... i vilken vår hjältinna är belägrad

Det är grejer i mitt hem. En massa grejer. Överallt. Skor och stövlar, kassar och väskor, sladdar och telefoner och en till dator och handdukar och kläder och böcker och tidningar och... grejer. Detta är vad man normalt har i ett hem, jag vet, men inte i de här mängderna (inte hos mig) och inte på alla möjliga, och en del omöjliga, ställen. Jag är under belägring, helt enkelt. Dock inte av Djengis Khans horder (jag läser nu del två i Conn Igguldens serie - Lords of the Bow) utan av tre av mina fyra barn. Faktum är att det är ganska trevligt att vara belägrad på det här viset. Jag önskar bara jag kunde vara hemma lite mer.

Igår slutade jag dock lite extra tidigt och mötte upp Matilda och Linus på centralen där vi tog en god fika och inväntade en av Matildas bästisar, in transit mot Rwanda där hon ska göra en studie. Linus och Matilda hade redan hunnit traska på söder lite, så efter fikan åkte vi hem och lagade middag. Traditionen bjuder att det även ska ätas kålpudding vid belägring, så det gjorde vi. Sedan bara hängde vi. Läste, Linus grejade med sin nya telefon, Johanna spelade något onlinespel och alla slötittade på teven där vi, förutom guldserien Bullar av stål, såg en dokumentär om en dansk läkare och hennes arbete i Läkare utan gränser. Intressant och hemskt att bli påminda om hur privilegierade vi faktiskt är, trots finanskriser och vinterkräksjukor och vad det nu kan vara, i västvärlden. I skrivande stund dör små barn i parti och minut av något så "banalt" som diarré. Något som skulle kunna undvikas, faktiskt, om inte världen i stort vore så girig och självisk. Och kvinnor våldtas som en vardaglig rutin i gerillakrigföring... Det är en sjuk, snedvriden och ondsint värld vi lever i. Och en varm, ljuvlig och fantastisk. Det hemska är att det inte är alla förunnat att få del av den senare. Men vi kan alla göra något för att utjämna litelite och göra det möjligt för åtminstone några att få ett något drägligare liv. Vi inte bara kan - vi ska. Vi måste. Det är vår jävla skyldighet.

... i vilken vår hjältinna är på sin vakt

Idag var det små hjärtformade plättar med blåbärssylt till lunch. Ett par dagisavdelningar hade fått önska... Oh, well... Jag ska sluta lite tidigare för att träffa mina ätteläggar i stan så jag får väl köpa mig en ordentlig macka då. Plättar är gott, men knappast mättande.

Just nu sitter jag lite "vakt" åt två tjejer som gör en mattediagnos. Ambitiösa och duktiga tjejer som ber om läxarbete i engelska och svenska. En härlig utmaning att lotsa dem fram till betyg i de ämnen där sådana saknas! De är djupt koncentrerade och jag knappar tyst och försiktigt på tangentbordet så att jag inte ska störa dem.

Kallt och blåsigt idag, men himlen är blå och det ligger ett löfte om varmare tider, i luften. På en byggnadsställning på andra sidan skolgården går några karlar i limefärgade skyddskläder och nere på skolgården leker en massa ungar i färgglada kläder. Jag kan inte bli annat än upplivad av härligheten! Det känns lite som vårkänslor, helt enkelt!

... i vilken vår hjältinna bakat levainbröd

Vilket bröd det blev! Degen fick jäsa bortåt fem timmar, med ett par omknådningar och sedan gjorde jag två limpor på ganska lös deg som jag - efter en god stunds jäsning - la på het bakplåt och skjutsade in ugnen. I botten av ugnen ställde jag en liten skål med vatten som fick ge lite fukt åt det hela. Efter en dryg halvtimme tog jag ut ett par doftande limpor som kändes helt underbara att hålla i.














När de svalnat lite skar vi tjocka skivor av dem och en enig testpanel, bestående av Matilda, Johanna och Linus, gav brödet högsta poäng. Seg, smaklig skorpa och luftigt välsmakande inkråm. Ah!






















Ny köksattiralj, förresten! En voodoogubbe! Inflyttningspresent från Matilda. Tack min skatt! :)

Nu har vi ätit lasagne, helt traditionsenligt, och så har jag tvättat - med viss assistans av Linus. Hög tid att såååååva, i mitt ommöblerade sovrum. DÄM vad jag har hunnit med ändå, idag!

Sweet dreams, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna ångar på

Fredagskvällen på Fasching med Alex Acuña, Hoff & Mathiesen svängde som fan och var helt magisk. Mer tänker jag inte säga om det! ;-)

Givetvis gicks det inte hem efteråt, heller, utan vi fortsatte till bl a Belgobaren för att provsmaka Beridaren, ett ljust öl av belgisk typ, bryggt på Strömsholms Brygghus. En i grunden käck idé, men igår morse kändes den inte lika genomtänkt när jag vaknade med ludd på tungan och gojs i huvudet och skulle åka till Örebro på kusinträff. Dock kom jag upp och gjorde mig i ordning i ett hyfsat lugnt tempo... ni vet sådär så man tycker att man har all tid i världen och sedan måste hasta till bussen i alla fall. När jag stod och väntade på bussen upptäckte jag att jag hade hårklämman kvar och alltså inte borstat håret och örhängena hade jag också glömt. Däremot fick jag med mig en flaska vin och min kamera, så det fick ändå bli godkänt. På centralen köpte jag andra delen (engelska) i Igguldens serie om Djingis Khan, Lords of the Bow, och tänkte läsa den på tåget. Jag hann dock inte många sidor innan jag somnade gott och vaknade först någon gång efter Arboga.

Kusinträffen var trevlig. Roligt att träffa alla som var där och prata gamla minnen och liksom bara trivas tillsammans.

(Kusin Annette, faster Ingrid, min mor, faster Mite)

Efter lite mingel hemma hos syrran Cia gick vi till en dansk krog och åt gott och sedan gick vi tillbaka till Cias för kaffe och glass och för att möta upp med mina tre Matilda, Johanna & Linus plus Cias Anton som äntligen dykt upp från Falkenberg.

(Anton & Linus)

Ungarna lika larmiga nu som för 10-15 år sedan - med den skillnaden att flera av dem nu är två meter långa och låtger ännu högre. Men söta är de!

(Adam & Louis)


(Jag, Matilda och min far)

Frampå nattkröken gick rätt många ut igen men jag, Matilda, Linus och Louis stannade faktiskt kvar och tog det lugnt.

(Kusin Claes, syrran Malin och Matilda)

Mycket bra för min del, sliten som jag var av fredagsnattens uteliv. Vid tretiden, när Johanna, mostrar och en kusin kom tillbaka åkte vi hem mot Stockholm och jag lyckades vara vaken hela vägen och hålla Matilda (som alltså körde) sällskap. Det var skönt att trilla ihop i den egna, mjuka sängen. Mycket skönt.

(mor & far)

Vaknade vid elva (sommartid) och satte på kaffet. Medan det puttrade klart satte jag en chefdeg av "monstret" som matats i en vecka, fram tills att det blivit en mammadeg. Sedan la jag mig i sängen igen, med kaffe, mackor, DN, laptop och lite annat skräp och låg kvar till Matilda vaknade för en stund sedan. Linus och Johanna lär sova länge än...

(min far, syrrorna Malin & Cia)

... i vilken vår hjältinna har fått frostskador

Åtminstone känns det så. Det är skitkallt - även inomhus och mina fingrar är helt iskalla och stela. Ni vet sådär att det enda som kan få dem varma är att lägga dem mot någon annans varma rygg... ;-) Elementen är nästan döda och fläktsystemet blåser ishavsvindar rakt in i arbetsrummet. GAH!

Om en halvtimme taggar* jag, men under tiden spelar killarna (tjejerna gick hem tidigt) pingis och tvingar mig att lyssna på en hiphopisch version av Livin' On a Prayer på brutalvolym. Mellan varven kikar de in i mitt arbetsrum och pratar lite. Vill bli sedda och hörda. och det blir de - de är rätt goa hela bunten, faktiskt. jag gillar dem och sakta, men säkert, börjar jag känna att det i flera fall är ömsesidigt. Jag blir verkligen, som chefen sa på anställnings-intervjun, inte alls bara lärare utan lika mycket vuxen kompis, extramamma, kurator, levande uppslagsbok, påhejare, bollplank, mentor, lekledare, inspiratör och hundra andra saker. Och de blir en sorts barn till mig. Under min lärarkarriär har jag hela tiden fått veta att detta är ett ytterst oprofessionellt förhållningssätt, men här hos oss låter vi sådana befängdheter fara och flyga och struntar i mycket av det vi fick oss itutat på lärarutbildningen.

Så... andan är varm och skön här, men fysiskt är jag snart helt nedfrusen. Ska laga mig en balja hett te innan jag gittar*. Snabbt hem, slänga in kassen med jobbgrejer, vin köpt i all hast på lunchen samt mina nya svart/metallic guld Nike Steady som jag ska ha på gymmet i stället för mina löparskor som ju snart ska få bekänna färg utomhus.

Vi hörs, me lovely ones!

*sticker, alltså

... i vilken vår hjältinna bryter mot etiketten

I ett program på Kunskapskanalen, igår kväll, sa Magdalena Ribbing att det är ett etikettsbrott att tända levande ljus i dagsljus, såvida man inte har sorg. Oh well... bite me, then... Det är dagsljus nu och jag har ändå tänt ett par ljus på köksbordet för den Fina Fredagsstämningens skull.

Fin Fredag, alltså... Hur firar ni detta faktum en dag som denna? Själv firar jag med svart topp och tröja, jeanskjol och svarta stövlar till knallröda strumpor och ett fint rött halsband. Är det Fin Fredag så är det. Det blir mysfika på jobbet också - fast här på mitt nya jobb hålls fikan på eftermiddagen istället, när lugnet lägrat sig över huset... Ikväll blir det antingen Alex Acuna på Fasching eller en soft hemmakväll med film och P. Tror jag. Man vet aldrig riktigt hur det blir och det blir inte alltid som man tänkt sig. Men ändå blir det liksom bra.

Gotta go, me lovely ones. Ha en Fin Fredag!

... i vilken vår hjältinna är lite torsdagstrött

Det är skönt att det är fredag imorgon. Fredagar är lättsamma och Fina dagar som flyter undan snabbt och utan större motstånd. Torsdagar är tunga dagar, då hela veckan ligger på mina axlar. Idag har det varit intensivt med möten, ännu en ny elev och fullt upp på alla fronter. Kanske var det just därför som det kändes extra skönt med ett tufft pass på gymmet, med både en halvmilajogg på löpbandet och ett ordentligt styrkepass. Efter duschen gick jag till tunnelbanan, via kiosken för att köpa upp mig på en banan, och jag höll sånär på att somna på tåget. Men när jag kom hem tog jag ändå itu med listan jag gjorde i morse och nu har jag dammsugit, städat badrummet och bäddat fint tills mina barn kommer med mig hem från kusinträffen, natt till söndag. Vanligen kan de bädda själva, men jag vet hur ljuvligt det är att ramla i säng när man är verkligt toktrött. Matilda och Johanna har dessutom gjort högskoleprovet när de kommer hit, så de behöver nog lite extra ompyssel. Betalat räkningar har jag också gjort. Fortfarande samma lättnad när jag gjort det, som under min värsta pluggtid då varje månadsslut var en gastkramande historia.

Nu sitter jag vid bordet med tända ljus och en bukett ljuvliga, gulröda tulpaner och äter på ett äpple och funderar på om jag ska krypa i säng nu eller meddetsamma. Har dock lite småpyssel kvar innan jag kan göra det, så jag återvänder till mina sysslor innan jag avrundar dagen.

Sweet dreams, me lovely ones! Snart helg!

... i vilken vår hjältinna rört på sig

I eftermiddag har jag tagit en lång och eftertänksam promenad. En bloggpromenad. Jag har traskat omkring och hälsat på hos Anne-Marie, Anna, Jonas, Unni, Julius, Maria, Sara, Bosse, Martin, Johanna & Karin, Anders, Helena, Patric och alla de andra vars fundringar och undringar jag följt en längre eller kortare tid. På sista tiden har jag liksom inte suttit vid datorn särskilt mycket på kvällarna; jag har haft så mycket annat att göra eller så har jag varit fullt nöjd med att i sanslöst tidig timme glida ner i sängen, slökolla lite på teve och somna väldigt gott, med eller utan sällskap. Men idag tog jag mig verkligen tid att läsa och även om jag inte lämnat några avtryck ska ni veta att jag tassat runt hos er alla!

Det var visserligen himlablått och solljust när jag kom hem från jobbet och en massa jåglar, som Patric säkert kan nämna vid deras latinska namn, sjöng bland buskar och träd men vinden var isande kall och jag hade verkligen ingen lust att bege mig ut på träningsrunda. Efter att ha gått ett ärende till centrum för att posta fölsedagsprickasent till Jenny (25 på lördag!) och hämta ut Olle-biljetterna (Rival 30/4) och avskedspresenten från gamla jobbet (presentkort på IKEA på 1500!) drog jag på mig lämplig klädsel, baxade in jävelmotionsjävelcykeljäveln framför teven (som fortfarande befinner sig i sovrummet) och cyklade 22 km på 30 minuter. Det får räcka. Imorgon efter jobbet ska jag till gymmet. Då blir det crosstrainer, löpband och muskelförstörande maskiner!

Och nu... nu ska jag krypa i säng, kanske läsa lite... och... sova.

G'natt, me lovely ones. Sweet dreams...

... i vilken vår hjältinna bedrivit lite bonnläppsspaning

Efter lunch var det dags för studiebesök på Sundbybergs folkhögskola som inte alls låg i "Sumpan" (ni har väl läst Annika Sundbaum Melins Singel i Sumpan? Eller kanske Hon och han?... Annika som för övrigt bodde i Emmaboda från sitt andra till sitt artonde år...) utan i Rissne. En snäll sak att säga om Rissne är att tunnelbanestationen, djupt nere i underjorden, är vackert utsmyckad, liksom stationerna i Rinkeby och Tensta också är. Faktiskt tycker jag att de är värda en liten tunnelbanetur... en "konståkning i tunnelbanan"* om man så vill. Dagens bonnläppstips är alltså: åk blå linje mot Hjulsta och kliv av i Rissne... spana lite konst... åk vidare till Rinkeby... kliv av igen... konstspana... åk vidare till Tensta... kliv av... gå upp i Centrum och strosa lite och insup atmosfären... Besök Tensta Konsthall (det ska jag göra endera dagen, med pärlisen a k a Lag Sydöst) ... ät en kebab... kanske köpa vin sedan, på det folktomma systembolaget?... åk ner i tunnelbanan igen... kolla in utsmyckningarna... och åk tillbaka in mot stan och känn dig nöjd med att ha sett en del av Stockholm som många infödda lyckats missa. ;-)

Besökt i Rissne gjordes tillsammans med vår SYV och ett gäng mycket goa elever. En av dem körde historiequiz medan vi åkte och även om jag visste när Gustav Vasa både blev kung och när han dog så tappade han bort mig skitsnabbt i sin mycket initierade redogörelse av Gustav Vasas familjeförhållanden och omständigheterna kring den konspiration som ledde fram till mordet på Gustav III och en del annat jag glömt. Killen är helt fenomenal och jag hoppas innerligt att han bevarar, breddar och fördjupar sitt intresse för historia! Sanslöst vilket minne han har och dessutom förmågan att berätta levande och sammanhängande!

I övrigt har jag fått en ny mentorslelev idag och imorgon kommer det en tjej till till vårt lag. JIPPI för fler tjejer! Det känns förbankat KUL!

*Uttrycket har jag ärligen knyckt från SL som faktiskt anordnar dylika, ibland.

... i vilken vår hjältinna frisksportat lite

För mig är det ju vardagsmat att ge mig ut och långpromenera, men att få med oss alla killarna (inga tjejer här idag och tro mig; de hade varit ännu svårare att få med sig!) ut i friska luften är inget mindre än en bedrift. "Ey... jag får ångest... pallar inte det här... wallah... jag svär jag får förkylning... på Gud... är det långt till centrum nu... vart ska vi?" Och så vidare. Men ut kom vi och skönt var det. Ingen verkade dö, eller ens bli lite halvfärdig av strapatsen att knalla omkring i solen och den bitande vinden en knapp timme. Sedan gick vi direkt till skolan där vi äter lunch och woken såg ut att smaka de flesta ganska väl, även om jag tyckte att den [vegetariska] kändes lite väl oljebemängd.

Men det är intressant att se hur killarna reagerar så snart de hamnar utanför sina egna hoods. Jag ser det helt klart som ett av mina uppdrag att ge dem säkerhet att bege sig utanför förortsreservaten och upptäcka vilken fantastisk stad de bor i och att den faktiskt också är deras stad! Jag har initierat Tema Stockholm som Marianne, Philip och jag drar igång efter påsklovet - med elevernas benägna hjälp. Tillsammans ska vi turista, lära oss att hitta och se vilka fina resurser som finns för lärande och roliga upplevelser samtidigt som vi ska väva in skolarbete, med fokus på kärnämnena, i det hela! Spännande!

... i vilken vår hjältinna blir bortskämd

Jamen... alltså... Vakna två mornar i rad till nybryggt kaffe och bredda mackor... Det kan lätt bli en fin vana, märker jag. ;-) Att jag sedan somnade ungefär nio igår och har sovit som en sten mest hela natten gör inte saken sämre, precis...

Idag blir det en rätt tuff dag på jobbet. Det har jag liksom bara på känn. Men jag får se till att ta det lite lättsamt så ska det nog ordna till sig. Enligt schemat ska det vara engelska 9-12 och det orkar ju inte ens jag, så det är knappast att begära att eleverna ska orka; vi får helt enkelt bryta av med lite annat. Och börja med tidningsläsning (DN och SvD) - en nog så viktig syssla för de som knappt ögnar igenom Aftonbladet och som tror att Metro levererar de stora och djupa sanningarna... Vi ska jobba lite med historia också. Börja från början och i samband med det gå och se Den mänskliga resan på Naturhistoriska nästa vecka, tänkte jag. Så vi får väl ägna en stund av förmiddagen åt att förbereda oss för det också.

Men efter jobbet åker jag direkt hem idag. Ingen träning, men kanske en promenad? Det är kallt ute, men ser ut att ändå bli ganska vackert. Bara att bita i det sura vinteräpplet och inse att jag ännu en gång gått på det där med att våren skulle vara tidig. Det är ju inte för inte som det heter "aprilväder" - vilket alltså kan förekomma även i mars...

Stay tuned, me lovely ones. Perhaps there's more to come.

... i vilken vår hjältinna måndagsbloggar

När jag vaknade i morse låg snön vit utanför. Vintern är alltså tillbaka. Himlen är jämngrå och det ser ut att kunna bli ännu mer snö. Bara att dra på tjocka skorna och varma jackan igen, alltså. Det snöade faktiskt redan igår kväll när vi tog en rask kvällspromenad i omgivningarna. Det är roligt att lära känna mina nya trakter och ju mer jag ser av dem, ju nöjdare blir jag med mitt "val" av stadsdel (vilket ju var betydligt mer slump än val, egentligen, men ett bra kvitto på vikten av att vara öppen för möjligheter).

Igår bakade jag. Det är också en viktig sak för mig, för att jag ska bo in mig i ett nytt hem. Jag satte tre olika degar; en till middagspizzan, en till tekakor och en till kanelbullar. Jag var lite trött och matt (ja, det blev sent i lördags igen - jag fattar inte hur klockan kan vara ungefär tio och sedan ta som ett stort skutt och plötsligt vara över fyra..?) och dessutom lite myssugen så degarna fick jäsa både länge och väl och i två omgångar. Dessutom började jag göra en mammadeg på min vildjäst! Jag hittade inget riktigt bra att utgå ifrån så efter lite läsande på nätet beslöt jag mig för att göra en egen experimentvariant som jag sedan matade lite framåt kvällningen. Idag såg den fin ut, men jag hann inte mata den så kanske gör P det, om han hinner och kommer ihåg. Jag blir sen ikväll, men planen är att kanske göra en chefdeg imorgon som sedan kan användas till lite bakning på onsdag, då jag ska på studiebesök med ett gäng elever efter lunch (till en folkhögskola) och därmed har vissa utsikter att kanske komma hem lite tidigare än vanligt. Spännande!

I lördags var jag pysslig värre! Jag monterade bokhyllorna och fick ordning på [nästan] alla mina böcker. I och med det, och att soffan är på plats, fick jag påbörjat nästa projekt också: att börja sätta upp tavlorna. Jag fick också ordning på modem/router/telefonsladdhärvan som legat som en snubbelfälla i dörren till vardagsrummet. Snyggt och prydligt är det nu! Teven står fortfarande kvar i sovrummet och nu har jag börjat klura på om jag kanske skulle ta och köpa mig en till, så jag kan kolla teve både i sovrum och vardagsrum. I slutet av veckan kommer min slutlön från Bjurbäcksskolan. Jag har dålig pejl på hur mycket det kan bli, men med lite tur kanske det finns utrymme för ett teveköp. *hoppas*

Den här veckan läser jag Conn Igguldens Stäppens krigare, som är första delen av fem i en romansvit om Djingis Khan. Har väl hunnit en sisådär 80-90 sidor och den verkar vara minst lika spännande och välskriven som serien om Caesar! Me like! Det blir fint att försjunka i en stund på väg hem, efter jobb och träning (idag kommer det nog att kännas nästan vettigt att jogga på löpband, med allt snöblask därutanför).

Nu är strax min lunchrast slut. Dags att få i mig en mugg kaffe och sedan inleda eftermiddagens övningar.

Ha en skön måndag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna gör saker i sängen

Eller... Nu ljög jag. Just nu sitter jag faktiskt vid köksbordet med DN bredvid mig. En liten notis i DN säger att vi svenskar, enligt ännu en av alla dessa undersökningar, tillbringar mycket tid i sängen och då inte enbart för att sova, även om det är den vanligaste aktiviteten. Vi läser, älskar, arbetar, surfar och mycket annat i sängen, också.

Det gör jag också (fast bara inte just nu, då). Förutom det givna tycker jag mycket om att äta frukost i sängen. Att gå upp en lördagsmorgon och laga kaffe, bre några mackor, ta tidningen och/eller datorn och krypa tillbaka i sängen och stanna där ett par timmar är en enkel, och ändå obetalbar, form av njutning. Just nu har jag dessutom teven i sovrummet (men när nu soffan är på plats - och monterad! - ska den ut i vardagsrummet) och det inbjuder till att stanna kvar extra länge i sängen. Ofta, på helger och kvällar, bloggar jag i sängen, dessutom.

Så varför sitter jag vid köksbordet då, denna relativt tidiga lördagsmorgon? Jag vet inte, men det kan bero på att jag valde att göra knäckemackor och om det är något som är verkligt obehagligt att göra i sängen så är det att ligga på vassa smulor. Men nu ska jag göra en mjuk macka och fylla på kaffemuggen och sedan läsa resten av DN i sängen. Och tänka. Det känns som att jag behöver göra det just nu.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna skriver lista

Saker som ska bli idag:

* köpa engelskspråkiga dagstidningar till morgonlektionen
* åka in till stan med ystra kalvarna igen (och kollegor)
* äta enkel lunch
* se Slumdog Millionaire
* åka hem
* få soffa m m levererat
* äta en god middag på fisk
* montera soffa m m
* dricka vin
* mysa

Ungefär så, ja.
Men först ska jag skaffa mig en elleverantör. Jag har visst glömt det... Hmm...

... i vilken vår hjältinna gör ett konstaterande

Det är fredag idag.
Fin Fredag!

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är väldigt seg

Det blev sent igår. Väldigt sent. Föreställningen med BKÖ var grym och efter en sådan går man liksom inte bara hem och somnar. Hjärnan gick för högvarv; och hjärtat också. Det fanns så mycket att fundera över och prata om. Att recensera själva föreställningen överlåter jag till ett av hans allra största fans att göra - själv nöjer jag mig just nu med att konstatera att han gjorde de dikter jag allra helst ville höra honom göra. Jag får återkomma till detta ikväll, kanske, för det är strax dags för mig att kliva ut i den soliga, men kyliga, morgonen och se staden vakna medan jag åker igenom den. Det är vackert nu.

Har ni tänkt på hur skarpt och klart ljuset är just nu? Allting får liksom rakbladsvassa konturer och till och med höghustaken som jag ser från fönstren i mitt arbetsrum ser lite... hoppfulla ut.

Ut och njut lite av den smygande våren, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna rastat en flock höns

Eller - om jag ska vara snällare - en hög vårystra småkalvar, kanske.

Det var outing idag, på jobbet, och Eugen, Philip och jag tog med oss ett gäng bängliga gossar till Tekniska muséet, för att se en tuff 4D-film om rymden. Man blir svettig innan man ens kommer iväg eftersom de sprätter åt alla håll och kanter, försöker låssasputta varandra framför tunnelbanetåg, spelar värsta skrammelmusiken på tåget, hoppar av vid fel stationer, frågar hur långt det är kvar och helt enkelt är som tonårskillar är mest. Två av killarna gissade på prestigefyllda bilmärken och en ville veta vad CD-märket på bilarna betydde och, som följdfråga, vad en diplomat är och gör. Ett par andra diskuterade vad en lägenhet på Strandvägen egentligen kan kosta och Philip berättade en sedelärande anekdot om en gång när han var med polare och festade på Stureplan och gick fram till ett par gussar och undrade om de ville följa med på efterfest, sedan.

- Visst, sa tjejerna. Var bor du?
- Rinkeby, sa Philip och i detsamma var tjejerna puts väck.
Efter en liten stund gick han fram till ett par andra tjejer och ställde samma fråga igen.
- Visst, sa tjejerna. Var bor du?
- På Strandvägen, sa Philip.
Tjejerna erbjöd sig till och med att betala taxin dit. På studs...

Tyvärr kom vi några minuter för sent så filmen missade vi, men det fanns mycket annat att titta på och göra och dessutom möjlighet att liksom bara lära känna varandra bättre. Relationsbygga. De kan vara så vansinnigt roliga - åtminstone i mindre portioner - och deras munterhet lyckades faktiskt sprida sig även till några medväntande vid hållplatsen utanför muséet. Kanske gjorde också den intensiva vårsolen sitt till? Vem kan vara sur och grinig när solen formligen sprutar värme och kärlek över oss?

Jag pekade upp mot Kaknästornet och undrade hur många av killarna som varit där. Ingen. De lämnar sällan förorten och om de gör det är det knappast för att ägna sig åt sevärdheter och annat märkvärdigt. Det ska vi råda bot på, tänkte jag. Under våren ska jag se om vi helt enkelt kan turista lite!

Och... jag tror jag ser igenom en del av munterheten, flamset och tramset; de är helt enkelt lite pirriga och nervösa. Det är en sak att vara kung när man går över torget hemma i sina egna hoods, men något helt annat att plötsligen befinna sig på exempelvis Norrmalmstorg...

Jag skildes från mina kollegor och adepter vid Kungsträdgården och gick förbi Slottet mot gamla stans t-banestation. Runt slottet var det någon slags skidjippo med längdskidtävling på konstsnö. Just när jag traskade förbi hälsade en speakerröst "Hans majestät Konungen" välkommen till evenemanget. Men jag gick vidare. Landets störste bidragstagare hör inte till kategorin "sevärdheter och annat märkvärdigt".

På hemvägen hann jag läsa det alternativa slutet/fortsättningen på Hanteringen av odöda. Vackert, Ajvide! Vackert!

Nu är jag hemma och har ätit knäckemackor och druckit en bautamugg te och känner mig ganska styrkt och redo att bege mig ut igen, om någon timme. Vi ska kolla in Bruno K. Öijer på Södra Teatern, P och jag. Det ska bli mer än najsigt, det!

... i vilken vår hjältinna gör något nytt

Igår gjorde jag två saker jag aldrig gjort förut. Jag tror det är bra att göra sådant. Det ena var att springa på ett löpband och det andra var att dricka ett indiskt (!) vin.

Löpbandet var, precis som jag befarat, så urtrist att jag höll på att ramla av. Det enda som höll mig kvar på det var ren envishet och en vägran att springa kortare tid än 30 minuter. Det skummaste var dock när jag klev av och hela golvet liksom fortsatte att rulla under mig - åtminstone kändes det så. Jag fick stretcha en lång stund, så inte de andra tjejerna skulle tycka jag var en mes, eller att jag kanske var tankad...

Det indiska vinet hette Ivy och Peter och jag delade en flaska till middagen på Shanti (bakom Bofills båge - och inte t ex "Botulfs", som jag skrev imorse, här...). God indisk mat, trevlig personal och hyfsade priser. Bäst var dock sällskapet. Alltid lika roligt att träffa Peter och prata om det mesta som kan tänkas vara intressant. Ja, just det... vinet. Det var faktiskt gott. Lite kryddigt och mustigt och funkade alldeles utmärkt till min honungsmarinerade kyckling.

När jag gick från t-banan till Shanti hörde jag en koltrast. Det är skönsång det - inte minst för vinterfrusna själar.

En bra sak med mitt gym, förresten; de har tjejgym, Mycket bra grej!

Nu: dags att rusa. Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna saknat något

Som alltid blir det bråttom just när jag ska springa ner till bussen och inte hade jag väl en tanke på att titta ut genom fönstret innan jag gick. Hade jag gjort det hade jag ryckt till mig ett av paraplyerna i hallen. Men nu gjorde jag inte det och följaktligen fick jag klara mig utan paraflax vilket är i högsta grad amatörmässigt. Som tur var bytte jag jacka i sista momangen och hade åtminstone en stor luva att dra över huvudet.

Så fort jag satt mig på tunnelbanetåget drar jag fram min iPod (just nu lyssnar jag på Thåströms senaste) och en bok. Hanteringen av odöda, som jag hade så svårt att komma igång med i helgen, sitter som en smäck. Jag hinner läsa ungefär hundra sidor på en enkel resa (ja, jag reser rätt långt - och läser ganska fort), vilket ger vid handen att jag bör bli klar med den när jag åker hem idag. En fiffig sak är att det i Pappersväggar finns ett alternativt slut på Hanteringen... Den har jag sparat och ska läsa på väg till jobbet imorgon!

Det blir en tuff dag idag. Igår fick vi två nya killar till (var är alla tjejer?) och idag kommer en kille tillbaka, som varit borta ett tag. En av elevassistenterna är dessutom sjuk. Nej... han sa själv att han faktiskt håller på att dö. Han har feber och magsjuka. Detta känner jag igen, från i söndags, då jag lekte sjuksköterska och åtminstone lyckades hålla handen, klappa på pannan och koka te med mycket honung i. Märkligt - och lyckligt! - att jag inte verkar drabbas...

Efter jobbet blir det först träning och sedan middag med Peter, på söder. Najsigt! Och inte ens regnet kan få mig på dåligt humör; jag tänker på min sköna runda och hur fin den blir när allt snöslask smält bort.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är lyhörd

Inte så mycket jag som min lägenhet. Allt hörs liksom inte; jag hör till exempel sällan grannarna prata med varandra (kanske kommunicerar de inte?), dammsuga (vilket kan bero på att jag är borta hela dagarna) eller i övrigt skramla omkring. Det jag däremot hör är hur schäfern som bor vägg-i-vägg alltid skäller ute i trappuppgången (men aldrig innanför deras dörr) och - värst - hur grannen ovanpå kissar så det skvalar. Jag får en känsla av att han står ända ute i sin hall och liksom muntert, alternativt malligt, siktar in mot toastolen. Det spelar ingen roll om jag befinner mig i mitt eget badrum, i sovrummet eller t o m köket... det där skvalandet hörs överallt. Måttligt fräscht, liksom.

Kan jag lägga en lapp i hans brevlåda, tror ni, och uppmana honom att fortsättningsvis sitta och kissa?

... i vilken vår hjältinna har en plan

Idag blir en fin dag. Himlen ovanför min köksfönsterskog är blå-orange-rosa och termometern (som jag köpte på Clas Ohlsson häromdagen) visar på +1.8 grader. Läge för solglajjer?

Förra veckan blev inte så bra, gymträningswise. Jag önskar ibland att det räckte med att köpa ett gymkort, men tyvärr så måste jag dessutom använda det för att det ska göra någon nytta. Jag har ett litet alibi eftersom den utlovade timmen med instruktör bränt inne tillsvidare och jag hittar ju knappt omklädningsrummet på det där stället... Men idag har jag ändå tänkt ta tjuren vid hornen, mota feghets-Olle i grind och ta lat-Mats ur skolan och faktiskt traska bort till gymmet efter jobbet och köra ett pass. Jag får välan improvisera lite bland maskinerna och grunkorna, helt enkelt.

Jag läste en bok igårkväll, förresten. Blåbärsmaskinen av Nils Claesson (Slas son). När jag läste den hörde jag liksom Slas lite släpiga, eftertänksamma röst hela tiden men samtidigt sjönk Nils berättelse in. Berättelsen om att leva med en pappa som var alldeles märkvärdig och underfundig men också totalt ansvarslös och fast i ett missbruk. En charmig slarver som kunde blixtra till och vara genuint otrevlig och rentav... elak. Läs den gärna!
Själv tar jag med Hanteringen av odöda som tunnelbaneläsning. Det blir mumma det - och med förstärkning av Mercury Revs platta All Is Dream, i iPoden (som om förstärkning skulle behövas...).

Ha en magisk måndag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna smakar söndag

Vaknade tidigt, tidigt i en annan säng. Varm och trygg. Nära. Somnade om. Vaknade igen. Småpratade. Somnade om ännu en gång. Vaknade till. Myste lite. Somnade... När jag till slut klev upp var klockan eftermiddag. Lagade kaffe och tittade på reprisen från TV4:s intervju med Olle Ljungström. Pysslade om sjukling. Lagade te med mycket sötma. Åkte så småningom hem. Catharina ringde och vi bubblade en lång stund. Mycket att uppdatera varandra om. Gott att inte tappa kontakten. Snart blir det en stor mugg te, Hanteringen av odöda (eller en novellsamling av Stephen King - jag har svårt att besluta mig) och sängen. Imorgon börjar en ny arbetsvecka, med både tufft jobb och kvällsnöjen.

Stay tuned, me lovely ones.

Och för sjuklingen spelar jag:

... i vilken vår hjältinna hittat den ultimata rundan

Vi var ute och scoutade i onsdags eftermiddag och idag var det så dags för mig att komma ihåg vilken väg vi tagit och sedan koppla på en runt-sjön-runda där vi istället valt en annan väg och tagit av mot mer bebyggda trakter. Underlaget var absolut vidrigt och adrenalinet formligen sprutade kring mig när jag svor över den tunga, slaskiga och bakhala snön. Bitvis powerwalkade jag och vissa bitar lyckades jag springa, men med andan i halsen eftersom underlaget var hur ojämnt och lurigt som helst.

Första delen av rundan mötte jag bara någon enstaka joggare och hundrastare, men sedan kom jag förbi någon slags tältläger och folk i blandade åldrar som kånkade på vattendunkar och grejer. Jag borde givetvis stannat och frågat vad de pysslade med, men det gjorde jag inte. Så jag får nöja mig med att gissa att det antingen bör ha varit ett gäng lajvare eller en rätt kul födelsedagsfest eller släktträff! Kanske något att notera inför någon kommande kusinträff! ;-)

Sedan halkade jag vidare och följde en mycket kuperad stig ganska nära sjökanten tills jag kom tillbaka till ena änden av sjön igen och sedan letade mig genom skogen tillbaka hemåt. Men så kom jag på den där fina udden jag promenerade på en söndag för ett par veckor sedan, så jag vek av och sprang bort dit och rundade den också innan jag slutligen drog hemåt. En snabb mätning på eniro (jag försökte på jogg.se, men kartan där var inte så detaljerad att jag kunde vara särskilt exakt) visade att rundan är 12.1 km. MUMMA! Om bara skorna torkar ska jag ge mig på den imorgon igen. Rundan är rätt kuperad, underlaget halvhårt till halvmjukt och naturen är vacker och varierad - GÖTT!

I morse, när jag drack mitt kaffe, stod teven på i sovrummet (den får stå där tills min soffa anländer, vilket troligen blir på fredag) och plötsligt hörde jag en bekant röst; OLLE! Jag skyndade mig in och där satt han... så bräcklig i en randig stickad tröja och svarade hyfsat utlämnande på Lasse Bengtssons frågor... lite lätt sminkad och verkade smått obekväm till mods. Sedan sjöng han och bandet MC7 och jag är glad att biljetterna till Rival den 30 april sitter på anslagstavlan här i mitt kök.

Här kan ni kolla in honom själva, om ni missade programmet!

Dagens stora projekt skulle bli att äntligen ta tag i det som jag fortfarande växelvis kallar gästrummet och arbetsrummet. Men det visar sig att nycklarna till både förråd och soprum befinner sig på annat håll och då snöt sig mina ambitiösa planer, helt och hållet. Hade jag kunnat bära ut pappers- och kartongskräp till soprummet och förflytta en del pinaler till källarförrdet hade det varit plättlätt att ställa klart resten. Som det är nu blir jag helt enkelt tvungen att lägga mig i min sköna LC4 och dricka en stor mugg te och börja läsa Hanteringen av odöda (John Ajvide Lindqvist), som jag somnade ifrån igår innan jag ens påbörjat den. Jag fyller vattenkokaren med vatten och sätter i Olles Sju i CD-växlaren tillsammans med Songs of Leonard Cohen och något med Neil Young, tror jag.

Ha en fortsatt skön lördagseftermiddag, me hearties!

... i vilken vår hjältinna inte vill vara tolerant

När jag vaknar och startar laptopen, medan morgonkaffet blir klart, ligger ett mail och väntar: "...Nu kör jag If you tolerate this then your children will be next, varför i hela helvetet har jag inte lirat den plattan på evigheters evigheter? Jo, för att den legat nedpackad, men ändå. Du MÅSTE börja dagen med den låten, jag vet att du har plattan. Gomorron!"
Så det gör jag. För den har jag. Bland andra.

Och nu förstår ni att Preachers är anledningen till att även yours truly varit på Hultsfredsfestivalen (2001). Fantastisk låt på en fantastisk platta med ett fantastiskt band! Lyssna på texten. Man kan... ska... får inte tolerera allt. Att "välja sina strider" behöver inte alltid innebära att man viker undan; det finns också strider att uppsöka och engagera sig i!

Medan plattan snurrar vidare börjar jag tänka på hur den festivalen kom att bli en del av Den Stora Vändpunkten i mitt liv. Det ser så banalt ut, nu när jag skriver ner det, men på något vis kom jag till insikt om att det fanns ett annat liv - även för mig. Att jag faktiskt kunde göra massor av saker själv och att det dessutom fanns människor där ute... människor som kunde se mig för den jag är och respektera och uppskatta det. Att det faktiskt fanns ett helt liv därute och att jag - om jag ville vara sann mot mig själv, som jag ju alltid predikat för mina barn att vara, faktiskt kunde gå ut och ta för mig av det istället för att låta min dåvarande livssituation fortsätta snärja och dra ner mig. Jag inte bara kunde... jag var tvungen! Och så gjorde jag det. Bara sådär, liksom.

Nästa år, vid tiden för Hultsfredsfestivalen, hade jag skilt mig, köpt en lägenhet inne i stan, gått ner nästan 20 kilo och skrivit sista tentan på det första året på lärarutbildningen. Men jag åkte inte till Hultsfred för det hade jag inte råd med. Men jag hade en galet rolig och skön sommar med mina barn och med några nyfunna vänämnen! Och på den vägen är det, som man brukar säga.

Äventyret fortsätter, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna längtar hem

Just nu är det väldigt lugnt här på jobbet. Dagens lektioner är klara, vi har ätit lunch tillsammans och nu spelar killarna pingis en stund innan vi skickar hem dem. Det känns väldigt ovant, faktiskt, att säga till sina elever att "vi slutar efter lunch, idag" och de vill stanna kvar ett tag. Även om studietakten och ambitionsnivån inte alltid är på topp är det ju ändå en slags kvitto på att de trivs och vill vara här. Det kan givetvis också vara på det viset att de inte vill vara någon annanstans.

Igår när jag åkte hem kändes det, med tanke på förberedelserna för nästa vecka, som att min korta smekmånad med jobbet nu är över. Det kommer in nya elever så gott som dagligen och allt är verkligen inte frid och fröjd. Det finns mycket tufft att möta och jobba med här. Fast det visste jag ju när jag började jobbet, så jag känner mig ändå hyfsat förberedd. Med tanke på verksamhetens art och ringa storlek kan jag självfallet inte skriva så mycket eftersom jag varken vill eller får lämna ut enskilda elever. Men mina tankar kring generella företeelser lär ni få dras med. Våra ungdomar befinner sig ofta i det stora utanförskapets utmarker och är trötta, besvikna och arga på allt och alla. Vår uppgift, framför andra, är att hjälpa dem tillbaka till - eller börja bygga - självkänsla och arbetsglädje. Ofta är det en stor seger att bara få dem att vilja komma hit, att faktiskt göra det och sedan stanna kvar under dagen. Tungt och energikrävande, men samtidigt roligt och spännande, att bygga relationer och skapa förutsättningar för motivation. Jag blir varm och glad inuti när någon faktiskt uttrycker något han, eller hon, vill göra med sin framtid. Eller som när tjejerna fick träffa en kvinna från Tjejzonen igår och plötsligt började ta tag i idrotten för att få idrottslektioner på sina villkor och inte killarnas i första hand. De diskuterade vad de ville göra och skrev ett brev till vår rektor för att lämna sina förslag till olika aktiviteter. GÖTT!

Det är - som sagt - rätt intensiva dagar och nu är jag trött och längtar hem. Vid fyratiden tänkte jag i alla fall packa ihop och åka hem. Handlingen klarades av igårkväll, så när jag kommer hem ska jag dra på stereon, hälla upp ett glas vin, ta ett städröj och sedan lägga mig i ett varmt, skummigt bad. Resten av kvällen ska tillbringas i mjuka kläder, med något gott, men enkelt, att äta... lite mer vin... musik... kanske någon film...

Men först ska jag smita över till Lag Syd (ja, våra lagnamn påminner om Robinson, jag vet... ;-)) och fredagsfika lite.
Ey... de e softisch, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna gör en påminnelse

Det är Fin Fredag idag! Glöm föralldel inte det!

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna besökt sagans värld

Åtminstone kändes det verkligen som rena Narniastämningen under långpromenaden, efter jobbet igår. Varenda träd, gren och liten kvist var snötäckt och jag hade faktiskt inte blivit förvånad om det hade dykt upp en liten faun bakom ett träd. Snön dämpade alla ljud och det var tyst och magiskt. Ljuvligt. Och en viss skillnad jämfört med bullret och stöket inne i stan, som jag lämnat bakom mig för bara en liten stund sedan.

Armémuseum ligger helt nära Östermalmstorg och det kändes också lite som sagans värld fast på ett betydligt mindre vis. Jag hade - såklart! - radarn på och lyckades under den korta promenaden mellan armémuseum och tunnelbanan göra en mindre bonnläppsspaning. Jag fick faktiskt mina fördomar besannade... Chica tjejer i designerkläder och gummistövlar, två Hummers och en hel drös andra prettobilar samt - det är sant! - två tanter klädda i döda djur! Men... om man är nyfiken kan det nog ändå vara värt att kolla in saluhallen som ligger vid hörnet av torget; där finns nog en hel del godsaker. Det gjorde jag dock inte igår.

Nu, me lovely ones, drar jag till jobbet. Stay tuned!

... i vilken vår hjältinna tänker om hjältar

Jag tänker givetvis på hjältinnor också - och då inte nödvändigtvis mig själv. ;-) Men alla dessa som på något sätt gjort, eller gör, skillnad för andra på ett vis som sträcker sig utöver det minsta man kan begära. Särskilt förtjust är jag i vardagshjältar. Sådana som verkar i det tysta och lilla och kanske aldrig får det erkännande och den uppmärksamhet de förtjänar. Kvinnor och män som får saker och ting att fungera trots kassa odds, som till exempel enastående föräldrar (eller faktiskt många föräldrar överhuvudtaget), bland många andra. Eller människor med civilkurage, som vågar sätta ner foten och säga ifrån när någon annan far illa eller när makthavarna bär sig snett åt. Heja alla er!

Anledningen till att jag just idag tänker extra mycket på hjältemod är den pågående utställningen på armémuseum, som vi ska besöka idag, som handlar om just... hjältar. Dessutom kommer vi att delta i en temavisning kring mord, krig och terror eftersom det idag är en minnesdag för terrorismens offer.

Modesty Blaise är också en av mina hjältinnor, om än av mer artificiell typ. Vem, eller vilka, är dina hjältar och hjältinnor?

Och vad är det här med att Sveriges störste socialbidragstagare tigger pengar till sin dotters bröllop?
"Buhuuu, buhuuu... vi har inte råd med ett 20-miljonersbröllop... det är så synd om oss..."
Fifan vad äckligt, säger jag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna lunchat med en ung man

Ibland kan skolmat vara god, tydligen. Idag serverades vi en bulgursallad med vitlöksaioli och så falafel till det. De som ville kunde byta ut falaflarna mot fiskpanetter och potatismos. Inte alls dumt.

Vi har "pedagogisk" lunch varje dag och det är faktiskt en fröjd att se hur våra stora tuffa killar (och tjejer, förstås, även om de inte är så stora och så många) fint tar av sig jackor och mössor och kepsar och är klart godkända föredömen för 6-7-åringarna som vi delar lunchtid med! I lunchen ingår också att samtala avspänt och att vänta tills alla, eller åtminstone de närmaste bordskamraterna, ätit klart innan man reser sig och dukar av. Vi gör också sällskap till och från matsalen - en pedagågisk promenix på ca 1,3 km i vardera riktningen. Just idag var det bara jag och en kille som gick iväg; de andra blev försenade av ett besök från EXIT. Så vi traskade dit tillsammans för att luncha helt belevat och hann diskutera både boken Svensk maffia (av Lasse Wierup och Matti Larsson) , filmen Camorra samt den unge mannens bekymmer över att så många barn röker häromkring. Senast igår hade han blivit mer eller mindre antastad av en 12-årig tjej som tiggde cigg av honom. Han hade sagt till henne att "om inte jag som är 17 år röker så varför ska du göra det som bara är 12?". Då gick hon.

Nu ska jag sätta på kaffe och efter rasten ska vi jobba med nutidsorientering. Möte med tjifen också, så det blir nog inte hemgång före halvfem. Med min restid innebär det att jag är hemma strax efter halvsex. Men hemma väntar en semla på mig, har jag blivit underrättad om. Och kanske något mer.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna säger godmorgon

Godmorgon.

Så. Nu är det sagt.

Och jag tror det är en god morgon, om än lite trött och jämngrått. Det har kommit mer snö inatt. Det är vackert med det vita som tynger ner trädgrenarna utanför mitt köksfönster. Men... nu vill jag att det ska vara slut med snö och kyla. Jag skulle gärna vilja ha barmark. Och vår.

Igår köpte jag mig ett gymkort. På ett rätt fiffigt gym som har öppet dygnet runt. Inte för att jag någonsin tänker träna mitt i nätterna, men jag kan träna precis när det passar mig, i övrigt. Det ligger ett stenkast (även om man inte är så bra på att kasta, faktiskt) från jobbet och tanken är att träna någon lunchrast och så någon dag efter jobbet. Först sa min chef att vi som jobbar på TeGy tränar gratis i sim- och idrottshallen som ligger i huset bredvid, men det visade sig bara gälla simning, vilket iofs inte är så "bara". Men så här i förkylningstider är det ändå inte just simma jag vill göra; näsan rinner så bra ändå. Helst vill jag ju springa. Snart är kvällarna så ljusa att jag kan göra det när jag kommer hem på kvällarna!

Apropå att komma hem; när jag kom hem igår stod middagen på bordet. Det är jag verkligen inte van vid, så jag passade på att njuta extra. LYX! :-)

Strax dax att borsta tänderna och susa ner till bussen. Den åker jag med några hållplatser och sedan är det en rejäl stunds läsning och musiklyssnande på tunnelbanan. Ha en riktigt trevlig tisdag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna noterar

... att det känns roligt att se en skolgård full med killar och tjejer som spelar fotboll precis hela rasterna. Flickorna är särskilt söta i sina sjalar och långa kjolar som inte hindrar dem att springa och trixa med bollen! Jag hoppas det dröjer många år tills de ska stå bakom hörnet och tjyvröka...

... i vilken vår hjältinna [nästan] varit på parmiddag

Lång fredag blev det, fast på ett positivt vis. Plötsligt var klockan nästan morgon och därför fick lördagen inledas med en lång sovmorgon och sen sen frukost. Men vi kom oss ändå ut på en långpromenad. Vanligtvis är det ju finast att gå i skogen, men eftersom det var väldig isigt och blött på stigar och vägar så fick det bli en promenad till en närliggande del av stan. Där bor en person jag är god vän med. Den goda vännen brukar läsa bloggen och kommer garanterat att känna igen den här bilden:














Jag lovar att hälsa på dig nästa gång! ;-)

På kvällen skulle det ”buzzas” hos ett par kompisar. Nu råkar det vara så att dessa kompisar är ett par och eftersom de var rara och ville bjuda på middag också så blev det nästan som… ja… just det… parmiddag (här tänker vi oss att vi hör samma ljud som i duschscenen i Psycho...). Blotta ordet inger förskräckelse och jag vill gärna hålla fram parmiddagarnas motsvarighet till vampyrernas vitlök och kors. Dock var sällskapet trevligt, maten god och kvällen rolig så det får passera för den här gången. Dessutom tror jag att Riktiga parmiddagar avrundas med kindpussar (Vad? Fördomar? Jag?) i hallen senast halvtolv och då bör vi vara home safe som lämnade värdparet efter bacon-och-äggfrukost ungefär halvsju på morgonen… (Och jag tänker inte vara odräglig och nämna vem som vann alla Buzzrundorna… *host*)

När man kommer hem halvåtta på morgonen behöver söndagens aktiviteter inte närmare beskrivas; man sover helt enkelt hela dagen. Sedan går man upp och lagar och äter middag, spelar en vända TP vid köksbordet, ser en Beckfilm i sängen och somnar om igen…

Idag är det studiedag här på jobbet. Inga elever alltså.

Ha det gott, me lovely ones…

... i vilken vår hjältinna har en historisk fredag

En av "mina" killar undrade över en annons i Metro. Där stod "Det här kan vara sista gången du läser Metro på väg till jobbet". Det visade sig vara reklam för SR:s poddradio och på motsidan (dubbelsidig annons) gavs exempel på 62 avsnitt av P3 Dokumentär som man kan ladda ner och lyssna på. Vi tvärfastnade på begrepp som Diskoteksbranden, Vansinnesdåden 2003, Mordet på Fadime, Thomas Quick och Stureplansmorden samt Mordet på Anna Lindh. För mig hade rubrikerna självklara kopplingar till dramatiska och tragiska händelser men för killen var det bara "Anna Lindh" som fick en klocka att ringa. Igår pratade vi om vad som kan inbegripas i ämnet historia och idag kopplade vi tillbaka till att alla de här händelserna också är historia och minst lika viktiga som det som hände på 1700-talet eller långt borta i en annan fjärran forntid. Sedan var det dags för lunch, men samtalet kommer att fortsätta nästa vecka.

Lunchen äter vi alltid tillsammans vilket är en trevlig och viktig sak. Idag bestod den av lammstek med klyftpotatis. Inte alls dumt. Ett äpple och en mugg kaffe fick avrunda när jag kom tillbaka till jobbet. Nu kollar våra killar (inga tjejer här idag) på film och vi jobbar lite i arbetsrummet medan Barry White (lokal fredagstradition som kickar mitt minne ända tillbaka till Pizzeria Napoli i Falkenberg, 1975... vilket ju också är historia... min historia...) utgör soundtracket.

... i vilken vår hjältinna har ännu en Fin Fredag

De Fina Fredagarna fortsätter – nu i urban tappning. Det innebär lite uppfiffad klädsel (idag är det helsvart: kort manchesterkjol, kortärmad topp, tunn cardigan, strumpor med flätmönster och stövlar, toppat med rött halsband och röda naglar), något mer make-up och mysig fika. Alldeles som vanligt, alltså. En Fin Fredag är en Fin Fredag är en Fin Fredag. Just idag överraskar jag de andra här i lag Nord med kaffe, cookies och tända ljus till tjugo-över-tio-rasten.

Igår hoppade jag av tunnelbanetåget vid Slussen för att traska upp till Mosebacke Torg och hämta biljetterna till Bruno K Öijer, nästnästa vecka (och när jag skulle hämta dem fick vi uppgradera våra platser till absolut bästa tänkbara – fett najs, som mina elever skulle säga). Jag gillar Söder. Massor. En dag ska jag åka in dit och bara strosa. Fika. Plåta. Helst en vanlig vardag – om jag till äventyrs skulle ha en sådan ledig någon gång. Men när jag uträttat mitt ärende och skulle vidare hemåt insåg jag mitt misstag. Det fick bli en bonnläppslärdom, helt enkelt; gå inte av/byt tåg i dylika flaskhalsar vid rusningtid. Ja, såvida du inte verkligen vill ha någon annans underliv tryckt mot ditt, eller någon annans måttligt fräscha andedräkt och kringflygande virus rakt in i dina egna andningsvägar, då. Och här kommer ett bonustips: Fräcka dig som fan och ta ett ledigt säte så snart möjligheten dyker upp. Skit i om det är ”din tur” eller inte. Se det som ”tur”, rätt och slätt.

Fredag idag, alltså. Fin Fredag. Första veckan i min nya stad och på mitt nya jobb har bara susat förbi. Kvällen och hela helgen ligger framför mig som ett rensopat golv. Tankar och idéer finns, men inget är spikat. Det kan bli hemmamys med en god middag (i kylen ligger tjocka revbensspjäll och gonar sig i en marinad av honung, soja, vitlök, grovmalen svartpeppar och massor av timjan) eller något helt annat. Jag får se. Förhoppningsvis blir det också träning i någon form. Är det inte alltför blötisigt på stigarna runtomkring skulle en joggingtur vara underbart, givet att förkylningen inte blir värre.

Ha en skön helg, me lovely ones. Det ska jag ha!

... i vilken vår hjältinna är förkyld

Jo, så är läget just nu. Förkylt. Jag är förkyld som en hel karl, faktiskt. Enda skillnaden är att jag inte gnäller samt står på benen och dessutom jobbar. Men näsan rinner och ögonen rinner (att ha linser är inte att tänka på) och jag nyser i ett. Dock ingen feber. Bra, för jag har sannerligen inte tid att vara hemma. Inte på den här sidan midsommar, ungefär.

Jag gör en liten omväg när jag ska hem idag. Hoppar av vid Slussen för att traska till Södra teatern och hämta biljetter till en föreställning med Bruno K Öijer, om knappt två veckor. JÄJ! Väl hemma ska jag sedan dammsuga och moffa lite så jag slipper den biten i helgen. Äta något. Kolla teve. Sova. Så spännande kan livet i storstaden vara.

Å andra sidan kan det vara på ett helt annat vis - här likaväl som i lillstaden; en av våra elever kom i morse och berättade att det varit skottlossning i hans trappuppgång i natt... Joråsåatte...

Ha en skön kväll, me lovely ones...

… i vilken vår hjältinna startar guideservice

I gratistidningen Stockholm City (som hittills inte har en suck mot Metro IMO) smälls en Bonnläpp Special upp på ett uppslag. Femton tips serveras, för nyanlända bonnläppar. BAH! säger jag om den. Den var verkligen inte mycket att ha.

Jag kommer att, som en oregelbundet återkommande bloggfeature, ge er Den Riktiga Bonnläppens Guide Till Stockholm, istället. Av det tidningen listade var det väl egentligen bara ett tips som jag tyckte verkade pittoreskt nog att ta med här i bloggen och det handlar om vart man ska gå för att känna sig riktigt stockholmsk. Tidningens tips var att lägga sig i parken vid Bofils båge (vid ”huset som svänger”, Peter och Netti!) med en flaska Explorer, och fillesofera lite. Det kan nog vara värt att testa för att se hur de egentligen känner sig, de här stockholmarna. Är man riktigt true gör man det nog så här års.

En egen bonnläppspaning jag gjort är annars systembolaget i Tensta. Dit åker man och handlar om man är van att det max är två andra inne samtidigt, när man ska handla helgens vinranson. I mitt fall (i förrgår) var det inte ens två andra kunder, utan en kassörska och en vakt. Men var lugna och fina nu; det kommer fler tips framöver!

Eventuellt kommer jag också att ge tips på små kulturvandringar i författares och böckers fotspår. Som en liten försmak kan jag berätta att när jag går ut från tunnelbanestationen vid mitt jobb så rundar jag den sim- och idrottshall som spelar en inte oviktig roll i Låt den rätte komma in, för att komma in till vår port. Det är för övrigt där jag ska träna med början nästa vecka (jäkligt schysst sorts jobbförmån på min ära!). Ah… ni får en till… I samma bok (och i inledningsscenen i filmversionen) sker ett bestialiskt vampyrmord i en gångtunnel i Råcksta. Den passerar min arbetslagskollega Marianne på väg till och från jobbet. Smarrigt! ;-)

Gårdagen förflöt bra och jag fick tillfälle att bekanta mig med ytterligare ett par elever. Så sakteliga börjar jag också komma i lite mer närkontakt med mina nya arbetskamrater. Jag tror jag kommer att trivas bra tillsammans med dem även om jag kommer att känna ett stort tomrum efter ett några sköna kollegor i Emmaboda. Men vi håller ju kontakt, så det är ändå lugnt.

Små nyhetsgrunkor jag lagt på minnet är annars:

- Olle Ljungström har äntligen släppt en platta. ”Sju” heter den och den ska helt klart köpas in!
- I finanskrisens spår har försäljningen av blodpudding – a k a förortsbiff - gått upp med 10%. Det är inte jag. Jag lovar.
- Fanny (systerdottern) drattade av en häst idag, men kravlade sig raskt upp igen.
- Råttor har siktats vid ett Burger Kingställe, i stan. Knappast förvånande. Det finns minst lika mycket råttor som det finns människor och i städerna ökar troligen antalet, med tanke på tillgång till mat och husrum. Men visst är det äckligt. Dock tror jag inte det är något som BK kan vara exklusiva med; jag tror att råttor är demokratiska och inte tar hänsyn till klass på stället de frekventerar. Men desto större anledning för restauranger och storkök att vara noggranna med hygienen och t ex inte plocka upp mat som fallit på golvet, i syfte att sedan servera det… Samt sanera, förstås. Man kanske skulle jobbat i skadedjursbekämpningsbranschen, istället?

Tror ni jag gick ner till förrådet med tomkartongerna, förresten? Nä. Just det. Det gjorde jag inte. Orka, liksom. Det får bli i helgen. Kanske.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna kikar ut

Från fönstret, vid vilket mitt skrivbord står, ser jag hustak, höga hus och mycket blå himmel just nu. Från söder driver det in en del gråa moln, men det känns ändå lite hoppfullt vad gäller att snart kunna komma hem från jobbet och det fortfarande är så ljust att jag kan springa en runda i skogen.

På eftermiddagsfikat pratade vi om utsatta ungdomar. Inte så konstigt med tanke på den verksamhet vi arbetar i, kanske, men det vi diskuterade var fenomenet med barn (definition: sådana som inte fyllt 18 år) som kommer hit från andra länder utan föräldrar eller andra anhöriga och som skickas tillbaka till det land de kommer ifrån, trots att man inte vet vad som väntar dem där. Eller så vet man... I vilket fall är det märkligt och vi fundrade på om man verkligen kan göra så med tanke på FN:s barnkonvention (exempelvis artikel 22) och deklarationen om mänskliga rättigheter? Sedan gled samtalet över på hur vi kan lyfta dessa och andra frågor i diskussioner tillsammans med våra elever. De har många tankar och fundringar utifrån egna erfarenheter som är väl värda att ta tillvara. Kanske lägga en tid varje vecka för detta? Det kan vara en bra idé. Jag har redan hunnit ha bra diskussioner kirng spännande ämnen som t ex graffiti och varför det är så viktigt - och den diskussionen förde vi dessutom på engelska, "mina" killar och jag! Not bad, huh? ;-)

Nu börjar det bli dags att samla ihop mig och åka hemåt. Jag ska använda restiden (ungefär en timme) till att läsa och fundera på något intressant sätt att arbeta med en faktatext i ämnet historia, utifrån ett Svenska-som-andraspråksperspektiv. Det är i alla fall tanken. Kanske blir det så att jag istället pluggar i iPoden och somnar. Väl hemma ska jag fixa mig en lätt med smarrig middag och sedan ta tag i det där med tomlådorna som ska kånkas ner till källarförrådet. Som vanligt lär jag sedan däcka före nio...

Ni glömmer väl inte att kramas, me lovely ones?

... i vilken vår hjältinna kickat igång

Nytt jobb. Spännande. Pirrigt. Ju närmare tunnelbanetåget förde mig min nya arbetsplats, ju mer nervös blev jag. Den enda nyckel jag fått passade inte i låset till porten så jag ringde min arbetslagskollega Marianne som anlände strax efter, på cykel. Rödblommig och energisk. Jag fick en välkomstkram och sedan gick vi in tillsammans med Kia som också anlänt.

Sedan rullade min första arbetsdag på i 180 knyck. Innan jag visste ordet av var det dags att traska bort till t-banestationen och åka hem igen. (Hem… jag tycker om det ordet och mer och mer känns passande…) Då hade jag hunnit få nycklar och lösenord och ha möte med min nya chef och installera mig så smått vid min nya arbetsplats (som är dubbelt så stor som den jag haft tidigare) och äta lunch (pedagogisk lunch varje dag – verkligen trevligt och vettigt!) och ha lektion och vara på måndagsmorgonmöte och fika och dricka många muggar kaffe och börja lära känna några av mina nya elever och kolla in en del material och fundera på vad jag vill göra och hur och när och dessutom få information om diverse rutiner och läa mig namnen på mina nya kollegor och de elever som dök in och få några mentorselever mig tilldelat och ungefär en triljard andra saker. På väg hem ringde Peter och ville bara säga att han är i stan och ska vi ses och käka middag någon kväll, kanske? Och jag var glad att han var minst lika trött som jag (han hade kört upp från Malmö på natten och sedan kört direkt till sitt jobb) så att jag bara kunde åka hem och fixa mig lite mat, ringa till min mystiske P, prata lite med Jenny också i telefon och sedan ramla i säng och somna innan huvudet hunnit landa på kudden. Peter och jag tar vår middag om ett par veckor, istället. Förhoppningsvis är jag inte riktigt så trött då…

Igår tog jag hand om killarna själv, på förmiddagspasset, medan Marianne hade planeringstid. Vi jobbade med engelska och jag tror vi kommer att trivas fint med varandra. Några fattas men samtidigt är det ju en förmån för mig att få bekanta mig med några få i taget. Vi hinner prata, de får visa mig vad de kan och vi kan diskutera vad de vill prioritera i sin inlärning och hur vi ska jobba för att nå dit. Efter lunch åkte jag till Tensta gymnasium för att hämta ut min arbetsdator, få ID-kort och lite sånna goa grejer. När det var klart var det knappast idé att åka tillbaka till jobbet så jag åkte hem för att förbereda lite inför esten av veckan. Dock tog jag tillvara en av arbetskamraternas tips och passade på att köpa vin till helgen, på systemet i Tensta. ”Där är man garanterat enda kunden i butiken”, sa hon. Och det var helt rätt! Det var kassörskan, en vakt och jag. Bara att glida in, ta sin låda Lindemanns och betala i kassan och gå ut. Hela operationen kan inte ha tagit mer än 2 minuter. Me like!

Sedan var det skönt att landa hemma, laga te och bre några knäckemackor och prata lite i telefon. Jag hann plocka lite i tredjerummet också. Jag vet inte vad jag ska kalla det där rummet… Gästrummet? Arbetsrummet (vad ska jag arbeta med där?)? I kväll ska jag gå ner till förrådet med tomma kartonger och annat och möblera klart det.

Jag är sugen på att åka till IKEA och köpa min soffa och min Billy H Björk och lite annat småplock. Jag behöver någon lampa och någon växt som kan ersätta dem som frös ihjäl i flytten. Om jag hinner få presentkortet från gamla jobbet så kanske jag åker dit på torsdag eftermiddag. Kanske. Jag får se.

Vet ni… jag har bara bott här några dagar… men… jag känner att det kommer att bli bra, det här. Riktigt bra. Det är så lugnt och skönt här runtomkring där jag bor och vill jag ha lite mer ”puls” så är mitt-i-smeten inte långt borta. Jag kommer att vänja mig vid att pendla till jobbet – jag läser och/eller lyssnar på musik eller bara sitter och slirar lite. Spanar på mina medpassagerare i smyg. Idag har jag bedrivit sko- och stövelspaning. Jag noterar att många har väldigt snygga och smäckra träningsskor. Mina Reebok, som är så sköna att gå i, ser klumpiga ut. Snyggast idag var ett par svarta mockastövlar med lite klack och riktigt höga skaft, med nervik. Fulast: ett par mellanbruna Peter Panstövlar. Jag trodde inte sådana fanns längre. SÅ 1983…

Jag läser i den extremt lokala blaskan Mitt-i (antagligen motsvarigheten till Emmaboda Tidning, även om den förra täcker ett område på några hundratusen invånare) och noterar en artikel om Kebnekajse, de gamla proggrävarna. De spelade på Fasching i fredags, men jag hade verkligen inte ok att ens tänka på att se dem. Får istället bärga mig till den 6 juni, då de spelar på Sweden Rock! Det blir en konsert att se fram emot – en av de få jag är verkligt taggad inför! Dessutom har närmaste matbutiken (och den är nära) extrapris på fransyska (jag tror jag ska laga en örtagårdsrostbiff i helgen) och revbensspjäll (kanske skulle jag fetta ner ugnen rejält också? ;-)).

... i vilken vår hjältinna berättar lite om sin helg

Att sätta sig på tåget i Emmaboda i fredags eftermiddag var en nästan surrealistisk upplevelse. Givetvis skulle det strula till sig också och tåget stod stilla i nästan 50 minuter, utan någon som helst information om varför, innan det började rulla ut. Bort. Hem.

Jag var ganska trött efter en intensiv och späckad vecka och trodde jag skulle somna ganska snabbt, men det fungerade inte alls. Jag var nog alldeles för uppskruvad och hade för mycket som snurrade i mitt huvud. Torsdagskvällens roliga after work med 8-9 kollegor och vin, mat och lite bowling trängdes med tankar kring avsked, olika elever och arbetskamrater och seriösa försök att greppa att jag faktiskt var på väg. Att det jag så länge velat slutligen blivit verklighet. Så många tårar och kramar och lyckönskningar och löften om att hålla kontakten likväl som rensning av datorn, inlämning av nycklar och andra sista-minuten-grejer. Jag försökte läsa vidare i Zac O’Yeahs Mahatma men det gick inget vidare. Mestadels satt jag och blundade och lyssnade på strömusik i iPoden.

Mer än en timme försenad kom jag hem. Jag har svårt att riktigt fatta att jag är här nu. Här för att stanna och att detta är hemma men samtidigt har jag mina välbekanta saker runt omkring mig och i slutet av resan, som avrundades med pendeltåg och ensam väntan i en tom busskur i kvällskylan, väntade tända ljus, lite gott att äta, några glas vin och mys. Det kändes verkligen som att komma… hem.

Lördagen förflöt stillsamt med sovmorgon, sen frukost, lite läsning och pyssel och sova middag en stund. Frampå kvällskanten lagade vi middag och sedan åkte den mystiske P in till Globen för att kolla Judas Priest med några kompisar. Själv diskade jag undan, och la mig sedan i badkaret en stund, med Nick Drake och några tända ljus. Livsnjut, det också. Visst hade det varit roligt att åka in, jag också, men vi kom på det lite väl sent och egentligen var det rätt skönt att bara vara hemma och softa. Det har varit ganska mycket farande och flängande på sistone.

Söndagen väckte mig med minusgrader och strålande sol. Jag kände mig helt utvilad, lagade en kanna kaffe och bredde mig några knäckemackor och sålunda styrkt tog jag sedan kameran och gick på promenad i vintervädret. Jag har verkligen skog vid husknuten och valde en stig jag gått förut. Det kändes lite ovant att höra en massa fågelkvitter konkurrera med ljuden från en stor trafikled i närheten, liksom en och annan sirén från något utryckningsfordon. Efter en bit valde jag en väg ner mot Drevviken där det var plogat och ganska många skridskoåkare. Jag blev så grymt sugen på att åka, jag också.














Till nästa vinter ska jag ha skaffat mig ett par långfärdsskridskor. Tänk att bara glida fram och sedan pausa någonstans med varm choklad, ostmacka och apelsin. Ljuvligt. Det blev en fin promenad och så snart det bara blir lite mindre isigt kommer det att bli en perfekt joggingrunda! Jag var ute och gick i nästan två timmar (tog även en sväng genom lite mer bebyggt område för att reka lite) och sedan var det skönt att komma hem, dricka en stor mugg kaffe och smarra i mig ett par cookies.

Resten av dagen förflöt lugnt och fint med lite plock och pyssel, samt tvätt. Medan tvätten gick tittade jag på filmen om Olle Ljungström på SVT2. En mycket sorglig och rörande film om en man som verkar vara väldigt olycklig. Som inte får riktigt styr på sitt självförbrännande liv, samtidigt som han skriver fantastisk lyrik och är en underbar sångare, med sin sköra, ja nästan spröda, röst. Programmet går i repris på onsdag också, och jag tänker se det igen.

Min första arbetsdag – igår, alltså – är helt klart värd en egen blogg. Kanske kommer den senare idag – kanske inte.

Stay tuned me lovely ones!