Hojhoj. Long time no write. Jag vet inte vart tiden har tagit vägen. Men efter Göteborgshelgen (Valborg) så har det inte funnits någon som helst tid och/eller ork att blogga. Nu har jag dock samlat ihop mig såpass att jag ska försöka sammanfatta lite av mitt så kallade liv de senaste veckorna.
Jag börjar med en kort resumé av Gothenburg Metal Festival som detta mitt tredje år börjar kännas som en liten trevlig vårtradition, i synnerhet sedan den flyttades till Valborgshelgen och blev en kombinerad musik- och festfest. Vi tog tåget upp, Kärleken och jag, i sällskap med Lillmysen som varit och hälsat på några dagar och nu skulle hem till Falkenberg och sin Simone.
Några sanna öl- och solentusiaster möttes på Gamle Port för att samla ihop oss fvb Stigbergslidens Vandrarhem. Vårsolen värmde gott när den väl dök upp!
Många (12) band spelade på festivalen men för min del visste jag redan på förhand att de två absoluta höjdpunkterna skulle bli dels...
Sabbtail's premiärgig (vilken kvalitet, vilket sväng, vilket ös, vilken tyngd - jag blev helt golvad av live-energin!), och dels...
... Faith, mina privata doomkungar, som jag äntligen fick uppleva live. Musikaliskt, alltså - i övrigt är Mr Bassman (Christer N) här en gammal skön vän och trummisen Peter är en trevlig och omtänksam bekantskap. De levererade kletig, lertung doom med en enorm spelglädje (jo... man kan vara ett glatt doomband - det bevisar de här Karlshamnsherrarna) kryddad med ljuva knätofsar.
Och visst hanns det med lite förfestande på vandrarhemmet och en hel del minglande på festivalen! Jag har en stor hög med bilder, men av utrymmesskäl lägger jag inte upp dem här. Det får bli min photobucket någon dag...
Här ser vi dock en del av "kärntruppen"...
... och en liten "hedersbild" på stråkmästarna bara måste jag ha med! Nyckelharpa är dödligt tufft!
Väl hemma i verkligheten (dessa musikaliska interludier är, för mig, sköna små utflykter som jag hämtar ork och inspriation av) blev det några dagars intensivt jobbande innan det var fredag och dags för nästa musikaliska tripp: The Battle of the Bands' (tributebandtävling där finalen går av stapeln på SRF) deltävling på Trägårn i Borås.
Jag fick följa med som crew vilket innebar att jag dels körde dit och hem samt råddade en av Kärlekens gitarrer. Inte alltför ansträngande, alltså. Men lite skumt känns det... vi liksom hamnade lite utanför, Kärleken och jag, ungefär som att de andra i bandet (utom Ricke, trummisen, som är rätt avslappnad) inte riktigt kände sig bekväma med att jag var där. När vi gick och fikade satt de andra vid ett fyra-bord osv. Men skitsamma; andra gånger är det någon annan som har med sig flickvän/sambo/fru och då är det antagligen likadant... Bandgrejer är grabbgrejer, det är bara att inse.
Nåväl. Startfältet var en smula minimerat eftersom Pink Floydtributen The Gunner's Dream inte fick plats på den verkligen pyttelilla scenen, så de fick hoppa av. Men annars bjöds det på såväl Rage Against the Machine (riktigt jävla arga tributekillar - på scen, ska tilläggas), som ZZ Top (gubbarna var sköna och hade rest ända från Hudik...), AC/DC (Kärleken!)
och Judas Priest (som spelade på hemmaplan och vars Rob Halford gestaltades mycket coolt av Michael Dahl, som också kan vara känd som Kungsmås av somliga bloggläsare). Riktigt bra var det men - precis som jag hela tiden haft på känn -
Kärlekens band Hazy/Dizzy gick vidare till semifinalen på Tyrol (Grönan)! Wohoo! (Ingen vidare bra bild, tyvärr, men det känns gott att skylla det på att det var toktrångt framför scenen!)
Efter diverse öldrickande, eftersnack med de andra deltagarna och ihopsamlande av diverse prylar bar det av hemåt i natten. Körningen gick fint ända till Hensmåla efter Tingsryd (vi stannade i Värnamo för en fika) där vi skulle släppa av "Angus". Jag var så trött att jag knappt höll ihop och passade på att sova de tio minuter det tog att lämpa av honom och hans grejer. Sedan körde vi vidare. Jag tänkte att det nog skulle funka; det var ju bara 3,5 mil hem. Men det var nog den tuffaste körning jag gjort i hela mitt liv. Varje kilometer var som flera mil, jag hade morgonsolen rakt i ögonen och ögonen ville bara falla ihop. Kärleken var vaken och pratade hela tiden och jag satt och nöp mig i armen och tvingade ögonen att hålla sig öppna. Och ändå... for jag upp med ett ryck när Kärleken hojtade till och jag ändå hade slumrat till... bråkdelar av en sekund... men lyckats hamna på vänstersidan av vägen... Jag blev så rädd att jag bara skakade... vi stannade så jag kunde gå ur bilen... få frisk luft... och så småningom köra vidare. Jag blir fortfarande skakis bara jag tänker på det; en van full med folk som jag ansvarar för och så gjorde jag något så idiotiskt. Nästa gång (för det är säkert inte sista gången jag gör nattkörning...) ska jag stanna och sova en timme även om jag bara har 1 km hem...
Resten av helgen tillbringades i synnerlig lugn och ro och uppladdning inför veckan...
Jag jobbade i måndags, och sedan var det dags att Resa igen. Den här gången är jag inte borta hemifrån riktigt lika länge, men otåligheten är ändå större än sist. Dock försöker jag, även nu, att se och uppleva saker, dra nytta av tiden här och hinna ikapp mig själv på olika vis.
Igår gjorde jag en otäck tidsresa; jag besökte ett f d koncentrationsläger. Det första tyskarna etablerade utanför Tyskland, och i början var det "bara" ett arbetsläger och då i första hand för "obekväma" människor. Men efter några år förvandlades det till ett "vanligt" koncentrationsläger där folk utrotades såväl indirekt (brist på mat och hygien, vidriga levnadsförhllanden, tyfus och andra sjukdomar, misshandel, omänskligt hårt arbete, ) som direkt (misshandel i form av piskning och/eller slag och avrättningar dymedelst Cyklon B, hängning, exekution och "pinning", vilket innebar fenolinjektioner i hjärtat). Lägret är ett av de som kallas "de glömda" eftersom det inte var lika stort som andra. Ändå registrerades 110000 fångar (män, kvinnor och barn...), från 28 länder (bl a var det ganska vanligt att norrmän, danskar & finnar skickades dit) och man beräknar att av dessa dog ca 65000 i lägret och dessutom ungefär 23000 när lägret evakuerades mot krigsslutet och fångarna tvingades ut på den s k dödsmarschen.
Jag hade kameran med mig och tog några foton, men det kändes fel på något vis. Till skillnad mot exempelvis Auschwitz har man inte sparat så mycket, utom en enorm hög med skor...
... många i små storlekar...
Men... det var som en närvaro... både av de som levt och dött där... och av ren och skär ondska. Och det kändes väldigt konstigt att stå och titta in i gaskammaren just som Kärleken ringde och prata med honom om kärlek och saknad och musikglädje (han var ju i Stockholm för Battle-semifinalen) och känna vårsolen värma ryggen och det var grönt och vackert och småfåglar sjöng och så all denna... sorg och död.
Nåväl - vi som lever nu får bara aldrig glömma det som hänt, aldrig låta dem ha lidit och dött förgäves utan föra det vidare till kommande generationer och hoppas att vi - mänskligheten - lärt oss något av historien...
Väl "hemma" igen var jag frusen, trött och mör och orkade inte med några större intellektuella utmaningar än Eurovision Song Contest (dvs ingen utmaning alls...) sedd från sängen, lite slösurfande och ständig sms- och telefonkontakt med Kärleken på Battleäventyr. Och de gick vidare till finalen på Sweden Rock! Satan i gatan vad KUL! Dessutom gick de vidare tillsammans med de övriga band jag verkligen önskade skulle fixa det - Alice Troopers och The David Harleyson Powertrio, samt ett Led Zepband jag inte minns namnet på - så det känns bra!
Idag tror jag Kärleken känner sig mindre bra, dock. Det blev nog en del eftersläckning, kan jag tänka mig. Men det hinner han begrunda (och återhämta sig från) under den långa färden hem... ;)
Själv ska jag ta mig en promenad i det ljumma vårvädret och tänka på Kärleken. Kaffet får vänta tills jag kommer tillbaka.
Inlägg
