... i vilken vår hjältinna tackar för sig

Vi är alla hjältar och hjältinnor i våra egna liv. Jag i mitt och du i ditt. Ibland får vi förmånen att vara hjältar eller hjältinnor i andras eller möter sådana som är hjältar/hjältinnor för oss. Men i första hand måste vi vara hjältar och hjältinnor själva. Ta hand om oss. Se till vårt liv - så att vi också kan se till andras.

2096 blogginlägg på tre år och nio månader. I runda slängar 1,5 inlägg varje dag. Många långa. Troligen långt mer än 150 ord i snitt, men om vi ändå räknar med det så gör det, lite slarvigt avrundat, ungefär 315 000 ord. Hej och hå. Om jag resonerar som Frank Zappa och tänker att "I figure the odds are fifty-fifty, I just might have something to say" så kanske jag ändå sagt en del klokskaper mitt i alltihopa. Om inte har jag i alla fall haft roligt! Skrivandet är en nödvändighet för mig! Så ni fattar ju att jag inte tänker sluta - jag tänker bara fortsätta H Ä R istället. Lite ny layout och kanske en lite annan ton - och ändå; det är ju jag som skriver så förvänta er inga lappkast. Bara lite fräschare, lite friare, lite... mer privat? Eller inte. Time will tell.

Jag fortsätter vara hjältinna i mitt liv. Bara så ni vet. ;-)

... i vilken vår hjältinna är halvvägs

Fem dagar har gått av mitt lov nu. Men det är FEM dagar kvar! GÖTT!

... i vilken vår hjältinna soffar

Först gick jag ut i trädgården med brassestol, termos, kaffemugg och bok. Där satt jag i solen och läste en god timme. Gick en vända och tittade på eldgropen. Petade på ett par glödande pinnar. Sedan gick jag in, gjorde varsitt par mackor som vi kanske äter när min käraste kommer hem och landade här i soffan för vidare läsning. Herr Roos och herr Barbarotti är intressanta herrar.

... i vilken vår hjältinna rört på sig

Solvärmen kändes lite uppfordrande och jag fick på mig jeans och hippiejackan och gick ut en runda. Jag hade ambitionen att få upp pulsen och det såg inledande backen till att jag fick. Sedan gick det av bara farten. Jackan var dock alldeles för varm. I morgon ska jag ta en luvtröja istället! Jag tog ett par fina bilder, men av någon anledning har den här laptopen bestämt sig för att inte vara kompatibel med mobilen, så de bilderna får ni vänta på. Eller inte se alls.

Jag har bara gått den där rundan en gång tidigare, när jag var här för första gången. Då var det fullt av snö och jag mindes inte riktigt hur det skulle se ut, så en bit upp i skogen, där vägen såg ut att sluta vid en vändplan, fick jag ringa min käraste på jobbet och fråga om jag verkligen var på rätt väg. Men det var jag och jag hittade resten av vägen utan guidning. Hade förresten med mig min Garmin Forerunner 305. Sträckan är 4.04 km och det tog 39 minuter och 1 sekund att gå den. Lite långsamt, för att vara mig, men jag inledde rundan med ett telefonsamtal och så fick jag ju ringa däruppe i skogen också. Inledande backen skojar man inte heller bort - den är rätt tung, men känns ändå skön.

Nu är jag inne igen, dricker några glas vatten och när jag diskat och hängt tvätt ska jag ut i trädgården. Kanske ska jag göra någon nytta; kanske ska jag bara ta med mig en termos och boken om herr Roos och sitta och vara improduktiv och njutningslysten.

... i vilken vår hjältinna funderar på livskvalitet

Livskvalitet kan verkligen vara att sitta nära varandra på en liten släpvagn, dricka en torr äppelcider, prata om sådant som känns viktigt och titta på en eld som man mödosamt släpat ihop mat till.

Det ryker förresten ur eldgropen, fortfarande.

... i vilken vår hjältinna njuter

P Å S K L O V. Ljuvligt!

I skrivande stund sitter jag i sängen och dricker kaffe som min käraste bryggde innan han körde in till jobbet. Jag lyssnar på morgonteven (jag vill inte lämna sängvärmen för att sjunka ner i soffan), läser vidare om herr Roos och slösurfar.

Vi har verkligen inlett en bra trend här. Oavsett om vädret varit fint eller inte så har vi tillbringat många timmar ute varje dag (utom i söndags, då, men då var det ju familjemiddag som skulle råddas). Igår föll regnet när vi skulle ut och elda (det var ju planen; att det skulle vara vinstilla och blött, så vi inte råkade sätta fyr på mer än avsett...) men då tog vi bara på oss regnkläder och gummistövlar och traskade ut i trädgården. Jag fick dessutom låna en keps. En mörkblå som det stod HMS Carlskrona på. Jag har nog inte burit keps sedan eldkvarn brann, ungefär, men det var skönt med skydd mot regnet och dessutom höll den håret på plats när jag kånkade ris och grenar. Snyggofaktorn är inte så hög när jag eldar skräp, men jag trivs! Det är roligt! Vi fick upp ångan och passade på att riva växthuset (gammalt och fallfärdigt) också. Samt elda upp ett oerhört defekt piano. *s*

Jag tänker fortsätta på vår inslagna väg. Det är inte så fint väder ute, men faktiskt inte så fult heller och jag tänker tillbringa en del av min dag utomhus. När jag väl tagit mig ur bingen, vill säga.

... i vilken vår hjältinna stannar inne

Idag har vi innedag. Vi vaknade mjukt och skönt och gick upp och drack lite kaffe och kollade upp lite arter i en fågelbok och sedan tog vi reda på om de vackra djuren vi såg igår var kron- eller dovhjortar. Det var dovhjortar. En hel flock. De lever vilt i lövskogen på väg ner mot Nättraby. Man får köra sakta för rätt vad det är drar det bara ut ett gäng framför motorhuven, på väg ner mot ängarna vid ån. Vackra varelser!

Vi har lagat mat idag. Gjort ett stort fat med laxsnittar och ett stort fat med ägghalvor som det ligger godsaker som hemlagad majonnäs och räkor på. Till varmrätt blir det en krämig potatisgratäng, en timjan- och vitlöksdoftande lammstek och så haricots verts till det. Han är fantastisk i köket [också], min käraste. Orkar vi något mer finns det vaniljglass, en oförsvarlig mängd godis samt en Bowmore. Vi ska nog klara oss!

I skrivande stund har jag tagit ut lammsteken ur ugnen, vispat skyn ur pannan och satt in potatisgratängen i ugnen (jodå - vi hjälps faktiskt åt även om han chefar, vilket jag inte har något emot). Min käraste är inne i stan och hämtar sina barn (som inte har körkort) och en medföljande flickvän (till en av sönerna, då). Ute regnar det lite försiktigt.

... i vilken vår hjältinna haft en dröm

Jag drömde i natt igen. Jag orkar inte rekapitulera hela men vi var en grupp människor, av vilka jag kände de flesta, som var tillfångatagna av någon anledning. Alla trodde det skulle ordna sig. Alla hoppades. Bara jag förstod att det var förgäves. Att hoppet var ute. Att de bara lekte med oss - vi skulle alla dö. Jag visste till och med när. Halv två. Jag såg en stor klocka framför mig. När den visade några minuter i halv insåg jag att det verkligen är sant... i slutet av allting står man ensam.

Då vaknade jag. Totalt skärrad och med hjärtklappning. Jag guck upp och gick på toa. Tog en sväng inom köket och drack ett glas vatten. Något lugnare. Men så snart jag la mig i sängen kom den där förlamade känslan tillbaka. Jag är glad att jag inte sover ensam. Att det fanns någon jag kunde lägga mig väldigt nära. Liksom bara hålla fast mig i. Någon som alltid får mig att känna mig trygg. Någon jag älskar.

Till slut somnade jag om. När jag vaknade föll ett mjukt ljus genom fönstren.

... i vilken vår hjältinna samlar ihop dagen

Sol idag igen! Lite varmare än igår, också. Det blev ett par timmars arbete i trädgården igen. Det är kul när vi jobbar tillsammans. Var och en gör sitt (jag räfsade och min käraste klippte ner ett äppelträd) och mellan varven möts vi, fyller släpet till åkgräsklipparen med allt vi räfsat och klippt, och så pratar vi lite, pussas och sedan jobbar vi en stund till. Går där och känner hur solen tar i ansiktet och lyssnar på alla fåglar.

Efter trädgårdsarbetandet åkte vi in till stan för att komplettera förråden och sedan tog vi itu med lite städning inomhus. Med dånande rockmusik, ett glas rött (jag) och en öl (min käraste) gick det undan och var rätt roligt att dammtorka, plocka undan, städa badrummet, köra ett par maskiner tvätt och så dammsuga och såptvätta golven.

Medan jag duschade och dukade fixade min käraste fram sill, lax, potatis, bröd, ägg, smör, ost, öl och nubbe. Sedan åt vi, sjöng små snapsvisor och hade det allmänt mysigt. Jag diskade och sedan landade vi i soffan i lagom tid för att se Millenium.

... och det är åtta dagar kvar av min ledighet! Det känns fantastiskt!

... i vilken vår hjältinna önskar alla GLAD PÅSK!

Igår var det Good Friday. Idag är det Even Better Saturday!

Jag önskar er alla en helt underbar påskhelg!

... i vilken vår hjältinna pysslar med lite hemlisar

Över 40000 besökare i bloggen, sedan jag satte in räkneverket för drygt två år sedan. Oavsett om det är 40000 unika besökare, eller en tapper återkommande skara känns det helt... märkligt. Och roligt, förstås!

Bloggen kommer att genomgår vissa förändringar framöver.

I will tell you on a need-to-know basis, me lovely ones... ;-)

... i vilken vår hjältinna firar påsklov

Jag sitter i den stora sängen. Genom de jalusiförsedda fönstren silar ett mjukt dagsljus in. På sängbordet bredvid mig står en mugg nybryggt kaffe, som min käraste har bryggt. När jag tassade upp för att hämta det kikade jag ut över sjön. Det har varit kallt inatt, 6 minusgrader, och det är alldeles klart väder. Sjön ligger blank.

I knät har jag min minsta laptop och bredvid mig på täcket, med oregelbundna ränder i vitt, beige och brunt, ligger Berättelse om herr Roos. Jag har kommit en liten bit in i boken och tror det är en bok jag kommer att tycka mycket om.

På sängbordet ligger en liten trave böcker. Överst ligger Keplers Hypnotisören. Den fick jag i present i torsdags, av min käraste. Jag fick en flytväst också! Den hoppas jag ska komma till mycken användning i sommar!

Det är skönt att ha påsklov. Jag har längtat så eter det och jag har dessutom ärligen förtjänat det! Och det är nio dagar kvar! Ljuvligt!

Det blir mera trädgårdsarbete idag. Vi hann mycket igår, och idag tänker jag att det mestadels är lite sluträfsning som återstår - och kanske att ta ut trädgårdsmöblerna?

Vi pratar boendet på Sweden Rock. Kanske skulle man köpa en husvagn? Men jag känner att engagemanget från de andra deltagarna inte är direkt övertygande, bortsett från Vanja som vet vad hon vill. Och när jag själv bara ska vara där max två nätter, och de två övriga inte kan bestämma sig definitivt så tappar jag helt listen att ens kika på en hyrvagn. Jag har ett utmärkt tält. Det kan funka det också...

... i vilken vår hjältinna är skönt trött

Fem timmars intensivt trädgårdsarbete i soligt vårväder, med avbrott för att gå in och göra smörgåsar, laga kaffe och hämta ett par öl och sedan förtära detta på en solig bänk i lä. Arbetet och, inte minst, gemenskapen ger en känsla av välbefinnande. Vi såg fiskgjusen igen - och dess maka. Fint! Väl inne delar vi en flaska vin och några viktiga förtroligheter och sedan tar jag en lång, varm och helt ljuvlig dusch. Nu doftar det gott från köket och jag känner hur hungrig jag är.

Efter middagen lär vi däcka i sköna soffan med lite "påskekrim". Trevlig norsk tradition som fungerar fint även i Blekinge.

... i vilken vår hjältinna skådar fåglar

Igår flög det förbi en fiskgjuse utanför fönstret. Den häckar här vid sjön, säger min käraste. Jag kommer att tänka på en annan sjö. I De Djupa Skogarna. Där bor det också fiskgjusar. Jag vet inte om solen skiner över den sjön idag, men påskhelgerna är ofta fina där. I vilket fall lyser solen över sjön här, och himlen speglar sig i vattnet och gör det blått.

... i vilken vår hjältinna räknar ner

Om mindre än två timmar börjar mitt PÅSKLOV!
Det ska bli 10 helt underbara dagar!

... i vilken vår hjältinna tycker det är vår

OK. Nu är det vår. Inga minusgrader i natt. En sädesärla trippar på en taknock utanför fönstret till mitt arbetsrum. Snön är borta och en blyg sol skymtar fram. Sommartid har vi också. April är en vårmånad. Även om det skulle ramla mer snö.

Och kolla här vad som står på bordet i vårt fikarum:

Har The Easter Bunny varit framme, månne?

... i vilken vår hjältinna kryper till kojs

På väg ner till min käraste lyssnar jag vidare på Gentlemen. Sista CD:n nu. Det är inte utan sorg jag snart kommer att skiljas från bröderna Morgan. När jag kör in på gårdsplanen och öppnar bildörren slår dofterna emot mig. Det luktar mustigt av landet, av sådant som växer, av vinden från sjön och av förväntan. Av våren, helt enkelt. Fåglarna sjunger som galna. De är väl vårkåta, förstås. Det vet ju även vi människor hur det kan kännas. Fast inte sjunger vi för full hals för det. Eller... kanske lite, ändå?

Efter en snabb middag på god soppa och knäckemackor med cheddarost drar vi på oss lite ledigare kläder och går ut (tjoho... jag har mina rödrutiga gummistövlar!) för att göra ännu ett intensivt ryck i trädgården. Riset och lövhögarna vi fick ihop i söndags ska forslas bort från gräsmattan. Vi jobbar koncentrerat i kanske en och en halv timme och sedan känner jag att mina axlar och ryggen börjar få nog. Men vi hann få väck så gott som allt - och det var minsann inte lite det! Härligt! I morgon kommer jag ner betydligt senare så då blir det inget trädgårdsfiffande, men håller väderlekstjänsten vad den lovar så kan det nog hända en hel del på fredag!

Det där med att jobba i trädgården... alltså... säg nu inte detta till någon men... jag gillar det. I synnerhet så länge det görs rejäla saker som lövkrattning och sådant. Plantering i krukor är också roligt, vare sig det är kryddväxter eller annat. Men det där andra finliret... luka... rensa... gallra... Usch och fy. Verkligen inte min tekopp. Men att gå där och räfsa och bli varm och rödkindad... det är meditativt på samma vis som en del träning kan vara. Idag tänkte jag väl i och för sig inte på några större djup; jag funderade på en viss förändring av bloggen... inte så mycket innehållsmässigt (jag skriver om vad som faller mig in och det gör jag för att jag tycker om det, för att det - för mig - fyller en funktion) som kanske ett namnbyte och kanske lite layoutmässiga nymodigheter. Vi får väl se.

Planering för påskhelgen är gjord och vi har värmt oss med varsin mugg te. Nu blir det tandborstning och bingen. Tidig uppstigning i morgon (typ 05.50, alltså)...

G'natt, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna fnissar lite

Jag har kreativitetskli i fingrarna. Undrar vad min käraste skulle säga om han fick en stickad tröja. En sådan här, till exempel:

... i vilken vår hjältinna rört på påkarna

Idag sträckte vi ut vår lunchPW (a k a pedaGOgical Walk) till hela Hälsans Stig, vilket - eftersom vi var så inne i vårt samtal att vi missade en avtagsväg och därmed gjorde en liten omväg - landade på 5,2 km på 44 minuter. Helt åkej. Pulsen gick upp och jag blev tillräckligt varm för att gratulera mig själv till det smarta draget att ta med en ombytestisha för rundan.

Nyvaskad och med hälsans röda rosor på kinderna gick jag sedan tillbaka till the mothership för att äta min medhavda lunchyoghurt och två grova mackor med leverpastej. Jag fastnade en stund i korridoren i ett samtal med vår lokalvårdare. Hon börjar jobba fem på morgonen och efter avslutat värv går hon till sitt andra jobb (hon sköter administrationen i ett familjeföretag med 15 anställda) och via reflektioner kring våra kroppars envisa vilja att behålla vintertiden, på morgnarna, kom vi in på vikten av att vara rädd om sig, sova tillräckligt och lyssna på kroppens signaler. Hur kommer det sig att alla fattar att man måste sköta sin bil (tanka den, fylla på olja, kolla däcktryck, serva och rostskydda och fan och hans mormor) för att den inte ska dö i förtid, men att många har så svårt att greppa att det i ännu högre grad gäller vår egen kropp?

I lunchrummet fördes en helt annan diskussion, men på något sätt ändå besläktad. Några kollegor spånade kring vad man skulle gjort om man vore den lycklige vinnaren av de där 214 miljonerna som trillade ut i helgen. Jag vet vad jag skulle göra; jag skulle säga upp mig och sedan starta upp mitt efterlängtade bok- och musikcafé och jag skulle fullständigt strunta i huruvida det vore lönsamt eller ej! Därutöver skulle jag ge mina barn ekonomisk hjälp till självhjälp (nå... jag skulle såklart ge dem lite cash också... ;-)) och sedan skulle jag resa. Massor. Med min käraste. Frågan är vad jag sedan skulle höra med alla de andra tiotalen miljoner..? 214 miljoner kronor är en obscent stor summa pengar. Vad skulle ni göra med en sådan summa, me hearties?

... i vilken vår hjältinna är redo

Ny dag. Nya insatser! Jag har druckit mitt morgonkaffe, lyssnandes på P1-morgon och läsandes DN i nätversionen. Det skrivs om debatten kring lärares arbetstid och jag suckar inombords. Don't go there... Det enda som gör mig argare just nu är möjligen katoliker. Inte direkt mainstreamkatolikerna, utan deras ledare. Vi pratade om dem häromdagen, min käraste och jag. Vi funderade på hurpass varmt och kristet kärleksfull man är om man exempelvis förbjuder användande av kondomer i det så hårt AIDS-drabbade Afrika... om man systematiskt våldtar och utnyttjar småpojkar - eller vet om att det förekommer och bara mörkar alltihop... Det finns mycket dubbelmoral inom den religiösa sfären - inte minst då den kristna delen av den. Men frågan är om inte katolska kyrkan är dess spjutspets. Som sagt... I won't go there... Not now... I'm off to work.