... i vilken vår hjältinna vegeterar

Vojne, vilka mellandagar vi har, Kärleken och jag. I tisdags fick vi ju tvätten fixad och igår var det Smulbesök och rep (för Kärlekens del). Men idag... Idag gör vi inget. Bara hänger vid varsin dator (i varsitt rum) och slösurfar. Emellanåt är det någon av oss som reser sig för att laga lite kaffe eller te och för att pussa lite på varandra. Sedan återgår vi till att göra inget alls. Eller, som jag, sova middag. Skönt, men slött.

Igår var jag förresten och handlade lite mat. Ja, det gjorde jag ju faktiskt. Hela Emmaboda är fullt av jättesöta små emosar, med kajal och svårmod i blick, som driver omkring och äter banan och bär på små nudelpaket. Det är dags för den årliga - och möjligen sista? - Rasslebygdsfestivalen a k a Emmabodafestivalen. På lördag spelar Oholics, som är kompisar till Lillmysen. Han hade tänkt komma och kolla dem, men han ångrade sig när han fick veta att vi inte skulle vara hemma.

Well, well... Framåt kvällen måste vi nog ändå komma igång lite. Diska, fixa middag och packa lite inför resan norröver. Eller åt nordväst om vi nu ska vara petiga. Och det ska vi. Sarpsborg först (Kärleken & bandet har gig där) och på lördag vidare till Årjäng (där mina föräldrar har fritidshus) via Oslo där vi ska strosa och fika med Jenny, som möter upp redan i Sarpsborg. Det ska bli kul att se hur, och var, hon bor! Inte minst nu när hon deklarerat att hon nog (efter snart 4 år) tänker permanenta sitt Norgeboende och skriva sig där.

Ja, det blir säkert kul att träffa mina föräldrar också, förstås. De är rara och snälla och menar alltid väl. Att vi sedan inte har så mycket gemensamt (gäller nog mest mig och min mor, iofs) är en annan femma.













Åh, vad jag plötsligt blev sugen på en sådan här godsak: en jordgubbscheesecake med vispgrädde, som jag avnjöt på Öland, midsommardagen. Eller kanske ljummen kladdkaka med lättsmält vaniljglass. Ja, t o m en macka med rinnande honung på skulle kännas som en bit av himmelriket!

Inte för att jag brukar äta sådant - annat än vid synnerligen speciella tillfällen - utan troligen för att jag satt mig själv på ett par dagars totalt undantag; bara pulvershake, bortsett från en tallrik havregrynsgröt med minimjölk till frukost. Det gick inget vidare med mina sunda kostföresatser på Burg Herzbergresan. Men det var ju egentligen väntat. Även biodynamisk, makrobiotisk vegomat kom med en massa fett som smakbärare. För att då inte tala om diverse wurstar med pommes frites. Och alpchoklad. Och öl och goda drinkar på Bacardi Coco och ananas/kokosjuice. Och whisky.

Är det bara jag som äter mer - eller snarare mer urskillningslöst - när jag fryser och är trött? Nåväl - idag är det dag 2 och det funkar fint. Jag är faktiskt inte alls hungrig, men det är däremot väldigt tråkigt att inte äta. I morgon ska jag köra pulver halva dagen när vi ändå är på resande fot; resten av helgen får det bli vanligt käk. I små mängder. När vi kommer hem får jag se. Detta är ju verkligen ingen väg till varaktig viktminskning utan bara avsett som en kickstart att komma igång med mina vanliga, sunda rutiner igen.

Nu ska jag laga oss varsin mugg te. Kaffesuget blir mindre, har jag märkt, när jag inte mår bra (huvudvärken är kvar och jag har inte feber, men lite förhöjd kroppstemperatur). Det får bli Earl Grey med lite mjölk och ett par tsk socker (ack... Ve mig syndare...) till mig.

Ha en skön helg, önskar eders högst förbundna...


















... Magdigliani.

... i vilken vår hjältinna har tagit en tripp

För exakt en vecka sedan, onsdagen den 18/7 befann jag mig i Funkadelicabussen någonstans i mellersta Tyskland. Antagligen sov jag. Jag och 22 andra musik- och äventyrsälskare var på väg till Burg Herzberg in the middle of nowhere men i höjd med Frankfurt, ungefär, för att bevista Burg Herzbergfestivalen - en minst sagt blandad kompott av diverse musik, hippies, biodynamiskt odlad mat, lösspringande jyckar, massor av barn och tyskt tokröka. Länk för den intresserade:

Festivalhemsidan

Resan började för vår del redan vid femtiden på morgonen då vi lassade in våra grejer i bilen och körde ner till Patrik & Elin, i Lockarp, där vi var ett gäng som skulle få parkera våra bilar och bli upplockade av bussen. Just som vi körde in på deras lilla väg rasade vårt avgassystem i backen med dunder och skrap. DÄM. Det bara liksom hängde där. Antagligen hade fästena rostat loss. Konstigt bara att det varken syntes eller märktes när den besiktigades för en månad sedan och de gick under och kikade och knackade på fast och löst undertill?

Men där och då hade vi varken tid eller lust att försöka fixa till det utan vi sammanstrålade med de andra i köket där Elin bjöd på kaffe och så beundrade vi Patriks fantasiska trädgård - helt underbar och värd en egen fotoblogg. Sedan dök bussen upp, med Peter och de andra medresenärerna och vi lassade in prylarna och äntrade bussen, glada och förväntansfulla som ettagluttare på första skoldagen.












Peter körde hela vägen ner (vilket tog 16 timmar lite styvt) och hem (vilket tog "bara" 12...). Däremellan fixade han, plåtade, ordnade med strömförsörjning, festade, sjöng, DJade, pysslade och donade.












Han är vår Hjälte och helt klart Världens Bästa Peter!












... och här är Världens Bästa Buss. Den är stabil, bekväm, varm och torr och dessutom tog den sig upp ur lervällingen på avresedagen helt utan putt- eller draghjälp. Vid bussens bakre halva ses Kärlekens och mitt nya tält som höll stånd mot åska, starka kastvindar och ett regn som fick syndafloden att verka tam. Där var det gott att krypa ner frampå nattkröken när orken runnit ur en och jag var frusen och matt. Det blev ju knappast bättre när jag vaknade på fredagsmorgonen med feber och huvudvärken från helvetet. Bihålebråk. Lyckligtvis fanns det färdkamrater med större förutseende, som hade med sig rikliga förråd av Ipren, Alvedon och Panodil. Själv hade jag inte alls tänkt mig att bli sjuk eller ens småkrasslig - jag menar; hur ofta händer det? Och mitt i sommaren, dessutom? Dock hade jag med mig mitt hemliga vapen utan vilket jag inte företar mig några som helst övernattningsresor (inte ens sommartid); mina norska, ljuvliga raggsockar. Med dem på fötterna (och diverse tajts och tröjor, förstås) sov jag som en bebis i min sovsäck varje natt.

Ja, utom just natten till fredagen, då, då jag vaknade ofta av att huvudet sprängde och att näsan täppte igen plus en äckligt realistisk dröm i vilken jag drömde att jag dog. Jag drömde att jag gick med ett barn (jag vet inte vilket) längs en strandpromenad där stranden nedanför den avgränsande muren var kort och brant och man kunde förstå att om man gav sig ut i vattnet kunde det bli tungt att ta sig upp på torra land igen. Så jag förmanade barnet att stanna uppe på muren medan jag hoppade i och doppade mig. Men när jag hoppade ner på strandremsan visade det sig vara kvicksand, eller snarare kvickgrus, och jag bara sjönk och sjönk och jag tänkte att "OK. Nu dör jag alltså." I samma ögonblick vaknade jag - en meter ovanför luftmadrassen och i en djup inandning. *phew*













Frida, Robban, en [för mig okänd] hippiefarfar och Dannes huvud. De ser ut att spana ner över dalen där festivalområdet låg. Vi såg Stora Scenen från vårt camp och ljudet var kanon, dessutom!












Den här glade fyren dansade förbi vårt camp vid flera tillfällen och ville sälja "energy cookies". Vi avböjde till en början, men sedan föll någon till föga och sa att "Vafan... vad kan hända, liksom?". Och så visade det sig vara mestadels sesam och kakao och massor av russin i dem, samt lite guarana (Paullinia cupana)... Och de som smarrade på dem blev inte ens pigga. Fast killen var kul där han dansade fram och smålog för sig själv mest hela tiden! Här fångade jag honom på bild inne på festivalområdet.


















Och den här välklädde äldre gentlemannen hade ny fin utstyrsel varje dag. Vissa dagar såg vi honom t o m i olika outfits på morgonen och kvällen. Är det fest så är det!












Lite frukostmisär, bara. Och inte ens den värsta av dem. ;-) Delar av Bebbeth, Christoffer och Stein.












Och här filmar Kärleken lite, medan Pinnen, Oscar och Bästaste A småsoftar.

























Inte alla var ledsna för att det regnade och blev allt geggigare! Här har f ö inte fredagsregnet fallit än...


















... och på förmiddagarna brukade solen trots allt skina, på Kärleken såväl som på oss andra.












I väntan på nästa regnskur planterade de här små liven gräs ute i vägen. Vi snackar positivt tänkande!












Come rain, come shine - stämningen var ändå på topp hela tiden i detta illustra sällskap.












Här sitter Felicia, Per, Jimi, Christoffer och Frida och smider planer inför eftermiddagens begivenheter.

Egentligen kan jag känna att musiken var ruskigt oviktig den här festivalen - det var ju det sköna sällskapet som gjorde i stort sett hela upplevelsen! Men ändå vill jag gärna nämna Brant Bjork & the Bros och Pavlov's Dog som de absoluta höjdpunkterna - musikaliskt - för min del! Det enda som grämer mig lite är att jag fegade ur och inte trotsade fredagskvällens ösregn och gegga för att uppleva Riverside! Men det är ett ungt och fräscht gäng och jag lär få andra tillfällen att se/höra dem live! Där och då var det helt klart ett mycket smartare beslut att stanna vid bussen, småparta och vårda febern.













Hmm. Den osminkade sanningen om mig själv. Det är såhär jag ser ut efter 3-4 dagars febrande, festande, skräpmatsätande, lervällingsklafsande och alldeles för lite sömn. Det otroliga och fantastiska är ju att Kärleken - när han tar kortet - säger att jag är... söt. Ehh?

Nåväl. Allt har en ände - så även denna fantastiskt roliga och smått galna resa. Det var skönt att finna att Patrik & Elin - de rara änglarna - överraskat oss med att lägga ut ståltråd vid vår bil och att det gick förhållandevis kvickt och lätt att - trots mörker och trötthet - fästa upp avgassystemet såpass att det höll för den nattliga färden hem till de småländska skogarna. Vid halvfyra på morgonen var vi hemma, trötta, skitiga, nöjda och glada och bara ramlade i säng.

När jag smög mig upp frampå förmiddagen kom jag på att vi lämnat vår kaffebryggare i bussen, men lyckligtvis har vi ju ett exemplar av den uppfinning som gör det allra, allra godaste kaffet; en Don Pedro.

















Så jag bryggde oss en kanna Blue Java och väckte Kärleken sakta.

... i vilken vår hjältinna går på konditori

Just det. Inte "café" utan "konditori". Konditori Fenix, Emmabodas stolthet. Och det med all rätt. Nostalgiskt som få fikaställen, med en 50/60- och en 70-talsavdelning. Idag var det inte läge att plåta en massa av inredningen, men det ska jag göra vid tillfälle. I stringhyllan i den äldre avdelningen fann jag dock något häromdagen - när vi var och fikade tillsammans med Lillmysen - som fångade mitt omedelbara intresse; min gamla läsebok från första klass.



















Alltså inte min läsebok, men en likadan! Den med Li och Lo och en vers som jag fortfarande kommer ihåg. Åtminstone tre rader av fyra och det är fantamej inte illa efter 40 år:

Ditt och Datt på månen satt (Här trodde jag det skulle vara Månen lyser, det är natt...)
Ut på vägen går en katt
Bubbel babbel får han höra
så det värker i hans öra

Lillmysen knäckte sig totalt när jag först reciterade versen och sedan hittade den i läseboken, som vi tog med till fikabordet, i 70-talsavdelningen. Vi sitter oftast där, för där finns sköna Klippansoffor att sjunka ner i och sitta länge i.

Men idag sken solen och jag hade en efter-jobbet-dejt med Kärleken där. Han går in och jobbar ett par dagar den här veckan eftersom Thailandsresan slök en del av hans semesterdagar. Och givetvis var vädret alltså helt underbart! Själv vaknade jag tidigt i morse och hade hunnit med både disk och dammsugning och nätande och solande på balkongen när jag tog med mig kameran och gick en runda runt sjön innan det var dags att ses på Fenix. Vi tog vårt fika (jag tog en sund grovmacka med skinka, till kaffet) och satte oss ute på verandan. Än så länge är där getingfritt och plommonträden (som senare i sommar kommer att dra dit alla de där getingarna) ger skön skugga.












Efter en liten stund kom Kärlekens kompisar S och H och det blev en massa musik[er]snack. S var på Metallica i torsdags och var eld och lågor och sådant går bara inte an. Komma här och vara glad och entusiastisk, va'? Va?? Pffft...

Medan de gafflade bläddrade jag i läseboken och tänkte på en tid när uttrycket "politiskt korrekt" inte ens var uppfunnet. Låt mig illustrera:

Så här såg det ut när man skulle lära sig bokstaven G:












G som i gris och så skulle man såklart hitta fler g-ord i bilden under.

Så här såg det ut när man skulle lära sig bokstaven K:













Inga konstigheter, eller hur? K som i ko, och så hitta fler k-ord på sidan. Plättlätt.

Och såhär såg det alltså ut när vi skulle lära oss bokstaven N:












Ja, det var tider det. Skulle nog knappast tillåtas i en skolklass idag. Troligen inte heller boken om Lille Svarte Sambo som vi också läste...

Vi satt och begrundade detta faktum en stund innan vi så småningom bröt upp för att fortsätta eftermiddagen. Kärleken och jag åkte bort till Miljöstationen för att se om det möjligen kunde finnas en gammal cykel att köpa, till honom. Men de tre cyklar som var värda namnet var redan paxade. Tror vi får ta ett svep på Blocket när vi kommer hem från BH-festivalen. Här finns så många fina små vägar att cykla på, skogar att genomkorsa och sjöar att runda!

Ikväll har vi mestadels bara softat, tvättat lite (ska strax hämta upp tvätten) och ätit en god, men smal, middag bestående av varsin marinerad köttbit, en stor sallad (ruccola, gurka, tomater, paprika, blekselleri, champinjoner och fint hackad rödlök med en vinägrett på balsamvinäger, olivolja, salt och svartpeppar) och basmatiris. Nu dricker jag kaffe som Kärleken bryggt och snart ska vi gosa ihop oss i soffan och se någon bra film, tänkte vi.

Packningen lyser med sin frånvaro, än så länge. Men det kommer en dag imorgon, också...

... i vilken vår hjältinna bestämmer sig

Jo. Nu jävlar får det vara nog. Småknaprande på godis, bekymmer med träningen på grund av att det helt enkelt inte funkar att powerwalka/jogga när jag är postop, goda middagar, piña coladas och sval öl. Vågen talar sitt obönhörliga språk och jag kan inte bortförklara eller slingra mig undan. Så nu är det bra. Nu tänker jag hålla 1300kcal-gränsen tills jag är nöjd igen. Det handlar inte om så mycket plusvikt, men tillräckligt för att det ska sätta sig på mitt humör.

Just är Kärleken och repar. Med sin nya gitarr; en Gretsch à la Malcolm Young. Lyckan är stor och jag gläds med honom, dessutom var den ett veritabelt fynd - ovanlig och o-dyr...


















Igår körde vi upp till Oknö (utanför Mönsterås) och hälsade på hos Kärlekens mamma och hennes karl. Han har en liten mysig sommarstuga precis vid vattenkanten, där ett par sothöns pilade omkring med fyra små dunbollar till ungar. En fin småbåtshamn finns det också, där Kärleken och jag tog en lätt morgonpromenad när vi vaknat till liv i morse. Jag tycker det är vilsamt att hälsa på hos lite äldre människor (även om M och U knappast kan sägas vara lastgamla); det blir så vilsamt på något vis. Man äter, kollar lite på teve, tar sig tid att prata, går en liten runda, dricker kaffe och har det gott på ett stillsamt sätt. Jag kändde mig också så himla välkommen, vilket jag inte tar för givet. Det kunde ju lika gärna ha varit så att jag betraktats som en ärkeräpa som tagit Kärleken från hans barn (just som fulversionen faktiskt förtäljer...). Men icke - de är rara och vänliga och jag trivs!

Apropå att stjäla barn så tog vi med oss en liten Smula till Växjö häromdagen, när Kärleken skulle hämta hem vår nya bebis... f'låt... den nya gitarren. Smulan blev hungrig och kom på den lysande idén att mätta hungern med kinakäk. Det var gott men extremt mättande. Nu i mitt "nya" liv är det slut med sådana excesser för ett tag - tills jag kommit på rätt köl.












(Här är den lilla Smulan med sin pappa)

Förra helgen hade vi en annan, lite större, smula på besök. Det var min Jenny som var på väg ner till Roskilde, men hade så mycket motgångar på nedresan från Oslo (bussen skar, så de fick vänta in en ny... sedan var det ett stort vägbygge... och en olycka... väntetider... försening... bla bla...) att hon - när hon insåg att hon skulle få tillbringa en natt ensam på Hovedbangården i Köpenhamn (och därmed missa nästan en halv festivaldag till) hoppade av i Helsingborg, sov hos min Bästaste A och sedan tog tåget hit på fredagseftermiddagen. Det blev en glad överraskning, eftersom jag trott att vi inte skulle kunna träffas förrän i slutet av juli, och då bara helt kort i samband med Hazy/Dizzys spelning i Sarpsborg! Mys, filmtittande, skönt snack, promenader, en liten musikfest med ett par av våra kompisar och så fika på legendariska Konditori Fenix hanns med!













(Lite suddig men rar bild på min ÄlsklingsJenny)

Tisdagen den 10 juli var en stor dag för Lillmysen. Då klarade han uppkörningen och blev stolt innehavare av 1 st körkort! Givetvis ville han komma och visa upp sig - och Almeran han övertagit av Älsklingsjenny - så i torsdagskväll dök han upp - mallig som få! Och det ska han ju vara! Att ha körkort är verkligen både en vuxengrej och en enorm frihet, dessutom! Han skjutsade oss ner till Casablanca (ja, torsdagspuben - inte den marockansa staden...) på kvällen och så tog vi ett par öl/xider. Lillmysen drack givetvis Cola. Vi hann med promenad och filmmys och samtal och konditoribesök även med honom, trots att han hade med sig laptopen och satt och spelade något spel online med f d flickvännen.












Igår körde han till Falkenberg samtidigt som vi körde till Oknö och han lovade den smått oroliga mamman att smsa när han kommit hem välbehållen. Gjorde han det? Icke, sa Nicke - så till slut fick ju jag dra iväg ett mess. Jag brukar berömma mig av att inte vara överdrivet hönsmammig, men det är lite orligt att ha ännu ett barn (ett "odödligt" sådant, dessutom...) ute på vägarna...

Annars, då? Jorå. Jag njuter av att ha halva mitt sommarlov kvar. Mycket roligt ska hända - en del planerat och en del mer spontant. Jag läser en hel del och funderar på vad jag ska göra med den där kreativa bomben som ligger inne i mitt huvud och bara tickar. Något kommer det att bli av det - frågan är bara vad. Läser en älsklingsnätis bloggar och ser att hon är inne på ett spår som liknade det jag är inne på; att skriva något. Frågan är bara vad (igen).

Och så tänker jag på förändringar. Att jag älskar dem, men att det samtidigt är en svår sak. Jag blir påmind när barnen är här; jag kan komma på mig själv med att önska att jag bodde kvar i Falkenberg och liksom alltid fanns tillhands för dem där, så som jag alltid förr gjort. men det är ju fånigt; de lever ju andra liv nu - och inte alltid ens i närheten av Fbg. Och jag finns för dem fortfarande, fast här. Men jag blir lite tveksam när Lillmysen säger att han vill flytta hem. och med "hem" menar han hit hem till Kärleken och mig, i Emmaboda. Sorgsen blir jag också. Att de (han och Johanna) inte trivs hos sin pappa, att de inte ens är välkomna där utan påminns dagligen om att de snart bör flytta ut igen... Att det inte gick att ordna det bättre för dem när jag sålde lägenheten och flyttade. Att deras far fortfarande inte kan bete sig som en far ska.

Men så tänker jag att det ordnar sig. Lillmysen får ju sin lägenhet om en månad, och nu verkar det lossna på den fronten för Johanna också. Jobb har de, även om Johannas är mer tillfälligt. De är ju faktiskt vuxna och de är starka och tuffa och de klarar sig och jag finns hela tiden här som ett skyddsnät för dem om något skulle snyta sig. Och vi kommunicerar. Det har vi gjort hela tiden, och jag tröstar mig med att vi pratade igenom allt redan förra sommaren och de ville att jag skulle göra det här; satsa på Kärleken och flytta iväg. Och så släpper jag orostankarna för en stund...

Det skönaste med semestern är ändå att bara vara fri och ledig tillsammans med Kärleken. Vi promenerar (så gott jag nu pallar...), fikar, kollar mycket musikDVD'er, kör små rundor som blir ganska långa och ibland innebär stopp vid fina små skogssjöar eller inköp av Conversedojor. Och så pratar vi. Pratar massor. Fördjupar oss. Förundras över det faktum att vi mitt i livet hittat varandra och att det t o m blev bättre än vi vågat hoppas på. Och är eniga om att det t o m blir fint med höst framöver - vårt äventyr liksom bara fortsätter!

Borde jag skriva några rader om vädret? Nej... kanske inte? Det gnälls så mycket på det ändå. Personligen är jag rätt oberoende av vädret; jag tycker t o m att det är rätt skönt när det är mulet och regnigt, eftersom jag då kan gäna mig åt läsning, musiklyssnande, nätande och middagslurar i godan ro. Samtidigt kan en plötsligt solig kväll - som den i förrgår - få mig att genast dra på skorna och ge mig ut på en runda. Just nu är det nog vad man kallar växlande molönighet och uppehåll. Kanske mojnar vinden av lite mot eftermiddagen så att vi kan sitta och njuta lite sol och fika på balkongen. Om vi nu inte går in, drar ner persiennerna, intar soffan med kuddar o filtar och kollar F1. Jag är inte tokintresserad utan passar på att samtidigt läsa lite, eller kanske rentav lura till en stund.

Vi ska nog sätta upp vårt nya tält, också. Bara för att kolla att vi kan och att allt finns med. Det är ju marginellt kul att göra den premiären i mörkret på onsdagnatt när vi anländer till Burg Herzberg med Funkadelicagänget, lagom trötta och ölfryntliga...

... och nu kommer jag på att det måste skrivas en liten minneslista på sådant som ska inköpas (våtservetter, knäckebröd etc) och förberedas inför resan. Vi har inte växlat in till Euro heller, än. Och mp3spelarna ska laddas. Och kläder tvättas. Och så ska vi försöka få en vägbeskrivning till mötesplatsen där vi ska parkera vår bil och hämtas upp av Bussen.

Får nog sätta lite fart! Ska bara dricka ur mitt kaffe först. Och kanske luta mig en smula på sängen, med en bra bok (läser just nu Ian Rankin's "Blodsband" - kommisarie Rebus i högform. Eller snarare... inte).