fredag, februari 27, 2009

... i vilken vår hjältinna fäller tårar

Det gick bra ända tills Henrik (chefen) kom för att säga hejdå och lämna över en - minst sagt - storslagen adjöpresent med hjälp av underbara Sari. Då började först Saris tårar rinna så att hon inte kunde läsa klart dikten och då svämmade ju jag också över. Innan sista lektionen vågade jag bara ge henne en snabb kram för att inte böla bort hela passet. Det är helt otroligt; elever som jag inte ens jobbat med kommer fram och säger hejdå. Nu ska jag blåsa min dator, lämna igen nycklar, gå och hälsa på Bosseoch mentorsklassen på bildlektionen en sista gång och sedan gå ut genom dörrarna på framsidan för att inte återvända. Det känns både befriande och... ledsamt. Jag har haft fina år på den här arbetsplatsen.

Ute skiner solen från klarblå himmel och det är milt och skönt. Fåglar sjunger i varenda buske och den ljusa fina bilden ska jag försöka bära med mig av Emmaboda. Ändå.

Kärlek till er alla - elever och personal.

Nu bär det av, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna nått en vägs ände

Me lovely ones... Det är D-Day!

torsdag, februari 26, 2009

... i vilken vår hjältinna är smått sentimental

Visst svider det lite i hjärterötterna när elever kommer fram och vill kramas och avkräver mig löften om att kika in på deras lektioner imorgon och säga hejdå på riktigt. Och när rara kollegor ger mig paket och vi fikar och det nästan blir lite högtidligt. Eller hela 7A säger att de tycker att det har blivit roligt med religionskunskap och vill gruppkramas när vår sista lektion tillsammans är slut. En kollega som inte kommer hit imorgon kommer in och vill ge mig en hejdåkram och önska mig lycka till. En annan vill bara prata lite.

Jag kommer inte att sakna själva Emmaboda. Ånej. Men jag kommer att tänka på arbetskamrater och elever med mycket värme. Några hoppas jag återse framöver, på ett eller annat vis (några ska jag i alla fall träffa på SRF i juni). Här eller där. Time will tell.

Att skiljas är att dö en smula, säger ett talesätt. Det håller jag inte alls med om. Tvärtom känner jag hur mina relationer här på jobbet har varit - och är! - i allra högsta grad levande. Det känns varmt och gott och jag blir vek ända in i själen. Det blir jag.

... i vilken vår hjältinna blir upplyst

Jahaja. Nu kan jag inte ens äta odlad lax längre, med gott miljösamvete. Jag såg Uppdrag granskning igår kväll, om hur det går åt drygt 2 vilda firrar för att odla 1 lax.

Som andra samvetsömma konsumenter trodde jag att det var ett bra val, ur miljösynpunkt, att välja odlad lax (den vanligaste fisken på svenska matbord, numera). Och så visar det sig att haven dammsugs på andra fiskar som mals ner för att bli mat åt... laxarna. Dessa andra fiskar är dessutom inte några direkta skräpfiskar (som iofs också har sin givna plats i ekosystemet), utan vi snackar matfisk - dvs fisk som är helt okej som människoföda utan att behöva ta omvägen om laxmagarna. Exempel på sådana fiskar är sill, blåvitling, makrill, lodda och ansjovis. De jagas... fiskas ut... i några fall har arterna redan kollapsat... och allt detta för att bli... laxfoder. För varje kilo lax som produceras går det åt mer än två kilo annan [mat]fisk, alltså... Det är ju inte så bra med tanke på att i våra hav är redan 90% av alla matfiskar, större än 50 cm, borta. DÄM. DUBBELDÄM.

Jag får nog återgå till att göra som före jul; äta vegetariskt.

Men... bara så ni vet - det är 1 dag kvar, me lovely ones! Det är ändå en positiv sak! ;-)

onsdag, februari 25, 2009

... i vilken vår hjältinna kramats lite

Många av kollegorna ska strax till Folkets Hus för att lyssna på en föreläsning av Gunilla Hammar Säfström. Jag funderade ett tag på att gå dit, jag också, men jag kom på att det skulle kännas ganska ovärt – jag såg de flesta avsnitten av Klass 9A och jag gillade henne inte. Hon är en kunnig och duktig lärare, men jag tyckte hon var ganska kylig och lite väl distanserad i sitt sätt att bemöta eleverna. När vi fikade nyss (jag är kvar på jobbet för att fixa och dona lite) pratade vi om det och vi var ganska eniga om att matteläraren (i teveprogrammet, alltså), Stavros Louca, däremot verkade vara en varm och entusiastisk lärare, liksom bl a idrottsläraren Igor. Det jag gillade med Stavros – förutom hans gedigna ämnes- och pedagogiska färdigheter – var hur han verkligen visade eleverna att han tyckte om dem. Han var inte ens rädd för att ta i dem, ja han t o m kramade om dem ibland.

- Jag tror att världen skulle se klart annorlunda ut om fler fick lite mer kramar än de antagligen får, sa jag. Det kramas alldeles för lite!
- Jaa! sa Karin. Vill du kramas med mig?
- Lätt! sa jag.

Och så kramades vi. Anna hade inte riktigt hängt med i svängarna och undrade om det redan var sista arbetsdagen och ifall jag kanske skulle med kvällståget till Stockholm. Men det var ju bara ett statement; det kramas för lite, helt enkelt. Och de som blir minst kramade på arbetsplatserna är cheferna. Å andra sidan – ska man få tag på en chef att krama gäller det att de saktar ner lite så att man hinner få håll på dem! Jag har sett min chef vid ett tillfälle idag och då verkade han vara på väg att sätta någon form av hastighetsrekord i trappspring. Men jag tänker att han säkert får en kram när han kommer hem.

Så. Me lovely ones; krama någon. Nu!

... i vilken vår hjältinna småmumsar

Min lite gråmulna onsdagseftermiddag vidgas en smula av en burk med hembakta kärleksmums som en av våra vikarier ställt i fikarummet som tack för sin tid här. Jag mofflar inte i mig hela burken, men tar en stor bit och låter den smälta i munnen tillsammans med en mugg automatkaffe. Not bad at all, faktiskt. Not bad at all.

Och min lägenhet är besiktigad och klart godkänd.

Gutt, me lovely ones. Gutt!

... i vilken vår hjältinna börjar knyta ihop säcken

Det är mycket nu. Överlämningar av grupper, lite planeringsstöd till de lärare som tar över efter mig, mycket hejdå till diverse elever (som ändå kommer att ha glömt mig nästa vecka ;-)), godis och adjö till mentorsklassen, mysfika med mina små engelskgrupper, röjning av arbetsbord och lådor, kaffestunder med kollegorna, prat med min favoritstäderska, tusen tankar på enskilda elever som jag önskar all lycka och välgång, en enkel avskedsafterwork och ungefär hundra andra saker samt veckans vanliga lektioner som ska fungera. Det känns roligt och vemodigt på samma gång. Klart trist är att det plötsligt satts in en musikaktivitet när jag ska ha sista lektionen med min engelsknia, vilket gör att vi inte kan fika och avrunda som jag tänkt. Framförhållning skadar aldrig.

Min egen framförhållning handlar mest om tankar på kommande vecka, på en ny arbetsplats. Spännande, roligt och antagligen fullständigt utmattande.

Och... det är 2 dagar kvar, me lovely ones!

tisdag, februari 24, 2009

... i vilken vår hjältinna lägger lite band på sig

Bokrean har börjat nu. Jag har inte besökt någon fysisk bokhandel. Än. Men väl ett par på nätet och jag hovrade där både länge och väl. Så många böcker jag vill ha! Nej. Fel! Så många böcker jag behöver! Men jag måste invänta en karl innan jag kan köpa på mig mer. Billy heter han. Billy H. Björk. H står för "hög". Och det är han. Han mäter 202, vilket är ganska imponerande. Men när han anlänt... då... åh! ska jag shoppa böcker. Tonvikten i år ska ligga på lyrik, tänkte jag. Men det slinker säkert ner lite annat smått och gott också.

Just nu läser jag Zac O'Yeahs Mahatma! Eller konsten att vända världen upp och ner. En Gandhibiografi som troligen inte liknar någon annan. O'Yeah gör som i Guru! En resa i underlandet och levererar sina egna upplevelser i Gandhis fotspår samtidigt som han på ett avslappnat, skönt och initierat vis berättar historien om denne mycket märklige man.





















Det börjar kännas som att det är dags för lite kvällsmat och en stunds tevezappande innan jag kryper till sängs med Zac/Gandhi...

Sweet dreams, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna berättar om sitt sportlov

Jo. Jag lever. men det har inte - av förklarliga skäl - blivit något bloggande. jag har inte hunnit få mitt bredband installerat än, i mitt nya hem. Hem. Jodå, visst är det mitt hem även om jag inte hunnit bo in mig än, eller befäst lite nya rutiner som det ofta blir när man flyttar. Men det känns ändå som... hemma. det gör det faktiskt.

Första lovdagarna gick åt till slutlig packning och flyttstädning och på tisdagen åkte jag upp till Stockholm för att skriva på mitt hyreskontrakt och hämta nycklarna. Själva flytten revs av mellan onsdag lunch och torsdag förmiddag (hämtade bilen 12.30... körde 50 mil... lastade... körde 50 mil tillbaka... lastade ur... lämnade bilen 09.30). 21 timmar inalles! Världsklass på det! ;-)

Sedan sov jag till fredagen, ungefär.

När jag åkte neröver igår var det mesta på plats - t o m gardinerna var upphängda! - men helgen har ändå lyckats bjuda på mer än bara slit och släp. Det har varit långa, snöiga promenader i skogen, semlor en masse (jag som bara brukar äta en om året har lyckats klämma i mig 5 (FEM) stycken... GAH!), god mat och dryck, gott prat, filmer och allmänt mys.

Nu har jag några dagars slutarbete framför mig. med mycket ihopknytande av diverse säckar, hejdåsägande och fikor. Sedan ska jag åka... hem. För gott.

Och det är 3 dagar kvar, me lovely ones.

Stay tuned.

tisdag, februari 17, 2009

... i vilken vår hjältinna roat sig i sängen

Igår, när jag sånär somnat på parkettgolvet och just skulle till att lägga mig kom jag på att jag var hungrig. Verkligen hungrig. Jag hade lite bröd hemma, men det var ju tänkt till frukost. Så jag ringde ett pizzahak med hemkörning och beställde en calzone med vitlök, fläskfilé (yeah... as if... ;-)) och andra godsaker inuti.

När pizzabudet kommit och gått kröp jag ner i sängen med pizza och bok (Guillous Men inte om det gäller din dotter) och satt där och läste och åt sakta med fingrarna - vilket är en konst när det handlar om calzone, såvida man inte gillar tomatsås all over - och läste och kände mig smått sunkig - äta pizza med fingrarna i sängen är inte comme il faut - och kladdig. Skön och klart njutbar känsla - ni bör absolut prova vid tillfälle!

När jag ätit klart och sorgfälligt torkat av fingrarna med lite hushållspapper kröp jag djupt ner under täcket och somnade inte förrän jag läst ut boken. Sedan somnade jag tvärt och drömde skumma saker mest hela natten.Tyvärr är jag - av hänsyn till rikets säkerhet - förhindrad att avslöja mina drömmar för er, kära läsare.

Guillous bok var inte särskilt upphetsande utan snarare ganska förutsägbar (mycket manliga hederskodexar, franska maträtter och exklusiva drycker i sober miljö), men samtidigt a must read för mig som läst Ondskan, alla böckerna om Hamilton och de två senaste Fienden inom oss och Madame terror. A closure, sort of.

Dags att klä sig, kanske?

Och det är 11 dagar kvar, me lovely ones!

måndag, februari 16, 2009

... i vilken vår hjältinna får nog

Nu räcker det. Jag är helt slutkörd, trots att detta varit lugnaste dagen på länge. Jag har mest småpysslat, långfikat med Catharina och hunnit med en snabb, kall promenad. Nyss höll jag på att somna på parkettgolvet framför teven. Nu ska jag sova. Fast i min säng, då. Fluffsigt duntäcke !

G'natt, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna kulturkrockar






































When East meets West...

... i vilken vår hjältinna gör en snabb reflektion

I en random blogg jag snubblade förbi frågade bloggarinnan sina läsare vilken svensk kändis de helst skulle vilja ha sex med. Själv tyckte hon att Måns Zelmerlöv var det självklara valet. Just nu sitter han i SVTs morgonsoffa och jag funderar på vad hon menade? Killen är väl rätt söt (på ett lite nyskurat och Ellosstylat vis) men det är ju hundvalpar också och inte vill jag ligga med dem för det. I andra soffhalvan sitter en grupp som heter H.E.A.T och som tydligen gick vidare i melodifestivaluttagningen i fredags. Jag vill inte ligga med dem heller, varken en och en eller alla på en gång. Däremot läste jag ett riktigt roligt skriv om en av dem, i Jonas Gardells blogg. Läs så förstår ni den här bilden:






Nu ska jag kaffa lite mer innan jag pysslar vidare. Mia kommer och hämtar soffan någon gång under dagen, så jag ska göra den riktigt fin. Sedan blir det mestadels småplock, och kanske en promenad i efftermiddag då det blivit lite mildare. -10 just nu. Brr...

Här är förresten en man som kunde konsten att reflektera:

Och det är 12 dagar kvar!

Stay tuned, me lovely ones!

söndag, februari 15, 2009

... i vilken vår hjältinna är utmattad

Ännu en dag är snart slut. I tvättstugan hänger mina köksgardiner på tork. Allt är packat, sånär som kaffebryggaren och lite andra nödvändiga överlevnadssaker. Köket är färdigstädat, badrummet likaså (där har jag fanimej knäskurat taket... nästan i alla fall...) och alla fönster är putsade. Kvar att städa är bara golvlister och golv och av logiska skäl får de vänta tills allt är utflyttat.

Jag tänkte räknat mina böcker när jag packade dem, men orkade inte. Det blir i alla fall slitsamt att kånka dem...

Imorgon ska jag mestadels småpyssla och så ska jag träffa Catharina för att fika en stund. Det blir mysigt. Fortsätter vädret att vara så fint som det varit sista dagarna får det allt bli en långpromenad också. I övrigt ska jag mest ta det lugnt, läsa och njuta av att jag faktiskt har lov. Det har jag tid till nu, efter helgens ryck. Mitt sista sportlov på länge, så det ska utnyttjas så mycket och så väl som möjligt.

Nu tänkte jag dricka te och äta kardemummaskorpor med björnbärsmarmelad, men jag måtte ha glömt packa ner teet i kassen när jag var och handlade... Jag minns tydligt att jag la det på kassabandet, så antagligen missade jag att stoppa ner det. DÄM.

På väg hem från affären mötte jag en liten unge som hade bestämt sig för en liten solskenspromenad på egen hand. Hon såg helt klart ut att vara lite för liten för att få spatsera omkring på byn för sig själv och tänkte just korsa en med Emmabodamått mätt ganska trafikerad gata när jag lyckades fånga hennes uppmärksamhet. Jag frågade vad hon hette och berättade vad jag heter och frågade vart hon var på väg och var hon hade sin mamma. Efter många om och men (schysst med vaksamma - eller rädda? - ungar!) lyckades jag få henne att gå efter mig åt det håll hon kommit ifrån för att hitta hennes hus. Hon berättade, med darr på rösten, att hon var fyra år och inte visste var hon bodde. Vi gick in på första bästa tvärgata och genast såg hon lite gladare ut även om hon fortfarande inte riktigt visste vilket hus hon skulle till. Men strax kom en tjej rusande runt ett hörn och hojtade efter en Moa. En lättad mamma och en rädd unge kramades hårt, hårt. *phew* All's well that ends well...

Nu får det i alla fall bli skorpor och marmelad. Utan te, då. Sedan lär jag stupa i säng och precis som de senaste kvällarna lär jag ha ambitionen att läsa Guillou och precis som de senaste kvällarna lär jag däcka efter fem, sex sidor...

Sweet dreams, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna känner sig andlig

Om det är sant att kaos är granne med Gud är jag antagligen nära någon form av upplysning nu... Dock försöker jag ha en stillsam och mysig söndagsmorgon mitt i röran (behöver jag säga att jag sovit som klubbad i natt?) med lite morgonteve från SVT (fast det egentligen är en repris från fredagens Go'kväll...), tända ljus, en kanna hett, svart Hazienda och ett par kokta ägg (orka gå och handla, liksom). Det fungerar faktiskt riktigt bra och för en stund tänker jag bort allt jag måste göra idag. Jag känner ingen stress. Jag ligger faktiskt lite före min tidsplan, till och med.

Medan "frukosten" blev klar sneglade jag lite på andra tevekanaler (vilket känns lite som en otrohetsaffär... jag kollar i stort sett enbart på SVT:s utbud, nuförtiden) och på trean gick den där äckligt sockersöta och inte så lite kristet propagandistiska Lilla huset på prärien. Jag gillade den inte när den kom på sjuttiotalet, fast jag tittade en del ändå, för detta var på den tiden då det inte fanns så mycket att välja på om man var tevesugen (nu finns det hur mycket som helst och jag tittar allt mindre...). Vad jag däremot inte bara gillade utan älskade, när jag var yngre, var Laura Ingalls Wilders ljuvliga bokserie, vilken serien baseras på. Jag läste den flera gånger och skulle nog kunna tänka mig att göra det igen.





















Åh! Nu dyker en av mina favoritdesigners upp! Gunilla Pontén! Stilig dam som gör så läckra kläder! I hennes nuvarande kollektion finns några svarta saker jag gärna skulle äga och bära. Hon väljer middagsgäster, och först ut är Le Corbusier. Me like! Sedan väljer hon Coco Chanel, Birgit Cullberg och Pablo Picasso. Jag undrar vilka fyra middagsgäster jag skulle välja om jag fick välja helt fritt? Frank Zappa vore i alla fall en av dem. Vilka skulle ni välja?

Nu kan jag inte sitta här mer - kaoset kallar. Ur kaos föds ordning, brukar man säga. Men... vad föds ur ordning? Det får vi fundera på, me lovely ones. Stay tuned!

Och... det är 13 dagar kvar!

lördag, februari 14, 2009

... i vilken vår hjältinna haft fullt upp

Siccan a day. Jag är helt slut. Men kul har jag haft! Och flitig har jag varit!

Detta har jag hunnit med:

09.30:
- har morgonbloggat
- har skruvat ner gardinfästen i sov- och extrarum
- har putsat fönstret i extrarummet
- har tagit upp det sista av tvätten
- har chattat med Nina på fejsan
- har druckit en kanna kaffe och ätit fyra rostamackor med skotskt, lite bittersöt marmelad

13.30
- har städat klart i extrarummet
- har packat alla kläder (även ytter-) och skor/stövlar
- har mejlat lite med P
- har tömt alla garderober + städ- och linneskåpen i hallen
- har städat ur alla garderober + städ- och linneskåpen i hallen
- har sagt farväl till mina tidigare så snygga naglar
- har ätit lite frukt och druckit mer kaffe
- har spelat Fear of a Blank Planet 2 ggr
- har plockat ur allt i badrummet

19.45
- har plockat ur underskåpen i köket och packat
- har samlat alla verkligt superduperviktiga grejer i en Viktig Låda
- har flyttat över pengar till vanliga kontot så jag kan packa ner dosan i Viktiga Lådan
- har chattat lite med Nina på fejsan igen
- har städat ur underskåpen – även skåpet under diskbänken!
- mejlat mer med P
- druckit en stor mugg Earl Grey med socker och mjölk
- planterat om en växt vars rötter sprängt krukan…
- lagat och ätit en vidunderligt god risotto
- druckit en skvätt vin till det
- dammsugit och rullat ihop de stora mattorna
- plockat ur överskåpen och packat ner
- burit ut tre vändor till sorteringscentralen på gården

It's all in a day's work!

Nu däckar jag snart om inte det blir lite skajpande, förstås. Ska bara laga mig lite först.

G'natt, me hearties.

... i vilken vår hjältinna hjärtar er alla















14:e februari. Alla hjärtans dag. St. Valentine's Day.

Är ni goda katoliker? St. Valentine var ju en martyr som fick helgonstatus (även om det fortfarande är lite osäkert vem denne Valentine egetligen var). Påven Gelasius I tyckte nog att det behövdes stramas upp lite i de kristna leden och gjorde det kyrkan brukade göra; det firades redan en förkristen fest i mitten av februari - en fruktbarhetsfest och det vet vi ju hur sedefördärv- ande sådana är, eller hur? - och den ersattes alltså med St Valentine's Day... (Men troligen pratade Gelasius latin, snarare än engelska, iofs. Hade han pratat engelska hade vi för övrigt inte fattat mycket ändå.)

Men hur kom det sig att firandet (?) till minnet av en tidig kristens brutala död kom att bli hela världens kärleksdag, då?

Det är Geoffrey Chaucer's fel. Bland annat. Ni vet han med Canterbury Tales. Han skrev även Book of Saint Valentines Day of the Parlament of Briddes och om jag fattat min Norton Anthology of English Literature rätt så ingår detta poem där...

For this was on St. Valentine's Day,
When every fowl cometh there to choose his mate.

... vilket han skrev till Rikard IIs och Annas av Böhmen förlovningsfest och som - i viss mån - bekräftar att det redan vid denna tid (sent 1300-tal) knutits en romantisk tradition till den 14 februari.

Men låt mig inte regna på er parad med historiska fakta. Skit i historien. Skit i katolicismen. Ut med er och hjärta alla ni möter. För är det alla hjärtans dag så är det. Och så lite extra gos och kärlek till dem som står er närmast... Partners, barn, vänner, föräldrar...

Men gå föralldel inte på marknadens billiga trick och tro att ni måste visa er uppmärksamhet med rosor (som vissnar efter två dagar), mjölkchoklad (som täpper igen era älsklingars artärer) och gulliga nallar - som man ändå inte vet var man ska göra av. Skänk hellre ett leende, en varm kram, ett samtal, en fika eller bjud på en god middag... Och glöm inte att tala om för dem att de är älskade... glöm för allt i världen inte det. Ge dem av er själva, helt enkelt.

Det är det finaste man kan få - en älskad persons tankar, tid, uppmärksamhet och omsorger. Och det är då själva fan om det ska begränsas till en enda futtig dag om året. Mina älsklingar hjärtar jag alla dagar! Men idag tänker jag ändå på er lite extra - lättpåverkad som jag är... ;-)

Och så lite musik, då...


Och vet ni... denna den 14 februari är det... 14 dagar kvar!

fredag, februari 13, 2009

... in which our heroine is calling it a day

Ja, det får räcka nu. Jag har tagit halva köket. Sorterat, slängt, packat och burit ut skräp till sorteringen ute på gården. Imorgon har jag tvättstugan. Klockan sju. Det är så tidigt att det är hemskt. För att göra det lite mindre hemskt gick jag ner tidigare ikväll och såg att där var tomt. Raskt laddade jag alla fyra maskinerna och gick upp en stund och msnade med Agneta. Sedan gick jag ner och plockade ur maskinerna, tryckte i fyra nya och hängde upp det rena. När jag går ner imorgonbitti har jag bara två maskiner kvar att köra och en massa ren tvätt att ta vara på. Inte bara rena kläder utan också ett par mattor, mina sovrumsgardiner och någon kudde. Skönt!

På väg hem från jobbet, tidigare idag, var jag in på bibblan och lämnade några böcker. Guillous Men inte om det gäller din dotter låg och väntade på mig, så jag lånade den och en bok om Janis Joplin. Efter en dag där så mycket av min absolut grymma karma kickat in är jag trött. Jag skulle helst vilja lägga mig nära en annan kropp, kramas lite och få kill i nacken medan jag glider över i drömvärlden. Men nu kan jag inte det och då får ett fluffigt duntäcke och Jan Guillou duga som substitut. Inte optimalt, men okej.

G'natt, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna stannar upp

Idag, med min lilla "engelsksjua", såg vi klart Touching the Void. En makalös berättelse om bland annat vad den mänskliga viljan kan åstadkomma och vikten av att sätta delmål. Att inte ge upp. Att kämpa vidare!

Matilda skickade mig en länk för en stund sedan. Ännu en av dessa fantastiska människor som vägrar låta sig besegras av det till synes övermäktiga...

... i vilken vår hjältinnas Fina Fredag nått oanade höjder

Eller vad sägs om ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Stockholm? WOOFUCKINGHOO! Det är ju så jag inte riktigt vet var jag ska göra av mig av pur glädjefnatt!

När jag sedan kom hem, efter jobb och ärenden, låg ett tjockt vadderat kuvert och väntade på hallgolvet. En överraskning från P: Porcupine Tree's Fear of a Blank Planet! Jag spelar den just nu och den är underbar!














Tro nu inte att det slutar här... Ånej... alldeles nyss fick jag dessutom sålt min skinnsoffa & fåtölj. JÄÄÄJ!

Nu ska jag öppna en flaska vin och landa mig lite innan jag inleder ett mer seriöst packningsarbete. Stay tuned me, lovely ones!

... i vilken vår hjältinna gör en rättelse

Minnet kan spela en spratt ibland. Jag har tänkt på den där konserten med glastrumpeten och ju mer jag funderar ju mer troligt är det att det inte alls var Johan Helmich Romans Drottningholmsmusiken jag hörde utan i stället tredje satsen ur Haydns ljuvliga trumpetkonsert. Den är så helt underbar att jag får ståpäls i nacken och ett bättre soundtrack till en Fin Fredagsmorgon kan man knappast få:


Seså, me lovely ones. Ta vara på den här Fina Fredagen den 13:e!

Sa jag att det är 15 dagar kvar..? ;-)

... i vilken vår hjältinna sussat gott















När min telefon började spela Aïcha för att väcka mig, strax efter 6, låg jag kvar några minuter och tittade ut genom fönstret. En nästan full måne tittade tillbaka och jag tänkte att så gott som jag sovit i natt hör jag verkligen inte till dem vars sömn påverkas av den. Många verkar annars tro att fullmånen påverkar nattsömnen. Fan tro't..?

Den här månen kan iofs påverka den mest hårdsovande:


Och vet ni... det är Fin Fredag och 15 dagar kvar!

torsdag, februari 12, 2009

... i vilken vår hjältinna barockar

På teven görs reklam för ett program om Johan Helmich Roman aka "den svenska musikens fader". Huruvida han verkligen är det och isåfall för vilken musik ska jag inte gå in på. Och givetvis måste jag surfa runt och kolla lite vad jag hittar. Han var bara 20 när han fick åka till London och spela under bl a Händels ledning. Två fruar överlevde han. Han dog ingen rock'n'rolldöd, precis; cancer i tungan är iofs äckligt nog, tycker jag...
Men hans musik - den är läcker:

Såvitt jag kan minnas har jag dock bara hört hans musik framföras live vid ett tillfälle och det var i Rottneros park 1979, då en snubbe spelade ovanstående stycke på en glastrumpet, från Kosta. Mer svenskt än så blir det kanske inte, om man nu skulle bry sig om sådana saker. Hursomhaver är det tidlöst vackert och hans barockiga komposition funkar lika bra på ett bröllop 2009 som det gjorde 1744 då Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika gifte sig.

... i vilken vår hjältinna nickar instämmande

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är så skönt att sjunga tillsammans med andra!

Dessutom har körsång (och jag tänker mig även annan tillsammanssång) påvisbara, positiva effekter på hälsan! De nämnde det just på morgonteven (Smålandsnytts inslag) men jag hittade ingen pinfärsk länk att ge er. Men den här länken funkar ju, den också!

(Miljökören i Malmö!)

... i vilken vår hjältinna grattar en gamling






















Idag är det 200 år sedan Charles Darwin föddes. Han är död sedan länge. Annars kunde vi nog snacka åldersnoja. Eller kanske inte, förresten. Darwins tankar kom att underblåsa ett jäkla liv mellan bibeltroende och vetenskapstroende och sipåfan om di inte bråkar än. Jag tror han gillade det, obstinat som han var.

Så här sa hans pappa, Robert Darwin, om den resa vilken skulle komma att ha stor betydelse för hans [r]evolutionära tankar: "Jag är starkt emot att Charles åker med på resan med Beagle. Det leder inte till annat än dagdriveri och sysslolöshet".
Oh, well... ;-)


Och det är 16 dagar kvar!

onsdag, februari 11, 2009

... i vilken vår hjältinna tänker kring sitt bloggande

Jag är inte alltid först med det sista. Å andra sidan är jag sällan sist heller. I söndagens DN.Bok skriver författaren Gertrud Hellbrand tämligen nedlåtande (för att inte säga med hyfsad prettovarning) om bloggfenomenet.

Det finns många bloggare som med insikt och stringens skriver om diverse aktualiteter. Heder åt dessa. Sedan finns det en ännu större andel bloggare som inte har större ambition med sitt bloggande än att beskriva vad som fanns i senaste shoppingkassen eller, för att citera Hellbrand, "till middag grekisk korvpanna med paprika". So what? So fucking what? Jag vet inte vad som driver alla andra "vanliga människor" (undras varför jag kommer att tänka på Percy Nilegård nu...) att blogga, men kanske har Hellbrand rätt i att en del drivs av frustration över krossade drömmar och illusioner. Kanske är det också så att det är ett bra sätt att meddela läsekretsen - "de närmast sörjande" - om vad som händer och sker på hemmafronten. Bland de bloggar jag själv läser finns allt från politiska skribenter, skolelever och musik- konnässörer till lärarproffs, författare och scrap-pysslare... Heder åt alla dessa också!

Vad driver mig, då? Mycket. Jag har skrivit hela mitt liv. Dagbok också. För ungefär 9 eller 10 år sedan började jag lägga upp mitt dagboksskriv på nätet. Då var ordet "blogg" inte ens uppfunnet. För två och ett halvt år sedan bytte jag forum och började "publicera" på Blogger. Plötsligt var jag en bloggare!

Jag skriver för glädjen att uttrycka mig, för att jag gillar att, och behöver, tänka med "pennan" i hand och för det befriande i att sortera stora som små tankar, se dem på pränt och få pröva dem mot andras. Feed-backen, medhållen och mothuggen här är färre och långsammare än dem jag erfar IRL, men jag uppskattar dem likafullt. Jag bloggar för att det kliar i fingarna på mig och för att jag inte äger ett skrivbord och har trosor, behåar och strumpor i lådorna på min enda byrå. Jag skriver för att inte bara spegla mig i mitt eget liv utan också öppna ett utbytesfönster visavi andra. Jag berättar om privata glädjeämnen och sorger likaväl som jag ibland reflekterar över politiska skeenden och samhälleliga fenomen. Jag skriver om musik, konst och litteratur och om singellivet i Emmajävlaboda (vilket dock är ett mer eller mindre avslutat kapitel) och om erfarenheter jag gör på jobbet. Jag skriver om drömmar och förhoppningar. Jag skriver om känslor och reflektioner. Om matlagning, träning och miljö. Om vänskap och kärlek och sköna filmer och soliga eller sorgliga händelser. Livet, helt enkelt. Och detta är ju ändå bara en av mina bloggar. Ja. Jag har fler; en helt jobbrelaterad och en i vilken jag jobbar med mina elever. Den fjärde bloggen vilar just nu, men där skriver jag ibland om helt andra saker.


Jag blir glad om någon endaste en läser det jag skriver, och gladast om det är någon som jag faktiskt bryr mig om som visar sig så intresserad av mina tankar och mitt liv, även om nya bekantskaper givetvis också är varmt välkomna. Och om ingen läser så gör jag det själv ibland, och tänker mig tillbaka och funderar över eventuell utveckling. Visst vore det attans trevligt med sisådär tusen läsare om dagen, men skulle det inträffa skulle jag se det som ett seriöst samhällsproblem. intressant är varken jag, mitt liv eller mina tankar.

"Blogito ergo sum." Jaha? So what? Ungefär som Gertrud Hallbrand själv - fast hon skriver i DN och är därmed fin. Men jag undrar hur det känns att vara en Riktig Författare och Pristagare (Carl Johan Vallgrens litteraturpris, 2008) och veta att det är mångdubbelt fler som känner till - och läser - Isabella Löwengrip aka Blondinbella...

Och det är 17 dagar kvar, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna får en överraskning

Jag minns fortfarande chocken när Linus dök in en vanlig dag efter plugget, för några år sedan, och helt utan förvarning eller minsta hint hade rakat av sig sina dreads.

Därför kände jag mig överraskad, men ändå stillsamt luttrad när han la upp en färsk bild på sin msn idag...
















Oh, well...

... i vilken vår hjältinna prickar av

Sådär, ja.





















(Balkongen före.)

Bortforsling av diverse grejer till Möjligheternas Hus - CHECK
Röjning/tömning av balkong - CHECK
Turer till sorteringsboxarna på gården - CHECK
Bokning av besiktning - CHECK




















(Balkongen efter en liten stund.)


Det händer grejer. Kanske gör jag något mer ikväll. Jag får se. Nu ska jag i alla fall dricka en stor mugg värmande te och soffa lite.

... i vilken vår hjältinna har haft ett "moment"






















Det är svårt att beskriva känslan när en 15-årig kille vill diskutera den svidande kritik av det samtida amerikanska samhället, som Oliver Stones film Natural Born Killers utgör. Men hjärtat gjorde en extra volt. Det gjorde det.

... i vilken vår hjältinna vaknat tidigt

Jag vaknade långt innan jag satt mobilen på väckning. Tankarna drog igång i 180 knyck. Det är ju en del saker jag bara inte får glömma och tro mig; halvsex på morgonen minns jag dem alla... Vid sex klev jag upp och pysslade lite. Vattnade mina växter. Tog en dusch. Funderade på om jag måste skruva av benen på skrivbordet för att gubbarna ska få ut det. Insåg att jag inte har en susning om var min skiftnyckel - om jag ens har en - kan befinna sig. Bestämde mig för att gubbarna säkert har de grejer som behövs. Läste mejl. Tänkte på P, förstås. Lagade en stor kanna kaffe och - tada! - rostade bröd. Väldigt sugen på apelsinjuice är jag. Jag får trycka i mig några clementiner, istället.

Jag har gjort en lista på vad jag måste göra idag. Den är ganska lång. Men jag kommer att hinna med allt. Idag ska jag ta balkongen. Själva nerpackningen tjuvhåller jag på - det är fortfarande en del att sortera och slänga. Jag vet att jag hållit på ett tag, men det är inte som att jag har sådana massor att ta tag i. Det är mer att jag bara gör väldigt lite i taget. Det finns helt enkelt ingen anledning att skynda mig. Än. Igår tömde jag i alla fall förrådet ute i trapphuset. Väldigt vad skumma grejer det fanns där då. En fungerande (tror jag... den funkade iaf när jag ställde dit den) skrivare, två stora lådor med barn- och ungdomsböcker, en kasse filmer på VHS (som jag beslutade att skiljas ifrån - det beslutade jag f ö även om de allra flesta böckerna där), en kasse studielitteratur (som jag ska behålla) och en bautakasse papper och anteckningar etc från lärarutbildningen (där slängs allt utom mina tentor som jag är mycket mallig över ;-)).

Just nu pratar de om fattiga barn, på teve. Fattiga barn i Sverige, alltså. De finns. Jag vet. Och det är helt åt pipsvängen att det ska behöva vara på det viset. Vi tillhör de länder som har det bäst i världen och ändå finns det barn som ställs utanför de mest vardagliga och självklara sammanhang för att familjens ekonomi inte tillåter ens en sådan "utsvävning" som t ex en skridskoutflykt med skolan... När kompisarna går på bio stannar de fattiga barnen hemma. Enligt en beräkning från Rädda Barnen lever ca 230 000 svenska barn i vad som definieras som fattigdom. Vad innebär det för de här barnen i förlängningen? Vad gör vi åt det?

tisdag, februari 10, 2009

... i vilken vår hjältinna bjuder på en release

Hehe... Jag hittade den här på Pasteys Plats. Kunde inte låta bli att bjuda er på lite kvällsunderhållning, me hearties.

... i vilken vår hjältinna rycker på axlarna, lite uppgivet

Det är tur att Sweden Rock Festival innebär fler dimensioner än bara de som serveras på de fyra scenerna. För vad säger man om detta?

"Suck"?

... i vilken vår hjältinna funnit något

Jag är ständigt på jakt efter kul och vettiga grejer att se tillsammans med mina elever. Idag hittade jag min gamle åttiotalsbekanting Adrian Mole på youtube. Åtminstone ett avsnitt. Men det skulle jag kunna visa och sedan se om någon/några nappar på att läsa Sue Townsends bok som faktiskt är väldigt rolig på ett lite torrt, bittert vis. Här får ni första delen av avsnittet. Bara en sådan sak som att mina sena tonårs älskling Ian Dury sjunger i början... Enjoy! ;-)

Nu ska jag plocka ihop lite grejer som ska iväg till Möjligheternas hus. Jag gillar tanken på att inte bara slänga bort grejer som är fullt användbara utan istället låta dem leva vidare med hos någon annan. Sedan ska jag rådda med ytterligare småpackning. Det börjar dra ihop sig, me lovely ones.














(Ian Dury, R.I.P)

... i vilken vår hjältinna börjar morgonen med Bob

Ett inlägg hos Caligula får mig att ta fram Bobs Bräcklighetens poetik och läsa lite. Man kan börja en tisdagsmorgon på betydligt sämre vis. Igår var det kura gryning som gällde; idag är det tända ljus, morgonteve hos SVT1, nybryggt Hazienda och ett par grova ostmackor. Brödet är gott, och det är inte bakat av mig utan av Urshults Bageri. Jag tror inte de levererar till Stockholm så jag får passa på att äta nu. Jag vill inte ens att de ska leverera till storstan - närproducerat är att föredra. Helst ska bröd produceras i ens eget kök. Det ska bli mycket av det framöver. Tänker jag.

Jag återvänder till Bob en stund. Citatet jag gav Caligula har ett sammanhang i hans blogg, så det lägger jag inte här. Däremot ska ni få den lysande baksidestexten:

Om det här är en poetik är det lika mycket en bok om mitt liv. Visst är det roligt att vidga språket. Men så mycket roligare att vidga en tisdag.

Det här är en bok för dem som vill bygga kontaktnät för sin bräcklighet. Dem som vill mötas också i varandras svagheter. Ligga där i kafferummet och hålla om varandra när chefen verkar arg.

När jag vaknade i morse, efter ohemult mycket sömn, kände jag efter en stund. Jag tror egentligen att jag borde stanna hemma idag. Ingen feber fast det känns fortfarande som att det är något åt det hållet på gång. Men jag låg där i sängen och insåg att det troligen blir jobbigare att fixa vikarieinstruktionerna än att gå dit och göra jobbet själv. Så jag går.

Men innan jag går får ni en kort Bob till. Det är en sådan dag idag; en Bobdag.

Var det så att vi krälade upp ur urhavet bara för att kunna köpa DVD i mars men inte behöva betala förrän i maj? Isåfall kan vi lika gärna krypa tillbaks och bli plankton igen.

Snyggt, Bob. snyggt!

Och det är 18 dagar kvar, me lovely ones!

måndag, februari 09, 2009

... i vilken vår hjältinna återförs till verkligheten

Strax efter det jag kommit hem, i eftermiddags, såg det ut såhär från mitt köksfönster.














Solen drog sig tillbaka och vintern var snabb att fylla tomrummet. Men den vet att den bara har en kort tid kvar. Kanske är det som de gamle brukade säga uppe i nordvärmland: "Allt må ner först... senna blir det vårn...".














(Jodå. Det snöade på andra sidan huset också.)

... i vilken vår hjältinna får en föraning

Det är något i känslan av solvärme på ryggen, när jag skyndar över skolgården i bara tröjan för ett snabbt möte med Bosse, som får mig att veta att det blir vår, i år igen.

... i vilken vår hjältinna kurar gryning

Att kura skymning är fint. Att sitta stilla och tänka, dricka lite te och låta mörkret smyga sig på en stund. Jag undrar om motsvarigheten är att kura gryning? Det gör jag nu. Fast jag fuskar lite. Jag har ju datorn på. Men annars vilar rummet i gryningsljus och det är fint att se hur växterna i fönstret bildar snygga silhuetter mot den mörkt blå himlens orangerosa rand. Rummet doftar av nybryggt kaffe och jag tänker tankar på helgen som var och dagen som kommer.

Ute på spisen i köket står en glasburk. Den är till två tredjedelar fylld med en bärnstensfärgad, lite tjock vätska täckt med en skummig yta och under skumkronan flyter aprikoserna högt. Min vildjäst är klar! Efter jobbet idag ska jag sila av den och ställa i kylen. Imorgon ska jag starta ett bak. Måste bara ta reda på hur man gör en sådan där levaindeg och hur mycket av jästen jag ska använda. När jag gläntar på locket doftar det spännande och lovande.

I min väska, ute i hallen, ligger Touching the Void och väntar. Jag och min lilla grupp sjuor (engelska) har jobbat på temat "Explorers" sedan terminsstarten. Vi har pratat om bergsklättrning och upptäcktsresor och kikat på kartor och läst om såväl världens högsta punkter som de lägsta (Challenger Deep i Marianergraven... över 11000 meter djupt... det är så djupt att om du tar en knytnävsstor sten och släpper i, så tar det en dryg timme för stenen att nå botten...) och om de människor som vågat sig dit och nu ska vi runda av med ett stort äventyr!





















Det blir en fin dag idag. För mig. Och för er, me lovely ones, om ni väljer det.

Och det är 19 dagar kvar!

söndag, februari 08, 2009

... i vilken vår hjältinna landar

Helgen var en intensiv resa i flera dimensioner. Jag har förflyttat mig både fysiskt och mentalt och det är osäkert vilket som är mest utmattande. Det hela spetsades till av en stygg inflammation i kinden vilket fick mig att tokkonsumera panodil zapp. Men det var värt det. Jag skulle kunna skriva om nya lantisinsikter, infrastruktur och amerikanska nötkreatur. Eller kanske om belgisk öl, svartvit sightseeing och basister. Men jag orkar inte. Inte nu. Sängen med det fluffsiga duntäcket väntar.

G'night, me hearties.

fredag, februari 06, 2009

... i vilken vår hjältinna är smått lycklig

Jomenvisst! Det är ju fredag! Fin Fredag! Även om den fallande snön blaskar bort i nästan samma takt som den faller så lyser den upp därute i morgonmörkret. Kaffet brukar alltid vara gott, men idag tror jag att jag fick till det lilla extra. Det smakar helt underbart! Jag har på mig min nya stickade klänning och det ser ut att vara en good hair day*. På jobbet väntar mysiga fredagsfikan och bortom sista lektionen finns sköna planer för helgen.

Jag sitter i soffan dricker det där goda kaffet och lyssnar mer än jag tittar på morgonnyheterna. Maud Olofsson har försökt förklara bort varför (c), som var synnerligen aktiva på nejsidan kärnkraftsomröstningen för typ 30 år sedan, gjort denna vändning till prokärnkraftsutbyggande. Jag är ingen direkt expert på området men det verkar ju strida mot vanligt sunt förnuft att besluta om att bygga ut kärnkraften, vilket inte kommer att vara fullföljt förrän om 15 år och därvidlag använda klimathotet som ett argument... Det är ju NU vi måste satsa på förnyelsebar energi, bygga ut det vi har och dessutom finna nya vägar - om 15 år är det ju försent. Och på frågan om hon tycker att slutförvaringsfrågan har lösts svarar hon att nää... det tycker hon inte men nu vet vi, i alla fall, var vi ska göra av det! Jippi. Eller kanske inte.

Och så ser jag, än en gång, inslaget med film från en piketbuss i Malmö där representanter för de som ska hjälpa till att värna om vår rättssäkerhet uttalar sig som veritabla svin. "Apejävel"... "blattejävel"... "jag ska slå honom steril om jag kommer åt honom..."... "han ska ha stryk så han inte kan stå på benen"... F d överåklagaren Sven-Erik Alhem säger att det troligen inte går att åtala - det som sagts har sagts i enrum. Och det kan få vara hur det vill med det. Jag blir fan mörkrädd ändå om enskilda poliser inte pallar trycket utan spårar ur på det här viset i en krissituation. Som medborgare vill jag kunna lita på att ordningsmakten uppträder professionellt i alla lägen. Det kan jag naturligtvis inte - de är ju bara människor - men jag undrar i hur hög grad händelsen är isolerad...

På det lokala nyhetsplanet kan jag meddela att min blivande vildjäst ser ut att må fint, även om jag inte ser den där smått explosiva utvecklingen jag hade hoppats på. Kanske står den ändå för svalt? Aprikoserna ligger i alla fall inte på botten längre, utan flyter omkring lite. Och det luktar ljuvligt! Jag ska låta den vara tills efter helgen - hoppas kunna börja nästa steg på måndag.

*För er som var intresserade av balsamprojektet kan jag bara berätta att det framskrider. Håret har inte varit så här bra på åratal. Inget flygigt elektriskt. Ingen irriterad hårbotten. Och jag behöver inte alls tvätta det så ofta som tidigare. Det är inte alltid jag hinner/orkar klicka och ploppa det, men det får alltid lufttorka utan borstning innan det är helt torrt. Så projektet fortsätter.

torsdag, februari 05, 2009

I vilken vår hjältinna fiffar & moffar

Jag diskar och plockar undan lite, sorterar en del grejer och Catharina hämtar ytterligare några saker som hon behöver, men inte jag. Växterna har fått lite vatten och jag är nu klar med alla garderober. Jag gillar inte när det blir för rörigt så jag har lagt lite energi på att småstäda också. Annat som hunnits med idag är en långlång arbetsfika och ett par telefonsamtal (Johanna och Helmer). Det känns som en bra dag på det hela taget! Och imorgon blir det ännu bättre; då är det ju Fin Fredag!

Nu soffar jag lite, med ett program om Sonja Åkesson på Kunskapskanalen. Jag har sett programmet förut men det tål att ses igen. Vore det inte för att jag är så sömnig skulle jag stanna uppe och se det följande programmet, om Toni Morrison - en absolut älsklingsförfattare! Det kändes helt fantastiskt när jag fick höra att hon skulle få nobelpriset (93? 94?) och jag faktiskt hade läst en hel drös av hennes böcker; ja, t o m hade dem i min bokhylla. Har ni inte läst henne så rekommenderar jag att ni gör det! Själv har jag inte läst hennes senaste - vilket jag har för avsikt att åtgärda.

NP: Black Sabbath - Over and over. Så jääääkla skön, me hearties. Enjoy:

... i vilken vår hjältinna minns sin gamla Barbie

Jag fick henne av morfar, och jag kan ha varit kanske fem år. Hon hade stela lemmar, stora bröst och lång blond hästsvans och när jag, efter en tids lekande, släppte ut hennes hår upptäckte jag till min fasa att hon var FLINTSKALLIG under. Efter det var min och Barbie's relation aldrig densamma.

... i vilken vår hjältinna morgnar sig

Nu backar Vatikanen... Man säger att påven inte var medveten om den minst sagt kontroversielle Williamsons revisionistidéer. No kidding...

Det larmas (no pun intended) om alltför höga ljudnivåer i skolan. Jag hoppas att det inte bara blir en massa prat utan att det också görs något. Det är ett seriöst arbetsmiljöproblem för både elever och personal och handlar inte så mycket om ljudnivån på själva eleverna under lektionstid, som slamriga lokaler med kass ljuddämpning (på min skola har något ljushuvud till fastighetsförvaltare t ex målat över ljudabsorbtionsplattorna...), skramliga stolar och ekande korridorer. Inte undra på att vi alla är trötta i huvudet vid slutet av dagen och/eller veckan. Det är ju aldrig tyst. Det finns ingen bra plats att dra sig undan bullret, heller - särskilt inte om man är elev. Av de tillfrågade skolorna i den aktuella undersökningen hade bara 12% handlingsplaner för att arbeta med (mot?) bullerbekymren. Jag undrar hur det är ställt hos oss?

Igår började jag mitt mer seriösa packande. Jag tar ett rum i taget. Fortfarande känns det som att jag slänger ner grejer än jag packar, men det är ju bara en bra sak. Jag reser med lätt bagage. Det är ett roligt arbete, när jag väl sätter mig för att göra det. Det som inte är så roligt är flyttstädningen - men så småningom kommer jag att vara klar med den också.

Idag blir det också lite början till slutet på jobbet. Jag ska sortera bland mina grejer och ta hem det som är mitt. Och så ska jag ha överlämning till Catharina, som kommer att ta över en hel del av min tjänst. Förhoppningsvis kommer jag då att känna att lite av stressen lättar.

Och det är 23 dagar kvar!

onsdag, februari 04, 2009

,,, i vilken vår hjältinna tänker på huvudsaken

Nu är det debatt om kepsar och mössor igen. Särskilt kepsar. What's the deal, liksom? På vår skola finns det en s k trivselregel som säger att eleverna inte får bära keps i klassrummen. Men vems trivsel handlar det om? Och varför finns det ingen som kan svara på frågan "varför"? En av de äldre lärarna säger att "det hör till vanlig hyfs". Säger vem? Vad är det för skäl? Är inte klädfrågan (så länge den inte bryter mot direkt etiska regler som t ex rasistiska slogans eller symboler) en sak för föräldrarna och ungdomarna att bestämma? För den som bär kepsen är det ett lika naturligt plagg att bära som tisha eller bälte. Varje år driver elevrådet frågan om kepsförbudet och varje år blir de fullständigt överkörda.

Min arbetsplats är politiskt styrd. Det innebär att jag har att se till att eleverna informeras om skolans regelverk, som beslutats om uppifrån - likaväl som mina rektorer måste exekvera bildnings- förvaltningens beslut - oavsett vad de egentligen tycker om det. Mina elever kommer vanligen i tid (och gör de inte det behöver de en attans bra förklaring), har vanligen med sig sitt arbetsmaterial och är faktiskt ganska fokuserade på det lektionen handlar om. De frågar, lyssnar, diskuterar, ifrågasätter, läser, skriver och är allmänt aktiva. Jag har aldrig märkt att kepsbärande skulle påverka dessa klassrumsaktiviteter och den inlärning som faktiskt pågår där, på ett negativt sätt.

Och varför just kepsarna, om vi nu snackar hyfs? Jag vet att en del skolor dessutom försökt lägga sig i hurpass mycket häng jeansen får ha. Öhh? Vad blir nästa sak? Av någon outgrundlig anledning hör jag ytterst sällan några som helst synpunkter på tjejernas lågt skurna jeans, som visar stringkanten där bak när de sitter ner, eller på deras supertajta toppar med urringningar som gör att tuttarna nästan trillar ur push-up-behåarna. Där skulle vi ju annars åtminstone kunna hävda att många av de hormonvingliga tonårspojkarna helt kommer av sig och tappar fokus...

Kan det vara så att kepsens funktion som [arbetar]klassmarkör lever kvar och att snobbakademikerna känner sig hotade och ser sin chans att hävda sig?

En viktig fråga för mig är alltså: Ska jag som lärare - och med uppdraget att förmedla värden som respekt för individens frihet och integritet - verkligen upprätthålla en regel jag själv inte förstår eller kan ge skäl för? Vad signalerar det? Ska vi lära våra ungdomar att följa grundlösa regler bara för att de är... regler? Ska de inte reflektera, ifrågasätta och - i de fall de körs över i en hittepådemokratisk process - pröva civil olydnad? "Jag lydde bara order"... Har vi hört den förut? De som sa/säger så bar garanterat inte keps i skolan - och se hur det gick...

Enda gången jag verkligen reagerar negativt när jag ser en keps är när jag ser den på en gubbe, bakom ratten på en bil. Men inte ens där gör kepsen någon skillnad - den är mer som en varningssignal...

... i vilken vår hjältinna vill förjaga mörkret

Klockan är lite över sju och utanför mitt vardagsrumsfönster ligger mörkret kompakt. Inte en strimma av ljus, förutom det klena sken som gatlyktorna ger. Det är dags för lite Bergman goes Mozart, helt enkelt. Klicka här för en skön morgonkick som jagar mörkret ur själen!

tisdag, februari 03, 2009

... i vilken vår hjältinna skänker en tanke

Om ungefär en timme sitter tusentals niondeklassare i hela Sverige och våndas och svettas och stönar och stånkar över årets första delprov i de fruktade nationella proven. Bänkarna svämmar över av diverse stärkande förtäring. (Har ni tänkt på det... att ni borde vara så här stärkta varje skoldag..?)

Lugna och fina nu. Era slutbetyg är inte alls helt avhängiga dessa nationella prov. Bedömningen som ligger till grund för era slutbetyg baserar sig på det ni visar att ni kan under hela terminen/läsåret. Har ni en skitdag så finns det gott om både tid och möjlighet att reparera eventuella misstag och lågvattenmärken. Bara så ni vet. Så... LYCKA TILL - jag tänker på er!

Och... här är mannen som vill att ni ska ha fler nationella prov, förresten...

måndag, februari 02, 2009

... i vilken vår hjältinna får lust

Man får inte skruva på locket till vildjästen för hårt. Då kan det bli explosion.
Gissa vad jag får lust att göra.

















(Explosion. Salvador Dali.)

... i vilken vår hjältinna har nya projekt

Disk, tvättsortering och badrumsstädning avklarade. Olle Ljungström hjälpte till. Sämre peppwalla kan man ha. Nu dansar jag lite med Pugh medan det nya projektet - Röd Lugg På Svart Botten - verkar. När jag sköljt ur färgen tror jag att jag ska tömma skrivbordet fvb Möjligheternas Hus. Stolen är redan väck; den fick Catharina. På ett villkor: att nu när hon kan sitta så bekvämt vid datorn ska hon skaffa Facebook och sedan hålla kontakten med mig när jag flyttat.

Eller så lägger jag ner skrivbordsambitionerna och läser en stund. Bara ett kapitel kvar i Kumms bok om Che, nu. Förintelsen får vänta. Oavsett vilket ska jag spela lite Lars Winnerbäck strax. Ibland sätter suget in och då är det bara att ösa...

... i vilken vår hjältinna har några projekt

Idag, när jag var och handlade, kom jag ihåg att köpa torkade aprikoser (osvavlade, ekologiska dårå). Ända sedan jag läste Way Over Yonders skriv om vildjäst har jag varit så sugen på att testa och nu har jag just följt hennes instruktioner och en glasburk står i skåpet ovanpå kylen. Locket ligger löst på. Det ska bli spännande att följa vildjästens utveckling... för att inte tala om att sedan baka - och äta! - brödet som jästen ska användas till!

Ett annat projekt, förresten; just när jag skulle gå hem från jobbet dök [jobbar]kompisen Nina på mig med en tjock DVD-ask i högsta hugg. Var jag möjligen intresserad av att låna hem hela serien Förintelsen..? Ja, det var jag! Såklart! Jag har inte sett den sedan sent sjuttiotal då den gick som teveserie och jag minns vilket enormt intryck den gjorde på mig. En av de få teveserier jag pallat med att följa från början till slut, i mitt liv (de andra är, såvitt jag kan minnas, I Claudius, Krigets vindar, Nord och Syd samt Shogun). Ska se om jag kanske rentav ska börja se den redan ikväll.











Men först ska jag klippa några andra projekt; disken, plocka ihop tvätten och städa badrummet.

Stay tuned, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna har en vänlig dag

Måndagar är liksom ganska vänliga. Vanliga också. Det ena behöver ju inte utesluta det andra.

Jag började med en EVK* som var tuff och ledsam men ändå avslutades i positiv anda. Sedan hade jag mina små sötisar i sjuan. Engelska. Hur det nu var (flexibilitet is da shit) så kom vi att prata om internet/sms-språk och alla de förkortningar som används. Vi skrev upp alla vi kom på, på whiteboarden, och sedan utredde vi deras respektive betydelser. Det var spännande att se hur dessa, som inte är särskilt slängda i engelska, inte bara kunde säga ut förkortningarna på engelska utan dessutom visste vad de betydde och i vilket sammanhang de skulle användas. T ex som att BRB och BBL inte är riktigt samma sak; BBL använder man när man lämnar datorn en lite längre stund. Det tyder faktiskt på språkmedveten- het och så kom samtalet så småningom att gå över till språkinlärning och hur den egentligen funkar. Alla tycker det är så svårt att lära sig engelska - för att inte säga omöjligt. Två av eleverna tycker att svenska är supersvårt och att det är galet svårt att lära sig engelska via svenska och inte sina modersmål. Det tycker jag också är galet. Tänk vilken omväg de måste göra för att förstå. (Exempel: vi har ordet courage och en av eleverna förstår inte ordet mod, när jag förklarar, kroppsspråkar och översätter... lyckligtvis fanns det ett lexikon engelska-pashtu tillgängligt...)

Jag gjorde en snabbinventering och sa att "här i rummet har vi en som behärskar pashtu, en som behärskar romani och fyra som behärskar svenska. HUR har vi lärt oss dessa våra första språk?" Alla var överens om att det har vi ju bara gjort, liksom. Mamma o pappa pratade med oss... vi frågade och pekade och rätt vad det var så bara kunde vi ju... utan lärare och glosböcker och ordkort och läroböcker och prov och läxor... och därifrån resonerade vi oss fram till att man faktiskt kan lära sig nya språk på samma vis, men det tar lite längre tid eftersom vi inte utsätts för det nya språket riktigt lika mycket som vi gjorde för vårt förstaspråk när vi var små. Vi har engelskalektion 2x60 minuter - det är inte mycket att hänga i granen, liksom. Man måste helt enkelt utsätta sig för engelskbombardemang även utanför skolan för att det ska hända något. "Hur kan man göra det, då?"... och alldeles själva visste de att man kan göra det genom att läsa böcker och tidningar, läsa artiklar på nätet, se på teveprogram och tevesport, välja engelska undertexter till dvdfilmer, göra resor till andra länder, ha engelskspråkiga mail- och brevkompisar, prata engelska hemma och med kompisarna, spela datorspel, Singstar, lyssna på musik (texterna) och en del annat.

Strävansmålen i skolverkets styrdokument säger att ett av målen som eleverna ska ha uppnått i slutet av det nionde skolåret är att "kunna reflektera över och dra slutsatser om sitt sätt att lära sig engelska". Det var just vad mina sjuor visade att de är på god väg att kunna! Heja dem!

Och... under höstens amerikanska presidentvalskampanj anammade de Obamas YES WE CAN! och applicerade det på sig själva och sin språkinlärning. Nu vet de att jag inte ska vara kvar så länge till här och jag blev lite blank i ögonen när E, i slutet av lektionen sa att "Magda... allra sista gången vi har lektion... lova att du skriver det en sista gång... YES WE CAN!... på tavlan och sedan skriver LÅT STÅ! efter..." Naaaaw...

Och det är 26 dagar kvar!


*elevvårdskonferens

söndag, februari 01, 2009

... i vilken vår hjältinna vet mest

Nä, det där är inte riktigt sant. Men jag vet ganska mycket. Åtminstone när jag kollar på Vem vet mest? såhär en slö och - Hieronymus Bosch! - stillsam söndagseftermiddag. Trivia är min grej och kanske är det ett resultat av allt bokläsande och biblioteksnötande? - The Who! -Vad längesedan det var, förresten, sedan jag spelade TP sist... Evigheters - Amy Winehouse! - sedan en mysig kväll med god middag och sedan TP-spel i goda vänners lag. - Tengil! - Måste åtgärdas. - Eden! - Karlsöarna! - Huh... - Balalajka!... - Evita! -...

Apropå längesedan... Kortet på mitt truliga trettonårsjag följde mig hela dagen igår. Jag hade glömt det där fotot när det föll ur ett album, medan jag letade efter ett gammalt klasskort att illustrera bloggen med. Men... jag minns det så väl. Jag minns vem som tog det, jag minns var och jag minns när. Jag minns också hur jag redan dåförtiden var väldigt obekväm med att befinna mig framför en kameralins. Och det där truliga, buttra, smått allvarliga... jag hade verkligen glömt hur jag alltid alltid alltid fick pikar, från framförallt mina föräldrar, för att jag nästan aldrig skrattade. "Usch vad du är sur, jämt"... Det känns rätt långt från mitt nu-jag som är öppet och skrattigt och pratigt. Men... mitt då-jag... det finns kvar. Inuti mig. Ibland kikar det fram. Lite buttert, truligt med en bok under näsan och i en vit vinterrock med pälskrage från det som då hette Arméns överskottslager. "Tjejen i knarkarjackan"... det var jag det. Ehh? Little did they know, om vem och vad jag egentligen var. Men jackan var varm och skön och som ett bo att bära med sig.

Med fotot kom också många andra minnen... saker som hände... ting jag tänkte... böcker jag läste - förstås! - och musiken jag lyssnade på. Den där truliga tjejen hade ganska nyss upptäckt Black Sabbath, Led Zeppelin, Jimi Hendrix och gillade Hoola Bandoola och jazz och blues (skitkonstig unge eller konstig skitunge - bara att välja!) - men framförallt introducerats för Frank Zappas universum. Jag tror jag berättat tidigare om den ursnygge grannen Stefan med det långa, polska efternamnet (som jag väljer att inte skriva ut då jag ser att personer med det namnet finns kvar i Karlstad...) som bodde på första våningen, tillsammans med sin flickvän och hund. Ibland fick man hänga nere hos dem och dricka te och då brukade han spela Frank Zappa. Jag begrep inte ett smack. Inte då. Men han (Zappa, alltså) etsade sig fast och har kommit att bli min mycket uppskattade följeslagare genom alla år. Tack, Stefan, wherever you are.

Redan innan jag hittade fotot... för ett par veckor sedan... lyckades jag hitta en person som betydde mycket för mig under hela min uppväxt. Det närmaste jag kom en storebror men också en riktigt rolig vän... någon som jag minns med mycket värme och glädje när jag tänker på min barndom och uppväxt. Jag har försökt hitta honom emellanåt, via nätet, men fruktlöst. Plötsligt hittade jag honom. Bara sådär, liksom. Jag tog mod till mig och skrev ett mail. Och han svarade nästan direkt! Kontakt etablerad! SÅ roligt!

Den här helgen har varit mycket sjuttiotal för mig. Inte bara långa promenader ibland mina minnen utan också Kenta, Stoffe och de andra i Ett anständigt liv och Det sociala arvet...





















Jag har legat mjukt nerbäddad i soffan och myst med filmer. Tända ljus. Prat på msn och Skype. Inte särskilt mycket träning att tala om, men det tar jag upp nu i veckan. Jag har skor att springa in och ett mål att uppnå; klurar på att anmäla mig till ett lopp i sommar, som en träningsmorot (eller kanske dito piska? ;-))

Nu ska jag bara pyssla undan lite och sedan tror jag jag ska runda av dagen med ytterligare en film här i min gosiga soffa. Imorgon börjar en ny vecka med nya insatser i form av jobb, träning och en del packningsförberedelser.

Och det är 27 dagar kvar, me lovely ones.