Jag märker att jag inte skriver så ofta nuförtiden. Jag funderar på vad det betyder. Om det nu betyder något överhuvudtaget. Kanske är det bara ovanan att inte leva i 180 knyck, och med ett dussin bollar i luften, som gör att jag känner det som att det inte händer så mycket som är värt att skriva om? Kanske är det därför jag också kan känna att jag har det lite småtråkigt ibland. Ja, som att jag hamnat i bakvatten just nu?
Å andra sidan så är det ju mina egna val som gjort att jag är där jag är och känner som jag känner. Bara jag själv kan göra något åt det. Och det gör jag ju. Det är inte det att det behöver hända grejer hela tiden; absolut inte. I veckorna orkar jag inte med några utsvävningar (jobbet tar en väldig massa energi) och jag njuter av mina/våra långa, lugna helger. Men jag är så van att hela tiden ha små "uppmuntringar" att se fram emot och just nu är de inte så många. Å andra sidan är det bra bett i dem: Gothenburg Metal Festival och sedan SRF! Och eftersom jag är ny här känner jag ju inte så många vilket gör att jag känner mig beroende av Kärleken på ett sätt jag inte riktigt gillar. Beroende är helt okej, men jag behöver också ha det man brukar kalla ett "eget" liv. Kompisar, intressen osv. Och mina kompisar bor så långt bort... Dock ser jag fram emot lite varmare och vårligare väder. Då har jag lovat mig själv att åtminstone testa att ta upp ridningen igen, efter alla dessa år.
Men nu ska jag sluta gnälla. På det hela taget lever jag ju ett gott och lyckligt liv.
Ett liv jag valt själv och dessutom lever jag det tillsammans med en person jag älskar.
Så synd om mig är det absolut inte.
I helgen som gick åkte jag ner till närmaste väninnan A. Hon fyllde år förra veckan och i fölsedagsprickasent gav jag henne (och mig själv) biljett till sista föreställningen av La Bohème på Operan i Malmö. Tanken var att jag skulle ta tåget till Helsingborg, och att hon skulle plocka upp mig på Knutpunkten fvb Malmö där vi skulle äta en god middag innan vi gick till Operan. Men stormen Per hade fällt en massa träd och grejer över stambanan så jag fick åka en slö buss - i snöyra, dessutom - från Emmaboda till Hässleholm. När jag änteligen kom dit var klockan så mycket att jag fick ta tåget direkt till Malmö och så möttes vi där och hann precis rusa in på Burger King och få oss varsin burgare och en cola innan vi skyndade vidare. Inte riktigt den mysmiddag vi hade tänkt oss, dårå...
Föreställningen var underbar! Visserligen hade vi bägge önskat att aktörerna hade haft tidsenliga kostymer istället för de vagt 50-talsaktiga de bar, men musiken... Åhh... Jag tycker det är den vackraste opera som någonsin skrivits! När Musetta sjöng sin vals fick jag ståpäls.
Efter föreställningen gick vi hem till kompisen Ola (a k a mad shadows, för somliga läsare av denna blogg) där vi drack kaffe och whisky och spisade skum 60- och 70-talsmusik på vinyl. Förutom gamla kärlekar som Free, Led Zep, John McLaughlin etc så fick jag stifta bekantskap med Juicy Lucy. Helt ljuvligt! Beställning lagd på CDON!
Vi blev kvar långt in på natten och - med tanke på det jag skrivit ovan - det var precis vad jag behövde! Sedan avrundade vi hemma hos A. med ännu mer prat och mys. Kärlek är en fantastisk sak, men Vänner är minsann inte så dumt det heller!
Veckorna har en tendens att liksom bara rusa fram. Fullt upp på jobbet med både mina "specialare" och min "vanliga" klass, som nu stirrar upp sig inför stundande nationella prov. Nyss var det jullov och det kommer att bli sportlov i en grisblink. Det ska inledas med att jag och Lillmysen åker till Örebro för att träffa min far och mor och dessutom alla min syskon.
Ja, även den lillasyster jag brukar benämna den äldre, elaka för att skilja ut henne från den yngre, snälla... Hon har haft en del mycket tunga personliga motgångar sista året och kanske har hon insett att hon inte är så perfekt som hon alltid trott, och att det kan vara skönt med familj ibland (och i lagom avvägda doser).
(Linus, jag, Matilda, Johanna - Emmaboda, oktober 06)
Lillmysen ser nog allra mest fram emot att få träffa kusinerna; killarna Anton, Adam och Louis, som är 15-18 år och som han inte träffat på flera år, och så tjejkusinen Linn (18 i år) som han återupptagit kontakten med i Gbg och brukar fika med då och då.
Mina syskon har med sig sina respektive, men när jag undrade om Kärleken ville följa med sa han bara att: "Nä, det där är ju din familj". Jag sa: "Men... vi är ju också en familj nu..? Och...jag har ju träffat din syrra och mamma..?" varvid han sa att: "Jag har redan en familj... den på XXX-gatan. Det räcker för mig." Jag vet att han, åtminstone i första hand, menade barnen men det där är en av de två - kanske tre? - gånger jag blivit verkligt tvärförbannad på honom. Vad i helvete..? Om man lever tillsammans så är man väl en familj? Att man också ser sina barn som sin familj är ju självklart; det gör ju jag också, med mina barn. Men jag tänker ju knappast på barnens far som min "familj". Far from it... *muttrar lite*
Annat som händer är att Lillmysen bestämt sig för att om han inte inom en månad får en lägenhet i Falkenberg så kommer han att bosätta sig i Göteborg, i den lägenhet han lånar just nu. Han får hyra den i andra hand och den ligger bra till. Nu har han börjat umgås med ett par nya kompisar i Göteborg och jag tror att det kan vara en bra sak att bo där han jobbar, och slippa pendla. Dessutom är Göteborg en trevlig stad. Jag skulle gärna bo där, själv. det är mer än jag kan säga om de flesta andra större städer jag besökt (alltifrån Malmö till Miami, ungefär). Undantaget är möjligen Amsterdam som jag tycker är riktigt trivsamt.
Eftermiddagen och kvällen har annars bjudit på lite familjeliv. Kärlekens små tvillingtjejer har varit här och grejat med datorerna och smarrat i sig kanelbullar och varit allmänt söta. Det känns bra att de trivs hos oss; jag önskar att de vore här lite oftare, faktiskt.
Kaffe drack jag för en stund sedan och Kärleken sitter bredvid mig vid arbetsbordet.
Nu ska jag slösurfa lite och sedan ska jag - ÄNTLIGEN! - se "Farväl Falkenberg".
STOR nostalgi för mig...
Inlägg
