... i vilken vår hjältinna fikat

Ingalill och jag behövde träffas såväl för överlämnande av 1 st "item" som för prat och samvaro. På väg hem från jobbet hoppade jag av vid Slussen och gick upp till Multikulti där hon väntade. Efter en snabbrepa in på fiskeaffären mittemot satte vi oss i en härligt ful brunorange sjuttitalssoffa och mumsade goda mackor med brie och valnötter samt drack latte. Toubakaffet var slut så det fick bli vanlig. Mycket skolprat blev det och det var både intressant och uppmuntrande. Vi tog sällskap hemåt också och traskade Götgatan ner till Skanstull innan vi tog tuben resten av vägen (nåja... buss allra sista biten).





















Jag trodde min hyresgäst skulle vara hemma men det var han inte. Så här långt måste jag säga att han verkligen inte gör något som helst väsen av sig.

I hallen står träningsväskan packad. Kläder för arbetsdagen framlagda. Mobilen ligger på laddning. Tror jag ska laga mig en stor mugg te och lata mig en smula. Kanske sy en stund. Tidig läggning får det lov att bli.

Har ni känt att det är vår nu? Som jag brukar säga så här års:
Den vår di svage kalla höst*.
Bästa årstiden if you ask me, me lovely ones...


*Fast egentligen har jag ju bara snott det av Erik Axel Karlfeldt... ;-)

... i vilken vår hjältinna grunnar på layout

När jag sitter vid min stora datorskärm här på jobbet och kikar på bloggen ser den inte alls sådär snygg ut, layoutmässigt that is, som när jag petar ihop den hemma vid laptopen. Här, på stora skärmen, är det stora tomrum under bilderna till exempel... Är det så hos er också, me hearties, eller är det bara... jag?

Idag har jag haft 42 % av mina elever inne. Tre av sju, alltså, ifall någon undrar... De kom inte ens in samtidigt utan en lektion i taget. Å andra sidan är det inte alls dumt att få en låååång stund ensam med var och en av dem. Vi hinner prata... på djupet... samtala om framtiden... målsättningar... tankar... och så hinner vi jobba. Jag jobbar med en av killarna kring en läsförståelsetext om The Great White Shark. Det är en kort och lättsam text. Men den tar tid ändå. Average, snout, warm temperate är inga lätta ord om man inte har läst särskilt mycket engelska under sin grundskoletid. Inte blir de lättare om man faktiskt inte riktigt har kläm på betydelsen av genomsnittlig, nos och varmtempererad... Å andra sidan blir det roliga samtal på tu man hand och dessutom en del googlande på vithajar, käftar med groteskt läskiga tandrader och valhajar och funderingar kring huruvida en dykare kan sugas in i en valhajs käft... och så avrundade vi med ett par youtubeklipp med människor som berättar - in English, mind you - om hajattacker. Med synnerligen illustrerande bilder till... På så vis blir en kort lektion i engelska plötsligt inlärning i alla möjliga ämnen...

... i vilken vår hjältinna har börjat

Jag har börjat med ett broderiprojekt. Jag hann en bit igår. Jag siktar på att göra det klart den här veckan. Så här långt har jag kommit:

... i vilken vår hjältinna summerar sin dag

Jag har

* haft sovmorgon
* ätit en långsam och lat frukost
* läst DN
* tagit mig en väldigt lång promenad
* handlat lite förnödenheter
* bakat en rejäl driva delikata kanelbullar
* provsmarrat kanelbullarna
* kommit en bra bit på mitt senaste broderiprojekt
* pratat längelänge i telefon med Linus, Catharina och Agneta
* sett sista avsnittet av Hedebyborna
* spelat Rage Against the Machine på brutalvolym
* hämtat ut biljetter till författarkväll (jobbgrej)
* skrivit några mejl
* fotograferat
* bloggat

En ganska full dag. Ingen stress och ändå har jag lyckats förtränga den värsta söndagsångesten...

Sov gott, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna bakat bullar

Smarrigt, va'? ;-)





















Nu blir det fika strax!

... i vilken vår hjältinna fångat något

Efter en lat förmiddag i min långa soffa tog jag kameran över axeln och gick ut för att fånga lite av dagen och ta med mig hem. Det var minst sagt växlande molnighet och lite blåsigt. Vinden var ljummen men ändå går det inte att ta miste; det är höst i luften nu. Det luktar höst, allt det gröna har djupnat bortom högsommarfärgen och på sina håll skiftar det så smått i gult. Det är så jag tycker det till och med hörs på suset i träden att det är hösten som är på väg. Inte så konstigt, tänkte jag, när jag gick där. Bladverket börjar väl bli torrt, helt enkelt.



















Jag höll hyfsat tempo och blev lite varm. Det känns skönt. Piriformis gjorde inte ont, men stundtals domnade foten. Skumt. Nu i veckan ska jag börja träna på gymmet igen. Vi har möten på lite andra tider än under vårterminen, men jag hoppas att tisdags- och torsdagseftermiddagar ska funka ändå. Det ska bli skönt att komma igång med den rutinen!



















Nu har jag satt en bulldeg på jäsning i köket. Dags för utbakning!

... i vilken vår hjältinna uppgraderat sig själv

Den Nya, Bättre Magdalena (Version 7.1, ungefär) tog tåget till Örebro i fredags efter jobbet. Jag reste via Pocketshop. Där hittade jag Åke Edwardssons Den sista vintern. Jag började läsa den, inte utan en viss känsla av sorg - han ska inte skriva fler böcker om Erik Winter. Jag hoppas dock att han inte slutar skriva. Hans språk är en ren fröjd!

På perrongen i Örebro väntade Cia och lite längre bort väntade min far med bilen. Vi åkte genom ett regnigt Örebro hem till gatan där mina föräldrar bor. Det kändes varmt och gott att träffa dem. Kramar, stilla prat och aperitifer med frusna röda vinbär. Samtalet gled lätt. Varsamt navigerade vi förbi grynnor och skär.

De frågar efter barnen - de har bra koll på dem men inte så mycket kontakt. Vi uppdaterar telefonnummer. De berättar om sina fredagsutflykter. De har tagit för vana att se sig om på fredagarna. Besöka platser i närområdet som de aldrig besökt tidigare. Det gör mig glad att höra. De är inte purunga längre (69 resp 75) och jag tror jag blir glad av att tänka att de fortfarande är aktiva och nyfikna. Tillsammans. Det känns fint.





















I fredags hade de varit i Fjugesta och Lekeberg och bland annat kikat på Riseberga kloster. Eller snarare ruinerna av sagda kloster, där Arns Cecilia, enligt "sägnen", satt inspärrad. De berättade att de köpt gammaldags svagdricka och revbensspjäll och satt i bilen på parkeringen och mumsade när två D30 körde in på den i övrigt tomma parkeringen, parkerade en meter från deras bil och släppte ut fem rara men vilda ungar. D30? Både jag och Cia trodde de pratade om någon bilmodell, kanske en minivan eller liknande. Men D30 är deras benämning på kvinnor i 30-årsåldern! Haha!





















Det blev en lugn och trevlig kväll och när det var lagom sent erbjöd sig pappa att skjutsa oss hem till Cia, där hennes Joachim väntade. Vi drack lite mer vin och knaprade kex och ost och pratade oss en god bit över midnatt. Mysigt! Efter en mindre sovmorgon och skönt långsam frukost åkte jag tillbaka till Stockholm. Med buss. Jag tycker det är roligt att åka tåg. Att åka buss är däremot rätt trist men som tur var hade jag ju min Edwardssonsbok och tiden rann undan. Träffade P vid Björns Trädgård och vi åt sushi och traskade sedan upp till Mosebacketerassen och hängde där en god stund innan vi skildes åt vid samma Trädgård och for hem.





















Det var mörkt och tyst hemma hos mig. Ingen Olle. Jag var ordentligt frusen och medan tevattnet blev klart fixade jag ett par marmeladmackor och tände ljus i vardagsrummet och satt sedan en stund och bara funderade. Släckte ner, kröp i säng med Åke och Erik (Edwardsson respektive Winter) och läste en stund. Vaknade med ett ryck när boken föll i golvet, släckte läslampan och somnade om.

Nu är det morgon igen och jag dricker mitt goda morgonkaffe, läser DN och ser ut på solen genom mina fönster. Det ska bli en fin promenad i eftermiddag, genom koloniområden och skog och eftertänksamhet. Runt en sjö.





















Stay tuned, me lovely ones. Stay tuned.

... i vilken vår hjältinna är frusen

Hemma igen efter Örebro och hemresa via Mosebacke. Trött är jag. Och frusen. Vill skriva en del, men orkar inte nu. Jag ska krypa i säng. Jag vill sova gott och länge och vakna ofrusen.

Jag vet inte varifrån den här dök upp för en stund sedan. Men den är fin.


Enjoy, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna avslöjar

DEBRIEFINGMÖTESKAKAN:

... i vilken vår hjältinna påminner

Ni glömmer väl inte att det är fredag idag, va'?

Fin Fredag!

Här är det snygg svart kjol och snygga skor och röd topp och nylackade naglar och The Friday Mys innebär en tripp till Örebro, efter jobbet, för att hälsa på 1 st syster (min) och 1 par föräldrar (mina). Det ska bli roligt och är ett led i mitt jobb att bli en Bättre Människa. En sådan som är bättre på saker. Till exempel att hålla kontakten med, och träffa, sina föräldrar.

Kakan till fredagskaff... f'låt... debriefingmötet kl 14.00... verkade lite torr tyckte jag när jag packade ner den i väskan. Hmm... vi får väl doppa i kaffet, dårå. ;-) Jag tänkte lagt upp en bild på den, men har lyckats glömma USB-kabeln till mobilen, på jobbet.

Ha en Fin Fredag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna bjuder till

På det synnerligen spontanformella vis som allt tydligen ska tillgå på min arbetsplats så har det nu införts Fredagsfika. Men vi kan inte bara kalla det för The Friday Mys, eller liknande, utan det ska vara schemalagt som avrundnings- och debriefingmöte. Skitsamma. Fredagar 14.00. Jag föreslog att vi kunde turas om att ta med något till kaffet och efter att först ha avvärjt idén om att detta tilltugg skulle ha ett smått obligatoriskt hälsotema (hälsa i all ära... det är gott emellanåt med både frukt och en smarrig eftermiddagsmacka men nån enda gång kan man väl få äta en bulle?) erbjöd jag mig att fixa något till första fikan. Så nu står det en kryddoftande kaka i köket. Skitenkel; som vanlig sockerkaka men med en del av sockret utbytt mot farin och med smaktillsats av kanel, kardemumma och lite ingefära. Kan nog bli gott!

Nu ska jag lacka naglarna och sedan tror jag att jag kryper i säng, ställer laptopen bredvid sängen och kollar på gårkvällens avsnitt av True Blood.

Sweet dreams, me lovely ones! Det ska jag ha!

... i vilken vår hjältinna har en kombo, dårå

Olle har flyttat in. Johan hjälpte honom. Det tog vid pass 7½ minut. Flinka gossar, det där! Nu skulle de iväg och giga och troligen dyker han inte in igen förrän söndag kväll, efter vad han trodde. Jag sa att han givetvis inte behöver rapportera till mig men att det å andra sidan förstås kan vara schysst att vi håller varandra informerade om längre frånvaror (en frånvaro - flera frånvaror..?). Baföratt, liksom.

... i vilken vår hjältinna ätit ute

Det är märkligt hur gott det mesta smakar när man äter det utomhus. T o m en sleten ostmacka kan te sig som en kulinarisk smakupplevelse om den förtärs utomhus och med en mugg termoskaffe till. Grillade hamburgare är ännu godare!

... i vilken vår hjältinna noterat ett fenomen

Jag har hört talas om gympadojor på telefontrådar. På SRF:s messageboard, där jag understundom hänger (men alltmer inaktivt), ställdes en fråga om detta och jag läste tråden med viss nyfikenhet eftersom det är ett fenomen som helt gått mig förbi. I mina hoods har vi inga telefontrådar. Inte ovan jord, i alla fall. Antagligen enligt motto "man tager vad man haver" (som tillskrivs Cajsa Warg, men vars exakthet vad gäller citationen inte kan säkerställas, med säkerhet) kunde jag notera dessa idag, vid min busshållplats (ja... jag har en egen... har inte alla det?):
















Nu är frågan; vad vill dessa indikera? Enligt inlägg i tråden på ovan nämna forum kan skorna betyda:

* här säljer vi knark (och typ av drog anges då med olika skomärken...)

* "Jag har blivit av med oskulden" (varvid en viss nyfikenhet infinner sig och jag får lust att ta ner skorna och göra en Askungelik skoprovning. What's the point annars, liksom?)

* Här har en ung människa dött

* "STOPP! Det här är *insert valfritt gäng* hoods. Dra!"

* Tips till andra backpackers: "Det här är ett trevligt ställe!"

Ja! Jag är nyfiken!

Frågan är hurpass nyfiken den dam är, som satt bredvid mig i tunnelbanan idag. Hon läste Khaled Hosseinis Flyga drake och jag fick bita mig hårt i tungan för att inte berätta hur det går... Vem vet? Kanske hade hon blivit glad över mitt initiativ? Eller kanske inte. ;-)

... i vilken vår hjältinna utfärdar en kommuniké

Jag är fullt medveten om att information om mina sovvanor är av så litet allmänt intresse att det inte ens kan anses vara marginellt men jag vill ändå på det här viset meddela min omvärld (ja, ni som tappert stretar med att läsa min blogg dårå - och iofs också mitt nätverk på Facebook, men där brukar man ju notera även när man tappat ett hårstrå, slagit tån i ett stolsben eller druckit ett glas vatten) följande:

Jag har sovit gott i natt. Jag somnade fort och lätt och har sovit oavbrutet (vad jag minns) ända tills telefonväckaren plingade.

Signalerna på nya telefonen är för övrigt störiga. Måste ta tag i det. Men inte nu. Nu står kaffedrickande och räkningsbetalande på agendan. Sedan blir det jobb.

Ha en trivsam torsdag, me hearties!

... i vilken vår hjältinna tänker på kraft

Jag fick ett telefonsamtal för en stund sedan. Jag fick två tidigare också, som var på sitt vis gjorde mig glad och varm i magtrakten, men det här senaste... Det fick mig att börja tänka på vilka enorma krafter som sätts i rörelse när goda människor sätter sig något i sinnet (det motsatta kan också ske, men det får vi prata om en annan dag)! Det finns verkligen nästan inget som är omöjligt - en del saker kanske tar lite längre tid men allt kan verkligen hända. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har ett antal verkligt goda vänner!

Jag måste, av hänsyn till Rikets säkerhet, vara så här kryptisk. Om ett tag ska jag glänta på locket. ;-)

I natt tror jag att jag kan komma att sova riktigt gott, faktiskt. Jag har åtminstone inte gått och lagt mig i den här sinnesstämningen på många länge. Dessutom är mitt hem nyskurat och doftar härligt fräscht av Ajax och ren tvätt. Ordning och reda och renbäddat i sängen. Miles Davis i CD-växlaren. Det känns fint. Nästan lite högtidligt.

En god natt önskar jag er också, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna fått brev

Jag har haft en avi i väskan några dagar. "Stort brev" stod det på den, men jag har antingen passerat utlämningsstället på fel tidpunkter eller med fullt av kassar i händerna. Idag gick jag då äntligen in och hämtade ut det där stora brevet. Och... ja... det var fanimej JÄVELSTORT!
Jag tror aldrig jag fått ett så stort brev!

TACK älskade Anna, din jävla galning! Kärlek till dig!

... i vilken vår hjältinna är pedagogisk

Ösregn idag när vi skulle gå till Vällingbyskolan och äta (vi är matgäster där). Döm om min inre tillfredsställelse då jag kom på att jag ju faktiskt, i sista momangen, stoppat ner ett litet paraply i väskan, när jag hastade hemifrån i morse.

Ett par av eleverna var muttriga som fan över att ha blivit halvt dränkta. Jag visade ett par av dem mitt paraply och frågade om de visste vad det var... De anade lite oråd så jag sa: "Detta är... vuxenpoäng".

Sedan berättade jag, i rättvisans namn, att det tog mig 45 år att samla ihop just den poängen... ;-)

Nu blir det ruskigt vuxet; personalkonferens för vår enhet. Två timmar rent och skärt mangel. Jag är jätteentusiastisk. Inte. Positivt: kaffet vi dricker är både krav- och rättvisemärkt. Det är bra poängsaker, det!

... i vilken vår hjältinna har en önskan

Det finns mornar då jag helst inte skulle vilja kliva ur sängen alls. Bara dra täcket över huvudet och försöka sova vidare. Strunta i allt.

Det här är en sådan morgon. Jag önskar jag inte vore så mesig utan faktiskt gjorde det.

... i vilken vår hjältinna dinerat med Andy Warhol

Det är ganska intensiva dagar nu. Idag var det några killar som inte ville gå hem efter skoldagens slut. De stannade kvar, spelade pingis och drog igång en ljudanläggning så hela våningen dånade. Inte lätt att få något vettigt gjort då, så jag är glad för mina tidiga morgontimmar då jag hinner tänka och få saker gjorda. Å andra sidan är det fint att ha dem där och ett gott kvitto på att de trivs hos oss när de vill stanna kvar och hänga. Mycket skratt och nackmassage och faktiskt också lite bildverksamhet idag!

Den här killen gick dock direkt när vi slutade. Han hade en studiotid att passa. Om ni tycker att han låter bra i klippet nedan skulle ni höra honom i vår korridor. Eller fikarummet. Eller vårt klassrum. Eller i skaparverkstan medan han målade... Jag skulle tro att vi får höra (bokstavligen!) mer av honom under åren framöver...


När jag väl klev av bussen hemma i mina hoods var jag trött och hungrig. Frångick allt vad principer om hel- och halvfabrikat heter och köpte mig en burk tomatsoppa till middag. Bröd med ost till det. För att få till en lite lyxigare känsla kunde jag ju låtsats som om jag dinerade med Mr Warhol...

Och till dessert fick det bli en:

... i vilken vår hjältinna åker till jobbet

Tunnelbaneresande är bra tillfällen att läsa. Eller lyssna på musik. Idag fick det bli läsning.

Ungefär en timme efter att jag lämnat mitt hem är jag framme på jobbet. I det här huset jobbar jag. Översta våningen.
















Trapphuset. Måttligt kul, men åtminstone lite mjukt ljus.
















Och här är en detalj från mitt skrivbord. Spännande, va'? ;-)

... i vilken vår hjältinna spottar i nävarna

Ny dag. Nya tag. Jag dricker mitt morgonkaffe och tänker att jag ju ändå har utvägar. En plan håller på att ta form.

Dessutom: Jag har fina vänner som bryr sig. Jag kan välja att se varje dag som en möjlighet att samla nya erfarenheter, att skapa förutsättningar för mina elever att känna motivation och tilltro till sig själva och att hitta små fina oaser i vardagen. Jag kan gräva ner mig i jobbet, även om jag inte trivs med det. Se till att få ut max av det. Så får det bli.

Idag är det en spännande dag för flera av mina vänner, med samma yrke som jag själv; eleverna väller in! Jag vet att ni alla ser fram emot det och jag önskar er en riktigt rolig och fin dag!

Godmorgon, me lovely ones. Nu blir det påtår.

... i vilken vår hjältinna konstaterar att hon lever

Det känns skönt att ha eleverna på plats. Det var många glada återseenden och hög ljudnivå när våra mentorsgrupper sammanstrålade i caféet för fika och mingel. Några gled in utan att göra något större väsen av sig; andra tog rejält med plats. Många bullrade hemtamt och några såg lite nykomlingsavvaktande ut. Men det är ju som det brukar vara och att tro att det skulle vara lugn och arbetsro efter drygt elva veckors ledighet var det förhoppningsvis ingen i personalen som ens vagt hoppades på. Men den här veckan blir en mjukstart innan vi drar igång på allvar och under den tiden kommer de flesta att landa mjukt och fint. Jag hade i alla fall så fullt upp att jag inte hann fundera så mycket på mitt mående och det är skönt. Det är ju som det är i alla fall och att gå och känna det hela tiden är hyfsat kontraproduktivt. Sådant får jag göra före och efter jobbet - och det är oundvikligt; jag kommer naturligtvis inte undan. Det sköna är att det finns lösningar och bara att tänka på dem gör mig lättare till sinnes.

Nu har jag också tömt ur ett par garderober, i extrarummet, och stuvat om i andra för att göra plats till min inneboende. Av bara farten omgrupperade jag halva skafferiet, halva frysen och halva kylen också. I morgon ska jag städa lite extra och sedan kan han få flytta in, Olle.

Skajpa med Matilda har jag också hunnit. Godis! Och värma lite mat från igår kväll.

Jag ser i en trailer att True Blood börjar på onsdag. Jag är nyfiken på serien, men den går ju kl 22..? Ska jag följa den på teven får jag sova middag efter jobbet... Eller se den i SVT Play. I-landsproblem... Vem vet mest börjar också! Den ska jag se på söndagseftermiddagarna i maratonreprisen, under hösten. Mysigt!

Kanske skulle jag göra mig en mugg te nu och se lite tevenyheter. Orkar inte vara särskilt kreativ ikväll - det har jag varit så det räcker på jobbet.

Ha en skön kväll, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna fyllt buken

Potatisbullar. Slemmigt men mättande. Hade jag inte vetat att det var potatisbullar kunde jag svurit på att de var gjorda av gammal risgrynsgröt. Lingonsylten var dock riktigt god.

... i vilken vår hjältinna har ont i magen

Jag kände mig uppåt igår kväll efter en rolig och upplyftande helg. Men jag har sovit dåligt inatt. Vaknat flera gånger. Tankarna har rusat igång. Och när jag somnat om har jag drömt om jobbet; stressade och irriterade drömmar. Så nu är jag trött och har ont i magen.

Men jag dricker mitt goda morgonkaffe, kollar lite tevenyheter och ska hämta energi ur helgen som var. Det ska bli en bra vecka, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna företagit sig en hälsoresa

(Småländsk skog...)
Tågresan ner till Emmaboda var avkopplande. Jag slumrade större delen av färden och lyssnade emellanåt på Miles Davis och Nick Drake. När tåget närmade sig Emmaboda kände jag som ett litet pirr i magen av positiv förväntan. I Emmaboda sken solen minsann och på perrongen stod Catharina och väntade med en stor kram. Vi handlade med oss mat (och jag hann minsann heja på ett par f d elever!) som vi körde hem och lämpade av i Catharinas kyl (där jag han träffa ytterligare två f d elever - varav en var Catharinas äldste son) innan vi fortsatte hem till Nina och hennes stora, härliga hus ute i skogen.





















Vi tittade på det uråldriga, skägglavsbeväxta körsbärsträdet med sina vackra svaveltickor och kikade runt lite inne i huset, för att sedan slå oss ner i utemöblerna och äta äppelkaka med vaniljsås, dricka kaffe och prata. Tack, Nina! Det var riktigt mysigt och roligt att träffa dig igen!





















(Ina & Nina! Fina!)
Väl tillbaka hos Catharina korkade vi upp en flaska rött och sedan blev det en såndär superfin kväll med god mat, mer vin, liten hundpromenad och - framförallt! - härligt prat långt in i sena natten, om allt det där viktiga och roliga och spännande som är... livet. Framtidstankar, minnen, förtrolighet, fniss och ett och annat befriande gapskratt.

Idag på morgonen skulle Catharina och hennes syster på möte så de skjutsade in mig till stationen. Jag strosade ett varv i centrum och sedan var det gott att sitta mot en solvägg vid stationshuset, dricka kaffe och läsa. Inte helt utan en vemodig känsla över att lämna Emmaboda. Som det kan bli, va'? ;-)





















(Kisar mot solen - i mörkaste Småland ;))





















Nu är jag hemma igen och snart börjar en ny arbetsvecka. Det ska bli en bra vecka, har jag bestämt. Eleverna (förhoppningsvis alla inskrivna!) kommer imorgon och det kommer att kännas bra. En skola utan elever är enbart deprimerande.

Även i övrigt blir det en aktiv vecka. Olle flyttar ju in på torsdag och dels ska jag städa lite extra och dels ska jag tömma ett par garderober för hans räkning, i extrarummet. Halva skafferiet och halva kylen/frysen ska utrymmas också. Det blir allt lite spännande med kollektiv! :)

Bilderna i dagens blogg är förresten tagna med min nya mobiltelefon. Rätt okej, tycker jag.

Ja... all in all har helgen varit hälsosamt välgörande. Resan gjorde gott för min själ. Eller snarare... mina vänner - inte resan i sig själv. Jag brukar citera det indiska ordspråket som säger att "en vän är någon som kommer in när hela världen gått ut". Vet ni... i mitt universum har en hel liten folksamling spatserat in, på sistone... Tack, alla ni fina!

... i vilken vår hjältinna har regn hos sig

Vaknade i morse av regnet som smattrade mot fönstren. Det var skönt att kunna kura ihop mig, dra täcket om mig och försöka sova en stund till. Det som händer när jag vaknar är oftast nuförtiden att tankarna drar igång i 180 och jag får svårt att lugna ner mig, men jag försöker göra som min yogalärare instruerade om och fokuserar helt på andningen. Andas in... sakta... djupt... kontrollerat... och ut på samma vis... och så ett andetag i taget tills hjärtat slår lugnt och fint och tankarna är infångade. Faktum är att det fungerar. Så jag somnade om en liten stund, men strax efter sju vaknade jag igen och då var det lika bra att kliva upp, tvätta håret, duscha och packa ner lite grejer i lilla ryggan (viktigast: två flaskor rött och en gigantisk kaka vit choklad med blåbär) och sedan fixa kaffe. Lite resfebrig nästan, fast jag bara ska åka till Emmaboda. Men... där väntar Catharina och Nina och jag har ju försonat mig med byn, för ett bra tag sedan... Det ska bli så roligt!

Jag var lite irriterad igår. Fel: Jag var skitirriterad! I tisdags stannade jag till hos en mobiloperatör på Vällingby torg. Vanligen brukar jag bara gå förbi och om de försöker haffa mig säger jag bara: "Jag har abonnemang hos Telenor och är supernöjd" och gå vidare. Kruxet den här gången var att det var Telenor som stod där... Killen erbjöd sig på stående fot att få ner min minutkostnad till 29 öre minuten och jada jada jada och en ny telefon. Min gamla - som jag haft nästan exakt 1½ år - börjar bli lite sladdrig och batteriet är väldigt klent nuförtiden, så en ny telefon kändes ju ändå rätt käckt. När vi dealat klart står jag med samma månadskostnad som tidigare, kan ringa upp alltihop och en ny telefon (inget fancy, bara en SonyEricsson W508, men åtminstone inte den råsa lur han försökte pådyvla mig först). Eftersom jag skulle till Riga på eftermiddagen lät jag paketet ligga kvar på jobbet och först igårkväll fick jag tid att kika på den nya telefonen, ladda den och såna pyssliga grejer. Efter en stund kände jag mig jävligt lurad (no pun intended!). Försäljaren hade påstått att det där med att ha två SIM-kort inte var ett dugg meckigt. Jag skulle ju behålla mitt gamla nummer och hej och hå. Men efter att ha pratat med supporten igår så har jag alltså TVÅ jävla abonnemang och TVÅ jävla nummer(dock betalar jag inte mer än jag fattade från början). Så måste jag ha det i 6 månader; sedan kan jag döda det gamla och låta det andra ta över mitt vanliga inarbetade nummer...

Så här tänkte jag göra: Jag kör med en lur och mitt gamla SIM-kort på dagarna och när jag är ute på olika håll - och när jag är hemma och ska ringa så gör jag det ifrån luren med det nya numret (som jag åtminstone lyckades snacka mig till så att det är förvillande likt mitt hemnummer...). Men DÄM vad krångligt och störigt. *muttrar och svär*

Nå. Är huvet dumt får kroppen lida.

Nu ska jag fylla på mitt kaffe, se om det snart är någon morronteve på gång och lacka naglarna. Det regnar fortfarande ute och egentligen borde jag nog köra på de rutiga gummistövlarna. Men det får bli mina gamla converse. De torkar snabbt...

Och hörni... Oavsett hur mycket det regnar kan man inte annat än smådansa, sjunga med och bli ganska glad av den här:

Några män lär inte falla från himlen - men det ska ändå bli en fin dag idag!

Ha en underbar helg, me lovely ones! Det ska jag ha!

... i vilken vår hjältinna erfar konkurrens

Solbritt skickade mig den här på mejlen, i eftermiddags:

Vi har fått konkurrens!

... i vilken vår hjältinna är toktrött

HUH... Vilken dag. Var på jobbet riktigt tidigt och sedan öste det bara på med planeringsmöten och hej och hå. Jag hann springa en repa i Vällingby centrum och göra några snabba ärenden innan jag tog bussen över till Tensta för halv studiedag. Första halvan var rätt intressant, där vi fick en föreläsning om "entreprenöriellt lärande" och vad det handlar om... Om vikten av att hjälpa och stötta eleverna till inre motivation... Fast det var ju inga direkta nyheter. Ändå fullt uthärdligt. Men andra halvan verkade mest handla om någon sorts promotion för Kista Science City och lek med wikis...

Jag hade bestämt mig för att besöka Smaklust med ett par vänner, men jag blev så sen och så trött att jag åkte "raka" vägen hem, istället. Helgens snabbtripp till Catharina kräver nog att jag är rätt utvilad, även om tågåkning är hyfsat slappt. Kvällen tänker jag tillbringa med ett par glas rött i min soffa. Antagligen sover jag om en halvtimme...

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna lägger fram bevis

Åkejrå... Bildbevis. Taget med Mariannes mobilkamera. Bilden visar att vi står på en scen med mickar i händerna, i alla fall, Solbritt och jag. Samt att jag behöver toppa håret och ta tag i träningen. Det får bli på måndag, det. Roligt hade vi, i alla fall!

... i vilken vår hjältinna önskar alla en Fin Fredag

Ha nu en riktigt Fin Fredag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna prisar teknikens under

Idag har jag haft ett långt roligt telefonsamtal med Johanna och ett ännu längre och inte mindre givande med Catharina. Sedan satt jag en stund i godan ro och slötittade på lite tevenyheter, med en känsla av att ha glömt något, men inte riktigt komma på vad. Sedan slog det mig; shit... jag skulle ju sätta färg i håret! Så jag fick snabbt ta mig ut i badrummet och tvätta ur håret och sätta i färgen (mörkt brunt, these days). Sedan slog jag mig ner i soffan igen, med datorn i knät ,och minsann om inte Bosse var online. Det händer minsann inte särskilt ofta. Så vi fick ett kul snack via Fejsans chatt. Dessutom har jag fått mejl från både Nina och Ingrid. Och några glada sms, dessutom!

Ära vare Buddha för tekniken! Typ.

... i vilken vår hjältinna begått världspremiär

Jag har sjungit karaoke.

Så är det alltså. Duett med arbetskamraten Solbritt (Beatles Help! och... aaaarrrggghh... BeeGees Stayin' Alive - vilket jag vill poängtera helt var Solbritts val) och när kvällen gick mot sitt slut försökte vi begå social seppuku med Bohemian Rhapsody. Vår scennärvaro var total; Solbritt spelade luftgitarr med den äran och jag headbangade en smula, i de instrumentella partierna. Vi trodde de andra skulle slänga oss överbord, men istället fick vi stående ovationer för vårt osedvanliga mod. Mod? Dumdristighet, skulle jag snarare vilja kalla det. Eller eventuellt ren och skär galenskap. Vi får se om vi blir insläppta på Ross Tensta Gymnasium imorgon...

Jag vet att det finns bildbevis och får jag en möjlighet att lägga tassarna på något dylikt lovar jag lägga upp det här asap.

Så här lät det garanterat inte:

... men vanvettigt kul var det! Då. ;-)

... i vilken vår hjältinna startar ett kollektiv

Ett jättelitet. Det är jag och en till. Han heter Olle, är student och ska bo här några månader. I ålder med lillmysen, så var inte oroliga - detta är strictly business. På så vis kan jag spara undan till den där drömresan, ni minns... Jag tror det kommer att funka bra. Om inte är det morsning och goodbye. För Olle, dårå. Men jag är inte orolig; detta blir bra.

... i vilken vår hjältinna går in på detaljer

Riga var, som sagt, en fin stad. Åtminstone i stadskärnan. Det räckte att traska över på andra sidan järnvägen för att hamna i rejäla sunkområden. Kameran fick följa med förstås och det blev en del bilder som jag lägger här, utan vidare kommentarer. Jag håller er på sträckbänken ännu en stund vad gäller världspremiären...

... i vilken vår hjältinna mönstrat av

Nu har jag gått iland. Resan var rolig! Jag har en del att berätta om den, bl a begick jag en världspremiär... men mer om detta senare idag. Det ska drickas kaffe nu!

... i vilken vår hjältinna går till sjöss

Nu seglar jag i österled mot Daugavas stränder...

Fair winds, me hearties!

... i vilken vår hjältinna ägnat sig åt konståkning

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; Stockholms tunnelbanestationer är väldigt fint utsmyckade på sina håll. I SL's regi kan man företa sig guidade konståkningar. Det har jag inte gjort, men idag när jag åkte till Tensta hade jag kameran med mig och fotograferade lite i Rinkeby och så förstås Tenstas mäktiga station, långt därnere i underjorden.

Lite Havamal...






















några fåglar...














... och en säl.















Där finns mer. Det tar vi en annan gång.

... i vilken vår hjältinna haft sovmorgon

Även idag ska jag vara på Ross Tensta till att börja med. Jag kunde sova till halvsju och det kändes verkligen välbehövligt. Jag kunde naturligtvis sovit ett par, tre timmar till, eftersom det är tisdag. Synd att min kropp och hjärna inte bryr sig om sådant på helgerna...

En laddning av Zoegas Hazienda kickar igång min hjärna och jag ska göra en bra dag av det här.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna har sängsällskap

För ovanlighetens skull tar jag med mig en ryss i sängen. Majakovskij. Vladimir Majakovskij.

Ett moln i byxor...

Kulturkreddig som fan... Kolla halsduken, om ni inte tror mig!

G'natt, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna slappnar av

Få saker är så rogivande som att tända några ljus i badrummet och lägga sig i ett varmt skumbad, med skön musik och en bra bok. Så det har jag gjort nu.

Jag låg där och njöt av värmen och läste lite. Miles Davis stod för musiken (Kind of Blue). Men mest blundade jag och tänkte långsamma och positivt laddade tankar. Det gick över förväntan. En stund kändes det nästan fint.

(Skummet kom till efter det att jag tagit bilden...)

Strax ska jag laga mig en mugg te och krypa i säng. Dra mitt sköna täcke över mig.
Jag lägger dessa bra saker till min bra-saker-lista för dagen (dock utan att faktiskt uppdatera den).

I'm on me way, me hearties. I'm on me way.

... i vilken vår hjältinna tagit sig igenom ännu en dag

När jag är på Tensta gymnasium (eller Ross Tensta Gymnasium, som det numera heter) är det oftast för konferenser och möten av olika slag. Vid något tillfälle, som när vi var på föreläsningen om ungdomars vändprocesser i maj, är det roligt och intressant. Vid andra tillfällen känns det mer som tid man sitter av då mycket av informationen/mötena riktas ganska specifikt till kollegiet på själva Tensta och i väldigt liten grad berör oss på SALUT. Idag har det varit lite blandat; ibland satt jag bara och undrade vafan jag gjorde där, och ibland kändes det ganska relevant. Bästa mötet var det efter lunch, då vi på SALUT Jacobi hade möte ett par timmar. Bra och viktiga saker avhandlades.

Fina saker den här dagen, så här långt:

* uppmuntrande sms
* några mejl från sköna vänner
* att jag fick besöka Tensta t-banestation igen - jag gillar dekorationerna där!
* ett par goda skratt med kollegorna

Det är ju faktiskt inte illa. Inte illa alls. Jag har visserligen glömt bort att andas vid några tillfällen idag, men jag känner mig ändå en smula mer uppåt än igår kväll. Det är en bra sak det också, förresten.

Nu tänker jag packa lite snabbt inför Rigaresan (kickoff med jobbet) och städa undan, så det är fint på torsdag när jag kommer hem; dels för att det alltid känns bra att komma tillbaka till ett städat hem och dels för att en [eventuell] inneboende kommer och kollar extrarummet och det allmänna läget då.

Jag ska försöka komma ihåg att föra över lite pengar till kontot också. Det blir så tråkigt att åka iväg med 76 spänn i plånboken...

... i vilken vår hjältinna tar nya tag

Ny vecka. Nya insatser.

Det har blåst och regnat i natt, men just nu bryter solen ändå igenom litegrann och det inger mig ändå ett litet uns av hopp. Av något slag.

Jag tar en dag i taget. Alltså: ny dag. Nya insatser. Jag ska vara uppmärksam på saker som känns bra.

This too shall pass. It has to.

Ha en skön måndag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna haft en lång dags färd mot kväll

Vilken lång och seg dag det har varit. Jag har hittat på lite saker att göra; diskat och plockat och strukit och fulpysslat och läst en del. Kollat på Hedebyborna. Letat efter mitt pass, som jag hittade efter en rätt svettig stund - i den låda jag började kolla i... Typiskt.

Jag har pratat lite med min far också, på msn. Om knappt två veckor ska jag åka till Örebro en snabb repa och hälsa på dem och Cia. Det känns bra att vi bestämt det. Vi ses väldigt sällan.

Imorgon kan jag ta mig lite sovmorgon. Jag ska inte vara i Tensta, för personalkonferens och introduktion för nyanställda, förrän kl 9. (Inte för att jag är så nyanställd, iofs, men det finns en viss vits med att få gå den introduktionen efter ett tag; i början är det så mycket nytt ändå att man bara blir förvirrad.) Det räcker att jag tar bussen till Gullmarsplan 07.51. Jag kan alltså sussa till halvsju. Skönt.

Snart kan jag kanske gå och lägga mig, också. Måste bara hitta något läsvärt så jag kan läsa mig trött.

Jävla lågdag. Och jag saknar mina barn så oerhört. Nu var det längesedan vi sågs. Jag vill krama dem... äta med dem... prata med dem... skratta... bara vara, liksom.

Gotta snap out of this. Somehow. Jag säger som Scarlett O'Hara:
Imorgon är åter en dag.

Så är det, me hearties. Var rädda om er.

... i vilken vår hjältinna uttrycker sin avsky

Jag avskyr helgerna.
Jag avskyr veckorna ännu mer.
Veckorna är det jag avskyr mest.
Och det känns extra idag, när det är söndag och veckan börjar imorgon.
Så är det just nu.

Jag tänker att this too shall pass och under tiden söker jag lösningar, håller utrymningsvägarna fria och tänker att jag, i en inte alltför avlägsen framtid, ska ha åstadkommit en förändring. Och då... när jag är där... vill jag kunna se tillbaka på den här tiden och tänka att den ändå var bra på många vis. Att den kanske till och med var nyttig. Nödvändig. Ofta är det ju så. Det är bara så svårt att se det när man befinner sig mitt i det svarta hålet. Det som behövs är perspektiv. Jag är glad att jag varit med om det här förr - det ger mig faktiskt lite perspektiv.

Fredagskvällen var bra. Gårdagen också. Idag är det piss med det mesta. Men...

... jag gör vad jag kan. Tror jag. Hoppas jag.

Rara nästan-grannen gav mig en liten påse Toubakaffe. Jag ska brygga mig lite nu.

... i vilken vår hjältinna är klar med ett projekt

Sådärja. Trägen vinner. Nu ska jag bara hitta en fin ram och montera det hela, så ska Matildas Rille få sin present (som jag lovade honom i julas...):

... i vilken vår hjältinna ägnar sig åt sentimentalitet

Men bara en liten stund. Jag låter Barnkanalen stå på som bakgrundsnånting och känner plötsligt igen vinjettmusiken från Den vita stenen, som Matilda och Jenny älskade när de var små. Särskilt Jenny... som gärna ville heta Fideli... och vara Farornas Konung. Oj, vad hon lekte Den Vita Stenen... hittade släta, mjuka, lena stenar... uppfann spännande uppdrag och ville ha sådana där sköna, fina klänningar som Fideli alltid hade. Och det är klart att hon fick ha klänning, om hon nu så gärna ville det. Att den sedan såg ut som en väl använd disktrasa efter en dags vilda härjningståg gjorde inget. Det fanns ju faktiskt tvättmaskiner...

... i vilken vår hjältinna tillbringar en söndagsmorgon

Vaknade runt åtta. Jag har nog sovit hårt för jag hörde inte när den feta söndags-DN dunsade ner på hallgolvet. Jag har, som vanligt nuförtiden, drömt skumma saker. Oftast befinner jag mig på någon form av offentliga platser och där är det bara en enda röra med familj och släkt och människor som jag normalt aldrig skulle träffa samtidigt. Men det är ungefär vad jag kommer ihåg. Ett tag hade jag en bok vid sängen så att jag dels kunde skriva ner saker jag kom att tänka på just när jag skulle somna (så att jag sedan kunde koppla bort dem utan att oroa mig för att glömma dem) och dels för att just skriva ner mina... drömmar. Egentligen ligger ju boken kvar. En penna också. Jag ska bara ta mig samman och skriva, då...

Jag låg kvar en stund och försökte först se om jag kanske kunde somna om. Jag är säker på att det är de extremt tidiga mornarna på vardagarna som totalsabbar mina helgmornar. Det gick förstås inte. Sedan låg jag kvar en stund i alla fall, lyssnade på stormen utanför (ja, det blåser rejält ute idag!) och önskade att jag inte vaknat ensam.

Till slut tog jag mig samman och fick benen över sängkanten. Gick ut i köket och fixade till det som, IMO, är stans bästa morronkaffe. Puffade upp kuddar i soffan, startade laptopen och satte på teven. Jag brukar mjukstarta mina helgmornar med lite frukostteve men idag är det... SPORT istället. Friidrotts-VM. Och naturligtvis ska alla vi som inte gillar att glo på sport bli överkörda och antingen tvingas titta på eländet (och då måste jag ändå säga att just friidrott är bra mycket uthärdligare än hockey, speedway och curling, till exempel), stänga av eller - om man inte har några ComHempaket och Boxrar och sånt - sitta och glo på det här???

Huff.

Men nu är det i alla fall söndagsmorgon och jag ska ta en bloggpromenad, plöja mig igenom DN, hänga lite på Facebook och kanske fulbrodera lite till. Det är så skönt att få färdigt saker så de inte ligger i hörnen och pekar anklagande på mig. Att göra det är ungefär planen för hela min dag.

Allt annat är superbonus, me lovely ones.