... i vilken vår hjältinna kämpar mot koman

GAH! BLEH! URK! Jag föll för frestelsen att köpa ingredienser till en liten, men naggande god, äppelpaj när jag gick till affären för att handla förnödenheter (DN, minimjölk till morrongröten, yoghurt och frukt att ta med till jobbet samt fullkornsspaghettini, aubergine, squash och krossade tomater till ett par middagar). Väl hemma gjorde jag snabbt min favvopajdeg (en klick smör smälts och i denna rörs sedan ner lite socker som får smälta varpå en gnutta bakpulver och vanligt jävla vetemjöl rörs ner tills det blir en klump som lossnar från grytans sidor) och tryckte ut den i min minsta pajform, skivade ner äpplen, strödde över lite socker och kanel och hivade in den i ugnen. Medan pajen stod där och gottade till sig vispade jag ihop en vaniljsås och fixade en balja kaffe.

Nu sitter jag här och är så övermätt att det bubblar i öronen. Måste nog slänga mig på sängen en stund. Jag tar med mig DN, men oddsen att jag ska orka läsa något är inte något vidare...

... i vilken vår hjältinna behöver ett livsvittne

Jag pratade med Dee lite, på msn. Jag har inte tänkt på att mitt skriv om ensamhet skulle kunna uppfattas som att jag inte har det bra. Låt mig då rätta till det... jag har det bra. Riktigt bra, till och med. Det är bara ibland... inte särskilt ofta, faktiskt... som den där lite tomma känslan infinner sig. Jag såg ett så bra uttryck idag, för den där känslan att vilja ha någon att liksom bara vara med. En kille skrev: Man behöver ett livsvittne! Ja! Det är nog så det är! Det är det jag behöver. Jag behöver (vill ha!) ett livsvittne. Jag vill vara någon annans livsvittne. Men... det ordnar sig. Det gör det.

För övrigt är det här en så lat helg att det nästan är pinsamt. Jag gör ingenting. Fast varför skulle jag? Tvätten är tvättad och lägenheten städad. Växterna vattnade och det är ordning och reda på mina horisontella ytor. Så jag slasar mest omkring, slösurfar, läser en del, leker med Fröken, kollar teve och lyssnar på massor av musik på brutalvolym. Jag tog en fin promenad igår. Solen sken från blå himmel och värmde gott. Jag fick ta av mig luvtröjan och knyta den om midjan och ändå var det väl varmt, alltså. Ljuvligt! Jag gick inte så fort - hade IXUS:en med mig - och försökte att för en gång skull verkligen se små detaljer. Och visst fanns de! DÄM att jag inte hade med mig min Nikon istället - med makroobjektiv. Här är en liten gynnare som hade verkligt bråttom:
















Den här grönsaken däremot satt så stilla, så stilla och poserade.
















Men bilderna blev helt kass. Solen sken så att jag inte såg helt klart i displayen. Inte blev det bättre för att jag låg raklång på gatan, heller. Men jag lägger upp dem ändå, för att jag tycker den är så tuff.





















En vårtbitare. Fantasieggande namn, tycker jag.

Efter promenaden gick jag hem och gjorde en enkel sallad som jag åt tillsammans med en rejäl bit biff. Biffen hade legat i en helt ljuvlig marinad sedan i fredags. Receptet till marinaden hittade jag hos Silke, som ofta skriver om mat och matlagning på ett sätt som får smaklökarna att skutta omkring som galna harar, fullständigt. Här är den. Marinaden:

1/3 cup Bourbon OR brandy OR beef broth
1/3 cup Soy sauce
2 tablespoons Brown sugar packed
2 tablespoons Vinegar
2 tablespoons Vegetable oil
1/2 teaspoon Pepper
1 small Onion chopped
1 Garlic clove finely chopped

Jag körde på Famous Grouse. Det gick utmärkt. (Jag har en flaska som liksom bara står här eftersom jag föredrar helt annan whisky att dricka. Jag fick den för ett år sedan och öppnade den faktiskt först i fredags.) Och så var jag helt säker på att jag hade muscovadosocker hemma, men när jag kom hem från affären upptäckte jag att det var slut. Så jag var lite djärv (?) och använde farin istället. Löken... fick bli rödlök. Och så är jag ju totalt vitlöksfreak, så jag högg i med två bautaklyftor. Sedan fick köttet ligga och gosa till sig i 24 timmar! Och det blev sanslöst gott! LJUVLIGT! När köttet var nästan klart hällde jag i marinaden och lät det puttra ihop och gjorde sedan en sås som var himmelsk. Heavenly.

Dagens kulinariska excesser kommer att bestå av någon form av äpplesmarr, avnjutet med vaniljsås. Och helst i sällskap med någon kompis. Jag ska ringa Catharina och Mia och höra om de är sugna på en balkongfika i eftermiddag. Men först måste jag bege mig ut på en liten provianteringsrunda. Och innan dess borde jag nog komma i någons sorts kläder. Mitt nattlinne skulle kanske iofs kunna passera för en tunn strandklänning, men... nä. Jag tror jag ska dra på mig något annat. Kanske rentav träningskläder och ta en powerwalkmil?

Usch. Nu blev det jobbigt. Jag tar en till mugg kaffe, så länge, me lovely ones. I nattlinnet.

... i vilken vår hjältinna lekt lite, bara

Här kan ni se hur ni såg ut t ex 1950... eller 1966... eller 1980... Så här såg jag ut 1972:

















HOHO!

Bara på skoj! Skepp ohoj!

... i vilken vår hjältinna gapskrattar

HAHAHA... kolla här hos BLOGGCHOKLAD... Kräft-Shiva... jag dööör. :D

... i vilken vår hjältinna begrundar livet i Ingenmansland

Jag är singel. Det har jag varit i exakt sex månader. Idag. Jag har tänkt lite på singellivet. En del säger att det är det bästa som finns - att vara singel. Att de är så oerhört nöjda och lyckliga med sitt singliga och fria liv.

Frihet är det bästa ting... Det håller jag fullständigt med om. Och min frihet... den uppskattar jag.

Det jag tycker är skitjobbigt med singellivet är ensamheten. Jag begrundar alternativet och inser att jag valde rätt. Men likförbannat är det trist. Det där snacket om att det är så j ä v l a fantastiskt att vara singel, som en del kör med - det köper jag
i n t e.

Jag har fullt upp och trivs med många aspekter av livet - jobb, intressen, vänner och familj - så det handlar inte om vad jag gör av mina dagar, kvällar eller mitt liv. Det är inte det det handlar om.

Det handlar om att komma hem till en tyst lägenhet. Ingen som kramar en och undrar hur dagen varit. Ingen att berätta något jag hört, läst eller sett, för. Ingen att gosa ner sig i tevesoffan med. Ingen att planera resor och roligheter med. Ingen att föra ändlösa diskussioner om högt och lågt med. Ingen som läst en intressant tidningsartikel och vill prata med mig om den över frukostbordet. Ingen att laga mat med. Ingen som skämmer bort mig och ingen att skämma bort. Ingen att somna med. Ingen att vakna med. Ingen att liksom bara VARA med.

Sådant saknar jag. VÄNNER är en underbar sak - och jag har de allra bästa som går att få! - men de kan inte fylla DET tomrummet.

... i vilken vår hjältinna haft en alldeles vanlig dag

Utan heroin. Den räckte ändå. För mig.

Började med spec.lärarmöte (varje torsdag) på jobbet och sedan rullade det undan med lektioner till halvtvå varefter jag ringde till Länsstyrelsen i Halland och handläggaren var passande nog på semester men jag fick tala med hennes chef som också varit med och fattat beslutet om att Lillmysen (fast han kallade honom inte det) skulle lämna intyg i juli 07 samt oktober 08.

De har lutat sig på körkortslagen:
"10 § När ett körkortstillstånd meddelas eller ett körkort utfärdas, får de särskilda villkor för körkortsinnehavet som är nödvändiga från trafiksäkerhetssynpunkt föreskrivas. Sådana villkor får också föreskrivas efter det att körkortstillståndet har meddelats eller körkortet utfärdats. Lag (2003:216)."

Anser alltså att det ur trafiksäkerhetssynpunkt varit motiverat att låta Lillmysen gång efter annan (och nu enligt kallelse senast oktober 2008) lämna intyg - TROTS att samtliga prover varit negativa.

Vi dividerade en lång stund.... jag frågade hur de hade tänkt... han pratade om Lillmysens "drogvanor" och jag kontrade med att han ju inga HAR... jada jada... jag fick helt enkelt inget vettigt svar om varför de valt att just Lillmysen skulle utsättas för det här... han yrade mer om trafiksäkerhetssynpunkt och på min fråga om vilket han ansåg vara troligast - att folk kör fulla eller påtända - så höll han ju med om att det är vanligast med alkohol i trafiken men att det ju är en "tillåten" drog. Vilket jag höll med om - men att det knappast är svar på mina frågor, då Lillmysen ju inte håller på med andra droger...

Dock har föreskrifterna mildrats enligt nya bestämmelser från 1/5 -08, lät chefen meddela, och vår möjlighet att få slut på farsen är nu att skriva och begära omprövning av det senaste beslutet.

Vilket jag avser att göra.

Sedan slösurfade jag lite (ja, på jobbet), kopierade en artikel ur dagens DN Kultur om Jan Björklund...

”Respekt för kunskap? Magister Björklund fuskar med siffrorna.

HUR SKA VI NU KUNNA FÅ NÅGON ORDNING på barnen i skolan? Herregud! Hur ska vi nu kunna få dem att få något slags respekt för kunskap? Efter söndagens radiodokumentär, ”Kris i skolan”, om Jan Björklunds siffertrolleri kan jag tänka mig att diskussionen gått het i nationens lärarrum. Det var Sveriges Radios dokumentärredaktion som nagelfarit skolministerns debattartiklar inför valet 2006 och kunde avslöja att han systematiskt förvanskat de sifferunderlag han baserat sina resonemang på.

Jan Björklund har byggt en politisk karriär på att med blossande kinder trumpeta ut budskapet om en svensk skola i förfall. Det är bara ett problem. Det är inte sant. De undersökningar han hänvisar till visar motsatsen. Så här har det låtit: ”Svenska skolor har mest skolk, mest sena ankomster, mest skadegörelse och det grövsta och mest kränkande språkbruket i hela den utvecklade världen, enligt OECD.”

Björklund har påstått att vad gäller matematik och naturvetenskap ”ligger Sverige numera på den undre halvan av tabellerna”. I själva verket ligger Sverige i det tabeller Björklund hänvisar till i samtliga fall över OECD-genomsnittet. Dokumentärredaktionen visar på punkt efter punkt att Björklund misstolkat, utelämnat, överdrivit och inte så sällan gripit uppgifter rakt ur luften.

Vi har alltså en skolminister som antingen medvetet far med osanning eller så har vi en skolminister som inte kan räkna och läsa. Som själv lider av just de läs- och skrivsvårigheter han anklagar svenska skolelever för. Kan ingen be OECD göra en jämförande studie av kunskapsnivån hos skolministrar i olika länder?

SKOLAN ÄR LANDETS STÖRSTA ARBETSPLATS. Jan Björklund har under lång tid med illa underbyggda påståenden farit ut mot elever, lärare och skolpersonal. Anklagat skolvärlden för att inte klara sitt jobb. Han har använt ett grovt och kränkande språkbruk. Nu har radions dokumentärredaktion tagit fram rödpennan. Det blir bock i kanten. Deras granskningsarbete, och relevant statistik, finns tillgänglig på SR:s webbsida. Björklund får underkänt på provet. Pinsamt. Samtidigt är han i full färd med att göra om svensk skola på grundval av påhittade OECD-siffror. Vem var det som pratade om skadegörelse?

Vad kan man egentligen säga om det sätt på vilket Jan Björklund handskas med sanningen? Det är kunskapsförakt. Vore jag folkpartist skulle jag kalla det moralupplösning. I en sådan här spalt kan man emellertid bara ge magistern ett skriftligt omdöme. Betyget sätts av väljarna.

DAVID KARLSSON

kulturdebatt@dn.se

Nästa del av ”Kris i skolan” sänds i P1 söndag kl 13.”

... och klistrade in den i min Facebookgrupp (som nu har 26 medlemmar - alltid något), pratade lite med Sari och satte ihop två läxprov tills imorgon. Sedan gick jag hem.

Jag borde givetvis ha gett mig ut och sprungit men jag hade faktiskt ingen lust. Istället lagade jag en lätt middag och satte igång med tvätten. Slösurfade lite mer och sedan fick jag ett städryck och dammsög, dammtorkade, städade badrummet, bäddade rent, städade kattlådan och vattnade växterna. Sedan slöade jag igen.

Nu är jag faktiskt trött. Det börjar bli dags att så sakta dra mig mot sängen. Ska bara leka lite med med Fröken först. Låta henne jaga laserpekarens röda prick. Hon tröttnar aldrig; hon måtte vara lite korkad...

Imorgon är det en annan dag. Fin fredag.

G'natt, me lovely ones. Sweet dreams!

... i vilken vår hjältinna utnyttjat sin fri- och rättighet

Jag är trött på att knyta näven i fickan. Jag ska göra revolution.

Åtminstone har jag startat en AVGÅ-JAN-BJÖRKLUND-grupp på Facebook. Inte blir det revolution av det, men jag har åtminstone utnyttjat min fri- och rättighet (kanske t o m skyldighet?) att på demokratiskt vis tala om när jag är onöjd och därvidlag försökt dra med mig andra och skapa ännu ett opinionshörn... Helst skulle jag haft ett alternativ att komma med - men det har jag inte.

Seså - hoppa in på fejsan och joina gruppen nu, om ni inte redan gjort det, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är på hugget

Ja, nu är jag arg. Igen. Inte på Jan Björklund (jo - men det är inte det jag ska skriva om) utan på en handläggare på Länsstyrelsen i Hallands Län. Hon är handläggare på en enhet som har hand om körkortsärenden och nu vill jag att hon slutar att terrorisera min son.

Så här är det:
För snart tre år sedan åkte Linus fast för att han taggade på ett bussäte. Fullständigt oursäktligt. Inget att orda om. Men... i det efterföljande förhöret undrade polisen om han någon gång testat droger? Han sa som det var; han har testat att röka hasch vid ett par tillfällen men låtit det stanna vid just test och sedan bestämt sig för att inte göra det mer. Då ville polisen att han skulle lämna ett prov, vilket han beredvilligt gjorde. Testet visade negativt - inga spår, alltså.

När han sedan skulle skaffa lämp för körkortet (hösten 06) dök det här upp igen och han fick lämna nya prover. Prover som gick till så att läkaren på vårdcentralen bara ringde in honom utan förvarning. 3 st prover - som han fick bekosta själv (och varje prov kostar 600kr). Fortfarande negativa. Han fick sitt lämp. Men... den här handläggaren bestämde att han ändå skulle kollas upp genom regelbunden provtagning för en tid framöver. Första omgången var sedan sommaren/tidiga hösten 2007. Tre nya prover. Utan förvarning. Linus betalar själv 3x600 kronor, igen. Samtliga prover negativa.

Och nu hör handläggaren av sig IGEN och begär in ytterligare en provomgång à 3 tillfällen. Utan förvarningar. Men nu bor ju Linus i Norge... Och han har ett fast heltidsjobb där. Hur ska det gå till? Ska han med någon timmes varsel se till att få ledigt för att sedan köra ner till Falkenberg och lämna prov? Vid tre olika tillfällen? Men en enkel resväg på ca 70 mil? Och bekosta såväl resa som prover och inkomstförlust själv? Och VARFÖR? När han redan från början 1. varit ärlig och 2. enbart lämnat negativa provresultat?

Imorgon kommer en handläggare på Länsstyrelsen i Halland att få en satans arg förälder i luren. Skitsamma om ungen är myndig - han bor utomlands och har bara ett norskt telefonkort som det kostar skjortan att ringa till Sverige från. Nu kommer TIGERMAMMAN!

... i vilken vår hjältinna ger skolministern IG

Fifan. Jag blir så arg och trött när jag tänker på att Jan Björklund står där med sin skojiga glugg mellan tänderna och snackar om "flumskola" och "katastrof" och "utslagning" och att skolsverige har det snudd på krisigast i världen. Att han inte har bäring på verkligheten riktigt, vet vi om - vi som jobbar i skolans värld. Visst - det finns problem. Stora problem. Och visst måste vi jobba för en bättre skola; en skola som har plats för alla och som ger alla en så likvärdig möjlighet som det någonsin är möjligt. Självklart!

Men att måla Fan på väggen som vår skolminister gör - och det genom att bl a läsa statistik som sagde Fan läser Bibeln - det gör bara att respekten för denne man minskar ännu mer.

För den som vill läsa vad jag pratar om så går det bra att dels läsa här, och sedan följa länkarna på SR's sida här.

Jag vill att han avgår som skolminister. Nu har han skitit i det blå skåpet en gång för mycket, bara.

AVGÅ, Jan Björklund! AVGÅ!

... in which our heroine's got the power

Idag var det dags för höstens (öhmm... egentligen t o m årets... *host*...) första poweryogapass. Jag har uppgraderat mig själv till det lite tuffare och längre 90-minuterspasset och när jag cyklade dit bävade jag lite för att det kanske skulle vara för krävande. Men icke, då. Det var bara oerhört skönt! Superskönt!

Man kan förledas att tro att det inte är svettigt och ansträngande, men tro mig - det är det. Jag blir riktigt varm och svettas på de mest underliga ställen, som t ex på framsidan av låren..? Inte minst kändes det när jag cyklade hemåt och benmusklerna var alldeles sladdriga och ovilliga till allt slags arbete...

Jag skulle skrivit så mycket mer, tänkte jag, men Anna ringde och det är roligare att prata med henne än att blogga. Jag tar igen det imorgon.

Natti, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna haft en fin dag

Solen stannade kvar hela dagen och det kändes gott att klassrummen blev ljusa och så varma att vi fick öppna alla fönster på vid gavel.

Nu har jag äntligen träffat alla mina nya grupper och elever och ska man döma av första intrycket blir det här en fin och rolig termin. Vilka sköna ungar! Alltifrån de långhåriga filosofräklarna i nian till de hundvalpssöta pyttesmå sjuorna. Dagar som den här känner jag att jag verkligen hittat rätt sysselsättning i livet!

Mia är fortfarande sjuk och efter eftermiddagskonferensen kände jag ingen vidare motivation att dra till gymmet och trängas med folk, på egen hand. Alltid tjockt med folk efter fem och eftersom jag vet att Chrilles snullna syrra alltid tränar efter fem hade jag behövt Mia som lite moraliskt stöd. Inte för att jag är rädd för den där syrran, men det är jobbigt med någon som fetblänger hela tiden. Då är det gott med en kompis att luta sig mot.

Istället för gymmet fick det bli min sköna powerwalkmil uppe i skogen. Det var varmt, soligt, grönt och syrsorna spelade i dikena. Det skulle kunna ha varit en ljuvlig sensommarkväll... men något i luften och ljuset gör att det ändå känns att det är... höst.

Väl hemma tog jag en varm dusch och sedan lagade jag fullkornspasta och rörde ner keso mini, fint hackad rödlök och grönt. Åt sakta och lugnt och slösurfade lite. Nu har jag tittat på en film om samtidsarkeologi, faktiskt attans intressant. Nyheterna också. Orkar inte med att titta på Singelmammorna - jag har själv varit enastående mamma och nu är jag bara enastående och det är fan inte så roligt alltid, som en del försöker få det till. Det finns de som hävdar att singellivet är det enda rätta... att de värnar så om sin frihet och inte vill ge avkall på den... och så finns det de som jagar som galningar. Jag är väl mittemellan; jag varken gillar att leva ensam eller jagar.

Men jag släpper inte vemsomhelst över bron. Fast jag borde nog göra det, faktiskt. Finna någon - inte vemsomhelst! - att släppa över bron. Men var? Och - knäckfrågan! - hur? Jag vet inte hur man gör. Eller var man hittar värdiga prospects. Och regga sig på någon dejtingsajt på nätet... haha... nä, det är inte min bag. Då får det hellre vara. Det ordnar sig väl. Kanske..?

Vafan skulle jag börja tänka på det för? DÄM. Jag har ju släppt Någon över bron. En gång till. Men... Det är just det; men...

Varför, me lovely ones, kan inte livet ibland bara få vara enkelt?

... i vilken vår hjältinna ser ett ljus

Det visar sig vara... solen! Den lyser ner över onda och goda i Emmajävlaboda (ofrivilligt rim där...) från en molnfri himmel! Underbart!

Lång arbetsdag idag och om Mia är tillbaka på jobbet blir det dessutom träning efter jobbet. Härligt!

Ha det gott, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna skriver om något helt annat

När jag kom hem från Skåneland igår låg Pandurokatalogen och väntade på mitt hallgolv. Pandurokatalogen och IKEA-katalogen. Samt nya numret av Språktidningen. Och senaste numren av Dagens ETC och ETC.nu. Snacka om stress... GAH! Vilken/vad skulle jag börja med..?

Än så länge har jag bara läst ETC. Nyheter är ju ändå färskvara. Sedan ska det nog få bli IKEA-katalogen fast jag vet att det är helt förödande. Inte läge att börja fundera på ändringar och/eller nytt när jag ska flytta framöver. Pandurokatalogen kanske kan bli en pysselkick? Fast jag är mest sugen på ett nytt stickprojekt, just nu. Börjar bli hög tid att tänka framåt; tänka jul. Jo, faktiskt. I'm the queen of procrastination - så är det! - men när det gäller vissa saker tycker jag om framförhållning och o-stress. Jag vet redan vad Lillmysen ska få; hoppas den finns kvar när jag är i stan nästa gång!

Språktidningen sparar jag till sist. Eller lägger på toa. Bra läsning där och i badet.

Nu: promenad till affären för lite inköp till veckans luncher.

... i vilken vår hjältinna gjort lite research

Bilden i förra bloggen, på den unga afghanska flickan med de fullkomligt sanslöst vackra och uttrycksfulla ögonen, har vi sett förr. Efter att jag hittat den på nätet och "lånat" in den i min blogg och sedan läst Annaannas kommentar letade jag lite till och nu kan jag berätta att hennes namn är Sharbat Gula, hon är pashtun och efter nästan 20 år lyckades man återfinna henne. I livet. Mor till tre döttrar och hon lever ett avskilt liv, enligt lokal muslimsk tradition, i en avlägsen del av Afghanistan. Så här ser hon ut nu:





















(Sharbat Gula. Fotograf: Steve McCurry)
Fortfarande samma otroliga ögon... Och här kan ni läsa hennes historia. Efter att ha berättat den försvann hon igen... och vill inte bli kontaktad. Jag kan inte släppa henne med tanken.

... i vilken vår hjältinna har fetignorerat ett helt OS

(Bilden tillhör eventuellt National Geographic - eller fotografen. Jag har bara "lånat" den, lite.)

... och det är helt enligt mina planer. Jag tänkte inte titta och det har jag inte gjort.
Jag har nog inte ens sett OS-teve ens 2 minuter. Sammanlagt.

Är det bara jag, eller?

För övrigt verkar det ju inte ha gått sådär jättebra för di svenske, heller.

Men var inte ledsna. Vi är bra på så mycket annat. Innovationer i precisionsmassförstörelsebranschen, t ex. Där är "vi" bland de bästa i världen, enligt en artikel i Ny Teknik.

Att det sedan gått åt både lite afghaner och fransmän, medan USA testat sina nya leksaker är ju smällar man får ta. Omelettillredning kräver ju att man inte är alltför rädd om varken skal eller innehåll.
AlJazeera - artikel 1.
AlJazeera - artikel 2.
AlJazeera - artikel 3.

Det tycker Sarkozy också.
(Tack till Pastey, för inputen!)

~~~~~~~~~~~~

Fredagskvällen, som så småningom gled över i lördagsmorgon innan vi ramlade hem och sov några timmar, blev riktigt rolig och fin! Solig, dessutom! Träffade Peter och Wille på Bishop's Arms där vi åt goda hamburgertallrikar för att sedan, stärkta därav, bege oss ut i den festivalande staden. Bluesmusik, öl, Micke Åkerfeldt som stod och rökte på hörnet av Savoy och Peter tog en kanonbild (inte med mig på, jag fixar inte "idolbilder"), mindre bra musik (BWO...), massa folk, strosande, sammanträffanden, vin, stim och stoj och små stilla fickor av nära samtal på Mölleplatsen och Andreas och hans lille son med det helt underbara namnet Florian och sedan Agneta (kramar och kärt återseende, som alltid!) och under Moderat Likvidation plötsligt en hel hoper SRF-vänner och Staffan - som fått nytt jobb på en av de skolor jag sökt på, men inte samma tjänst, då - och sedan, i mörkret, Opeth som visserligen gjorde en bra spelning men inte deras bästa (vilket till viss del ska skyllas på ljudet... längst fram mullrade det så att inte ens en konnässör - konnässös? - som jag kunde höra vilken låt de spelade...) och sedan föstes alla ut från ölserveringen och efter lite velande blev det ett par taxibilar ut till eftersläckning i Riseberga (villastaden Gud glömde, och taxichaufförerna inte kunde hitta...), och så lite avslaget och ingen bra musik (hallååå... hemma hos en DJ som har över 4000 plattor hemma...) och vid fem en stark längtan efter en mjuk säng och stillhet och så ringa på en taxi som körde vilse tre gånger innan den hittade oss och så snabb färd mot Lund och så småningom slumra in medan regnet smattrade mot rutan och bilarna åstadkom svischande ljud när däcken rullade fram över den våta asfalten...

När jag frampå tidiga eftermiddagen tog tåget hem mot Emmajävlaboda (sittplats hela vägen den här gången!) regnade det och det regnade fortfarande när jag klev av här hemma. Trött, matt, skör och lite för mottaglig för tristessen... Men jag repade mig sakta - vänner är underbart! - och idag mår jag gott. Jag klev upp strax efter tio, väckt av kyrkklockan och katten, gjorde en kanna kaffe, hällde upp den på termos, la in tre Olle Ljungströmplattor i CD-växlaren och kröp tillbaka i sängen med katt, laptop, böcker och senaste numren av ETC.

Och här sitter jag nu. Olle sjunger att "som man bäddar får man ligga" och han har så rätt... så rätt. Men... kan det inte ibland också vara så att "den som bäddar får ligga"? Jodå. Visst är det så, me lovely ones... ;-)

... i vilken vår hjältinna konstaterar att det än en gång är:

FIN FREDAG!

Ni vet vad som gäller; lite mer uppklätt och en allmän känsla av helg! En tradition som jag värnar hårt om!

Och eftersom det nu äntligen är fredag ska jag skynda mig hem från jobbet, ta en snabb dusch och sedan ta tåget till Malmö! WOHOO! Ikväll blir det vänner, musik och glam! Jag håller tummarna för att vädrets makter ska vara på min och alla andra festivalbesökares sida så att det inte pissar ner...
















Jag förberedde mig igår genom att dels städa (alltid skönt att komma hem till en ordnad lya) och dels genom att se både Jesus Christ Superstar (versionen från 1973 - jag tror det finns fler?) och den helt underbara HAIR! Härlig film, fantastiskt soundtrack och alltid, alltid gråter jag på slutet... *s* Ja, ni har sett den. Säkert - som jag - många gånger... men... somliga saker tröttnar man aldrig på. Det här är en sådan sak:

Ha det alldeles underbart i helgen, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna vill att det snart blir fredag

... för då ska jag åka till Malmö och se Världens Bästa Pojkband:

Malmöfestivalen avslutas på fredag och om allt löper planenligt ska jag se såväl Chico Lindvall (svängig gitarrmusik i... Swingtältet) som Familjen (synthigt värre på Stora scenen), Moderat Likvidation (tidig 80-talsråpunk på Möllescenen) och slutligen då, på Möllescenen - melodiskt progressiv death metal at its very best:

... i vilken vår hjältinna tänker vidare

Inte hann jag tänka särskilt mycket på jobbet, bortsett från det jag var tvungen att tänka på. Totalt fokus. Jag vill att det ska vara bra för eleverna och sedan får allt annat liksom bara ååååårdna sig. Onsdagen blir veckans jäveldag, det har jag redan förstått. Börjar direkt på morgonen med mentorstid, sedan 110 minuter religion med 9A, 10 min rast då jag ska plocka ihop, hämta nytt material och bege mig till andra änden av skolan för att ha 60 minuter religion med 7B, kort lunch och sedan 60 minuter SV/ENG med en ganska tuff grupp nior och så avrunda med 40 minuter SvENG med en stor och stimmig grupp åttor.

Tuff - inte på grund av eleverna utan på de långa passen och de nästan obefintliga pauserna. Det tar liksom tid att ställa om emellan varje grupp. Varje arbetspass är ju ett nytt "performance" där alla har rätt att förvänta sig en bra lektion. Jag förväntar det av mig själv, också.

Lyckligtvis är dagen inte jävellång. Kollegan Anna susade in och pustade, just som jag gått av sista lektionen, och har ett liknande upplägg på sin onsdag, med det tillägget att hon har ytterligare 40 minuter...

Men sedan har jag hunnit tänka. Inte så mycket på frågan i sig självt - ur någon slags kvasifilosofisk synvinkel - utan på mig själv, vad som är mina drivkrafter och på hur jag använder dem.

Jag är inte fullkomlig. Det har jag varit [plågsamt] medveten om under en väldigt lång tid. Insikten om min ofullkomlighet kom
t o m före insikten att jag inte ens är odödlig. Men jag har en idé om hur jag är och hur jag vill vara. Det är åt det hållet jag går. Oftast. Men inte alltid.

Det handlar - för mig - om hela min utblick på omvärlden och mig själv i relation till den. En slags positiv grej om att visa tillit, förutsätta att de jag möter inte har någon dold agenda utan vill mig väl, är uppriktigt nyfikna på mig när de ställer frågor till/om mig, att det jag ger av mig själv kommer att förvaltas väl osv.

Jag tänker inte specifikt kärleksrelationer, men sällan blir det så uppenbart som just i en sådan. Drivs jag av rädsla... rädsla att mista den jag älskar... rädsla att inte räcka till... inte duga... då kommer destruktiviteten in i förhållandet som ett brev från skatteverket på posten. Mitt negativa förhållningssätt till mig själv om min omvärld - där jag förutsätter att alla har en dold, illasinnad agenda och bara väntar på ett tillfälle att sätta kniven i ryggen på mig - får inte bara mig själv att ruttna sakta inifrån utan det kontaminerar och förstör, ja kanske rentav driver bort, just den/det jag är så rädd att förlora. Samtidigt ger jag inte mig själv möjligheten att njuta av det varma, nära, fina i kärleksrelationen - jag går ju bara och väntar på Den Stora Katastrofen. Och den kommer...

Så vill jag alltså inte ha det. Varken i kärleksrelationer eller vilka som helst möten med människor.

Jag jobbar på det, me lovely ones. Ibland går det bra. Ibland mindre bra.





















(Banksy...)

... i vilken vår hjältinna tänker lite om kärlek och rädsla

(Banksy, förstås)

Det sägs ofta att vår drivkraft handlar om en av dessa två "grundkänslor". Att vi agerar utifrån en av dessa förutsättningar.
Är det sant är det totalt förlösande - eller förödande. Det påverkar ju ens hela utblick på livet, i stort och smått.

Detta ska jag begrunda idag, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna har fyllt sin dag

Roligt att träffa mentorseleverna som nu alltså går i 8D, och inget annat. Jag har förvisso kallat dem 7D flera gånger idag, men å andra sidan gick hälften av klassen till fel sal eftersom de gick till den sal där årets 7D skulle samlas... ;-)

Har också haft lektioner med två helt nya elevgrupper; en halvstor (17 st) i språkval engelska och 9A (28 st) i religion. Jag tror det blir bra - de är alla lagom stökiga på det där ganska alerta och roliga sättet som visserligen kommer att göra mig totalt urlakad efter varje lektion men som kommer att ge mig så mycket gott tillbaka, också! Huruvida de kommer upp i samma nivå som förra årets 9B är jag tveksam till...

I övrigt har dagen gått åt till att leta rätt på förkomna bokbeställningar, pedagogisk lunch (en gång per läsår max, för min del...), planering, kopiering intill förbannelse, ett par möten, samtal med kollegorna och - roligast! - besök av några ur... ja, just det... förra 9B!

Jag och Mia har också hunnit spika våra träningstider. Vi går ut hårt och ska träna på Nautilus tre gånger per vecka - måndag, onsdag och fredag. Och så anmälde jag mig till det lite längre och tuffare poweryogapasset som går på tisdagar, med början nästa vecka. Jag må känna mig förfärligt ensam emellanåt, här i Emmajävlaboda, men jag ska göra mitt bästa för att åtminstone inte ha långtråkigt...

Apropå träning följde jag min föresats från i morse och drog på mig träningskläderna direkt när jag kom hem (jobbade ända till halvsex idag igen...) och gav mig ut på en halvmilarunda, med delvis powerwalk och delvis joggning. Mest joggning, faktiskt. Mia säger att hon siktar på Beach 2009 då 40-plussare kommer att regera på stränderna. Själv sätter jag målet vid höstlovet. Höstlovet 2008, då. Jag fixar det! (Fast jag har iofs inte tänkt tillbringa mitt så gott som obefintliga höstlov på stranden - såvitt jag vet.)

Men nu... nu är jag så trött. Mejlen jag skulle skriva och telefonsamtalet - det Viktiga - jag skulle ringa får anstå. Jag ska ta en bok och lägga mig på sängen och läsa, tror jag. Fröken S tycker nog att jag är en hemskans trist matte men jag orkar inte stimma med henne. Får väl ta fram laserpekaren och låta henne rusa sig trött. Jag fattar inte hur katter kan vara så korkade att de jagar och jagar efter den där röda pricken och aldrig nånsin tröttnar..?

På stereon dundrar Jesus Christ Superstar i den helt underbara versionen från 1971 med Ian Gillan, Murray Head och Yvonne Elliman. Jag har beställt filmversionen från 1973 från CDON och väntar leverans vilken dag som helst. Yvonne Elliman är med även i den versionen:

Tanken är att jag ska se den med mina sjuor, när vi jobbar med Nya Testamentet; den och Life of Brian... ;-) Och den 15 november ska jag och Agneta se den i Malmö, med Ola Salo som Jesus.





















Mumselimums. Något för en Magdalena, eller hur me lovely ones? ;-)

... i vilken vår hjältinna åtminstone är uppe och klädd

Jag är lika trött nu, som jag var när jag la mig igår. Men jag är inte särskilt bekymrad - det rättar till sig. Det är tungt att både vända "rätt" på dygnet och dessutom börja jobba. Jag är i alla fall vaken, nyduschad, klädd och klar för jobbet. Dricker mitt kaffe, slösurfar och är lite pirrig i magen. Många nya elever att möta för min del. Jag undrar om eleverna fattar att även vi lärare är lite nervösa inför skolstarten; så mycket som ska klaffa, så många nya ungar att möta och skapa relationer med, nya kurser som ska genomföras och så ska det ju dessutom göras med kvalitet och inte så lite lust och glädje.

Efter jobbet ska jag ta itu med livet och med mig själv. Först ska jag ta en halvmil - helst joggandes - och sedan ska jag städa, fiffa och moffa här hemma. Några mejl till vänner ska också skrivas, så jag inte tappar bort dem. Sedan ska jag ringa ett viktigt samtal.

Ja, så får det bli, me lovely ones.





(Banksy, igen. Kommentar är egentligen överflödig...)

... i vilken vår hjältinna bjuder på en Banksy till

... i vilken vår hjältinna hittar på lite muntrationer

Det är kul att muntra upp sina medmänniskor. De flesta behöver inte så mycket för att åtminstone småle. På den stora spegeln i personalens kapprum satte jag upp ett litet urklipp:

Inte ett leende före vecka 44!

Sedan spanade jag i smyg på mina kollegor när de passerade spegeln. Flera stycken småfnissade lite stillsamt. Om man är lärare kan man faktiskt tycka att det är lite kul... ;-)

Om man är lärare kan man faktiskt tycka ett den här är rolig, också:













Den förstorade jag och satte upp när vi hade de nationella proven och vi alla var arga för att de nya direktiven inte alls var schyssta för de av våra elever som är i behov av särskilt stöd. Här hade de fått höra i 2½ år att de skulle få använda samma kompensatoriska hjälpmedel som de alltid använt... och så rycker Skolverket brutalt undan mattan under deras fötter. Det förvånar mig att inte de elever som bär glasögon eller linser var tvungna att lägga dem åt sidan också...

... i vilken vår hjältinna redan är toktrött

Vilken dag. Fullt kaos på jobbet. Varför ska det vara så svårt med lite framförhållning? Varför kan inte eleverna få välja sina valbara kurser redan under vårterminen? Varför kan inte tjänstefördelningarna spikas innan man går på sommarlov? Varför läggs inte scheman i god tid? Som det är nu är det nästan inget som funkar. Och i morgon kommer eleverna indundrande och förväntar sig (med all rätt) att allt ska vara klappat och klart. Tjohej. Typ.

Jag bestämde mig för att skita i allt annat och köra på det schema jag ändå fått. Har planerat upp de första två, tre lektionerna och fått undan lite på mitt arbetsbord. Har röjt upp i klassrummet jag ansvarar för, efter sommarens golvvård och förnsterputsning, och kopplat ihop datorerna igen. Upptäckte att tre av sex datorer plötsligt saknar internetuppkoppling. Hålen i väggen är döda. Jag får kontakta IT-avdelningen och med lite tur får jag det fixat innan höstlovet.

Men jag har en planering, i alla fall. Böcker och material är framlagt. Klass- och grupplistor kopierade (bara att hoppas att de stämmer nu... det gjorde de inte i morse...) och taktiksnack med Bosse avklarat. Jag får två helt nya klasser (en sjua på 22 och en nia på 28) i religion, så det blir många nya namn att lära mig. Fem nya sjundeklassare i engelska och ett antal åttor och nior i Sveng. Jag tänkte faktiskt ta kort på dem med min IXUS och sedan ha med bilderna på lektionerna. Jag tror det kan funka rätt bra.

Vi har en under-ytan-diskussion om en helt annan sak, också. En ny kollega använde sin första arbetsdag till att propagera för att den pornografiska och vulgära tavlan som hänger i ett av trapphusen ska hängas undan, eftersom den är direkt olämplig för våra barn/ungdomar. Oh well... Så hemsk är den väl ändå inte?





















Det är alltså måndag idag. Jag önskar det vore fredag. Nej, förresten; jag önskar det vore torsdag, för på fredag ska jag åka till Malmö och då vill jag inte vara så totalt slut som jag är nu... Jag hade planer på att diska och städa och kanske sticka lite. Men så fadringen, heller. Jag orkar inget. Inget.

Och jag som inser att nu bara måste jag ta tag i träningen. Jag känner mig uppsvullen och seg efter sommarens dekadenta leverne. Men inte idag - i morgon får det bli. Om jag inte tar mig ut på en tidig morgonrunda får det helt enkelt bli en halvtimme på ni-vet-vad... Något måste göras! Dessutom ska jag börja träna ihop med vännen/kollegan Mia; vi ska köra styrka 2-3 gånger per vecka och så poweryoga en gång. Därutöver ska jag jobba med konditionen. Jag vet ju att tar jag bara tag i träningen så rinner det av mig, det där jag lagt på mig under roliga, soliga, härliga sommadagar och dito kvällar. Men inte i kväll, som sagt. Då dör jag nog... *s*

I kväll ska jag bara måla naglarna och läsa. Lagom aktivitet, känns det som.

Gäääääsp, me lovely ones...

... i vilken vår hjältinna startar upp hösten

OK. Första hela arbetsveckan. Klockan ringde kvart över sex men inte orkade jag upp då. Kvart i sju funkade bättre. Sålunda nyduschad och med en stor mugg Blue Java i näven är jag nu redo att möta hösten (även om den officiellt invigs på fredag, dårå).

Jag har på känn att det kommer att bryta ut en diskussion kring konst endera dagen, på jobbet. Mer om detta i kvällens blogg, tror jag, men jag ger er ändå ett litet smakprov på en av mina kontemporära favoriter - BANKSY:

















Ha en magisk måndag, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna avslutar sommaren

När jag kom hem från den öländska jobbkickoffen kollade jag saldona på mina konton. DÄM! Jag hade ju toklite pengar kvar... Bara ett par dagar innan Slottsskogen Goes Progressive blev jag alltså tvungen att göra ett val; åka till SGP eller se Opeth nästa fredag på Malmöfestivalen. Våndan var total och sedan sa jag till Peter att jag valt Opeth. Vi hade knappt lagt på luren förrän Linus ringde (han var på väg för att häsla på mig ett par dagar) och sa att han hade med sig en delbetalning på skulden (han har lånat en del...)! Jag tog ett glädjeskutt, ringde upp Peter igen och sa att jag skulle med. Och det ångrar jag inte en minut. Vilket sanslöst skönt gäng människor som slutit upp. Peter parkerade den lilla röda Canp Funkbussen precis bakom scenen och sedan var det för-, under- och efterfest så det stod härliga till! Musiken var ruskigt bra: Öresund Space Collective, Moon Safari, Anekdoten och Johan Randén och Synkopaterna såg jag - Darkwater missades, men det känns som en mycket fullödig och givande musikupplevelse. Dansant var den, dessutom! Ja, t o m vädret var på vår sida!

Och så har jag alltså campat i Slottsskogen. En ny upplevelse, som säkert inte var helt laglig - men vem bryr sig?

En helt perfekt avrundning på en fantastiskt innehållsrik, varm (på flera vis) och upplevelsespäckad sommar! På fredag ska jag inleda hösten, med Malmöfestivalen och Opeth!

Peter och Jacob släppte av mig vid Gbg C, för att jag ska ta direkttåget hem. Strax efter att jag slagit mig ner på stationen med en kaffe och en bok upptäckte jag att Linus fått med sig mina hemnycklar. Lätt panik. Men det löste sig. Han åkte ut till Falkenbergs station, lämnade dem till en konduktör på ett norrgående tåg och om tio minuter ska jag gå ut på perrongen, när det kommer in, och hämta mina nycklar. Skönt att det gick att lösa så, så jag slapp boka om och åka om Falkenberg-Lund hem. Dels hade det ju kostat mig en extra slant, dels fanns det inga sittplatser så jag hade fått göra som förra söndagen och sitta på golvet i timtal...

Nu är det dags för nyckelhämtning. När jag fått dem ska jag gå och köpa med mig lite sushi och sedan hoppa på mitt eget tåg hem till Emmaboda.

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är inte så lite förvirrad

Jag fattar liksom inte riktigt. Det är inget negativt. Absolut inte. Inte i det här fallet. Men... förvirringen är total.

... i vilken vår hjältinna återvänder till saltgruvan

Jahaja. Så fort går 8 veckor. Nu är sommarlovet slut och det är bara att dra på sig selen och kliva ner i gruvan igen.

Men det är inte lika illa som det låter; jag är ganska mätt på ledighet och dekadens och behöver gräva ner mig i elever, arbete, funderingar och kollegor ett tag. Keeps my mind from wandering.

I natt har jag i alla fall sovit. Gott och hårt. Det känns bra. Nyduschad och med tröja i glad färg känner jag mig nu redo att möta våren. Den vår di svage kalla höst (Erik Axel Karlfeldt).

Livet kommer in i lite mer rutinliknande banor och varje år är jag lika lättad för det. Ännu en sommar avklarad. Den här sommaren har varit rent förunderligt rolig och tids nog ska jag summera den. Men inte nu. Nu ska jag dricka mitt kaffe och njuta av det där lite förväntansfulla börja-skolan-pirret som t o m jag känner. Idag ska vi till Öland för lite mjuk uppstart. Hemma i morgon eftermiddag igen.

Livet går vidare och jag mår lite bättre idag än igår. Alltid något.
Saynonara, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna bor i en liten byhåla

Emmajävlaboda är egentligen ganska gulligt. Förödande idylliskt, liksom. Som Tina sa idag, när vi pratade på msn: "Jag skulle tro att Emmaboda är ett kanonställe att bo på om man har småbarn, en massa vänner och ett stort trädgårdsintresse". Hon har så rätt. Men - som jag svarade - inget av de där kriterierna stämmer ju in på mig...

En dag i förra veckan pratade jag med Peter om att mina presumtiva fikakompisar var få och inte tillgängliga just då. Jag räknade upp dem och så undrade han varför jag inte kunde gå och ta en fika med min mentorskollega Bosse, då? Yeah right. As if. Det skulle aldrig gå. Jag menar... jag kan fika med honom... Han kan fika med mig... Hans fru skulle inte bry sig... Men alla andra... herregud, vilket skvaller och snatter det skulle bli. Peter trodde jag skojade, först. Men... det är så det är, här; om vi sågs fika tillsammans en vanlig dag (eller en ovanlig, för den delen...) skulle skvallret sätta fart som oljade äfsingar. Det är fullständigt ologiskt. Om vi hade skumma avsikter skulle vi knappast fika i det offentliga rummet, eller hur?

Men skvaller är inte logiskt. Det är bara sjukt efterblivet. Alltså gör vi faktiskt just det; vi fikar varje arbetsvecka - men i slöjdlärarnas fikarum (där vi förvisso inte alltid är ensamma, men ändå...). Som om det fanns något ljusskyggt. Men... i vissa avseenden får man ta seden dit man kommer och vill jag fika med manliga kompisar får jag göra det med de som är singlar - för deras skull. Själv skiter jag faktiskt i det. Det snackas säkert ändå...

Men så kan det vara, me lovely ones, i Byn. Och inte bara i den här Byn - utan i andra, också.

... i vilken vår hjältinna bjuder på ett par till... baföratt...

Året var 1971. Jag var 11 år. Ännu återstod en del år innan jag skulle upptäcka - och inse - hans storhet. Jag pratar om Neil Young. Den här sommaren har jag fått plattan Live at Massey Hall 1971. Jag har spelat den om och om igen. Från just den konserten är den här låten - Cowgirl in the Sand:

Och här får ni en till Neillåt... Old Man:

Enjoy, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna bjuder på en liten sång

Året var 1974. Bandet var Sparks. Plattan var Kimono My House. Jag var 14 år. DÄM vilken god smak jag hade, redan vid så unga år! Och... det håller än idag:

... i vilken vår hjältinna läst en bra artikel

Häromdagen skrev jag att jag med glädje betalar min teveavgift eftersom jag tycker att hela idén med public servicemedia är en bra och vettig grej. Idag läser jag DN i nätupplagan och hittar en debattartikel från igår, som paret Dabrowski skrivit. Jag gillar det jag läser - i stora drag... Inte minst det där med en betalkanal för sport... hehe.... inte bara för att jag är genuint ointresserad av sport som underhållning utan också för att det många gånger handlar om svindlande summor för tevebolagen - och därmed för mig som betalare av licensen, om sporten sänds via PS-teven. Summor som kunde användas till att stödja andra, och betydligt smalare produktioner.

Jag gillar också förslaget att slå ihop UR, SR och SVT. Snacka om effektiviserat utnyttjande av resurser! Det skulle kunna fungera alldeles utmärkt! Allt går - bara viljan finns!

Kanske är även idén om att ta teveavgiften via skattsedeln en bra grej? Då måste alla vara med och betala - inget jävla snålskjutsåkande...

Well... läs själva här!

Ute föll nyss ett riktigt ösregn. Det känns som höst fast jag absolut inte vill tänka så. Sommarlovet må vara slut snart, men inte sommaren! Jag muntrar upp mig med en Sparkstriss (Kimono My House, Propaganda och Indiscreet) i CD-växlaren och dricker mitt nybryggda Blue Java svart, hett och starkt, här ute på min balkong i en plötslig sol...

Stay tuned, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna är hemma, typ

Abramis Brama levererade så det bokstavligen stänkte om det! Svett, då. Och öl. Mycket rolig och energisk kväll/natt tillsammans med Agneta, Göran och Sussi!





















Först lite snack och gott att dricka på Gyllene Prag och sedan över Sundet för att gå på Elverket och kolla braxarna. Roligt att träffa Denz igen! Det var ju för fadringen fyra år sedan sist!





















Fortfarande spelar han barfota! :D

Igår bar det av till Brekille, denna metropol. Jo, jag skojar inte... Förra gången jag var där träffade jag ju, helt apropå och totalt oväntat, min mångåriga nätvän och dito mentor, Dee... och igår när vi satt och åt och snackade utanför Peters lilla röda Camp Funkadelicabuss körde det upp en grön dito och parkerade bredvid. Tre trevliga människor hoppade ur och på Peters inbjudan kom de genast och satte sig hos oss. Efter bara några minuter sa tjejen i sällskapet till mig: "Hmm... har inte du pluggat religionsvetenskap i Halmstad?"... Haha! Det visade sig ju vara en av mina kursare; bara lite längre hår i ny färg. Så fort hon sagt det kände jag igen henne! Är världen liten eller är den liten? ;-)

Kvällen bjöd sedan på skön balkanmusik, vin och roliga och glada och dessutom supertrevliga människor! Och det var mysigt att vakna i morse av att regnet dundrade ner mot busstaket, sno in sig i täcket och somna om...

Två dagar kvar av hela min långa sommarledighet har jag nu. Men sommaren är inte slut - även om det känns som höst i luften och morgonljuset redan antagit en lite blåare ton - och inte mina äventyr, heller! På lördag blir det musik igen. Men dessförinnan ska jag dra igång träningen på allvar och så ska jag börja jobba...

Nu ska jag dock ta en liten Macallan och en god bok, tända lite ljus och krypa ner under täcket för några timmars läsning. Jag mår bättre nu... dippen från slutet av veckan planar ut och jag inser att jag enbart äger problemet i den bemärkelsen att jag, som vanligt, tror att så snart saker inte blir som jag trott, tänkt eller rentav förväntat så tar jag på mig någon sorts skuld för det. Men det är inte mitt fel. Det är ju inte ens fel. Hjärnspöken, bara.

Uffe går från klarhet till klarhet:

















































































G'natt me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna beger sig ut på fiskafänge

Ikväll blir det stora fiskar. Inte att jaga. Inte att äta. Bara att njuta av! Jag åker ner till Agneta i Helsingborg och förutom en massa skönt och viktigt och vettigt och bra snack blir det utgång ikväll; vi ska sammanstråla på Gyllene Prag vid sjutiden, ett gäng, och äta lite... kanske dricka lite vin (åtminstone jag - för andra blir det nog snarare cider eller öl)... och sedan tar vi båten över Sundet för en stunds tung skön musik i Mountains och Novembers anda - och ändå gör grabbarna något helt eget av det arv de förvaltar! Mumma!









(Abramis Brama)

Och imorgon blir det balkanfest i Brekille, anordnat av kulturföreningen Leende Geten! Ännu ett mysigt (tänker jag) musikkalas ute i de nordskånska skogarna. Förfest vid Peters lilla röda buss, ute på ängen, med Agneta, Peter, Patric och annat gott folk. Najs!

Ha en absolut underbar helg, me lovely ones!




















(Abramis Brama, Slottsskogen Goes Progressive, 2004)

... i vilken vår hjältinna har en magkänsla

Jag har en orolig magkänsla. Det känns inget vidare. Jag vet inte vad jag ska göra åt den. Det känns inte heller bra. Dessutom ljuger jag. Jag vet vad den handlar om. Men jag vågar inte deala med den. Inte nu. Kanske en annan dag. Det är faktiskt för jävligt.

Ibland när det fladdrar i magen brukar man säga att man har fjärilar i den. Det skulle t ex kunna vara den sällsynta kartfjärilen som nu, enligt dagens Smålandsnytt, har siktats i Ljungby.










Men det är det inte.

Inte nog med att det känns oroligt. Jag är feg också. Det är för jävligt.

... i vilken vår hjältinna funderar på ett uttryck

Efter förra inlägget dök en association upp... Mona Sahlins snickesnack om att det var sexigt att betala skatt... och därifrån till uttrycket att skatta sig lycklig. Va? Hur fan går det till?

... i vilken vår hjältinna undviker en snigel

Jo. Faktiskt. Posten trillade just ner på hallgolvet. Lite random reklam och så teveavgiften, dårå. Det är en avgift jag faktiskt gillar att betala. Visst önskar jag att den vore lägre (eller att det fanns ett pay-per-view-system) men att smita undan från den finns inte på min karta. Jag uppskattar public service och SVT1, SVT2, SVT24 och Kunskapskanalen är - by far - de kanaler jag oftast kollar på. "Oftast" är visserligen ett synnerligen relativt begrepp i mitt hem, i det här sammanhanget, men ändå...

Så. Inga sniglar på ögat här inte, me lovely ones.

... i vilken vår hjältinna får en smärre chock

Alltså... detta visste jag inte om Gud:

För att återhämta mig blev jag tvungen att dricka ännu en kanna Blue Java och kolla det här:

Nu känns allt bra igen. *phew*

... i vilken vår hjältinna ändå känner sig okej, liksom

Vilken vacker kväll det är! Höga, tunna moln från en i övrigt blå himmel. Det blir en fin solnedgång. Olyckskorparna kraxar om blåst och regn imorgon igen, men jag hör inte på det örat. Åtminstone avstår jag från att bry mig.

Nu har jag läst, sovit middag, ätit middag (den blev god!) och pratat lite i telefon. Suttit på min balkong en stund. På det hela taget känner jag mig okej, liksom. Nedstämdheten som suttit på mina axlar likt en ondsint Luther har lättat något och jag ser framtiden (läs "helgen") an med tillförsikt och förhoppningar.

Sex dagar kvar i frihet. Sedan slår skolporten igen bakom mig igen. Jag funderar på jobbet; det känns väldigt skumt med de här långa sommarledigheterna. Jag hinner tappa bäringen lite och första veckorna kommer att bli krävande. Inte minst med tanke på att osäkerheten i slutet av vårterminen, kring huruvida jag ens skulle ha ett jobb att komma tillbaka till, gjorde att jag inte planerat ett enda smack inför höstterminen. Jag tog visserligen med en religionsbok hem (jag ska bl a ha en sjua som ska läsa om kristendomen plus en antik religion och eftersom jag inte haft den kursen tidigare ville jag läsa på lite) men gissa om jag läst den. Den ligger fortfarande kvar i jobbryggsäcken... Och nu är ju de första tre-fyra arbetsdagarna uppbokade på gemensamma aktiviteter. Så det blir långa arbetsdagar i starten. Men det är mest kul, ändå.

Faktum är att jag visserligen njuter ohämmat av att vara fri och ledig, men jag har ingen som helst ångest över att gå tillbaka till jobbet. Tvärtom; ju fortare jag kan börja jobba, ju fortare känns det som att tiden går och ju fortare kan jag seriöst börja dra upp mina bopålar. I steg ett avser jag att hålla ut till jul. Sedan bootar jag om ifall jag inte hittar en bra lösning med jobb och bostad. Svårare än så är det kanske inte..? Jag kör på det i alla fall.

Agneta skickade mig en youtubelänk. Jag har sett den innan men jag får ändå ståpäls varje gång jag ser den. Så är det. Kolla själva:

Ha en skön kväll, me lovely ones!

... i vilken vår hjältinna tagit sig i kragen

Kragen och kragen. Jag har ingen. Är klädd i tisha och när jag gick ut innan hade jag en tunn luvtröja över. Men ut gick jag. Och fort gick jag också. Det blev helt enkelt en powerwalkrunda. Trots att jag inte tränat på en månad och trots att jag slarvat bort min mp3-spelare i Oslo tog det inte längre tid än vanligt. Vid ett par tillfällen kände jag t o m det där välbekanta kvillrandet i lårmusklerna som säger att jag egentligen vill springa istället för att gå. Men eftersom jag var klädd i jeans (skulle ju nerom affären direkt och handla lite matvaror) så gjorde jag ändå inte det. På vägen förbi Rasslebygdsområdet såg det ganska prydligt ut, trots att festivalen - som gick av stapeln i helgen - var grisigare än någonsin. Och om ett par veckor är det punkfestival. Då blir det nog inte mindre grisigt...

Jag har också tvättat håret och läst ut Karin Alvtegens Skam. Jag känner en viss sorg eftersom jag nu plöjt alla hennes böcker. Dags att läsa lite politiska grejer igen, kanske. Först ska jag dock ta itu med middagen. Jag tror jag ska köra en gammal favorit och laga rot- och grönsaker på en plåt i ugnen, med lite olivoljedropp, salt, svartpeppar och timjan över. Mumma!

Edit (15.25): Middagen får vänta. Jag brer ett tunt, tunt lager Bregott Havssalt på en rallarhalva istället, gör en kanna kaffe och hugger in på Johan Ehrenbergs Socialismen, min vän. På stereon snurrar Colour Haze's Tempel.

... i vilken vår hjältinna tittar på moln och småkinkar

(Evig kärlek?)

Idag kikar åtminstone solen fram mellan allt fler och större molntussar. Tussarna som först var små, skira och vita är nu rätt stora, megafluffiga och antar allt mörkare grå nyanser. Regn, igen, kanske?

Jag ska ta en lång promenad idag, har jag bestämt. Och så ska jag tokläsa. Jag är fruktansvärt låg, men kanske kan promenaden hjälpa upp det en smula. Lågheten har inga direkta orsaker, mer indirekta och i den mån den är relaterad till någon form av problem ligger det problemet enbart inom mig själv. Alltså är det upp till mig att också ta tag i det.

Ingrid ringde och småpratade en stund. Vi uppdaterade varandra på vad som hänt sedan vi sågs för någon månad sedan och la upp lite strategier för att inte tappa kontakten nu under hösten, när hon ska vara tjänstledig för att plugga (DÄM vad jag kommer att sakna henne och våra sköna pedagågiska rundor på torsdagarna!). Det kändes bra att prata med henne lite. Kanske kan jag avhjälpa lågheten om jag går och fikar med någon? Eller bara tar mig en runda ute bland folk? Jag kan inte hjälpa att Emmajävlaboda just nu ger mig något som inte är helt olikt ångest light, faktiskt. Jag kan inte komma på något roligt eller intressant att göra, jag kan inte ens sola på gräsmattan. Jag känner mig instängd och plötsligt tappar jag lusten att ens gå utanför dörren. Men jag måste givetvis göra det. Jag vet ju att gör jag det så känns det lättare att andas igen. Jag ska ta mig den där promenaden och handla lite, också. Och på fredag åker jag ner (?) till Agneta i Helsingborg, ju. Det ser jag fram emot!

Jag tar tag i mig själv och dagen, me lovely ones, och så hörs vi senare!

... i vilken vår hjältinna hittat en rar bild, bara

... i vilken vår hjältinna har lite småtråkigt

(Näckrosor i Bogstavannet)
Jag hade satt telefonen på väckning strax före sju, i morse, för att fixa med tvätten. När telefonen började spela Aïcha och jag sakta vaknade till liv hade jag inte en aning om var jag befann mig, först. Jag antar att det blir så när de nätter jag tillbringat i min egen säng, den här sommaren, kan räkna på mina bägge händers fingrar.

Jag kom hem från Kil igår. Helgen avlöpte väl. Det var najs att träffa och umgås med syrrorna och t o m träffa mina föräldrar för ett par korta fikor. Känns bara som att vi inte har så mycket att prata med varandra om och i det finns det en sorg. I all synnerhet som det finns saker jag skulle vilja fråga dem om. Frågor av såväl existentiell art som förklaringar till minnesfragment som jag inte kan hitta kontexten till. Peter säger att jag ska göra det innan de dör, eftersom det blir svårare sedan. Det vet jag ju redan, och han har givetvis rätt. Kanske kommer det ett tillfälle då jag kan sitta ner och prata med dem om dessa saker. Kanske inte.

Oslo var varmt, soligt och roligt. Jenny jobbade ett par pass, och vid ena tillfället följde jag med för att se vad det är för ställen hon jobbar på. Hon har ju en och samma arbetsgivare, men verksamheten bedrivs i ett par olika festvåningar; dels på Eckbo och dels på Bogsta Gård.
















(Bogsta Gård)
Bogsta är ju hur pampigt som helst - som ett litet slott. Men jag gillade Eckbo klart bättre. Historierna som Jenny och hennes kompis drog om hur det spökar där gjorde ju inte saken sämre!
















(Eckbo)
En av dagarna hade vi ambitionen att ta oss ut till Bygdøy och turista på muséerna därute, men vi kom inte längre än till Frognerparken där det var svalt och skönt att sitta under de stora träden och bara prata och sedan ta en god fika på en servering. Bygdøy ligger ju kvar tills nästa gång...
















På fredagen åkte jag till Malin (yngsta syrran) i Kil och där slöt andra syrran, Cia, upp. På kvällen var vi ute på Arena och käkade och hade det allmänt mysigt. Helgen tillbringades sedan i ganska slackig stämning med småungar, svåger och två korta föräldrafikor, som sagt.

Eftersom jag gjorde en sen bokning av tåg hem från Kil hade jag valt en polackvariant (billigast tänkbara) och fick därför byta fem gånger. Men... under över alla under... jag kom hem i utsatt tid. Utan missöden. Det är så man kunde bli religiös. Eller... kanske ändå inte.

Frågan nu är vad jag ska hitta på. Ryggan uppackad, tvätten avklarad, växterna lever och lägenheten är ju städad. Jag skulle verkligen behöva komma igång med min träning, men det är svårt att motivera mig utomdörrs när det blåser friskt och enstaka regnskurar dränker allt. Jag har åtminstone förnyat mitt medlemskap på gymmet och kollat upp när poweryogan drar igång, igen (september). Alltid något. Jävelmotionsjävelcykeljäveln står i förrådet. Där ska den stå ett bra tag till. Kanske drar jag mig ut på en powerwalk framåt eftermiddagen. Time will tell.

Jag har småtråkigt. Funderar på filmfestival. Jag har faktiskt några rullar härhemma som jag borde se. Eller kanske jag skulle köra ett LoTR-maraton? Sticka det sista på det plommonfärgade projektet? Sy något? Eller bara försmäkta. Emmajävlaboda bjuder inte på några som helst muntrationer, just nu. Jag får inte roligare än jag gör mig. Jag får väl hitta på något, då...

Arrivederci, me lovely ones...





















(Hittegods, Västra Torggatan, Karlstad)