... i vilken vår hjältinna gillar läget

Ett varmt bad mjukade upp knät. Lite. Klockan är inte ens kvart över sju och jag är sömnig. Jag ska se Kalla Fakta om Rinkebys förortstalibaner och sedan blir det till att sussa. Jag borde skrivit ett par kortare recensioner till seminariet på tisdag, men jag orkar faktiskt inte. Behöver läsa lite till, dessutom. Mañana, mañana... Det får vara som det blir. Jag måste vara lite rädd om mig själv också, nu när inte min käraste är här och är det. Lyckligtvis har jag en låda med hans goda lördagsmiddag i kylen. Det blir en fin lunch, eller middag, i morgon!

I morgon är det studiedag. Jag tror vi ska fokusera på Gy11; den nya[ste] gymnasiereformen. Det kan bli intressant, förutsatt att vi snart hamnar i skarpt läge med den och det inte blir som förut då det mesta dragits tillbaka, eller ändrats. Det blir ändå en ganska soft arbetsdag.

Efter jobbet ska jag se film tillsammans med några trevliga arbetskamrater på högstadiet. Det blir Still Walking - på rekommendation av mig. Jag tål att se den igen. Sedan får jag väl halta hem och trilla i säng.

... i vilken vår hjältinna har ont

Mitt vänstra knä protesterar varje gång jag försöker gå omkring. Antagligen blev allt kånkande och flängande i trappor för mycket. Jag borde ta det lugnt. Men solen sken så lockande därutanför och jag ville så gärna gå ut en runda med min käraste och andas lite vårluft. Rundan blev inte alltför lång, men knät straffar mig nu genom att vägra samarbeta överhuvudtaget. Det syns inget utanpå men det känns som om det vore stort som en fotboll. Så jag går runt här hemma nu och både rör mig och känner mig som Zeb Macahan. Jag värmer upp genom att diska och sedan ska jag ta ner lite tomkartonger i mitt källarförråd. När jag gjort det ska jag belöna mig med 1. en liten skål pekannötsglass och 2. ett varmt skumbad. Janne har kört hem för att skotta snö och ordna med lite saker. Jag är kanske tramsig*, men jag saknar honom redan. Två dagar tills vi kan ses igen...


* ... och förresten får jag lov att vara precis hur tramsig jag vill. :-)

... i vilken vår hjältinna censurerar

Det blev italienskt igår. Risotto, tomatsallad med mozzarella och basilika, bröd, parmaskinka och ripasson. Mysigt prat.

Sedan blev det barnförbjudet. Heh...

... i vilken vår hjältinna tar helg

Det har varit en bra dag, det här. Har fått ett par ärenden gjorda. Har burit ner det som skulle ner till källarförrådet. Peter ringde och vi pratade om stort och smått en god stund. Har dammsugit och torkat av golven. Kylen är fylld. Skafferiet också. Jag har legat i ett varmt skumbad och läst DN. Lyssnat på P1. Om en stund kommer min käraste hit. Jag funderar lite på vad vi ska äta. Undrar om han är jättehungrig eller bara hungrig. Något italienskt, kanske? Eller en mustig köttgryta? Jag är iofs sugen på biff med lök. Jag har en bit ryggbiff i kylen. På bänken här i köket står tre flaskor gott vin. En KWV Roodeberg (Western Cape), en Drostdy Hof (Chardonnay) och en ripasso, förstås; Masí Campofiorin 2006.

Nu ska jag gripa mig an något vid spisen. Skapa, som en av mina favoritbloggare brukar uttrycka det. Smutta på ett glas rött och bli inspirerad. Jag tror det blir något italienskt...

Låt oss ta helg, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna blir förbannad

Göran Lindberg. Är bara 10% sant av det han misstänks för är han ett sådant skenheligt praktsvin att det är svårt att tänka sig vilken straffsats som ska tillämpas i hans fall. Inledningsvis borde han i alla fall spikas upp i ögonlocken, i taket i sin häktningscell, och sedan tvingas blinka. Vilket jävla arsel. Göra sig känd som "Kapten Klänning" - den tappre jämställdhetskämpen, med mottot att "varje möte med en annan människa ska präglas av respekt" - och sedan missbruka det förtroende som hans yrke och ställning gett honom till vidriga övergrepp.

Jag säger som Bob Hansson i "Bräcklighetens Poetik":
"... men vem ringer man om det är polisen man är rädd för..?"

... i vilken vår hjältinna har en ziggyförmiddag

Spotify. Räddaren i nöden. Jag öser Ziggyplattan. Sällan har Bowie varit bättre!
Tyvärr går det inte att lägga upp ett klipp av Starman, så ni får klicka här om ni vill ha lite njutning såhär på en Fin Fredagsförmiddag.

Enjoy, me hearties!

... i vilken vår hjältinna firar fredagsmorgon

Jag sitter vid mitt minimala "köksbord" som egentligen är mitt gamla hallbord, bestående av en marmorskiva på ett gammalt trampsymaskinsunderrede. Jag har just betalat mina räkningar. Skönt att ha det snabbt undanstökat. På radion svallar pigdebatten igen. Jag är ambivalent i frågan. Har alltid städat själv. Men det fanns en tid då jag verkligen hade behövt en hjälpande hand. Det pigdebatterades även igår. Alexandra Pascalidou sa beskäftigt till någon dam som ringde in till P1 att "ja, men vem städar hemma hos städerskan, då?". Där tyckte hon att hon var klurig, minsann. Som om "städerskor" enbart städar hemma hos andra? I själva verket finns det nästan 150.000 städarjävlar i det här landet. De flesta städar våra arbetsplatser, sjukhus, skolor osv. och ingen jävel bryr sig om vem som städar hemma hos dem. Att städa i ett hem är klart mindre slitsamt än att byggstäda, flyttstäda och sanera, t ex. Vem städar hemma hos dessa? Och vem städar hemma hos vårdbiträden, kassapersonal och lagerarbetare?

Det bekymmersamma är väl hur en god arbetsmiljö ska kunna garanteras för de som städar hemma hos andra. Våra hem är sällan ergonomiskt utformade och ofta möblerade på ett sätt som frestar extra på kroppen när man ska städa dem.

Och... varför är det fulare att köpa "hushållsnära tjänster" som exempelvis städning än att köpa tjänster av en snickare eller en firma som beskär träd eller skottar ens garageuppfart? Eller flytthjälp, för den delen? Min gissning är att det har med genus att göra...

Jag funderar vidare på detta medan jag sömnigt fyller på min kaffemugg och tänker på att det var trevligt att ha Catharina på middag här, igår kväll. Vi åt kycklingfilé à la Magda, med ugnsrostade rotsaker och broccoli. Till det drack vi en god ripasso. Vi samtalade om drömmar, kärlek, män och livet. Vi talade om jobbet. Om tro och livskriser (smärre). En fin kväll, helt enkelt!

Idag ska jag inte göra så många knop. Jag måste få tag på bovärden bara, så han kan göra en inbrytning i mitt källarförråd som står låst. Jag har en massa saker i hallen som ska ner dit. Sedan ska jag köra ut och hämta Catharina så hon kan ta sin bil, som står här utanför. Jag var och handlade igår, men måste komplettera med några småsaker. Därutöver ska jag mest småpyssla. Kanske hänga gardiner i sovrummet? Kanske plugga en stund?

Ikväll kommer min älskling.

Det är gott att leva, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna fortsätter drömma

Jag känner igen huset. Det är inte det där huset som jag inte vill gå in i. Det är ett annat hus. Inbjudande. Det har hemkänsla. I verkligheten bor min käraste i det. I drömmen är det en smula modifierat. Spegelvänt. Men det är ändå samma hus. I huset bor dock inte min käraste. Där bor en väldigt omtyckt före detta arbetskamrat med sin familj. Hela familjen. Även frun - även om jag tror att de i verkligheten är skilda nu. I drömmen är hans barn små. Det är liksom längesedan - och ändå är det nu. Den där arbetskamraten hade jag ett väldigt gott och roligt samarbete med, men med tanke på det som ska komma i drömmen vill jag förtydliga; vi var enbart arbetskamrater och goda vänner och det fanns inte på vår världskarta att vi skulle vara något annat. Definitivt inte då och verkligen inte nu, heller.

Jag bor där jag också. Som en slags gäst. Jag åker in till stan och gör ärenden. När jag kommer tillbaka står vattenkranen i köket vidöppen och på något vis inser jag att det är jag som glömt stänga av den. Jag stänger av vattnet och försöker överblicka skadorna. Först syns inget och jag blir lättad. Men i takt med att husets invånare börjar komma hem - och en hel hoper gäster (blandade vänner och släktingar ur mitt liv) - ser man hur vattnet börjar sippra upp mellan golvplattorna i köket, i skarvarna i vardagsrummets parkett (som börjar bukta och svänga) och ut under golvsocklarna. Jag försöker dölja det med handdukar (!?) men till slut går det inte längre. När jag hör att husets ägare (den f d arbetskamraten) är på ingående skyndar jag mig ner för trappan för att själv kunna berätta vad jag ställt till med och att jag givetvis betalar självrisken om det blir aktuellt med försäkringsbolag. Han bara ler och säger att det inte gör något, att de ju ändå ska renovera snart och sedan hånglar vi... Utan kläder (men drömmen antyder inget om hur eller när de åkte av). Hans barn slamrar ner för trappan och medan han plötsligen är klädd igen står jag fortfarande naken. Jag lyckas trassla på mig kläderna och sätter mig skuldmedveten framför en öppen spis och värmer mig. Taket bågnar av vattenmassorna... Jag funderar på att punktera dem.

Hans fru kommer in i rummet, omklädd som till fest, och jag säger att hon har en så himla snygg klänning. Var har hon köpt den? Hon säger lite småsurt att det borde jag väl veta eftersom jag frågade samma sak sist hon hade den på sig.

Scenbyte: Jag står i ett stort duschrum. I huset. Utan kläder igen, men ingen bryr sig. Alla andra duschar också. Jag är ledsen och orolig. Plötsligt kommer Janne in i duschrummet. Han går rakt fram till mig. Lyfter mig rakt upp på raka armar* och vi ser varandra i ögonen. Skrattet bara bubblar i oss och ur oss.

Sedan vaknade jag.

Seriöst... vad är detta för drömmar? Jag tror inte på drömtydning, men vet samtidigt att vi i drömmarna bearbetar saker - saker som inte alls är i drömmen som i verkligheten. Mycket symboler och sådant. Vad ska jag göra med drömmarna? Ska jag strunta i dem? Det spännande är ju annars att jag som aldrig någonsin kommit ihåg mina drömmar, utom ett par regelbundet återkommande mardrömmar, plötsligt minns dem. Vad betyder det?


* han är stark, men det där fixar han knappast i den s k verkligheten..? ;-)

... i vilken vår hjältinna rekapitulerar

"I nöden prövas vännen" säger ett gammalt ordspråk. Nu har jag i och för sig inte varit i en akut nödsituation och huruvida ordspråket är särskilt gammalt vet jag ju egentligen inte, men.... vänner... det har jag!

Precis när jag kom med lastbilen, till min gamla bostad, anlände Rille med bussen. Efter kaffe och macka började vi kånka ut lådor. Efter en liten stund kom Madde och senare Ted. Det tog oss styvt två timmar att lasta allt och då fick vi med även småpinalerna som jag satt undan i köket, för att ta i min bil - mest med tanke på att det just var småplock. Det enda vi inte tog med var ett par stora speglar och mitt Eileen Graybord. För skört. Sedan kramades jag hejdå med Madde och Ted och så körde Rille och jag söderut. Lastbilen var tungt lastad (alla dessa jeffla böcker!) och tuffade sakta söderut. Bitvis snöade det ordentligt och det var halt precis hela vägen och ofta moddigt. Det tog oss åtta timmar att nå Karlskrona där Rille hoppade av, och så körde jag hem till min käraste. Visst - liten omväg om man ska till Emmaboda, men å andra sidan var det skönt för Rille att få komma direkt hem och för mig att få sova några timmar i en riktig säng.

Tisdag morgon var planen att sova några extra timmar och sedan köra till Emmaboda och lasta ur, men jag var uppskruvad och kunde inte sova. Blotta tanken på att kanske inte kunna få ut bilen från Jannes gårdsplan gjorde mig sömnlös, så jag klev upp innan han körde till jobbet. Som den gentleman han är inte bara vände han bilen åt mig (gårdsplanen är inte så stor, med all snö nu) utan körde dessutom ut den på vägen åt mig. Väl framme i Emmaboda började jag lasta ur direkt.

Efter ett par timmar kom Catharina förbi med frallor och bullar (för mina skånska läsare vill jag förtydliga att detta inte är samma sak; frallor har man t ex smör och ost på och bullar tillverkas av sötad vetedeg... ;)) och vi hade en trevlig fika- och pratstund. Jag trodde inte hon skulle hjälpa mig att kånka särskilt mycket, med tanke på hennes onda rygg, men hon äschade bara och sa att så länge hon lyfter rätt är det nemas problemas. Det tog oss inte mycket mer än två timmar att få ut allt utom sängen, några bokhyllesidor, min Koliaimatta och två av sommardäcken. Två pirror - en lite klenare röd som är min och en rejäl som är Jannes - var till god hjälp! Efter detta stordåd åkte vi till bibblan, där Catharina lånade en hög böcker (efter sin insats hoppas jag hon bara legat i badet, käkat praliner och läst!) och jag lånade ännu en ljudbok (Klas Östergrens Gentlemen) för att ha på min tur-och-returresa till Stockholm.

Frampå eftermiddagen kom min käraste och så bar vi in det sista. Sedan tog vi det lugnt. Väldigt lugnt. Middagen fick bli varsin pizza på Hotell Amigo, där en stämning av handelsresande vilade över den delen av matsalen som var befolkad. Idel män med dystra miner som intog kaloririka måltider i ensamhet, med blicken fastnaglad vid tevens OS-sändning, eller en dagstidning. Och så vi, då. Inte alls ensamma, inte alls dystra och inte så intresserade av teven - men pizzorna (Amigo Special) var säkert fullpetade med kalorier. Sådant hör till när man flyttar, tycker jag.

I onsdagsmorse (igår... den här veckan är liksom väldigt lång...) klev jag upp tidigt och halvsex satt jag planenligt bakom ratten och körde en tom lastbil norrut. Den gick så mycket lättare att köra när den var tom och före tolv hade jag inte bara hunnit upp till Stockholm utan dessutom lämnat den, hämtat min egen som stått fint parkerad på macken och kört till lägenheten. Jag bar ut de sköra grejerna och gjorde ett nytt försök med fönstren - men det bara frös. Sedan dammsög jag och torkade golven. Besiktningen gick galant (skam vore det ju annars när man är en gammal städarjävel) även om bovärdarna anmärkte på annat, som dock inte jag var skyldig till. Nedslitna innerdörrar, flottfläckig kökstapet och flagande snickeridetaljer är knappast mitt fel - och det påstod de ju inte heller. Det enda som det uppstod diskussion om var just fönstren, men vi får se vad den nye hyresgästen säger. Säger han inget så händer inte heller något. Gnäller han får jag välan betala ett proffs, då.

Strax efter tre slängde jag in städgrejorna i bilen och styrde kosan söderut igen. Efter en lugn och händelselös resa (jag såg inte ens en älg - det gjorde jag när jag körde uppöver, men den stod i ett dike utanför Eksjö och mumsade granskott, med snöig mule, och gjorde inget större väsen av sig) med sedvanligt depåstopp halvvägs (Statoil i Mantorp) var jag hemma i byn efter ganska exakt sex timmar. Bära ut småpinalerna ur bilen var inte att tänka på. Jag vacklade in, drog på Melissa Horn (ära vare Buddha för Spotify, när alla ens skivor är nerpackade och stereon står i Blekinge) och tappade upp ett varmt skumbad. Planen var att jag skulle läsa Fawcett, men jag orkade verkligen inte. Ögnade istället igenom den lilla annonsfinansierade gratisblaskan Emmabodatidningen och stupade sedan i säng. Sov hårt och drömlöst till fem. Somnade om och började drömma en märklig dröm.

Nu sitter jag i sängen, dricker mitt kaffe (byns godaste!) och samlar mig inför en rejäl arbetsdag med massa plock. Planen är att packa upp allt utom böckerna. Ikväll kommer Catharina på middag. Vi ska äta gott, knäcka en vinare och lösa en del världsproblem som pockar på vår uppmärksamhet.

Allt gott, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna ser ljuset

Jag är här nu. Måste sova. Återkommer.

... i vilken vår hjältinna gör ett tillägg

Om någon undrar över bilden här ovanför så är det ett träsnitt av Utagawa Hiroshige (1797 - 1858). En av de sista stora mästarna i den japanska ukiyo-e-traditionen. Jag skulle nog kapa av mig armen för ett original...

... i vilken vår hjältinna är efterfrågad

En kvinna, från Lärarförbundet i Emmaboda, ringde till min mobiltelefon. Hon undrade om jag vill vara med i den lokala styrelsen. Nina har redan pratat med mig om det och jag sa att jag ville fundera på det, några dagar. För ett ögonblick övervägde jag att anta erbjudandet men vid närmare eftertanke känner jag att jag inte har den tid och det engagemang som garanterat kommer att växa fram över tid, även om det nu heter att jag verkligen inte behöver göra något alls. Mer än att sitta med vid de månatliga styrelsemötena. Jag engagerar mig gärna i viktiga saker, och visst kan arbete i lärarfacket höra dit, men jag har inte tid. Jag har en underbar relation att vårda och nära, ett nytt arbete och dessutom en uppsats att skriva framöver.

Nu är det snart dags att köra iväg och hämta lastbilen. Jag loggar ur och stänger ner och när jag nästa gång skriver här så har jag flyttat. Det ska bli obeskrivligt skönt att ha hela detta meck överstökat. Jag har ont i magen 24/7 för allt som kan gå snett.

Var rädda om er, me lovely ones. Vi hörs snart igen!

... i vilken vår hjältinna är klar för Sweden Rock Festival

Min käraste ringer och säger att han fixat oss varsin lördagsbiljett (de släpptes idag)! Underbart! Då blir det han och jag och en massa andra sköna människor och sol och vin och fest och en massa underbart skön musik (Opeth, Guns N' Roses, Watain, Billy Idol, Saga m fl)! Ljuvligt!

... i vilken vår hjältinna lovordar sin bil

Det är så kallt ute att näsan frös inuti och öronen tappade känseln innan jag ens hunnit ner till parkeringen - en promenad på ungefär två, tre minuter. Jag ska erkänna att jag var lite orolig när jag satte mig i bilen. Skulle den starta? Jomenvisst gjorde den det. Utan protest! Och... termometern visade på -21 grader. FYJÄVLAFAN. Men bilen startade så snällt, så snällt och för att uppmuntra den körde jag omkring en stund så att den fick bli ordentligt varm. Sedan hittade jag den närmaste parkeringsplatsen som går att få - tom! Fördelen med det klara vädret är att det inte blir någon snö; alltså kan jag inte bli inplogad. Det blir kanske snö framemot eftermiddagen, men då står min bil på annan plats. Innan jag klev ur och låste klappade jag lite på den och talade snällt till den. :)

Fiiiin SAAB... Dutti SAAB...

... i vilken vår hjältinna informerar sig

Jag läser i nät-DN att tunnelbanan är inställd på alla sträckor ovan jord och att ersättningsbussar endast kommer att sättas in i begränsad omfattning. Jag kom in på SL:s sida nyss och där får jag ungefär samma besked. "Min" linje är ju till stora delar ovan jord och det avgör saken. Det blir inget Vällingby. :(

... i vilken vår hjältinna fejsar Dagen F

Jag har sovit nervöst på morgontimmarna. Dessförinnan drömde jag, men jag har inte ro att skriva ner drömmen nu. Jag sitter i sängen, dricker kaffe och funderar på exakt hur många minusgrader det är ute. Det ser väldigt kallt ut. Så snart grannarna börjar röra sig mot sina jobb och det blir parkeringsluckor på gatan ska jag flytta bilen. Igen. Sista gången. När jag hämtar lastbilen på biluthyrningen i eftermiddag får jag parkera bilen där. Det finns snälla människor. Det är min övertygelse.

Allt som går att städa är städat. Jag ska - efter bilflytten - ta en dusch och sedan plocka ihop det allra sista. Ja, förutom kaffebryggaren då. Den ska stå i högsta beredskap ända tills det är dags att köra till Småland. Tanken är att jag ska åka ut till Vällingby under förmiddagen, för att hälsa på, men jag har inte tid att fastna någonstans längs vägen. Inte idag. Definitivt inte. När jag går in på SL:s sida står det bara:

Server is too busy

Det ser inte alltför uppmuntrande ut. Jag behöver inte bestämma mig riktigt än för om jag ska chansa eller låta bli. Men snart.

... i vilken vår hjältinna är mätt och nöjd

Efter en dag med mera städning, hämtning av Ingalill och därpå följande trevlig långfika, tvättstugepyssel och lite grovsoprumskånkande (hejdå köksstolar och gästsäng) med Matilda och Rille tog jag följe med dem in till Skanstull. Medan jag pratade med min käraste en stund i telefon lagade de en vidunderligt god risotto med vitt vin, svamp och parmesan och till det bjöds jag på laxfilé och en god sallad. En najsig ripasso (Monte Garbi) till det. Och så mysigt småprat.

Efter maten blev jag galet sömnig och tvinnade mig raskt tillbaka till Sköndal. Gröna linjen var död, men tack-och-lov är inte busstrafiken helt utslagen, så jag var "hemma" på knappa 20 minuter.

Nu är det sovdags. Jag hoppas innerligt att gröna linjen återupplivats i morgon bitti, så att jag kan åka ut till Vällingby och hälsa på några jag minns med värme och en viss saknad.

G'natt, me hearties.

... i vilken vår hjältinna tar nya tag

Nattens dröm var ett sådant virrvarr av syskon, konstiga tunnelbanestationer med ännu konstigare, pyttesmå tåg, en sedan säkert 25 år avliden gammal man (god vän till min far) som skjutsade omkring mig i limousin (fast han levde ju i drömmen), bilstöld (ja, jag snodde limon men ångrade mig och ställde tillbaka den) och allmän oreda att jag inte orkar reda ut den, än mindre skriva om den.

Istället kliver jag ur min varma, sköna säng och beger mig ut för att se hur det står till med bilen - eller snarare hur den står. Sedan blir det städning för hela slanten - målet är att vara klar när Ingalill kommer på fika.

(Banksy)

... i vilken vår hjältinna gjort ett stickprov

Inte ett stickprov som när man stickar en liten provbit för att få koll på masktäthet, garnåtgång och liknande utan en random kontroll. Av stickprovskaraktär. På Twingly kikade jag in för att kolla vilka 100 bloggar som läses mest just nu, i Sverige. Två blondinbloggar, såvitt jag kunde se, fanns med. Den blondaste överst. Jag har inte läst någon av dem på evigheters evigheter men beslöt mig för att bidra till statistiken för att se vad de egentligen skriver om som ger dem fler läsare än DN, på veckobasis. Ingenting. De skriver om ingenting. Snömos. En av dem hade postat en hel radda superkorta inlägg om att hon åker till... Kanarieöarna. Och så en bild på någon handväska. Den andra verkar mest matblogga - det var skaldjursplatåer och jättelika chokladmuffins och annat svull och så något skriv om middag med föräldrar och svärföräldrar. Ingen substans. Ingen mening. Inget läsvärt. Hmm... och jag som tycker att min blogg ofta är alldleles för tam... Nåväl; hellre tam än... lam.

... i vilken vår hjältinna är klarvaken

Det är en lite konstig känsla att vakna före sju en söndagsmorgon och vara utvilad. Antagligen beror det på att jag somnade före tio igår och alltså har sovit nästan nio timmar igen. Jag låg och drog mig en liten stund men tyckte sedan att det väl var lika bra att kliva upp och fixa mig kaffe. Tidningen var sen, men damp ner på hallgolvet medan kaffet puttrade klart i bryggaren.

Så nu sitter jag här i sängen, invirad i min sovsäck, och har det egentligen rätt mysigt (förträngandes tanken på att jag snart måste ut och flytta bilen, igen). Jag bläddrar sakta i DN, äter sorgfälligt en smörgås och dricker mitt goda kaffe. Jag orkar knappt höja på ögonbrynen längre, åt traffickingförebyggande arbete, sexmissbrukaren Zuma, kapade konton, nerrasade tak och ovädersoffer på Madeira. För att då inte tala om hur det gick i delfinalen av Melodifestivalen eller OS-resultaten. Jag försöker ändå läsa om hur spelet mellan USA och Iran trappas upp och funderar på om jag blir rädd vid tanken på att Iran nu är en "nukleär makt". Klart jag blir. Men inte räddare än vid tanken på alla andra länder som är det. Världen styrs överlag av maktkåta galningar, med smått paranoida personlighetsstörningar.

... i vilken vår hjältinna lägger ner

Vid sjutiden bestämde jag att det fick vara nog. Fönstren är klara, även om jag inte putsat utsidorna. Det går inte. Jag provade, med nästan ren t-röd, och det frös ändå. Köket är klart. Alla skåp, garderober etc är klara. Kvar är dörrkarmar, golvsocklar och badrummet. Det tar jag i morgon förmiddag. Golven får givetvis vänta tills besiktningsdagen.

Nöjd med min insats stekte jag ägg & bacon och efter maten ordnade jag mig ett varmt skumbad. Låg och läste ut Juergensmeyer i det sköna vattnet. Jag höll på att somna. Min kropp är trött nu. Hela jag är trött. Dödens trött. Jag kryper i säng, ringer min käraste en stund och tar sedan tag i Liz Fawcetts Religion, ethnicity and social change.

G'natt, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna är trotsig

Vaknade strax efter sju. Har sovit som en sten. Nio timmar. Låg kvar och tänkte en stund och klev sedan upp och satte på kaffet. Klädde mig varmt och pulsade ner till bilen (lika oväntat för er som för mig? ;-)) och startade den, sopade av all snö som rasat ner på den och körde en liten runda för att hitta en parkeringsplats som inte kommer att kosta 4-500 spänn i böter. Hittade ingen, men när jag kom tillbaka var det alldeles nyplogat på parkeringen vid affären. Där får man stå två timmar. Om man har p-skiva. Det har inte jag (hur/var skaffar man en dylik?). Men jag ställde bilen där i alla fall. Känner mig på trotshumör. Planen är att köra över till gästparkeringen igen, när det blivit plogat där. P-böter får jag väl i värsta fall ta som en parkeringsavgift, helt enkelt. Men jag vill inte bli inplogad igen - och det är uppenbar fara för det så som snön vräker ner här, ivrigt påhejad av ganska kraftiga vindar.

Jag trotsar inte bara gatukontoret (eller vilken ondsint makt det nu kan vara som har hand om parkeringsplaneringen i den här stan) utan också vädrets makter... På agendan för förmiddagen (efter macka, mera kaffe och läsning av DN) står fönsterputsning. Tajmingen känns sällsynt usel; det är - 14 grader ute och alltså klass-2-snöstorm. Hurra. Eller nåt.

... i vilken vår hjältinna roar sig lite

Vi snackade lite musik, Rille och jag, medan bilen for norrut. Han är mycket inne på psychobilly nuförtiden och jag undrade vad det egentligen är. Rockabilly känner jag ju till men dess psychosläkting vet jag mindre om. Netti har iofs spelat några låtar för mig, med PB-bandet hennes son spelar i, men det har liksom inte klarnat. Rille sa att det är lite som rockabilly men skitigare och kanske lite elakare och tyckte jag skulle leta upp The Meteors. Nu har jag gjort det. Minsann om de inte, som så många andra, tagit sig an Little Red Riding Hood, som min ungdoms 999 gjorde i en rent suverän tappning.

Nu ska jag nog ringa min käraste.

... i vilken vår hjältinna har tråkigt

Usch och fy så tråkigt jag har. Inte orkar jag göra något roligt heller. Vad nu det skulle vara? Jag har redan borstat tänderna och hoppat i säng. Det var ju mer nödvändigt än roligt. Jag hade hoppats att det skulle finnas något kul eller intressant att kolla på SVTPlay, men det snöt sig. Helst ville jag sett Damernas Detektivbyrå men den finns inte kvar. Jag undrar om den kanske finns på DVD? Svt.se kör OS direkt över nätet men jag har ingen lust. Ingen musik blir det heller; iPoden ligger kvar i min datorväska hemma hos min käraste. Så jag får väl ligga här och vissla och läsa pluggböcker, då.

Det tråkiga är ju inte bara att jag är här i lägenheten i Stockholm och att den är ett ordnat kaos. Jag känner mig eeeeeensam, ju... Tänk att det går så fort att vänja sig vid en annan människas närvaro. Vid närhet. Vid värme. Vid beröring. Vid kärlek. Jag saknar honom och det blir långa och tunga dagar tills vi ses igen. :(

På måndag släpps 1-dagsbiljetterna till Sweden Rock. Vi har tänkt köpa till lördagen, Janne och jag. Jag ser att det är den dagen då världens bästa pojkband (Opeth såklart!) spelar, samt Guns 'N Roses, Billy Idol med flera. Det blir bra!

... i vilken vår hjältinna varit på väg

Helt enligt planerna lämnade Rille och jag Emmaboda halv tolv. Halv sex hittade jag en skitkass parkering här i Sköndal (efter att ha lämnat av Rille hos Matilda), vilken kommer att rendera mig en p-bot eftersom jag garanterat inte pallar gå ut och flytta bilen klockan sju imorgon bitti - och även om jag orkar så lär det ändå inte finnas någon vettig stans att ställa den. Inte ens en betalparkering, ju. Dumma Ståkkhålm.

Resan gick alltså fint. Inget snöande alls och rätt okej väglag. När vi kommit ut på E4:an (vilket ändå kändes som en stor lättnad efter de smala småländska skogsvägarna) stannade vi till vid Mantorp och köpte kaffe och bullar. Sedan rullade det kvickt undan. Jag hoppas nerresan på måndagkväll går lika geschvint!

Nu skulle ett varmt bad sitta fint. Så får det bli. Sedan ska jag laga mig te och ägna en god stund åt Juergensmeyer. Eller... om jag kanske skulle se ett avsnitt av Landet Brunsås på SVTPlay först?

... i vilken vår hjältinna samlar ihop sig

Efter jobbet hämtar jag Rille på stationen här i byn och sedan kör vi norrut. Han ska hälsa på Matilda och jag ska putsa fönster, städa och sedan flytta. Det blir några helvetesdagar och säkert har den senaste tiden skumma drömmerier med stressen inför detta, att göra. Min plan är att utnyttja dygnets ljusare timmar till städning och donande och att plugga på kvällarna. Jag har några hundra sidor att plöja innan tisdagen 2 mars, då sista seminariet i första delkursen hålls.

Dock... det är en Fin Fredag! Detta får välan firas med något gott att äta ikväll. Och ungefär hundra sidor Juergensmeyer, dårå... ;)

Dessförinnan ska det dock köras 50 mil. Och innan dess ska jag äta en macka, dricka te och smarra i mig en yoghurt.

Hoppas snön inte faller alltför elakt...

... i vilken vår hjältinna drömmer vidare

I natt var jag i det där huset igen. Jag har varit där förut. Planlösningen är minst sagt hafsig; varje rum, korridor och trappavsats verkar liksom vara tillbyggda i stundens ingivelse. Det är sällan jag är inomhus, egentligen. Kanske var jag det inte i natt heller. Jag minns i alla fall att jag befann mig utanför och att när någon som sa sig vara min bror undrade om han kunde sova någonstans så gav jag honom en detaljerad beskrivning hur hans kulle hitta till gästrummet. Det ligger på övervåningen och borde nog tapetseras om. Kallt är det också - men det gäller ju hela huset. Värmekällor saknas, liksom ett och annat fönster. Det är en rivningskåk, antagligen. Själv gick jag den långa smala vägen ger till byggbaracken där jag brukar tillbringa nätterna. Jag sover aldrig i huset. Det var kolmörkt och jag hade hela tiden en känsla av att vara iakttagen. När jag kom fram till byggboden stod dörren på glänt.

Trots att jag vid det laget var helt lamslagen av en oförklarlig skräck (jag vet ju aldrig vem/vad som egentligen hotar...) öppnade jag dörren och klev in. Just när jag beslutat mig för att hellre sova på golvet, precis innanför dörren, än att ta risken och gå längre in i baracken så slog tanken mig: "Jag behöver inte vara här... Jag behöver bara vakna och öppna ögonen... det är ju bara en dröm..." Och på något vis gjorde jag sedan just det. Väckte mig. En liten stund låg jag och stirrade ut i mörkret, med skenande hjärta och fladdrig andhämtning, som för att konstatera att drömmen verkligen upphört. Sedan kröp jag närmare min käraste och somnade om. Om jag därefter drömde något minns jag det inte.

... i vilken vår hjältinna mött en kär vän

Efter lunch traskade jag över till högstadiet för att skriva på ett anställningsavtal för de 20% jag ska jobba där under våren, hämta några scheman och se hur jag kan få ihop tillräckligt med undervisningstid för en något splittrad grupp och så plocka upp lite material så jag kan förbereda kommande lektioner.

Efter förrättat värv träffade jag så äntligen Sari och efter en del kramande tog vi oss varsin mugg kaffe och knaprade mörk chåkla till. Underbara, härliga Sari! Trofast väninna, stringent bollplank och härlig inspiration! Som ett kinderägg. Fast bättre!

Och nu slutar jag för idag och kör "hemåt", i snöyran. Drygt fem mil södeut väntar en varm famn. Jag längtar efter den.

... i vilken vår hjältinna drömmer

Jag drömmer så konstiga drömmar om nätterna. Jag drömmer om att folk jag känner, men som inte alls hör ihop och troligen aldrig ens hört talas om varandra, hänger ihop på olika vis. De kan vara gifta med något syskon till mig, vara arbetskamrater till mig eller på annat vis vara relaterade till varandra. I drömmarna, då. I natt drömde jag att Marc Bolan var min... son.

WTF?!?

... i vilken vår hjältinna rett ut

Efter morgonens APL var det klassråd. Tyvärr hade de flesta elever missat det, men å andra sidan fick jag tillfälle att prata närmare med min co-mentor, medan de närvarande eleverna fyllde i en enkät, och det gick hur fint som helst. Han är nog mest bara lite disträ och blyg (och är det något mer så tänker jag inte spekulera i det) för idag visade han sig vara både rolig och verbal. Det blir nog ett bra samarbete ändå, tänker jag!

... i vilken vår hjältinna arbetar

Jag kom in tidigt på jobbet idag. Före halvåtta. Tiden då jag var på jobbet halvåtta, efter en timmes resa, känns redan avlägsen. Anledningen till att jag kom in tidigt var att jag var uppe tidigt, för att hinna packa ihop mina grejer hos Catharina (tack igen, raraste vännen, för att jag fått våldgästa dig!) och komma i tid till morgonmötet (varannan torsdag kl 8 - inte särskilt plågsamt).

Medan jag hämtade mitt kaffe, som är ganska okej trots att det bryggs i en sån där stor maskin, fick jag en kort, informativ pratstund med min chef kring hur höstens tjänster är tänka. Intressant! ;-)

I väntan på mötet sippar jag mitt café au lait ur en pappmugg (plan: att ta med mig en riktig mugg hit, så snart jag fått ner mina grejer) och ströläser nät-DN. Jag ser att Barbie nu har blivit IT-ingenjör. Med råsa laptop. Synd att bruden har så kass klädsmak, bara. Och att hon fortfarande ser ut som en... Barbie - och inte en människa. Dock gillar jag IT-Barbie bättre än den där Silivaliknande Victoriabarbien jag såg på teve för någon vecka sedan...

... i vilken vår hjältinna tar det lilla lugna

Snart är min arbetsdag slut. Jag sitter och softar vid mitt skrivbord med en mugg rooiboste, tänker på middagsmaten jag lovat Catharina att fixa (jag tror det får bli salsiccia och potatismos) och reflekterar lite över dagens lektioner. Det känns som att de går bra. Riktigt bra. Jag oroar mig verkligen inte för den avancerade grammatiken, som jag trodde jag måste repetera för egen del. B- och även C-kursarna är på en ganska elementär nivå, ändå. Lite blyga är de också, när det gäller muntliga färdigheter, men när jag får dem i små grupper öppnar de upp och visar sig vara jätteduktiga! Roligt!

Jag ska strax åka och handla. Jag tar svängen förbi bibblan också eftersom jag fick mail att de två resterande fjärrlåneböckerna anlänt. SÅ himla smidigt det fungerar på det lilla biblioteket här i byn! Väl hemma hos Catharina ska jag laga middag och sedan ägna resten av eftermiddagen och kvällen åt att dels plugga (Juergensmeyer visade sig vara hyfsat lättläst!) och dels korrläsa Matildas hemtenta. I övrigt blir det nog ett bad och tidig läggning.

Lugnt och fint alltså, me lovely ones. Jag önskar er en liknande kväll!

... i vilken vår hjältinna lunchar

Dagens lunch: vaniljyoghurt med dinkelmüsli. Jag tog ut min vaniljyoghurt och undrade vem som snattar yoghurt här, då förpackningen kändes märkligt lätt. Ryckandes på axlarna hällde jag upp en portion i en blå höganässkål och satte tillbaka paketet i kylen. Då upptäckte jag att min vaniljyoghurt (nästan full) stod på en annan hylla. *host*

Sedan åt jag min frugala lunch, lätt fnissande, tillsammans med två trevliga kollegor. Vi diskuterade bland annat kepsar och gällivarehäng. Ena kollegan ansåg dylika tingestar vara ett ofog och att om föräldrar bara kunde ha tillräcklig kontroll över sina barn, så att de inte gick klädda på det viset, så skulle många andra bekymmer också kunna undvikas. Hon gick inte närmare in på vilken typ av bekymmer som avsågs, men jag fick en känsla av att hon menade drogmissbruk, oönskade tonårsgraviditeter och inslag på den kriminella banan. Den andre kollegan (luttrad far till tre tonårssöner - med kepsar och häng...) och jag (luttrad mor till en son med keps och häng...) menade att vi ville välja våra strider och att keps- och gällivarekrigen inte hörde till dessa.

Jag förstår för övrigt inte varför det är så hemskt med kepsar och mössor - eller uppdragna tröjluvor, för den delen. Har vi inte kommit längre i vår samhälleliga jämlikhetsprocess än att vi fortfarande kräver underdånighet via huvudbonaders avtagande?

... i vilken vår hjältinna är på plats

Jag är på jobbet. Jag har roligt! Jag tror mina elever har det också. Åtminstone en del. Och förhoppningsvis rätt ofta. Strax ska vi läsa och diskutera Stephen King (Misery), ett gäng tvåor och jag.

... i vilken vår hjältinna sett solen!

När jag för ett ögonblick lyfte ögonen från datorskärmen, där en kollega visade mig och ett par andra mindre vetande några detaljer rörande hur en enkät ska genomföras på klassrådstiden den här veckan, hajade jag till. SOL! Så här fint var det:

Men det var tur att jag var snabb med mobilkameran, för nu faller de där ettriga småflingorna igen. Tätt. Gråvitt.

... i vilken vår hjältinna nyfikar sig

Jag gör det. Du gör det. Alla (nåja… nästan alla…) gör det. En del av oss gör det flera gånger om dagen – andra betydligt mer sällan. Somliga tar god tid på sig. Själv hör jag till de snabbare. Det vanligaste är nog att man gör det ensam, men att göra det tillsammans kan också vara en trevlig sak. Eller nödvändig (om man besöker en offentlig inrättning).

Jag pratar om att duscha. En nyligen gjord undersökning kring svenskars duschvanor ger exempelvis vid handen att män duschar oftare än kvinnor och att duschfrekvensen också varierar med geografisk bakgrund och politisk tillhörighet.

Vad undersökningen (eller åtminstone artikeln) inte ger svar på är hur länge det duschas. Själv hinner jag både tvätta håret (och lägga i balsam) och duscha ordentligt på 10 minuter. Det tar 15 minuter om jag gör det i ultrarapid.

Sunkigast är enligt artikeln ”en kristdemokratisk kvinna i pensionsålder bosatt i Småland”. Jag blir så fruktansvärt nyfiken! Vem är hon?!? Vilken del av Småland? Bor hon kanske här i byn? Kommer jag att träffa på henne när jag handlar på Konsum nästa gång? Jag kommer att se mina medshoppare med nya ögon hädanefter!

... i vilken vår hjältinna kikar ut

Mitt skrivbord vetter mot ett fönster. Därutanför faller pyttesmå snöflingor. En masse. Målmedvetet. Termometern visar minus. Jag minns inte när den visade plus senast. I DN läser jag om att många vintriga rekord slagits i januari. Jag tänker att Fimbulvintern kanske är här. Läge att bereda sig för Ragnarök, då?

... i vilken vår hjältinna är en smula morgonseg

Det tar emot lite när telefonen drar igång med väckningssignalen. Men bara lite. Det var klart värre igår. Det är flytten som spökar, tror jag. Den stora, alltså. Så mycket som ska klaffa och 200 mils körning som inte får gå åt pipsvängen. Att vänta på Den Stora Lättnaden blir en anspänning i sig. Jag borde möjligen öva mig i mindfulness. Att vara precis här och nu. Nu. Just nu. Jag brukar inte ha några större problem med det, men som det är nu så är stressnivån ohemult hög. Kappsäcksboendet, där jag inte riktigt vet var och i vilken väska/låda jag har saker jag kommer på att jag verkligen behöver. Blotta tanken på fönsterputsning, städning, packning, bära grejer, hämta flyttbil, köra omkring med den i rusningstrafik, hoppashoppashoppas att mina flytthjälpar inte får vinterkräksjukan, att jag kommer ihåg att ha pengar på rätt konto, att lägenhetsbesiktningen inte blir bekymmersam (vilket jag inte förstår varför den skulle bli, när jag tänker efter) och sådana saker gör att mindfulnessen lägger sig platt ner och självdör.

Annars har jag det ju trivsamt och fint. Mina helger med min käraste ger mig energi och gör mig lycklig. Vänskapen med Catharina, samtalen efter middagarna där vi löser allehanda världsproblem och skrattar gott tillsammans skänker värme och glädje.

Att fjärrlånade Mark Juergensmeyers Global Rebellion: Religious Challenges to the Secular State har anlänt till bibblan och ska hämtas i eftermiddag känns bra. Otroligt nog kommer det att minska stressnivån, eftersom jag bara har två veckor kvar till nästa seminarium och har ytterligare två böcker att hinna igenom innan dess - och de har inte kommit än...

Nu ska jag göra mig klar för jobbet, dricka ännu en mugg kaffe och borsta tänderna. Jag ser genom fönstret att jag måste borsta av/skrapa bilrutorna också innan jag kan köra in till byn.

... i vilken vår hjältinna flyttar

Flyttdags. Men inte så långt. Bara tvärs över arbetsrummet, faktiskt. Anna har varit inne idag för att avrunda en del grejer och tömma skrivbord etc. Nu har hon gått hem och innan jag gör sammalunda ska jag flytta från det pyttelilla extrabordet jag delat med två andra lärare och göra mig hemmastadd vid den större arbetsplatsen vid fönstret. Det ska bli trevligt!

... i vilken vår hjältinna är fundersam

Jag är ju inte bara lärare; jag är mentor också. För en klass tekniktreor. Som brukligt är vi två mentorer för varje klass. Nu är jag inne på min tredje arbetsvecka och då min co-mentor vabbade första veckan och inte självmant presenterade sig andra veckan så tänkte jag att jag skulle ta tag i det själv, den här veckan. Jag har inga problem med att ta kontakt, men kan ju känna att det kanske antingen bör vara någon som presenterar mig för honom (t ex min chef eller den person jag vikarierar för) eller - bäst - så tar han tag i det eftersom det är jag som är nykomlingen. Men kanske är han bara ruskigt upptagen, eller kanske totalt disträ eller möjligen patologiskt blyg..? Hursomhaver har han inte gjort det, trots att vi t o m hejat snabbt på varandra vid något möte (fast jag visste inte att det var han, då), så när han kom in och satte sig helt nära mig i vårt lunchrum så sa jag bara att:

- Jag tror inte vi har hälsat ordentligt, på varandra. Det är jag som är Magda och som vikarerar för Anna nu.

Varvid han sa:

- Jo, men det vet jag. Anna berättade om dig.

Och... sen sa han... inget mer..? Inte ens sitt namn. Som jag visserligen känner till, men hur är man funtad om man inte ens kan presentera sig? Mycket märkligt, på min ära.

Eller så är jag bara bortskämd med att i övrigt ha/ha haft socialt begåvade kollegor och medmentorer? Den förre co-mentorn Bosse blev ju rentav en god vän, ju. Som har hört av sig ibland under mitt stockholmsår bara för att kolla läget med mig. Och nu ringde han i morse för att dels diskutera vilken film vi ska ha till filmkvällen (en mycket anspråkslös och trevlig företeelse som anordnas av och för högstadiepersonalen - dit jag ju hör om än bara med 20%) och dels höra om jag ville kika förbi slöjdsalen på en mugg riktigt kaffe (och inte såntdärnt automatkaffe). Det är vad jag kallar kollegialt, det. :-)

Men jag ska ge min nye medmentor en chans till. Minst. Han kanske har bekymmer att tänka på. Eller är orolig för att jag inte ska kunna fylla Annas stövlar... Inte så konstigt - jag drabbas själv av tvivel emellanåt. Inte på min lärarförmåga så mycket som på min kapacitet vad gäller att komma ihåg alla tentor och muntor och vilka prov som ska skickas vart och när nationella proven ligger och fan och hans mormor.

... i vilken vår hjältinna sportbloggar

OS. Inte ens mitt förfinade sportfilter kan undgå detta faktum. Det snackas mycket om skidskytte och jag vet t o m att två av snackisarna är Anna-Karin och så hon som kanske heter Jonsson och som hade rätt svulstiga pärlörhängen vid en presskonferens. Jag har nu tagit reda på varför skidskyttet är så mäkta populärt - bortsett från det uppenbara; här har vi en gren som di svenske måhända har medaljchans i. Men seriöst, alltså... ligger inte mycket av populariteten i två moment i själva sportutövandet? Momenten jag avser är dels liggande skytte och dels själva målgången. I liggande skyttet lägger sig tjejerna på mage och spretar med benen och putar med rumpan - som fan - och kamerorna zoomar in dem dels bakifrån och dels i en oj-så-hon-svankar-vinkel lite snett framifrån. Och så själva målgången där nio av tio tjejer tagit ut sig så till den milda grad att de faller på knä efter målstrecket och sedan står där på armbågar och knän med rumpan i vädret igen... tacka fan för att inte en enda karl fryner på näsan åt den damsporten... ;-)))

... i vilken vår hjältinna inte celebrerar

Egentligen är Alla Hjärtans Dag ganska fånigt. De människor som finns runt omkring mig, och som jag älskar, hjärtar jag ju alla dagar på året. Jag tänker att det är så för de flesta. Men ändå köpte jag min käraste en liten present. Inte superromantiskt (mer än i förlängningen då den ju kan användas vid tillagningen av mysmiddagar) utan mer en om-och påtanke; en pepparkvarn. Som visade sig vara en saltkvarn (och därmed ska bytas imorgon). Rätt typiskt mig. Nå... Janne blev nog glad ändå. Själv blev jag mycket glad åt Hollywood Station av Wambaugh och en bukett vackert röda tulpaner!

Dagen så här långt har annars ägnats åt bilpyssel. Ett försök till oljebyte som stöp på att pluggen satt som berget och då ingen reservplugg fanns till hands var det nog säkrast att inte gå lös på den alltför hårt. Men jag har nya torkarblad! Eller rättare sagt; min bil har det. Dessutom har jag fyra liter olja, en kopparpackning och ett nytt oljefilter. Hmm... jag kanske skulle köra till verkstan som hjälpte mig med låset förrförra veckan, och spela tjejkortet? ;)

(Makro är roligt!)
Nu ska vi i alla fall köra till affären och köpa hem lite grunkor så vi kan laga oss en asiatisk middag. Igår kväll blev det en god sallad, med valnötter och parmesan, hasselbackspotatis och vildsvinsfilé med en ruskigt god sås. Någon skämmer bort mig.

... i vilken vår hjältinna övervintrar

Det börjar bli drygt med snö och kyla nu. Men visst är det vackert med vinter, här i paradiset...

... i vilken vår hjältinna kurar inne

Jag sitter i den röda soffan, med fötterna på bordet och ett glas vin inom räckhåll. Min kära f d arbetskamrat Malin ringde nyss och det blev en lång stunds härligt snack. Därute blåser en elak nordan. Snön yr ner. Kylan kryper in i huset när det blåser från det hållet och jag bekämpar den med värmeljus och kakelugnsbrasa. Det går fint! Jag har burit in extra ved och gått ut med kompostskräpet. Snart är min käraste hemma och vi behöver inte gå ut mer idag och knappast imorgon heller.

På spisen står en gryta och liksom står till sig. Jag har gjort lammfrikadeller i en smarrig tomatsås med vin, vitlök och timjan. Tänkte att det ska få bli tagliatelle till det och kanske lite svarta oliver. För att riktigt fira det faktum att det är fredag igen har jag trixat ihop en liten dessert också; kiwisorbet med vit chokladcrème och passionsfrukt. Visst låter det avancerat? ;-) Dock snodde jag ihop det ganska raskt medan elden tog sig i kakelugnen; bara att mixa ihop kiwibitar, florsocker och lite vatten och sedan ställa det i frysen. Vit choklad fick smälta i ett vattenbad och sedan vispas ihop till en jämn smet tillsammans med fet, krämig, turkisk yoghurt och en halv, urskrapad passionsfrukt. Nu står smeten i två vackra glas i kylen. När det blir dags att äta desserten gröper jag ur den andra passionsfruktshalvan och brer över chokladcrèmen och sedan toppar jag med kiwisorbet. Voilà!

Nu blir det The Friday Mys - komplett med soffgos och På spåret! Ha det, me hearties!

... i vilken vår hjältinna klädbloggar

Den här Fina Fredagen har jag ny slips! Italiensk. Siden. Vinröd med paisleymönster. Väldigt fin. Jag har fått den av min kära vän och f d arbetskamrat Solbritt och jag tänker extra på henne medan jag knyter den enligt alla konstens regler (Windsorknut). Utanför Catharinas köksfönster ljusnar det på, jag dricker en mugg kaffe, bloggar här och där och det är strax dags att bege mig till arbetet för dagens två lektioner. När de är avklarade ska jag bara extrakolla att allt är i ordning inför nästa vecka och sedan handlar jag lite mat och kör hem till min käraste.

Me lovely ones... it's FRIDAY... and... I'm in LOVE...

... i vilken vår hjältinna tankat

Jag åker hem till min käraste ibland, på vardagskvällarna. De drygt fem milen försvinner i ett nix (Kunzelmann & Kunzelmann och ett efterlängtat mål vid resans slut). Igår när jag kom "hem" (jo... men det är så det känns...) var han ute och skottade snö och mitt hjärta tog liksom ett extraskutt bara av att se honom. Efter en restmiddag bestående av het sötpotatissoppa och sedan kyckling, med god sås och klyftpotatis, sjönk vi ner i soffan och liksom bara försvann. Vi behöver inte göra saker hela tiden och vi behöver inte prata hela tiden. Det räcker så fint att bara vara. Tillsammans. Och jag sover så gott om natten i det stora huset som knäpper och knakar. Täcket och min käraste värmer fint och att sedan vakna tillsammans, snooza, inte vilja kliva upp men ändå göra det... sådant tycker jag om. Också.

Medan min käraste duschar ligger jag kvar en stund och sedan slänger jag benen över sängkanten, stoppar fötterna i de rosa, varma tofflorna och tassar ut i köket och sätter på kaffet som vi sedan dricker tillsammans under småprat och lite skön tystnad. När han har kört till jobbet tar jag en dusch, plockar ihop mina grejer, fiffar lite grann och kör sedan tillbaka till småländska höglandets sydostligaste utpost - Emmaboda - och känner att jag tankat min själ med värme och kärlek tills vi ses nästa gång. Imorgon.

Veckorna går fort, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna dissar huliganer

“No man is an island… no man stands alone…” sjöng vi när jag gick på mellanstadiet. Vår entusiastiske och dålig-andedräkts-försedde magister Sven Edin anförde oss med schvungiga gester, varvid hans hemvävda slips liksom fläktade lätt.

I DN Kultur idag (pappersversionen, mind you, för den har vi faktiskt här på jobbet – tillsammans med två lokaltidningar, dessutom – och det hade vi minsann inte på jobbet i Sthlm…) skriver Lars Linder att ”vetenskapen är på väg att avskaffa individen” och i inledningen av sin text citerar han just att ”ingen människa är en ö”, men ger 1600-talspoeten John Donne cred för det (med all rätt… fast det visste ju inte vi mellanstadieungar på Fredricelundsskolan i Karlstad). Han diskuterar sedan kring det faktum att detta till trots så har västerlänningen i gemen hyllat individens frihet som det ideala. Och vidare skriver han hur det nu sker en förskjutning genom en "post-human" diskurs och insikten växer att vi dels behöver varandra och dels är betydligt mer kollektiva än vi kanske vill erkänna. Intressanta tankar i och för sig, men det som egentligen fångade mitt intresse var orden ”mansflockar på fotbollsläktarna”.

Ända sedan jag var och kollade Top Boy för ett par veckor sedan och blev engagerad i den efterföljande diskussionen kring Firmor har jag gått och funderat på denna företeelse. Jag visste ju att det finns gäng som, med sporten som förevändning, slåss med andra likasinnade (och bara det är vämjeligt, tycker jag) men jag visste inte hur de är synnerligen väl organiserade i olika grupperingar alltifrån de äldre gubbsen som inte längre slåss via Young Boys och Babies till något som heter Yngsta (eller Orphans) och som handlar om småkillar i 11-12-årsåldern. Hade nu detta varit vanliga supportergäng bestående av småkillar och män som brinner för fopoll hade det väl varit en sak, men… det handlar om sammanslutningar vars enda mål är att fostra våldsamma huliganer – det finns inte mycket som egentligen handlar om själva sporten där. Och även ner i Baby- och Orphangrupperna förekommer det inslag av droganvändande på reguljär basis. Sug på den.


Jag trodde liksom att the botten var nådd där, men sedan gick jag in på Firman Boys hemsida (a k a Sverigescenen) och baxnade. Som logotyp har man valt silhuetterna av Alex och hans ultravåldsamma polare, ur A Clockwork Orange, och därtill lagt en bild på ett knogjärn över förstasidan, om nu någon skulle missat budskapet liksom…

Och vilka är då dessa män som ingår i denna mycket våldsamma och jävligt skumma rörelse? Jadu… det kan vara din granne eller arbetskamrat. Någon av samhällets så kallade stöttepelare, rentav. Enligt den information jag erhållit håller man en prydlig fasad utåt (ja, det finns t o m exempel på att top boys från olika firmor har sina barn på samma dagis och där uppför sig som vilka farsor som helst för att sedan försöka slå varandra sönder och samman någon kväll…) men man behöver ju inte ägna sig åt någon egentlig ”close reading” av hemsidan för att inse att det verkligen bara är en… fasad (det finns också förbindelser med dräggen i HA...). Under avsnittet ”FB- the history” får man veta mer än man egentligen vill, eller behöver veta, om våld, hot om våld och s k ”kvartssamtal”. Bara att gå in och kolla för den nyfnikne. Tycker man att upplysningarna där inte är tillräckliga går det ju fint att klicka sig vidare till ”Vi hatar”…

Det är sant. Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra. Tillsammans blir vi starka och kan uträtta stordåd. Men vi kan också dra ner varandra i skiten rejält.

... i vilken vår hjältinna är kvackmagad

Eller "vämmelmagt" som de säger i nordvärmland (med en viss reservation för stavningen). Catharina har hundar. Jättefina hundar. Pigga och glada. Men en av dem ligger under köksbordet just nu och möjligen brukar den låta som om den håller på att få upp frukosten, under sitt dagliga matsmältande, men för mig som har en smula kräkfobi (och lyckligtvis verkar höra till den del av befolkningen vars gener inte medger attacker av vinterkräksjukan) låter det absolut vidrigt. Hoppas den slutar snart och återgår till sitt vanliga, gulliga lilla spanieljag,

I nät-DN läser jag om Miljöpartiets, och andras, syn på kvotering vilket tros bli en het fråga i valdebatterna. Själv har jag smått kluvna tankar inför kvoteringar av olika slag. Jag anser att den som är bäst lämpad för ett uppdrag, eller ett arbete, ska ha det. Å andra sidan är det ju inte alltid så det fungerar i verkligheten och för att slå hål i glastaket kan nog kvotering vara ett bra verktyg - för både män och kvinnor. För det är ju inte bara kvinnor som särbehandlas; även män kan ibland ha svårt att, på grund av sitt kön (tillhörigheten - inte de rent fysiska attributen ;)), komma in på vissa utbildningar eller in i vissa yrken.

Jag undrar om nästa steg kanske skulle kunna vara tvångsrekrytering, annars? *s* I senaste numret av Lärarnas tidning kan man läsa att gymnasielärare snart kommer att vara ett kvinnoyrke. Det tror jag inte är bra. Alla håller dock inte med mig om det; i artikeln säger en projektledare på Högskoleverket att könsfördelningen är underordnad kvalitetsaspekten. Han säger att "Det behöver ju inte bli bättre undervisning bara för att man har fler män i skolan. Det viktigaste är att hitta dem som är mest motiverade att gå lärarutbildningen. Jag ser inga problem med fler kvinnor i gymnasieskolan om alternativet är sämre lärare." Jag skulle kunna plocka isär de meningarna och fundera över vad det egentligen är han säger om män här, men det är nog en annan diskussion. Hursomhaver är ju skolan inte enbart undervisning. Den är också ett socialt sammanhang, den har ett "fostransuppdrag" och den innehåller också rollmodeller för en del unga människor - och där behövs män och kvinnor i lika mån. IMO.

Jag ska tänka vidare på detta - och ett par andra saker jag skulle vilja skriva om, men inte riktigt kunnat samla ihop mig till än - medan jag dricker upp det sista av kaffet, borstar tänderna och skrapar bilrutorna. Sedan blir det Kunzelmann & Kunzelmann för hela slanten, på väg in till jobbet, och sedan har jag annat att tänka på, mest hela dagen.

Allt gott, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna småtentat

Sådärja. Första tentan i delkurs 1 avklarad. Vi gjorde den i en mycket avslappnad seminarieform där vi redovisade den litteratur vi läst (ingen av oss hade lyckats välja samma bok som någon annan) och diskuterade teoribildning och liknande skojigheter. Känns fint att ha den gjord och därmed ha nått mitt första etappmål. Två till ska jag fixa i samma takt som heltidarna, sedan ska jag kliva tillbaka lite och börja pyssla med min uppsats. Men jag fick handledning kring den idag också, och en del matnyttiga tips av Stefan. Jag har ännu ingen frågeställning att arbeta kring, men en smått avsmalnad idé kring det jag vill skriva om. Spännande ska det bli.

Efter seminariet var det meningen att jag skulle kört ner till min käraste men han ringde och sa att han inte skulle kliva av det fartyg han var ute med förrän alldeles för sent, så det får bli att vi träffas i morgon istället. Det längtar jag efter!

Jag passade på att utnyttja en del av bilkörningen till att prata i telefon med Linus, och höra hur det gått för honom på anställningsintervjun han var på i förmiddags (och det verkade gå mycket bra!), och med Johanna. Jag försökte ringa Matilda också men av skäl som hon själv får redovisa (i sin blogg) om hon vill så fick jag inget svar. Vi har dock skajpat en stund ikväll varvid jag fick veta varför, dårå... *s* I övrigt har jag fortsatt lyssna till Viktor Kunzelmanns öden och äventyr och jag är helt överförtjust i den boken! Rekommenderar den verkligen!

G'natt, me hearties. Nu ringer min sovklocka!

... i vilken vår hjältinna haft en hyfsat flitig kväll

Klar med Mahmood. Även recensionen, alltså. Jag blev rätt nöjd med den. Lyckades faktiskt vara smått kritisk. Att det finns passager jag inte riktigt fattar kan ju faktiskt bero på annat än att jag skulle vara trög eller obildad; det kan ju också bero på att författaren inte når ända fram med sina teser...

Att skriva om Žižek är jättesvårt - han är oerhört underhållande att läsa men hans resonemang och idéer spretar åt alla möjliga håll och jag är alldeles för lite inläst på Lacan för att få kläm på helheten i hans diskussion. Om det nu finns någon sådan helhet. Mannen är överjävligt briljant men också en slags enfant terrible som verkar vara ute efter att provocera, vilket ju själva bokens titel ger en vink om... The Perverse Core of Christianity... Joråsåatteh... Men jag har i alla fall ett utkast och jag ska fila på det i morgon förmiddag. Jag har redan planeringen klar för större delen av veckan och kan kosta på mig en liten utsvävning i form av någon timmes arbetsplatsförlagda studier; inte minst med tanke på att min chef gillar att jag förkovrar mig ytterligare, gammal teolog som han är. ;-)

Jag har varit bedrövligt asocial ikväll, men får råda bot på det en annan kväll, istället. Catharina överlever nog och vi hade ett gott samtal medan middagen lagades, och åts och en stund efter det. Hon ska för övrigt göra en liten roadtrip med mig, när flyttbilen ska återbördas till Stockholm. Det blir trevligt! Jag har också hunnit prata med såväl min käraste som Jenny och Linus, i telefon.

Nu: sova.

G'natt me lovely ones. Sleep tight.

... i vilken vår hjältinna börjar få upp ångan

Det är märkligt det där... hur det är svårt att komma sig upp ur sängen i morgonmörkret, även om nattsömnen varit både tillräcklig och god. Efter en stunds snoozande (en lyx jag inte kunnat tillåta mig på snart ett år!) lyckades vi dock kliva upp. Duscha, kaffa, plocka ihop fika/lunch att ta med, packa ner lite kläder och grunkor jag kan behöva under veckan - inte glömma mobila bredbandet! - och så småningom köra till jobbet i sällskap med den smått burleska, och överraskande, familjen Kunzelmann. Jäklars vilken bra idé det var att låna en ljudbok; jag funderar redan på vilken som ska få bli nästa!

Dagen har liksom bara ångat på. Jag har fullt upp med allt det nya men känner att jag den här veckan har koll på bra mycket mer än förra veckan. Jag känner trivsel! Och jag har roligt! Det blir bra det här!

Nu har jag suttit över en stund för att hinna påbörja skrivandet av mina recensioner av Mahmood och Žižek och jag tror banne mig att jag kommer att kunna ha med mig något hyfsat läsbart till Arvidsson till seminariet imorgon. Blir han inte nöjd får jag välan komplettera då. Det känns väldigt avslappnat, på ett soft men ändå inte slackigt vis, att studera utan att blanda in CSN och tidspress och liknande stressfaktorer. Jag ska ha min magister men det får liksom ta den tid det tar, helt enkelt.

Klockan är snart halvfem. Jag packar ihop och beger mig hem till Catharina via Coop; min tur att fixa käket idag!

... i vilken vår hjältinna tar det lilla lugna

Jag har verkligen inte insett exakt hur stressad jag varit de senaste månaderna. Men detta med dålig sömn, att vakna mitt i natten med en hjärna som drar igång i 180... Det händer knappast alls längre. Jag vaknade visserligen vid halvåtta i morse och började tänka på logistiken kring själva flytten, men det räknas liksom inte. Jag kryper bara under min kärastes täcke, lägger en hand på hans bröst och somnar om. (Jag har för övrigt allt flyttrelaterat under kontroll. Morgonstressen var bara a minor setback, that's all.)

Visst var veckan som gick stressig och nervös; fattas bara när jag ska försöka lära mig så mycket nytt så fort som möjligt. Men den lugna atmosfären och de stöttande, hjälpsamma kollegorna kring mig hjälper mig att ta ett djupt andetag och inse att det är okej att jag tar mer än en vecka på mig att komma in i allt. De vänliga och positiva eleverna gör också sitt till.

Så... jag sover gott om natten. Inte ens det faktum att jag har 50 sidor kvar av Žižek - och att seminariet är nu på tisdag - kan jaga upp mig. Jag engagerar mig i mitt övriga liv. Igår blev det en liten sovmorgon och sedan kunde jag kliva upp till en redan tänd kakelugn, avklarad disk och frukost på bordet. Lyxigt. Resten av dagen la vi på att fiffa (lite undanplockning, städning, tvätt och in till stan för lite återvinningstjosan och proviantering) och moffa (skotta snö och montera en ny kompostbehållare). Medan jag sedan plöjde ett par kapitel Žižek lagade Janne den godaste av middagar och spelade Turbonegro för mig. Sedan la jag undan boken och så åt och drack vi gott, hade ett gott samtal och sedan landade vi i den röda soffan med kuddar och lite godis och slökoll på... Melodifestivalen. Det liksom bara blev så och jag var väldigt nyfiken på Pain of Salvation och vadiallsindar de hade där att göra. Låten var ljuvlig men... de behöver inte det forumet. De är ju redan etablerade och dessutom kungligt bra!

Längre sovmorgon idag. Gick upp och lagade kaffe och kröp sedan ner i sängen igen. Låg och läste en stund (bara två kapitel kvar nu!) och medan min käraste läste vidare (han slipper minsann pluggläsa, han) fixade jag med lite frukost och diskade upp efter gårkvällen. Nu pysslar vi lite på varsitt håll och om en stund tänker jag laga oss en god soppa på sötpotatis och andra godsaker. Så här gör jag den:

Skala och skär i bitar:

2-3 sötpotatisar
3-4 potatisar
2 morötter
1 stor lök (gärna röd)
några vitlöksklyftor
och fräs detta i lite olivolja i en gryta. Rör om lite.

Späd med en dryg liter buljong och låt koka tills allt är mjukt.

Mixa soppan slät (och till en rätt tjock konsistens) med en mixerstav, eller i en blender.

Pressa i saften av en limefrukt (går också fint med en apelsin), finriv en stor bit ingefära,
häll i 2-3 msk sweet chilisås och smaka av med salt och peppar. Strö färska korianderblad över.

Nu ska jag övergå till soffläge för lite mer pluggeri. Stay tuned, me lovely ones.






(Kärlek kan vara ett par varma sköna tofflor!)

... i vilken vår hjältinna trivsammar sig

Genom de småspröjsade fönstren ser jag ut på den snötäckta sjön där solen fortfarande lyser upp skogen på den bortre kanten. Himlen är alldeles molnfri och det skulle kunna bli en kall natt.

Jag lyssnar på Bandit Rock och kakelugnseldens knastrande. På spisen i köket står en form med misslyckade mockarutor (jag glömde först stänga av snabbstartsfunktionen...) som kanske går att äta ändå? I kylen står en prefekt avvägd tabbouleh. I min mugg på bordet, där jag lagt upp mina raggsocksfötter, finns gott kaffe och bredvid mig i soffan ligger Žižek och väntar på vidare läsning.

En bukett röda tulpaner (älska tulpaner på vintern... de påminner om en vår som ska komma!) i en vas av glas på köksbordet och ett kärleksfullt kort som gjorde mig så varm i själen och mjuk i hjärtat...

Bäst av allt; min käraste är på väg hem.

... i vilken vår hjältinna ser framåt

Jag sitter vid Catharinas köksbord och ser ut i mörkret. Ängen utanför kan anas som ett något ljusare fält i blått, annars är mörkret kompakt. Dricker min andra mugg kaffe och undrar varför jag åt den där stora tallriken yoghurt med dinkelmüsli. Jag är äckelmätt och det är ingen behaglig känsla - i synnerhet inte på morgonen.

Jag läser i DN om ännu ett hedersmord, i en avlägsen turkisk by. Samtidigt som jag mår illa vid tanken på flickans fasansfulla död får andra bloggares och kommentatorers slutsatser mig att fundera på hur en del människor här i vårt land är funtade. Dådet får en hög skitskraja reaktionärer och xenofober att skrika högt om att "de ska ut" och liknande. De (bloggarna och kommentatorerna) har uppenbarligen svårt med läsförståelsen; dådet skedde långt utanför våra gränser och såvitt jag vet uppehåller sig gärningsmännen inte i Sverige. Men de får vatten på sina vinda och skeva kvarnar och jag undrar hur folket på DN resonerar när de slår upp den här nyheten så stort - det handlar ju om något som tyvärr sker alltför ofta (och i så fall borde vara på framsidan så gott som dagligdags). I Turkiet. Och annorstädes. Men inte här. Jo, det sker. Det gör det. Tyvärr. Men inte i den omfattningen. Jag vågar nog påstå att antalet kvinnor som lever med män av "svenskt" ursprung och som utsätts för våld (fysiskt och/eller psykiskt), som ett makt. och kontrollmedel, utgör den större andelen. Och vi kan ju knappast utvisa alla män? (Jag skulle verkligen inte vilja det med tanke på den goda majoriteten av män...) Lösningen (om den finns?) måste alltså sökas på andra plan. Det är där jag skulle önska att diskussionerna kunde föras.

Nu är det dags att gå vidare med min dag. Jag ser fram emot ett par trevliga lektioner med EngA och sedan kör jag hem till min käraste och håller helg. Det blir mysigt värre!

Ha en Fin Fredag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna känner efter

"Hur känns det nu, då?" är en fråga jag fått höra ganska mycket de senaste dagarna. "Jorå... det känns kanon", svarar jag då eftersom jag vet att den bakomliggande frågan handlar om hur det känns att återvända till byn efter ett knappt års bortavaro.

Nu har jag - för första gången sedan i måndags ungefär - tid för en liten stunds reflektion kring detta. Hur känner jag det? Ärligt talat så vet jag inte. Inte så att det inte känns bra, utan mer att jag har ju faktiskt inte flyttat hit än och hur det kommer att kännas kan jag ju inte veta förrän jag bott här ett tag. Som det är nu bor jag ju hos Catharina i veckorna och hos min käraste över helgerna (och en och annan vardagskväll därutöver) och det känns gott och väl på alla vis.

Det känns som att jag kommer att trivas fint på min nya arbetsplats också. Och det känns himla hemtamt och inte så lite praktiskt att ha både arbete, bibliotek, café, affärer, frisör och [om några veckor] mitt hem inom en radie på några hundra meter. Ja, t o m de enstaka vattenhålen ligger på krypavstånd. Vill jag åka tåg eller buss ligger även stationen inom denna bekväma radie och när jag tar upp träningen (när flytten är klar - alla träningskläder etc ligger nerpackade i Sthlm) så har jag 20 minuter till gymmet/simhallen om jag går, 10 om jag cyklar och knappt 5 om jag tar bilen (dock enbart vid vidrig väderlek). Pendlingen hem till min käraste tar bara 45 minuter - trots att det är drygt fem mil, trist väglag och laglydig körhastighet som gäller.

Att återse kollegor, elever, vänner och andra bekanta känns också trevligt. Många av mötena är riktigt hjärtevärmande (och då har jag ändå lyckats missa min kära Sari i fyra dagar!).

Så visst stämmer det; det känns kanon. Så här långt. Jag har gjort rätt val. Hur det kommer att kännas framöver kan jag ju inte säkert veta, men... det känns lovande. Så det kanske jag borde svara i fortsättningen..?

"Jorå... det känns lovande!"

Nu återstår ett schemamöte och sedan är min arbetsdag slut. Jag ska till affären och handla och sedan hem till Catharina och laga pasta och köttfärssås till oss och tre tonårskillar. Sedan blir det nog Mahmoodspurt resten av eftermiddagen, och möjligen en bit av kvällen dessutom.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna förhandlat

Eller... förhandling och förhandling... När jag fick tjänsten här fick jag lov att behålla min stockholmslön. Det kändes inte helt fel, med tanke på att det är så mycket mindre kostsamt att bo och leva på landet. Idag skulle jag skriva på mitt anställningsavtal. Chefen tyckte det kunde vara värt en del att slippa löneförhandla om några veckor, då det är dags för lönerevisionerna, så han plussade på en tusing till. Så... en löneökning på 4000/månad på mindre än ett år; sådant gillar vi!

Nu: dagens enda lektion.

... i vilken vår hjältinna åker "hem"

Arbetsdagen är slut. Jag packar ihop och styr kosan mot Blekinge och min käraste. Inte dumt. Inte dumt alls.

Och Bilisten-Bäck fixade mitt billås till det facila priset av typ 300 spänn. Underbart! Det var inte fruset utan ett mekaniskt fel. Så nu slipper jag klättra in genom bakluckan... ;-)

Ha en fin onsdagskväll, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna läser en landsortstidning

På lunchen (vaniljyoghurt och dinkelmüsli) läste jag Barometern eller "Barren" som den kallas. Ledaren tog upp lite kring den senaste tidens "slöjdebatt". Det finns liksom inte mycket att säga om det. Mer än att ett förbud vore så urbota KKK (som i korkat, kränkande och knäppt) att de som ens förslår något sådant (Hej, Nyamko Sabuni!) borde skyla sig av ren skam. Visst finns det kvinnor som tvingas att beslöja sig och detta borde givetvis stävjas så att de kunde känna sig fria att göra sina egna val. Men det finns faktiskt en andel kvinnor som aktivt väljer att bära hijab eller niqab (eller burka för den delen, men det är inte särskilt vanligt att man ser på våra breddgrader) som ett uttryck för sin religiösa övertygelse. De kan anse att den visar omgivningen deras strävan att vara fromma, att den påminner dem om vikten av att leva ett kyskt liv osv. Vi har religionsfrihet i Sverige och så länge vi har det kan vi inte förbjuda slöjor etc - hur gärna än Reinfeldt & Co. än säger sig vilja det, i en del sammanhang.

Å andra sidan får givetvis de som valt de mer extrema formerna av beslöjning (som niqab) också vara beredda på att detta begränsar deras tillgång till delar av det offentliga rummet, såsom vissa yrken eller att kanske bära dem vid tentor på universitet etc.

Krångligare än så behöver det liksom inte vara. Typ.

... i vilken vår hjältinna börjar tröttna

Alltså... jag gillar snö. Jag gillar det jättemycket. Men jag börjar bli mer än trött på detta ständiga småfrysande. Jag klär mig ordentligt. Lager på lager. Gosiga, stickade eller virkade sjalar. Extrasockor på fötterna. Varma vantar. Mössa. Und so weiter. Och ändå småfryser jag mest hela tiden. Inte när jag är ute och går, men så snart jag måste stå stilla.

Idag fick jag stå stilla en lång, lång stund i kylan då jag inte kunde komma in i min bil och två gentlemannamässiga kollegor (som också bör ha frusit som fan) försökte hjälpa till med såväl råd som dåd. Men ingen låssprej eller tändarvärme i världen kunde få upp låset. Inte så konstigt då det troligen är något skumt med det elektriska. Till slut kom vi in via bakluckan. Och bilen startade så snällt, men förardörren går överhuvudtaget inte att öppna och när jag slår av tändningen slår centrallåset till och går inte att öppna manuellt, inifrån. För att komma in i bilen måste jag alltså 1. låsa upp och åla mig in genom bakluckan och 2. häva mig över ryggstödet till framsätet och 3. starta bilen. Sedan kan jag 4. mha den lilla knappen mellan sätena låsa upp alla dörrar (utom förardörren...) och därefter 5. kliva ut genom en av bakdörrarna och sedan 6a. in via passagerardörren fram (såvida jag inte väljer 6b och ålar mig vidare till framsätet.

När jag ska lämna bilen måste jag göra enligt följande:
1. öppna passagerardörren fram
2. slå av tändningen
3. graciöst kränga mig över till passagerarsidan
4. kliva ur och därvidlag se till att jag har med mig vantar, väska etc och
5. slå igen dörren (och hoppas att det även nästa gång funkar att åtminstone öppna bakluckan.

Om man betänker att ovanstående upplevdes under trötthet och hunger samt minusgrader och en tilltagande snöstorm kan man lätt hålla sig för skratt. Särskilt om man äger bilen (jag kunde faktiskt inte ens dra på munnen åt eländet förrän jag fått prata lite med min käraste).

Inte blev det muntrare av att jag när jag vid hemkomsten till Catharina skulle lämna bilen för kvällen missade andra halvan av moment 4 men kom på det och lyckades putta igen dörren för svagt så att den stängdes men inte riktigt. Innerbelysningen lyste fortfarande. Det blev till att följa inklivarmanualen igen och bara hoppas att det låset var OK. Det var det. Så... först inklivarmanualen från 1-7... och sedan urklivarproceduren. Snyggt flödesschema kunde jag ritat på det!

Jag tänker sova gott inatt även om jag är lite orolig för att låset till bakluckan under natten ska bestämma sig för att lämna in, det också. Och imorgon - bittida! - ska jag ringa en verkstad jag blivit rekommenderad och få fanskapet åtgärdat.

... i vilken vår hjältinna mjukstartar

Att jag har sovit gott i natt är ett understatement. Somnade direkt och vaknade en minut innan Aïcha, som var satt på halvsju. Fatta lyxen att kunna sova till halvsju och ändå ha gott om tid innan det är dags att köra till jobbet!

Det var trevligt att, efter en varm dusch, få sällskap av Catharina till morgonkaffet. Ingen av oss är väl direkt meddelsam men det var liksom najs ändå. Hon har redan stuckit nu och det är bara jag och hundarna kvar. Tre stycken; en collie och två cavalier king charles (tror jag...). Och så två katter då. Och två tonårskillar. Så det där med "bara" kan ju ifrågasättas.

Det blir en ganska lång dag idag; den avslutas med APL. Det blir bra - då får jag träffa alla på en gång och få namn till några ansikten och tvärtom. Och efter jobbet kör jag hem direkt. Min tur att fixa middag idag.

Have a nice one, me hearties!

... i vilken vår hjältinna riskerar härdsmälta

Eeeek. Vilken oerhörd mängd information och nya intryck som min arma hjärna bombarderats med idag! Det är enskilda elever och schema och grupper och halvgrupper och vilka kurser som går, när en del avslutas och hur de olika momenten ska tentas och var detta ska ske och nycklar och larmkod och inloggningsuppgifter och ny mejladress och nytt datorsystem och frånvarorapportering och kaffenyckel och planering och nya läromedel och uppdrag och hitta i lokalerna och träffa nya elever och nygamla och heja och komma ihåg namn (lära mig nya och minnas nygamla) och nya kollegor och mindre nya och glada miner och till och med några kramar och utöka min tjänst och fundera på ramtid och lunchrutiner och mentorskap och APL redan imorgon och ny kopieringsmaskin och var finns skrivaren och kan jag få min laptop redan i morgon och så lektion med en tekniketta och hur det funkar med C-kurserna som är CAE och BEC och examinationen av dessa och en del lektioner är inställda eftersom S1:orna preppar för historietenta och hej och hå och äta lunch på Casablanca med ett par kollegor och få lite av senaste byskvallret och så återuppliva mitt bibliotekskort och låna CJ Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann som ljudbok att lyssna på i bilen och köpa ett snyggt block i bokhandeln att ha till lektionsplaneringarna och en snabbvisit på "gamla" skolan för möte och köpa lite frukost- och middagsmat och möta inte mindre än tre före detta elever på Catharinas gårdsplan och kånka in mina grejer och packa upp och inte ens våga tänka på Mahmood idag. Eeeek.

Lugnade min hjärna med middag och skönt snack med Catharina (som inte bara låter mig bo här hos henne utan dessutom förmått en av sönerna att låna ut sitt rum till mig och gjort det jättemysigt och fint!) och sedan ett efterlängtat litet samtal med min käraste.

G'natt, me lovely ones. Stay tuned.