverna. Slänger en massa gamla papper. Brygger mer kaffe. Tar en snabbrunda i Vällingby centrum på lunchen (köpte bara nagellacksborttagningsmedel, inget mer fancy än så). Småpratar en stund med kuratorn och SYVen. Tar en runda i vårt lilla bibliotek och gör en snabb inventering. Pratar lite mer med någon elev. Får en kram av någon annan. Sitter med en laptop i konferensrummet och ser uppslukad ut (ja, jag har helt lämnat ifrån mig mitt skrivbord). Jag har verkligen gjort klart allt nu, inför avslutet. Jag är, som norrmännen säger enligt Matilda, i sluttemodus, helt enkelt. Det är en inte helt obehaglig känsla, må jag säga, även om tiden har en tendens att gå lite för sakta.

På tunnelbanan hemåt läser jag vidare i Mahmood. Jag har kommit mig igenom det evighetslånga och väldigt teoretiska inledningskapitlet och är nu inne i bokens andra tredjedel. Läsningen flyter på rätt bra men den dragspelare som klev på tåget i Alvik borde penetreras rektalt med sitt eget dragspel. Åtminstone borde det så här års vara säsong för licensjakt på dylika. Lyckligtvis (för både mig, medpassagerarna och honom) klev han av vid Krickan.

Vid Skanstull hoppade Matilda på och så åkte vi till Farsta för det underbara garnet och för en proper kjol som Matilda var tvungen att ha när hon börjar nya extrajobbet som rekryteringsassistent på ett företag på Öfvre Östermalm (fint skare va'!) i morgon. Strikt dresscode, alltså. Det är hon ju van vid, men nu måste hon stå för outfiten själv, alltså. Jag tror hon kommer att gilla det betydligt bättre än Ölfabrikskneget. Matilda hittade en proper kjol men garnet var slut och fick beställas hem. Snyft... Jag som ville göra klart den fina sjalen snart!

Vi for hemåt och intog en frugal måltid på gräddbaserad bladspenatsoppa med ägghalvor och mackor med skinka (till Matilda). Sedan tog vi oss samman och lassade ut hennes CD:ar från förrådet, till bilen, och körde in till stan med dessa och med köksbordet och ett par stolar (TIPS: Bär inte jättetunga grejer, som t ex stora kartonger fyllda med CD:ar, om du har ett hysteriskt skrattanfall... det funkar helt enkelt inte). Och eftersom vi är Flyt AB fanns det en ledig parkeringsplats precis utanför mitt hus, när jag kom tillbaka med bilen.

Resten av kvällen har varit samtal med min käraste. Det där med att gå till grovsoprummet med grejer tar jag i morgon. Kanske.

G'natt, me hearties. Vi hörs i morgon.

... och det är SEX dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna är fattig igen

Jag vaknade med fett mycket pengar på kontot (relativt sett, då). Men nu är jag fattig igen. Fortfarande relativt sett, iofs. Å andra sidan har jag gjort rätt för mig i ekonomiskt avseende för en månad till, så det känns ändå helt lugnt och fint i magen. Det ska dock bli skönt att slippa de ohemula kostnader som ett leverne i storstaden för med sig - trots att jag verkligen inte ägnar mig åt några särskilda utsvävningar. Bara att slippa köpa SL-kort för den kommande månaden känns som en stor lättnad!

I natt har jag sovit gott och hårt och det kändes skönt att vakna i en lägenhet där de senaste dagarnas mayhem omvandlats till ett väldigt stillsamt litet kaos. Hade jag inte haft ett möte bokat till klockan åtta hade jag dessutom unnat mig att sova lite till. Jag tror jag ska göra det i morgon!

Jag ströläser nätDN, men befinner mig fortfarande i den där avtrubbade dimensionen där jag läser, noterar och till viss del tar in men inte pallar att processa det. Dock stod Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i mitt vardagsrum när jag slog på teven för en dryg halvtimme sedan. Där har ni två personer som jag inte skulle vilja ha plötsligt besök av...

... i vilken vår hjältinna använt sina superkrafter

När jag kom hem efter en dag fylld av möten, möten och åter möten var jag hungrig och trött. Jag gick förbi bilen och insåg till min lycka att platsen framför var TOM! Äntligen läge att få ut den där den stått infrusen bakom en 30-40 cm hög isvall! Naturligtvis var det inte bara att köra fram den. Den satt ju fast bakom isvallar kring hjulen också. Men jag gungade och trixade så att den till slut for fram ungefär en meter. Tyvärr inte tillräckligt och där var det stopp. Jag frågade först en karl, som passerade, och sedan ytterligare en annan men bägge lät meddela att de faktiskt inte hade tid. Jeffla mesproppar. Det hade handlat om högst en minuts insats. Jag fortsatte envetet att försöka och då passerade en tjej i bil. Hon parkerade lite längre fram på gatan och kom sedan på helt eget initiativ fram och undrade om jag ville ha ett handtag. Och det ville jag ju. Det tog oss inte ens den där minuten att få loss bilen och fram i rätt position. Heja henne! Kvinnor kan! Och de GÖR det dessutom!

När jag kom in var jag jättehungrig. Och jättetrött. Jag rafsade fram en påse bläckfiskringar ur frysen, la dem i en påse med litelite mjöl och skakade om så de blev pyttelite panerade och stekte dem sedan i lite smör och saltade och pepprade. Pressade över lite citron och åt med några stora broccolibuketter. Sedan ville jag nog egentligen gått och lagt mig, men inte ens jag går och lägger mig kvart över sex, så länge jag är frisk. Istället la jag in overdriven och började plocka undan och greja och packa lite till och nu sitter jag här tröttare än tröttast men har packat allt som överhuvudtaget går att packa i nuläget, har städat fint i kök och badrum, dammsugit hela lägenheten och torkat golven! Underbar känsla! I morgon ska jag belöna mig med den där turen till Ljungkvists i Farsta och köpa mer fint garn till min sjal! Och så ska jag ta två rundor ner till grovsoprummet samt se över hur det ser ut i källarförrådet. Matilda har lite prylar kvar där, men i övrigt ska det nog vara rätt sorterat och ordnat. GÖDDE!

Jag läste Mahmood på väg till och från jobbet. Egentligen borde jag läsa nu, men jag ska prata med min käraste i stället. Om jag orkar kanske jag stickar lite sedan. Eller inte.

G'natt, me lovely ones!

... och det är SJU dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna stretar vidare

Dagen innehåller så gott som enbart en massa möten. Morgonmöte, möte med elev, SYV och kurator samt extern kontaktperson, möte/intervju med vår samordnare och sedan lunchmöte med tillförordnade BR:en och i eftermiddag långmöte med ElevHälsoTeamet. Nu har jag en stund över innan jag ska ha överlämningsmöte med Marcus. Innan EHT-mötet, då. *pust*

Sedan drar jag hemåt, som korken ur flaskan. Massor att göra hemma också.

... i vilken vår hjältinna ljuger

Usch, så jag ljuger. Eller så har jag stressnivåsvängningar De Luxe? Jag kände mig förvisso rätt lugn när jag skrev nyss, men nu har jag magont Big Time, igen. Fan, också.

Dessutom känner jag mig off på något vis. Jag läser DN men det är som att det inte går att processa det jag läser trots att jag verkligen vill tänka - och skriva - om Guantanamo och att Obama fortfarande, trots löften, inte stängt ner skiten... om att Mona Sahlin är en belastning inte bara för sossarna utan för hela den rödgröna alliansen... om Reinfeldts hittepålöfte om höjda löner till oss i omsorg och skola... om sjukförsäkringssystemet... om Haiti... GAH!

Men det här var ändå inte en dag för tidigt! Tyvärr lär de väl hinna ännu ett trist reprisgig på SRF innan de kastar in handduken, dock...

... i vilken vår hjältinna ser ljuset

Nu börjar min sista arbetsvecka här i Stockholm. Det är så blandade känslor. Glädjen och lyckan att gå vidare, närheten till min käraste, studierna, nytt arbete... och vemodet över att Matilda bor här nu - vi som alltid lyckats bo så långt ifrån varandra... jag har snabbt vant mig vid att kunna träffas nästan dagligen... och jag kommer att sakna några goda vänner här... mina elever (några av dem kommer jag att bära med mig för lång tid) och några arbetskamrater som även blivit mina goda vänner. Men så är nu livet inrättat - man möts och skiljs och även om det geografiska avståndet ökar så kan man ändå finnas där för varandra.

Och jag har så mycket att göra! Jag vaknade tjugo i fem och kunde inte somna om. Försökte verkligen tänka på goda saker, men allt runt flytten malde ändå i huvudet på mig. Hur jag ska lägga upp det med bärande och besiktning och körning ner - och sedan tillbaka... - och fan och eventuellt hans moster också. Men... det ååårnar sig. Det gör ju det. Jag måste bara bromsa upp mig och ta en sak i taget. Och just nu är det jobbet. Ikväll är det lite mer packning. Men det är faktiskt inte så mycket kvar nu. Det är skönt.

Och så här i morgonmörkret när jag sitter i sängen (jag har inget köksbord och inte har jag någon soffa heller *s*) med mitt kaffe så känns det ändå ganska lugnt inombords. Jag minskar på den inre stressen genom att också välja att läsa Mahmood i stället för att virka på tunnelbanan. Hellre lite pyssel hemma ikväll. Kanske. Eller så tar jag tag i det efter helgen.

Jag önskar er en fin start på dagen och veckan!

To be continued...

... i vilken vår hjältinna jobbat undan

Jag höll schemat, trots att jag fick peta in inte mindre än tre oplanerade telefonsamtal; ett med en västkustAnna, ett med min far och ett med Catharina. Dvs schemat höll ända fram till det var dags att läsa Mahmood... Då avrundade jag med ytterligare lite packning (nu är alla böcker nerpackade - utom pluggböckerna, då!) och sedan en tur till grovsoprummet med Matilda och Johanna, där vi passade på att möblera lite fint också. *s*

Nu ska jag ringa min allra käraste och sedan blir det lite Mahmood i sängen innan jag tuppar av. Det får nog bli tunnelbaneläsning hela veckan också. 1½-2 timmar om dagen hinner jag rätt långt på.

Hojhoj, me lovely ones. Sussa sött. Det ska jag göra.

... och det är ÅTTA dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna klarar skivan

Sov inte så bra frampå morgonkanten. Vaknade till och hjärnan drog igång i 180. Massor av tankar på allt som måste hinnas med. Stress, helt enkelt. Lyckades slumra om och småsov till halv nio. Gårdagens idé med ett körschema för dagen föll så väl ut att jag gör ett även för idag:

10.00 - 11.00: Köra två maskiner tvätt & hänga (och sedan lämna över den stafettpinnen till Johanna)
10.10 - 10.20: Se om det finns en lucka så att bilen går att få ur sin infrusna parkeringsficka.
10.20 - 10.55: Plocka ur diskmaskinen, bädda rent, tvätta håret och få liv i Johanna.
11.00 - 14.00: Packapackapacka. Dels två lådor med sådant som inte får packas ner för att ligga i lådor en månad, och dels resten av böckerna och allt i köket (utom det som alltså ska ligga i en särskild att-använda-låda).
14.00 - 15.00: Demontera köksbordet och lasta in i bilen, tillsammans med köksstolarna. Börja ta isär bokhyllorna?
15.00 - 17.00: Handla och sedan tillaga en kålpudding (request från Johanna & Matilda), samt äta densamma tillsammans.
17.00 - 18.00: Småpacka lite till och liksom runda av.
18.00 - 19.30: läsa Mahmood. (Jag läste faktiskt några sidor igår kväll, innan jag däckade.)
19.30 - läggdags: sticka lite och kolla Damernas detektivbyrå (under förutsättning att jag är klar med allt annat).

Därutöver: prata med min käraste. Jag har verkligen trivts rätt bra med min singeltillvaro. Har ju ofta valt att ha hela helger för mig själv, t o m. Men nu... saknaden och längtan är riktigt jobbig. Jag räknar timmar och minuter tills fredag, då vi änteligen kan träffas igen. Och sedan är det slut på avståndet. Fem-sex mil är ju liksom ingenting. Ljuvligt!

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är nöjd med sin dag

DÄM vad jag har varit effektiv, när jag väl kom igång. Jag har följt mitt schema och faktiskt hunnit med lite mer av packning, än jag hade trott. Däremot har jag inte läst Mahmood. Än. Och därför inte heller sett Damernas... eller stickat. First things first.

Däremot har jag lagat en god kycklinggryta som jag ätit med Matilda, Johanna och en av Johannas kompisar. Och fått sålt min soffa! JÄJ!

Johanna och kompisen har filmkväll och har ockuperat vardagsrummet; dragit in två madrasser och gjort en mysig sitthörna där soffan tidigare stod. Jag har pratat en god stund med min käraste i telefon och nu ska jag ta Mahmood och krypa ner under täcket och se om jag orkar läsa en stund innan jag släcker och sover. Fullpetad dag även i morgon!

Sweet dreams, me hearties!

... i vilken vår hjältinna skärper till sig

OK. Jag visste att det skulle bli så här. Jag är en usel, lat och odisciplinerad ursäkt till mänska, helt enkelt. Nu har jag varit uppe i nästan tre timmar. Har jag packat? Nä. Har jag ätit frukost? Nä. Har jag överhuvudtaget gjort något vettigt alls? Nä. Möjligen kan väl livräddande insatser för mina krukväxter räknas till "vettigt". Men... jag har druckit tre muggar kaffe, uppdaterat mitt pysselalbum på facebook, skapat ett Emmajävlabodaalbum på samma ställe, bloggat och läst tidningen. Klätt mig - men att dra på sig en tisha och ett par träningsbraller är inte tillräckligt avancerat för att kvala in under "vettigt". Jag har också öppnat Mahmoodboken och läst en knapp sida av själva introt...

Här krävs bestämda tag, struktur och disciplin! Alltså gör jag nu ett schema för min dag:

11.25-11.30: Göra en dagordning
11.30 - 11.40: Plocka ur och i diskmaskinen, samt bädda sängen
11.40 - 12.00: Snygga badrummet och röja köksbordet från pysselsaker, sladdar, tidningar, smycken, nagellacksflaskor och allsköns bråte
12.00 - 13.00: veckla upp flyttkartonger, tömma randomskåpet i köket, gå ner till soprummet med några kassar slängsaker och pappersåtervinningsskräp.
13.00 - 14.00: Göra skickebud med Johanna som ändå ska till Farsta C och be henne köpa ett par garnnystan åt mig (jag har varit lat; alltså får jag inte åka dit själv och botanisera på Ljungqvists, vilket annars var en del av min plan för idag), röja i "kaffeskåpet" och kökslådan med räkningar etc. Slänga och packa.
14.00 - 16.00: Gå loss på böckerna och börja packa dem.
16.00 - 18.00: Röja i klädgarderoberna och se vad som kan packas nu (och packa det) och vad som får hänga kvar en vecka till. Montera ner bokhyllorna?
18.00 - 20.00: Läsa Mahmood. Måstemåstemåste ligga i fas med det, så jag inte stressar ihjäl mig inför seminariet v 6) Boka en tvättid och slänga mer saker i grovsoprummet.
20.00 - läggdags: Ringa Ina och bubbla, sticka klart mina sockor, kanske fortsätta med sjalen jag påbörjade i torsdags och kolla på Damernas detektivbyrå på SVTPlay.

Precis närsomhelst (och högstprioriterat): prata med min käraste i telefon. Det har jag redan gjort en gång idag och det, däremot... det är oerhört vettigt. ;-)




















(Janne)

Så får det bli. Därutöver kanske jag äter något. Om jag blir hungrig. Just nu är jag inte det så det är bara att dra igång. No more excuses.

Peace out, me lovely ones. Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna börjar packa

Det blev såklart en riktigt trevlig kväll igår. Anna och hennes Janne var redan på plats när jag halkade in och efter en liten stund kom Madde och Ted också. Vi diskuterade musik och festivaler och politik och antika pistoler och whatnot och plötsligt var klockan närmare tolv. Märkligt det där hur tiden liksom bara gör kvanthopp när man har trevligt - och alkohol (om än i måttliga mängder) är inblandat. När jag såg vad klockan var bröt jag upp och traskade mot tunnelbanan, och passade på att smita in på det Matilda kallar "Ölfabriken" för att heja på henne, helt kort. Roligt att se henne i arbete - skitsöt och tokproffsig. Vi pratade bara en knapp minut (det var tjockt med folk och hon hade fullt upp) och sedan åkte jag hem och landade mjukt i min säng.

Nu har jag vaknat, alldeles av mig själv, och sitter och dricker kaffe och funderar på varför det inte går at lyssna på webbradio i den här datorn (den jag fick för någon vecka sedan). Ljudkortet är okej och mediaspelare installerad och det funkar ju att lyssna på annat, som t ex Youtubeklipp..? Jag väljer att inte gå ner mig över detta i-landsproblem och orkar inte greja med det heller utan läser vidare i DN, i stället. Om en stund åker kläderna på och sedan ska jag börja mitt packningsarbete. Jag skulle vilja börja i vardagsrummet - med böckerna - men där sover ju Johanna, så det får bli ett av allt-i-alloskåpen i köket som töms först.

Heja mig. Typ.

... i vilken vår hjältinna tar ny sats

Jag är trött. Höll på att somna på tunnelbanan hem. Skulle vilja gå och lägga mig tidigt, men jag har lovat att gå ut och ta en öl med en Anna, m fl. och självklart blir det fint att ses. Öl blir det iofs inte, vin är mycket troligare. Och om det bara blir ett glas vet jag ju inte heller, riktigt. Ständigt dessa sociala plikter... ;-) Bara att ta en snabbdusch, svida om och bege sig ut igen!

Men sen ska jag hem och sova och det ska inte få bli sent, för i morgon börjar jag packa på allvar. Då behöver jag vara utvilad och taggad.

I Vällingby centrum kilade jag bl a in på Teknikmagasinet och köpte en ny USB-kabel till telefonen, i stället för den någon baxade från mitt skrivbord. 229 spänn kostade den. Och otäckt luktar den. *muttra* Men nu kan jag å andra sidan lägga upp några random bilder som jag har haft liggande i den någon vecka. Håll tillgodo:

(Konditori Fenix, Emmaboda, 18/1)
















(15 januari: T o m Rågsved är lite fint i vinterskrud...)
















(15 januari: Offentlig utsmyckning, Rågsveds centrum)

... och det är TIO dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna är en vinnare

Marianne överraskade med ölprovning istället för den traditionella fredagssockerchocksfikan. Tävling. Eftersom jag inte är nån vidare ölkille slappnade jag av, smakade på de sex olika sorterna och sipåfan om jag inte prickade alla rätt! WOHOOO! Förutom själva äran vann jag en flaska vin, som verkar mycket trevligt. Jag får återkomma om det under helgen. ;-)

Sorterna jag satte var:

1. Primator (lite halvmörk sådär)
2. Empire (indisk pale ale)
3. Carlsberg (alkoholfri)
4. Erdinger (weissbier)
5. Staropramen (mörk)
6. NilsOscar (rökporter)

Jag är smått impad själv, faktiskt...

Och nu bär det hemåt!

... i vilken vår hjältinna muttrar

Jag tappade mobilen i golvet igår. Två gånger. Inte från hög höjd, den liksom bara gled ur mitt knä. Och nu skorrar den. Fanfanfan. *muttra*

Lugna puckar på jobbet idag. Inte en enda av mina elever inne. Det har faktiskt aldrig hänt tidigare. Trist. Jag använder tiden till att fundera ut en trevlighet att göra tillsammans med mina mentorselever nästa vecka, inför mitt avslut. Jag tror en kreativ idé är på väg att växa fram. Men eftersom det kan hända att elever understundom hittar vägen till bloggen är mina läppar förseglade. Det ska ju bli en överraskning!

Och så har jag skrivit under och skickat iväg mitt nya hyreskontrakt och fixat med adressändringen. Två saker att bocka av på min to-do-lista.

Efter lunch ska jag ha överlämning till min efterträdare, Marcus. Och så ska vi ju ha fredagsfika. Innan jag åker hem ska jag passa på och göra ett par ärenden i Vällingby centrum.

Uppdatering: Ray (slipsförsedd!) meddelade att en kille är på väg. Snacka om lärartäthet när vi blir två lärare (jag och Marcus) på en elev! *s*

... i vilken vår hjältinna önskar alla en Fin Fredag!

Slirre på! ;D

... i vilken vår hjältinna tar det lugnt

Idag tog jag mig den efterlängtade "sovmorgonen". Visserligen vaknade jag ändå tjugo i sex, men ändå... Jag har gjort mig klar i lugn och ro och kan nu sakta dricka mitt kaffe medan jag läser lite i DN, bloggar och lyssnar på P1-morgon.

Häromdagen var jag inne på SRF:s forum och kikade. En diskussion kring när man egentligen är vuxen pågick i en av trådarna och det är lika märkligt varje gång att se hur människor i både 30- och 40årsåldern tävlar i vem som har minst vuxenpoäng... Visst... ingen vill väl vara gubbe eller tant (hoppas jag) men därifrån till att framställa sig själva som smått infantila är ganska skumt. Det fiffiga med att vara vuxen är ju att man med vissa skyldigheter också får en hel del friheter. Jag är nog själv ganska vuxen och konstigt vore det annars. Jag beter mig vuxet gentemot mina barn, på min arbetsplats och i det offentliga rummet. Jag planerar och sköter min ekonomi och fattar beslut efter att i någon mån ha gjort konsekvensanalyser (hur djuptgående beror på arten av beslut - och konsekvenser). Kort sagt tar jag ansvar för mig själv och, till viss del, för min omgivning. Inget att skämmas för. I all synnerhet inte som jag dessutom bejakar barnet och den unga Magda inom mig, när det låter sig göras.

Man kan givetvis raljera och skoja om att inte vilja samla vuxenpoäng men sättet att diskutera, och leva, på det viset kan få större genomslagskraft än man tror. Pernilla Ström skriver i en ledare i DN idag om "effekterna av ett barnsligt samhälle". Läs och begrunda. Själv bläddrar jag vidare och smuttar på kaffet.

... i vilken vår hjältinna räknar vidare

... och det är ELVA dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna gratulerar

För 21 år sedan födde jag min älsklingsson - Linus. Förvisso har jag bara en son, men inte desto mindre är han ju min älsklingsson... ;-)

Jag har alltid älskat honom förbehållslöst och alltid varit oerhört stolt över honom. Det kommer jag alltid att göra och vara. Och nu är han alltså vuxen. Resan har varit lite vinglig ibland, men han har hela tiden växt till sig och mognat. Han försörjer sig själv, har egen lägenhet, flickvännen Amanda som han är lite smygsambo med och ett allt mognare resonemang - det är schyssta vuxenpoäng på det, faktiskt! Jag hoppas han har långkalsonger också, nu när det är så kallt.

Kram-å-puss pårej, unge!

Och GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!

(Linus & lille Shaboo)

... i vilken vår hjältinna är omärklig

Det är först när jag kommer hem om kvällarna som jag märker hur tuffa mina dagar är just nu; jag orkar nätt och jämnt laga mig en liten middag (omelett mer purjo, champinjoner och paprika idag) och äta den - sedan är jag helt slut.

Den här kvällen ska jag, förutom att prata i telefon med min käraste förstås, ägna åt att sitta bredvid Johanna i soffan, kanske kolla något på teve och sticka någonting. Jag borde ju egentligen börja läsa min studielitteratur också. Idag kom mina två beställningar: Politics of Piety. The Islamic Revival and the Feminist Subject av Saba Mahmood och The Puppet and the Dwarf. The Perverse Core of Christianity av Slavoj Žižek. Jag har bläddrat i dem och tror jag börjar med Mahmood.

... i vilken vår hjältinna associerar

Jag har engelskalektion med en elev. Vi diskuterar en text som handlar om vapen och användande av dessa... Samtalet handlar också om vapen på film... om Dunblane... Tusby... Kauhajoki... Columbine... Han har inte sett Bowling For Columbine och jag rekommenderar honom att göra det... och minns en av sekvenserna som gjorde intryck när jag såg filmen första gången:

... i vilken vår hjältinna hjärtar Metta

Metta Fjelkner, Lärarnas Riksförbund, skriver i en debattartikel i DN att bara hälften av kommunernas "skolpengar" går till undervisningen. Resten försvinner tydligen i byråkratins labyrinter. Det bara understryker vad jag och många andra har tyckt länge; skolan ska ha staten och inte kommunen som huvudman. Då kan det möjligen finnas utrymme att ha "en skola för alla" där resurserna kan användas med undervisningen i fokus och alla elever får en chans till det stöd de behöver. Det skulle också - förhoppningsvis - skapa incitament för ökad likvärdighet vad gäller undervisning, bedömning och betygssättning etc.

Hinner jag ska jag skriva mer om detta, senare idag, fast då här.

... i vilken vår hjältinna inte alls har sovmorgon

- En sa' aldri' räkna ut'at, som Raskens Ida plägade säga. Igår bestämde jag mig för att idag skulle vara en dag då jag skulle börja en timme senare och enbart tillbringa min s k "ramtid" på jobbet. Jo, tjena. I sista momangen igår bestämdes ett möte till kl 8 idag. Bara att släpa sig upp, alltså. Men i morgon... då... Tror jag.

Jag är idag [extra] glad för att jag inte bor i Kina. Där har myndigheterna nu beslutat att det är förbjudet att skicka "ohälsosamma" sms. Vad som är ett "ohälsosamt" sms är höljt i dunkel, men eftersom det sägs vara ett led i kampen mot pornografi kan man ju gissa...

Jag fyller på mitt kaffe och "bläddrar" vidare i min elektroniska tidning.

... i vilken vår hjältinna latat sig

Kvällen har tillbringats med stickning av jennymössa (klar! Bild kommer i morgon), småprat med Johanna och glädje över hennes fina shoppingfynd, tedrickande och så förstås långt telefonprat med min käraste. Det är jobbigt att inte kunna ses när man vill, men snart kommer vi att kunna göra det och med det i åtanke så funkar det ändå - även om väntan och längtan känns dryg.

... och det är TOLV dagar kvar...

... i vilken vår hjältinna har en lat kväll

Jag är redan sömnig och ska inte göra många knop i kväll. Fräste ihop en liten gryta till middag och har påbörjat en svart ylleluva till Jenny. Sitter med fötterna på bordet. Tända ljus och teven som får bluddra lite i bakgrunden. Johanna är på väg hem efter att ha varit i stan och träffat en kompis och jag ska be henne, med min snällaste röst, att göra lite te när hon kommer hem. Jag tror all ork har runnit ur mig. Och det är två arbetsdagar kvar innan jag kan hålla helg.

... i vilken vår hjältinna är i fas

Jahaja. Nu har jag uppdaterat alla åtgärdsprogram och dessutom skrivit klart min del av A-bilagorna. Jag är i fas. Nu blir det lagmöte resten av dagen och tid som sedan blir över den här veckan kan jag ägna åt att plocka undan mina pinaler, röja i lådor och liknande. Najs!

Och min eftermiddag förgylls av ett fint sms...

... i vilken vår hjältinna sansat sig

Nu är jag ostressad igen. Det är märkligt vad lite tunnelbanestickning kan göra. Seriöst, alltså. Jag sitter där och stickar och räknar (jag stickade själva hälen på sockan och det är lite pyssligt med ökningar och intagningar att hålla reda på) och blir lugn och fin. När vi kommer till Råcksta plockar jag ner grejerna i lugn och ro, drar på mig jackan (det är alldeles för bylsigt att sticka/virka med jacka på och varm blir jag också), virar halsduken några varv, tar på mig vantar och sedan går jag av i Vällingby i sakta mak. Plockar med mig en bunt Metro och när jag kommer fram till skolan konstaterar jag förnöjt att det är släckt uppe på vår våning. Bra. Då är det lugnt och stilla en stund till. Jag larmar av, går uppför trapporna och går in. Tänder bara min skrivbordslampa och startar datorn. Går ut i caféet och sätter på en kanna kaffe, lägger fram tidningarna och tänder levande ljus. Medan kaffebryggaren puttrar och fräser och väsnas går jag tillbaka till mitt arbetsbord, bläddrar i Metro och kollar lite mejl. Lugn och fin. En bra start på dagen.

Nu: jobba!

... i vilken vår hjältinna är lite stressad

Jag läser Duktighetsfällan : en överlevnadsbok för prestationsprinsessor - och en och annan prins av Alexander Perski och Joanna Rose och känner mig en smula stressad. Jag fick tipset om boken av Frufrun, när hon skrev om den på sin tidigare blogg, och jag genast kom att tänka på en av mina arbetskamrater som jag är bekymrad för. Sedan kom jag på att jag har en egen prestationsprinsessa i min närhet som dels bör vara rädd om sig och sänka kraven på sig själv en del, och dels kanske kan ha nytta och glädje av den som bredvidläsningsbok till någon av sina kurser - så jag beställde två. Gav den ena till min prinsessa (som upptäckte att den ju är skriven av just Perski som också råkar vara författare till något viktigt ur hennes kurslitteratur!) och började läsa den andra själv. Och blev stressad. Inte av läsningen som sådan utan för att jag också har en tendens (understatement) att vilja vara Duktig och klara allt med avslut och överlämning på [snart] gamla jobbet och allt på nya jobbet och magisterstudier och packning och flyttlogistik och träning och hej och hå (ja... jag vet varifrån Prestationsprinsessan fått sina krav... men tro mig; de är inte medvetet överförda - och åtminstone har jag lyckats låta bli att överföra min spindelfobi på mina barn...) och jag kommer på att egentligen skulle jag kanske börja jobba i korvmoj och enbart ägna mig åt kärleken, men jag vet att jag isåfall skulle vara tvungen att bli världens bästa korvmojsjobbare också... och min stress just i detta ögonblick kommer sig av just det som också står i boken; när man ska lära sig att tagga ner... ja... då måste man liksom vara bäst på det också...

... och då har jag ändå sänkt kraven. Faktiskt. Jag blir helt nöjd (nåja... åtminstone inte gråtfärdigt besviken) om jag "bara" får godkänt på min blivande uppsats...

Nåväl. Jag raljerar lite här. Men jag har verkligen varit där själv. Jag har verkligen varit en sådan där prestationsprinsessa jag också. Att programmera av sig tar tid och ofta går det riktigt bra. Jag har hittat luckor av avkoppling... musik... att pyssla... promenera... fotografera... läsa enbart för mitt höga nöjes skull... att inte kräva av mig själv att det ska vara fint och nystädat hela tiden... att släppa en del grejer på jobbet (så länge det inte rör mina elever)... Vi lever bara en gång och det livet ska vara så gott som möjligt. Det måste finnas tid att bara vara... i häret och nuet... bara glida med och vara glad, lycklig och ge sig tid att njuta.

Ibland har jag t o m lite flagat nagellack! ;-)

Nu ska jag i sann livsnjutaranda fylla på mitt kaffe och slösurfa lite innan det är dags att promenera till bussen och sedan förgylla min tunnelbaneresa med lite sockstickning.

Ha en fin dag, me lovely ones, och glöm inte njuta av nuet. Det går, som sagt, inte i repris.

... i vilken vår hjältinna fortsätter räkna

... och det är 13 dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna faller till föga II

Jag ska göra ett oljebyte när jag köpt bilen. Jag pratar med min käraste om det och han säger att han kan hjälpa mig/visa mig hur man gör. Eller så kan jag ju lämna in den och pynta för jobbet.

Jag faller till föga och lägger in en lite småkul och ruskigt generaliserande grej som jag snubblade över på yttermera.se när jag googlade efter verkstäder här på trakten:

Oljebyte

Instruktioner för män:

1. Kör till Biltema och betala 500 kronor för olja, oljefilter, saneringspulver för att suga upp oljan du spiller ut, handrengöringskräm och en ny Wunderbaum.
2. Du upptäcker att din spilloljetank är full. Istället för att köra tillbaka till Biltema för att lämna spilloljan och be dem ta hand om den, gräv en grop i din trädgård och töm oljan där.
3. Öppna en öl och drick upp den.
4. Hissa upp bilen med domkraften. Spendera 30 minuter med att leta efter något ställe att sätta domkraften på.
5. Leta upp din pallbockar, de finns nog under grabbens lådbil.
6. Öppna en ny öl och drick upp den i ren frustration.
7. Placera oljetråget under oljepluggen.
8. Leta efter en fast 24 millimeters nyckel.
9. Skit i det och ta en skiftnyckel istället.
10. Skruva bort oljepluggen.
11. Tappa ner pluggen i den varma oljan som nu hamnat i tråget, få varm olja på dig själv.
12. Torka av dig.
13. Drick en öl till under tiden som oljan rinner ut.
14. Leta efter din oljefilternyckel.
15. Skit i det. Ta en skruvmejsel och kör igenom filtret och skruva väck det.
16. Öl.
17. Din kompis kommer, drick upp de sista ölen ihop med honom och besluta dig för att fortsätta i morgon.
18. Nästa dag. Ta bort det fulla oljetråget som står under bilen.
19. Häll saneringspulver på oljan du spillde ut under tiden du genomförde steg 18.
20. Öl? Nej, de drack jag ju upp igår.
21. Gå ner till 7-eleven. Köp fler öl.
22. Sätt dit det nya oljefiltret och glöm inte att lägga på en tunn hinna med olja på packningen först.
23. Häll i den första litern olja.
24. Kom ihåg pluggen du tog bort i steg 11.
25. Skynda dig att försöka hitta pluggen i tråget.
26. Skynda dig att sätta i en ny plugg i hålet så att inte den nya oljan rinner ut.
27. Halka med skiftnyckeln och slå dina knogar blodiga mot chassit.
28. Banka huvudet mot liggunderlaget.
29. Börja svära.
30. Släng iväg skiftnyckeln.
31. Svär i 10 minuter till eftersom skiftnyckeln träffade bilden där Miss December (1992) har baddräkt på sig.
32. Tvätta händerna. Sätt på plåster på dina blodiga knogar.
33. Öl.
34. Öl.
35. Häll i ytterligare 4 liter olja.
36. Öl.
37. Ta ner bilen från pallbockarna.
38. Råka krossa en av pallbockarna.
39. Backa bilen för att kunna hälla ut mer saneringspulver på oljan du spillde ut i steg 23.
40. Kör bilen med en liter olja för lite i 4000 mil och börja sedan om på steg 1.

Instruktioner för kvinnor:

1. Kör in till Bilfixarna när du har kört 1500 mil sedan förra oljebytet.
2. Drick en kopp kaffe.
3. En kvart senare skriver du en check och lämnar verkstaden med ett väl underhållet fordon.

... i vilken vår hjältinna faller till föga I

Joråsåatte. Nu ska jag bli bilägare. Sådeså. Jag tänker att det faktiskt kan vara en väldigt bra sak att ha en bil är jag ska bli lantis igen. Inte för själva vardagslivet i byn (vilket jag ju klarade alldeles galant utan bil) utan för att kunna ta mig snabbt och lättsamt till Någon jag tycker så väldigt, väldigt mycket om*. Sedan är det givetvis fiffigt att slippa vara beroende av tågtrafiken in till exempelvis Växjö om jag skulle bli sen där, någon kväll, eller behöva åka in när det inte finns någon lämplig förbindelse.

Jag köper Matildas SAAB. Jag tror det är en helt okej affär.

*Han har för övrigt sagt att jag får skriva om honom här om jag vill. Använda hans namn. Lägga upp bilder. Och så kommer det förstås att bli framöver. Men än vill jag behålla honom för mig själv en tid. Ni får ge er till tåls. Om ni är nyfnikna. Men han heter i alla fall något på J, men det har jag sagt förut. ;-)

... i vilken vår hjältinna får sig ett gott skratt

Men för SÖREN... jag fick ett mail från Sweden Rock Festival. Nu har de släppt de ordinarie tredagarsbiljetterna. 2290,00 spänn..? Är de inte riktigt navlade? Vad får jag för de pengarna? Inte mycket. Jag skrattar mig harmynt. Detta måste vara en av de dyraste festivalerna på våra breddgrader och med den ljummaste line-upen, dessutom. De kan ta sina biljetter och stoppa upp dem för slutförvaring på något mörkt och varmt ställe. Så skönt att jag redan bestämt mig för en endagars (och den kommer naturligtvis också vara skamlöst dyr).

... i vilken vår hjältinna återfått sin goda karma

Flyt idag på väg till jobbet. Jag blev någon minut sen, men det var bussen också så jag hann i alla fall. Missade inte tunnelbanan heller och stickningen (raggsockar till yours truly) ser bra ut.

Först på plats och fixade kaffe och allt det där (i morgon låter jag någon annan göra det, kanske) och sedan har det varit goda samtal med elever och arbetskamrater och jag är färdig med åtgärdsprogrammen och mer än halvvägs med bilagorna (som ska komplettera gymnasieansökningarna för våra elever).

Lunchen var okej; skinka, grönsaker och en gräddfilsbaserad sås med dijonsenap.

Jag har bekräftat mitt val av lägenhet och kontraktet är på väg med posten. Jag har - apropå posten - ett härligt bokpaket som jag ska hämta upp på väg hem och Malin bjöd mig nyss på en kopp underbart gott mint- och citronte.

Minidatorn jag fick förra veckan är utbytt; jag fick en likadan men med kaxigare hårddisk och ett nytt batteri, dessutom! Och det utan att be om det - bara sådär, liksom.

Och så... Någon, då... det bästa av allt, ju!

... i vilken vår hjältinna återvänder

Hemma igen. Men inte så länge till.

Helgen var fin. Mycket fin. Det är väl ungefär vad jag kan tänkas skriva om den just nu... ;-)

Gårdagen var en smått surrealistisk resa i nuet och dået. Tidigaste morgontimmen tillbringades på en buss och sedan var jag på min blivande arbetsplats för att få schema, träffa nya chefen och nya arbetskamrater (idel kända ansikten och glada återseenden) och få rätat ut ett par mindre frågetecken. Sedan traskade jag iväg för att titta på lägenheterna. Det var inte så svårt att bestämma sig. Ska ringa bostadsbolaget om det nu på morgonen.

När det affärsmässiga var avklarat gick jag till Fenix där man numera inte bara kan betala med kort utan dessutom få sig en rätt anständig latte. Satt där och läste tidningen när ett par av mina före detta mentorselever kom in och såg smått överraskade ut. Vi fick oss en pratstund och bestämde att träffas framöver, även om de inte ska läsa på VMG i höst, utan på skolor i Kalmar. Roligt att se dem! Och jag kunde avhålla mig från att säga att jag tyckte de vuxit till sig och såg lite mer vuxna ut... ;-)

Någon gång efter elva var det dags att gå till stationen. Jag löste min biljett och satt där och funderade på hur fasen man tar sig till universitetet i Växjö, från stationen. Ja, alltså... att man åker buss visste jag ju - men vilken? Och när? Just då kom Karin in. En före detta arbetskamrat. Efter att hon fått fråga vad i allsindar jag gjorde där och dessutom fått ett svar, så visade det sig att hon var på väg till universitetet, för att börja en kurs i fysik, så vi tog helt enkelt sällskap och så fick jag både en trevlig pratstund och en snabbguidning av universitetsområdet. Najs! På det viset kom jag tid i god tid och hann både lokalisera mig och betala kåravgiften (och därmed ordna ett SJ-intyg) tills det var dags att påbörja första mötet.

Mina kursare är tre (Karen, Ulrika och Alexander) och våra lärare är två (eventuellt tre) så det lär inte gå någon nöd på oss. Vi diskuterade lite vad vi skrivit om tidigare och vad vi ville skriva nu och vilken litteratur som kunde vara relevant för det. I pausen drog Stefan med mig för att träffa Jonas. Han har lite mer grått hår nu och skägget har blivit yvigare, men annars var han sig lik! Roligt att träffas och utifrån mitt val av uppsatsämne kan det bli så att han - i mån av tid - blir min handledare. Stefan skulle kolla.

Tågresan hem hade varit urtrist om inte Någon jag tycker väldigt, väldigt mycket om hade ringt och pratat med mig ända tills min telefon dog. Ungefär där tog också min goda karma slut. Tåget blev försenat och när jag skulle åka hemåt fick jag vänta i snöslabb och kyla i Hökis, på bussen.

Hann bubbla lite med Johanna innan det var dags att dyka i säng. Och ja... jag har sovit som en sten i natt.

Nu väntar en ny dag, med nya utmaningar och ny karmauppladdning. Men först: dricka upp kaffet!

... i vilken vår hjältinna sätter hälarna i

Jag räknar fortfarande ner.

... Det är SEXTON dagar kvar...

... men jag vill inte åka hem. Jag vill stanna här. Där jag är nu.

... i vilken vår hjältinna flyger i luften

(Dejan plåtar i väntan på Flottsbrobussen)

Bokstavligt, alltså. Alldeles strax beger jag mig luftledes till det sydöstra hörnet av vårt avlånga land. MYYYYS!

... och det är sjutton dagar kvar - och Fantastiskt Fin Fredag!

(Dejan plåtar igen!)

... i vilken vår hjältinna lyxat till det

Friluftsdag idag. Jag ska ta med mig tre elever som bor söder om söder och ansluta med resten av gänget i Huddinge, varifrån vi ska åka buss till skidbacken. Jag ska möta upp dem på en busshållplats helt nära mig vid nio så jag skämde bort mig med en rejäl sovmorgon; telefonen började inte spela Aïcha förrän klockan sju.

Det är jäkligt obekvämt med strumpbyxor under jeansen och med bara tre minusgrader känns det som något av en överdrift, men å andra sidan tycker jag inte om att frysa så jag får väl stå ut. Dunjackan får åka på också - av samma anledning.Och så är det ju kul att använda den mer än tre gånger per år, när jag nu har den.

Med så goda tidsmarginaler sitter jag här vid köksbordet med mitt kaffe och pappers-DN och har det lite fredagsmorgonlugnt. Jag läser om jordbävningskatastrofen i Haiti och förfäras över den oerhörda förstörelsen och det obeskrivliga lidandet och sorgen hos de som drabbats. Där har de förbanne mig ingen Fin Fredag, idag. Ibland är jag extra glad att jag bor i Landet Lagom där inget sådant verkar kunna hända (även om jag varit med om två mindre jordbävningar här). Men jag undrar också varför katastrofrapporteringen fått sådan enorm genomslagskraft... Haiti är ett av jordens verkligt fattiga länder. Det ligger där i all sin misär, med sin våldsamma historia, mitt i det som annars är västvärldens semesterparadis och lekplats (ja, jag har varit där i krokarna, jag också). All denna uppmärksamhet och all denna okoordinerade, och därmed ineffektiva, hjälp - är det månne inte enbart ett utslag av empati och medmänslig ansvarskänsla utan också av... dåligt samvete? Jag vet inte - men det känns lite som det.

Jag fyller på mitt kaffe och bläddrar sakta vidare.

... i vilken vår hjältinna får en bekräftelse

Inte för att jag för ett enda ögonblick ångrar mina val när det gäller att säga upp mitt arbete här och flytta söderöver, men emellanåt får jag liksom kvitto på att jag sannerligen fattat rätt beslut.

Idag hände en sådan sak. Lång historia kort: Än en gång rusar personal sta och drar igång en aktivitet som ställer allt på ända - och det utan föregående kommunikation. Idag blev det extra katastrofalt. Min för dagen något decimerade grupp var totalt fokuserad och stämningen i klassrummet var nästan så man kunde röra vid den. Eleverna var tokpepp för att komma in i klassrummet i tid även nästa lektion och arbeta med det jag förberett dem på. Jag vågade knappt andas...

... och så plötsligt kom något jävla ljushuvud på att de som ska låna varma kläder för morgondagens utflykt till Flottsbro skulle prova dem just då. Bara några minuter innan lektionen skulle börja. Inte använda rasten till detta, inte höra om det var okej och inte höra om t ex lektionens sista tio minuter kunde användas till detta. Nejnejnej. Bara göra. Vara spontaaaana, ju... GAH! Mina elever tappade allt, och jag tappade dem. Tacksåjävlamycketfördet. Så oprofessionellt att man bara vill gå och skjuta sig själv tills det gör riktigt, riktigt ont.

Jag tröstar mig med nedräkning...

Det är ARTON dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna skakar om

Idag skakades min arbetsplats i sina grundvalar, att döma av de reaktioner jag fick när jag kom hit. Jag är alltid först på plats. Halvåtta. Då har jag ryckt med mig en bunt Metro att lägga fram i caféet, och så tänder jag upp, tänder ljus i caféet och i mitt klassrum, sätter på en första kanna kaffe, sätter på radion och gör det allmänt välkomnande. Om det behövs plockar jag undan på köksbänken och torkar av. Snyggar upp. Det händer till och med att jag plockar ur diskmaskinen. Inte för att jag måste utan för att jag vill. Och för det där med tjänster och gentjänster, ni vet. Glada elevassistenter är extra samarbetsvilliga och positiva medarbetare. ;-)

Och idag... INTET. De första arbetskamraterna anlände till en mörk och tyst avdelning. Ingen kaffedoft. Inga tidningar. Inga tända ljus. Inget P1. Disk i diskhon. Kaffeslabb på diskbänken. Och när jag dök upp, en timme senare än vanligt, var alla smått omskakade. Alternativt omrörda.

Ha! säger jag. GET USED TO IT.

Jag verkligen avskyr att tas för given.

... i vilken vår hjältinna repriserar

Jag har lagt upp den vid ett tidigare tillfälle, men den tål att ses igen! En del barnprogram är liksom större än sig själva.

Enjoy, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna har unnat sig

Från och med nyåret har jag nu en ferieanställning. Det innebär att jag endast har 35 timmars arbetsplatsförlagd tid, samt tio timmar i förtroendetid, per vecka. Det innebär också att jag inte alls måste vara på jobbet halvåtta vareviga morgon, utan bara mellan 08.30 - 16.00 (skulle jag vid något verkligt sällsynt tillfälle ha lunchrast får jag väl stanna till 16.30, eller motsvarande). Jag kan välja att lägga en del av min förtroendetid på morgonen och det gör jag en del dagar, men just idag unnade jag mig att istället sova en timme till. Mycket skönt. Och välbehövligt - det har blivit sena kvällar den här veckan. Jag ska göra det i morgon också.

En fiffig sak med att bo i samma stad som något av sina barn är de där spontana tillfällena att ses. Matildas bullbakande igår gick kvickare än hon tänkt och så kom hon då ändå hit för lite te och prat, bara. När hon åkte hem dröjde det inte lång stund innan Johanna kom hem igen. Hennes kommentar kring Avatar var väl ungefär att man gillar den om man gillade Pocahontas. Och det gjorde ju hon så jag tänker att det nog var ett gott betyg. Så jag får väl se den när den kommer på DVD, då. Bättre sent än aldrig, ungefär.

Och apropå "bättre sent än aldrig" så har då Google äntligen börjat dra öronen åt sig i Kina. Det var ju inte en dag för tidigt. Jag hoppas de inte viker ner sig, utan står fast vid det de sagt.

... i vilken vår hjältinna räknar

... och det är NITTON dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna har hemmakväll

Johanna smsade. Hon skulle på bio på Heron City med någon polare och se Avatar i 3D-version. Typiskt en sådan film jag kommer att se på DVD, möjligen. Och Matilda bakar bullar. Så ikväll är jag ensam hemma. Jag har ätit upp min lunch som jag glömde i kylen i morse (och därför fick äta 4 ostskivor till lunch, då risgrynsgröt, falukorvsskivor och annat mysko jox inte kändes varken gott eller LCHF:igt att luncha på) och strax ska jag laga mig en mugg te och sticka en stund. Inte heller idag blev det något stickat, då alla kollegor skulle hemåt samtidigt. Kändes lite ovärt att dra upp den vid Skärmarbrink, när det bara är några få stationer kvar tills jag ska hoppa av...

Så det blir hemmakväll med pyssel och tända ljus.

Någon jag tycker så väldigt mycket om är i krokarna i sitt arbete, men det hinns inte med att träffas. Så nära och ändå så onåelig. Det får bli till helgen i stället.

... i vilken vår hjältinna tänker om vanor

Mycket att göra på jobbet, men inte mer än att jag hinner lyssna lite på P1, dricka kaffe och läsa en väldigt intressant artikel om hur resultaten i skolan sjunker ju mer man satsar på att mäta.

Idag tog favoritbusschauffören sin trevlighet ett steg längre genom att, strax innan vi kom till ändhållplatsen vid Hökis, ta sin mikrofon och med sin trevligaste guideröst tacka oss för att vi åker med honom och önska oss en riktigt trevlig dag. Mycket gulligt, om ni frågar mig. Och mycket gulligt även om ni inte gör det.

På tunnelbanevagnen igår såg Buttra Mannen Som Låssassover Tills Han Går Av Vid Skogskyrkogården uppriktigt orolig ut när jag inte satte mig mittemot honom, som jag brukar. Idag gjorde jag det och han bara blickade upp som hastigast innan han fortsatte låssasova.

Det är en dam som går på vid Hötorget också, varje morgon, och går av här i Vällingby. Vi har samåkt så länge jag bott här men vi hälsar inte heller på varandra. Bara omärkligt noterar varandras närvaro.

Vilket vanedjur människan ändå är, va'?

Jag undrar om de kommer att märka att jag inte längre är med på deras tåg, om några veckor. Jag kommer inte att sakna dem, men jag kommer alltid att minnas dem. De är liksom inetsade som en del av mina stockholmsminnen.

Busschauffören ska jag ge något. Jag ska pyssla ihop nån grej. Kanske virka en medalj? *s*

... i vilken vår hjältinna längtar

Jag längtar till fredag, och då inte bara för att jag får nästan som en sovmorgon (kan sova till sju...) utan också för att det ska bli en av de där Fabulöst Fina Fredagarna.

Men än är det bara onsdag morgon, med kolmörker och 10 minusgrader utanför mitt köksfönster. Jag dricker mitt gräddiga kaffe under stilla kontemplation och lyssnar till ljuden av ett vaknande hus. Kroppen är pigg, men mitt huvud är trött efter tre nätter med alldeles för lite sömn. I kväll kan jag nog komma i säng i vettig tid, dock - och även i morgon.

Stay tuned, me lovely ones. Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna håller kväll

Jag har hunnit med en del i kväll. Leka lite med "nya" datorn. Sätta färg i håret. Laga middag (Johanna är på väg från Oslo och har låtit meddela att hon är hungrig) och städa undan i köket. Hänga pyttelite på Facebook, som ändå mest bara var tråkig. Och pratat en god stund med Någon som jag tycker så väldigt mycket om, också.

Nu ska jag sätta fötterna i ett välförtjänt bad och sticka en timme, eftersom min hemresestickning "saboterades" av ett par kollegor som skulle väldigt långt åt mitt håll, idag.

God kväll, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna gjort hembesök

Matilda håller på att bli sjuk. Förkyld. Eller... hon är förkyld. Så jag åkte inom henne på hemvägen och avlevererade de röda raggisarna och en påse med torkade limefrukter att koka te på. Jag assisterade henne också när hon skulle aptera sin taklampa i vardagsrummet, men det gick inte så bra. Om man ska slå av huvudströmmen för att kunna göra ett litet elarbete är det en bra sak om det är dagsljus. Särskilt när man inte har någon ficklampa.

I Hökis fick jag vänta på bussen, men bara en liten stund. De gamla vanliga cyklarna står uppradade längs staketet. Fast i snön ser de nästan lite dekorativa ut.

... i vilken vår hjältinna är lite småglad, sådär

Livet är fullt av små fina överraskningar. Idag, till exempel, fick jag en minidator. Bara sådär, liksom. Inte en splajs ny, men fullt funktionsduglig och med lite extra minne i-petat. Jag skriver på den just nu! Och är egentligen mer än småglad, förstås. Jag är JÄTTEGLAD!

Och om en kvart slutar jag för dagen! Jag ska skutta till tunnelbanan!

... i vilken vår hjältinna stjäl sig en liten paus

Idag är det en sådan där dag igen. Allt bara rusar på och raster och lektioner flyter ihop och en av mina elever är djupt bedrövad inför vår förestående skilsmässa trots att jag verkligen tonar ner alltihopa. Och så är det andra typer av elevsamtal (ny mentorselev och "gamla") och pepp och planering med min efterträdare och lite datorbekymmer (elevdatorerna) och upplägg av resa till och från fredagens skidutflykt och annat smått och gott.

Men nu har jag stulit mig några minuter med en mugg kaffe och relativ avskildhet. Lite P1. Skönt. Resten av arbetsdagen ska ägnas åt planering av morgondagens nysammansatta engelskagrupp. Det blir nog bra.

... i vilken vår hjältinna stickar sig genom stan

Det fungerar alldeles utmärkt att sticka på tunnelbanan också. Åtminstone med små korta strumpstickor. Sitta och veva med långa stickor blir nog lite väl bökigt, åtminstone i böket mellan Gullmars och Rådmansgatan, ungefär.

När jag klev på bussen så var min favvochaufför tillbaka. Han har haft en lång och fin semester, sa han. Bara varit hemma och tagit det lugnt med familjen. Jag gillar att han tar sig tid att prata, att skoja lite och att alltid önska en trevlig dag. Han blir naturlitgvis bemött på samma vis, och då inte bara av mig. Dessutom gillar jag hans offensiva körstil. :-)

Jag fick ont i magen när jag klev in på jobbet. Det har jag fått sedan efter jullovet. Annars var det ju ett tag sedan, men jag tillskriver det allmän stress över att hinna göra en bra överlämning, lite sorg att lämna några kollegor jag trivs extra bra med, liksom mina elever. Och så flytten... nytt jobb... studera igen. Det där sista handlar om positiv stress, men det är ändå... stress.

Nu är första vändan jobbkaffe klar att drickas. Strax ska jag ha möte med vår SYV Solbritt. En av de där jag verkligen kommer att sakna. Sedan ska jag skriva in mina elever i sina respektive ämnesfördjupningsgrupper och när jag gjort det lär det vara fullt ös medvetslös ända tills det är dags att gå hem.

Ha en Trivsam Tisdag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är sömnig

Huff. Jag somnade sent igår. Det känns nu. Men det var värt det. Jag skulle dock inte ha något emot en sovmorgon, faktiskt. Känns som om det var längesedan nu... ;-)

Igår fick jag mail från Växjö igen. Det rör på sig. Jag har fått access till wikin som används som webbplattform, fått veta att vi är en exklusiv skara på tre som ska läsa magisterkursen (religions-vetenskap är ju kanske inte det bredaste ämnet...) och fått schema för vårterminens aktiviteter. Det blir tufft, ser jag, men jag tänkte hänga på i den takten vad gäller delkurs 1 & 2 och sedan ge mig själv desto bättre med tid för uppsatsen. Har redan börjat läsa en av böckerna, Derridas Religionen, som jag valt ut och sedan kom på att jag ju redan hade i bokhyllan. Två andra beställda.

Igår kväll var jag på stickcafé på Baresso, igen. De röda raggisarna är nu klara. Bild kommer ikväll! Nästa par påbörjade. Det garnet är lite kraftigare så de kommer nog att bli klara rätt snart. Jag ska sticka dem på tunnelbanan främst. Ett härligt mjukt, melerat garn i grå och lite brunbeiga toner.

En av tjejerna på stickcaféet håller på med en mastersuppsats i etnologi. Ämne: stickning och stickbloggar! Ha! Udda och rolig idé. I väldigt svepande ordalag kan man säga att hon altså studerar stickbloggar och några av dem som skriver dem och hur deras stickande ser ut och om/på vilket sätt deras stickande eventuellt förändrats sedan de började skriva om det. Och det var faktiskt så hon själv började sticka, efter att tidigare kanske ha stickat ungefär en kvart om året.

När vi satt där och stickade igår kom en kille förbi. Kanske i Linus ålder. Han tvärnitade och blev stående en liten stund och sedan utbrast han:
- Stickar ni allihopa? Har ni en klubb, eller?
Och så fick han veta att ja det gjorde vi, men nej vi stickar inte likadana grejer och ville han kanske vara med?
- Men... jag kan inte sticka?
- Men du kanske kan virka? Det är ju några av oss som gör.
Han såg ut att begrunda detta helt seriöst och undrade sedan om det hände att vi gjorde annat textilhantverk också? Och jodå... det händer ju.
Sedan stod han kvar en liten stund till och kollade. Kanske den medlem som ersätter mig? *s*

Det är fortfarande kallt ute. 10.7 minusgrader visade termometern i köksfönstret för en liten stund sedan. Dunjackan, me hearties??

Och det är TJUGO dagar kvar!

... i vilken vår hjältinna frågar

Är du ateist? ;-)

... i vilken vår hjältinna startar nedräkningen

Jag vaknade kvart i fyra. Kunde inte somna om. När klockan visade 04.36 gav jag upp och klev ur sängen. Lika bra det, liksom. Duschade och gjorde mig klar i lugn och ro. Fixade kaffe. Inte glömma gräddslatten som gör kaffet så mjukt och lent. Tända några ljus och bänka sig i soffan. Montera klart Matildas bolero. Fundera över dagen (idag kommer eleverna tillbaka och jag tänker mycket på dem och hur de kan tänkas ha haft det under sitt långa lov). Dricka kaffet. Svara på ett par mejl - bland annat från mina föräldrar som avsagt sig all uppvaktning på sin guldbröllopsdag med orden att det inte är förhandlingsbart. OK. Very well. Det får man givetvis respektera. En blomma får man säkert skicka, men jag och syskonen hade ju planerat en gemensam liten grej. Anspråkslös men nostalgisk. Their loss. Men också vår.

Jag läser i DN att man skjutit hela vargflocken, som fanns i Skånes Djurpark. Vargarna hade plötsligt brutit sig ur sitt hägn och när de väl börjat göra det är det tydligen snudd på omöjligt att hålla dem kvar i hägn. Så är det säkert. Jag antar att de som sköter parken vet. Inte låter det särskilt konstigt; de får ju smak på någon slags frihet och vem gillar inte4 det, då? Vargar är säkert inte dumma. Jag kan inte låta bli att fundera på om vargar kanske har någon slags kollektiv kommunikationsförmåga, dessutom, och att vargarna i Skåne blivit rädda när de fått reda på hur deras släktingar "jagats" sista dryga veckan och därvidlag helt sonika skjutits av oavsett kondition på djuren, eller utan hänsyn till att man vid ett tillfälle sköt en hane och hona som hade en kull halvvuxna ungar..?

Jag är inte emot vargjakt. Jag är inte heller emot vargar. Vargen har varit en del av vår fauna i kanske tusentals år och har en berättigad plats här. Men... en viss jakt måste nog bedrivas, eftersom vargen inte har några naturliga fiender och mycket riklig tillgång på mat och därför kan öka i antal lite väl snabbt. De är inte heller rädda för människor, vilket inte spelar någon som helst roll för oss i storstan (eller ens små tätorter) - men är marginellt lustigt för värmländska lantisar och skogsbor vars barn ska knata till skolskjutsar och liknande... Men vargjakten ska vara "jakt" och inte slakt. Någorlunda lika villkor, någon? Vem kallar sig "jägare" och beter sig som en del gjort vid "jakten" för någon vecka sedan? Skämmes tamejfan!

Nu ska jag fylla på kaffet och fundera på om det är något jag glömt, som ska med till jobbet.
Ha en magisk måndag, me lovely ones!

Och det är TJUGOEN dagar kvar, tills jag börjar mitt nya arbete!

... i vilken vår hjältinna varit ångestfri

Söndag. Och inte den minsta gnutta söndagsångest! Cia och jag fördrev dagen under gemytligt småprat, stickande och matlagning. Vid tredraget, lite drygt, åkte vi in till Centralen för att möta upp med nästangrannen vid Bögringen. Innan telefonen tvärdog på grund av ett ickeladdat batteri hann jag ta en bild på syrran:



Först fikade vi lite på Coffeehouse med nästangrannen, hennes yngsta dotter och dotterns far och sedan droppade alla av, så det bara var jag och nästangrannen kvar. Vi satt och pratade en stund för att sedan gå över till Åhléns där jag äntligen fick köpt en kalender med dagarna på rätt håll, (det ska vara en vecka per uppslag och dagarna ska gå uppifrån och ned, på sidorna) vilket tydligen inte är inne just nu, och nästangrannen köpte.... tryckknappar? På Hemköp köpte vi en chèvre och lite nötter och sedan gick vi till Wayne's på Drottninggatan och drack latte och mumsade. När de stängde vid sju åkte vi med tunnelbanan mot Hökis där vi tog varsin buss mot våra respektive hem. Jag passade också på att smita in på lilla mataffären där och köpa mozzarella och så hade de naturella bläckfiskringar för en tia påsen, så jag tog två sådana. Det blir gott att steka i lite olja och sedan salta och droppa lime eller citron över, någon kväll efter jobbet.

Väl hemma satte jag mobilen på laddning och ringde ett långlångt samtal med den trådlösa. Nu är det dags att sova.

Det har varit en bra dag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna mornar sig

Nyduschad sitter jag vid köksbordet med tända ljus och ett stort glas kaffe, med en slatt grädde i. Njutning! Via webben lyssnar jag på P1-morgon samtidigt som jag sakta läser DN. Dilsa Demirbag-Sten skriver på debattsidan att "vår bild av muslimerna är präglad av skäggiga män" - och så är nog ofta fallet, tänker jag. Tyvärr. Politiker och media har en stor roll i hur en minoritetsgrupp inte bara fått tolkningsföreträde utan också hur den stora mainstreamgruppen muslimer demoniserats. Artikeln är inte särskilt provokativ eller uppseendeväckande, men läs den gärna! Ni hittar den här.

... i vilken vår hjältinna inte gjort något särskilt alls

Läggdags. Jag sitter i sängen med laptopen. Lagom sömnig. Det ska bli skönt att strax lägga huvudet på kudden.

Jag mötte alltså upp med syrran i stan och så gick vi hem till Matilda och fikade och pratade en stund. Jag hade med mig två lampor, en påse grovbullar och fyra pluggböcker som kan vara användbara för Matilda. Med mig tillbaka fick jag en laddning vita ljus från IKEA.

Väl hemma lagade vi till en hel kyckling på enklast tänkbara vis; Vi tog en citron och punkterade den här och var och tryckte in den i kycklingen med ett gäng vitlöksklyftor. Gned in den med lite olivolja, saltade, pepprade och så lite krydderier (timjan, rosmarin m m). In i ugnen en god stund och sedan åt vi den med färsk broccoli och en god sås. Vin till det: Valpolicella Campofiorin.

Sedan var det mest prat, lite stickning, läsning, telefonsamtal, Abramis och Black Sabbath, tända ljus och mer samspråkande. Stickning, barn, kärlek, böcker, vin, ekonomi, jobb, planer, film... tja, livet, liksom.

En fin kväll med en av mina systrar. Jag är glad för dem. :-)

... i vilken vår hjältinna avlägger rapport

Efter att ha bäddat, duschat, klätt mig, kört diskmaskinen, röjt ur nästan ett helt, ganska stökigt skåp, stickat några sockvarv lagade jag en ostomelett och pratade med Ingalill i telefon. Nu sitter jag i soffan och har att fatta följande beslut. Ska jag:

1. Dra på mig varma kläder och gå ner till affären för att panta fyra jättekassar tomflaskor av modell PET?
2. Ta på mig en gosig kofta, fixa kaffe och sticka klart sockan så jag kan börja på No 2?
3. Ringa syrran Cia och möta henne inne vid Skanstull och sedan hälsa på Matilda - och då passa på att ta med en kasse innehållandes två snygga lampor, en bautapåse grovbullar och fyra böcker som jag tänkte låna/ge henne.

Och just i detta nu ringde syrran och så blev det bestämt att vi ska ses inne på söder. Så blev det beslutet fattat. Jag tar med mig PET-flaskekassarna och pantar in dem på väg till bussen. Stickningen pysslar jag med ikväll, då.

Stay tuned, me lovely ones. ;-)

... i vilken vår hjältinna läser dödsannonser

Jag "roar" mig med att kika på dödsannonserna med jämna mellanrum. Inte för att frossa i andras olycka, men av fascination för de bildsymboler som pryder annonserna. Idag hittar jag inte mindre än tre typer jag inte lagt märke till tidigare; en pingvin, en långtradare och ett aum.

... i vilken vår hjältinna sätter fart

Har sovit gott inatt. Gårkvällens festivalprat satte möjligen fart på min hjärna eftersom jag drömt om några av festivalkumpanerna. Tidernas fest hade vi, men som tur är var det ju bara en dröm och jag vaknade utan fadd smak i munnen, huvudvärk och allmän ångest över mitt usla leverne. Mobilen började spela Aïcha planenligt (07.30) och jag klev upp, utan förtövan (visst är det ett härligt uttryck?).

Följde snitzlade leden köket->badrummet->hallen->köket-> ->vardagsrummet och satte på kaffet, uträttade kroppsliga behov (jag känner för att vara lite finkänslig idag), tog upp tidningen, hällde grädde och massa kaffe i ett glas, satte på teven, startade datorn, tände några ljus och landade här i soffan.

Huvudledaren i dagens DN tar upp just det jag skrev om i går morse; om hur många lärare (ffa för de lägre årskurserna) har alltför dålig koll på sina små lärjungars kunskaper. Att upptäcka det vid nationella proven i tredje klass är liksom för sent - även om det inte är lika för sent som när man upptäcker det när de små liven kommer upp i högstadiet. Jag känner några helt fantastiska lärare som arbetar med yngre elever. Jag vet att minst två av dem läser den här bloggen och må ingen skugga falla över dessa (eller andra kunniga pedagoger, för den delen), men Skolinspektionens rapport måste ändå tas på allvar.

I ledaren står det om kontroller och mätningar och min ståndpunkt är fortfarande att jag verkligen inte skulle vilja utsätta småttingar för regelrätta prov - men att jag som lärare ändå ska kunna ha koll genom att dokumentera själv och även "arkivera" allt eleverna producerar, så att jag har adekvat underlag för bedömning. Lyckligtvis undervisar jag inte så unga elever; jag är mer kalibrerad för tonåren - och helst de övre. Och allteftersom bör även regelrätta prov ingå i den arsenal av bedömningsinstrument som jag som lärare använder mig av för att mäta och följa upp mina elevers kunskapsbas- och utveckling.

En viktig sak dock, som gäller precis alla åldrar, är att ställa krav. Att ställa krav... ha höga förväntningar... gör att eleverna tillåts växa. Utvecklas. Det betyder mycket för självkänslan, lusten, inspirationen och motivationen att bli behandlad som den nästan vuxna människa man är. Att få ta ansvar för sig själv, för sitt lärande och inte curlas för mycket. Att vänjas vid att reflektera över sig själv, över sitt lärande. Men detta kräver att man har relationer till eleverna. Att man känner dem, har deras tillit, så att man vet - utifrån vars och ens förutsättning - vilka krav man kan ställa. Att bygga dessa relationer tar tid. Kräver ansträngning. Engagemang. En helhjärtad vilja och en önskan om elevens väl. Man behöver inte alls bli bästis med varenda elev, men man måste bry sig.

Dessutom måste man naturligtvis ha gedigna ämneskunskaper och didaktiska och pedagogiska färdigheter. That goes without saying, liksom. Där har lärarutbildningarna en tung roll. Att inte släppa igenom blivande lärare som nätt och jämnt klarar godkäntnivåerna... Det kan högskolorna fundera på, medan jag fyller på mitt kaffe och bläddrar vidare i tidningen.

Sedan måste jag röja lite i något skåp, känner jag. Dagen F närmar sig.

... i vilken vår hjältinna ändå klarar sig rätt bra

Jodå... jag klarar mig... och portvin är gott! ;-)

... i vilken vår hjältinna vill fredagsmysa

Jag som ofta har supermysiga kvällar alldeles för mig själv känner plötsligt att det är... jättetrist att sitta här själv. Ändå har jag lite god ost att smarra i mig om jag vill, lite portvin, levande ljus här och där (inte minst för värmens skull... nu sjunker temperaturen igen och det är nu -14.8 ute... vilket känns även inomhus), bra musik, flera böcker, ett badkar att fylla med hett vatten och skum, På spåret om en stund och stickpyssel att hållas med. Men... nu vill jag ju mysa tillsammans med någon. Eller rättare sagt... med Någon. Någon som heter något på J. Någon som jag kommit att tycka så väldigt mycket om. Någon som dessutom tycker väldigt mycket om mig - och inte tvekar att säga det. Någon jag skulle kunna skriva massor av fina saker om, men som jag vill hålla lite för mig själv... ett tag. Tids nog lär ni få se och höra så ni blir trötta... vilket jag inte blir. ;)

Men ikväll... får jag dra på mig myskläder, vira in mig i en filt och använda min livlina - telefonen...

(Jag borde egentligen plocka undan och röja... Syster Cia kommer hit i morgon... men... jag orkar inte... Jag får gå upp tidigt i morgon och dona i stället...)

All the best, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna tänker om manlighet

- RIKTIGA MÄN STICKAR INTE, säger Tommy, i radio-programmet Syjuntan och manligheten som jag webblyssnar på. Och... ändå är det ju just det han gör. Han är dessutom en av de få manliga textilslöjdslärarna i Sverige. Jag tycker det verkar precis lika tufft som när jag vid sällsynta tillfällen mött kvinnliga träslöjdslärare.

För de flesta män som stickar, eller virkar, gäller det att smyga med det. Det är sällan tal om att ta fram sticket eller virket på bussen eller tunnelbanan. Det handlar tydligen om rädslan att sticka ut, att inte framställa den mansbild man vill och kanske rentav bli misstagen för bög. Väldigt synd, tycker jag. Det som är så vilsamt och tidsfördrivande. Det skulle många män må bra av, likaväl som kvinnor gör det.

Det finns dock ett undantag. En sfär där det inte bara är rätt okej att killar virkar/stickar utan till och med anses kultigt och tufft; snowboard- och skidscenen. Mycket av det kan man tacka Kaj och Sverre för – två snowboardkillar som började virka mössor (ja… den modellen jag snöat in på i vinter och nu gjort en 4-5 varianter på) medan de väntade mellan tävlingar etc. och som nu bl a driver framgångsrika KASK.

Intressant också det som forskaren Dag Balkmar tar fram; att i det fall en man verkligen outar sitt handarbetande så väcker han en helt annan uppmärksamhet och får en högre status – precis som så ofta när män gör något de inte ”förväntas” göra…

I anslutning till programmet kan man på SR:s sida kommentera. Där finns flera bra inlägg och särskilt fastnade jag för det här:

”Riktiga män klarar alla textiljobb som behövs göras ombord till havs. Riktiga män klarar av att göra allt, utom att föda barn. En man som påstår att riktiga män inte skall göra ditt och datt är mentalt handikappad. En riktig man har inga mentala hinder bara etiska.
Åke f.d sjöman”

Man kan också bland kommentarerna finna något jag redan visste: I mitt delvisa uppväxtlandskap Halland har det i århundraden varit en manlig tradition att sticka vantar etc i mycket vackra mönster, som en bisyssla för fattiga fiskare, lantarbetare etc.

På måndag ska jag på stickcafé igen. Hittills inga killar där – men de kanske dyker upp så småningom? Det vore på tiden.

Och jag vet vad Linus ska få när han fyller år… ;)